Rosor röda av skam

Det är akut #bengt-faktor på Socialdemokraternas senaste stora utspel. Om vi ser bortom den rena dumheten i att vara ett vänsterparti med en affärsplan, så finns det två andra enorma Bengtar att bli hårsliten av.

Den första är att hela paketet är så generellt att det hade kunnat komma från ganska precis vilket mittparti som helst. Jobb, tillväxt, innovation, mer jobb - det enda som avslöjade att avsändarna var socialdemokrater var underskrifterna och den behändigt summerande ingressen.

Jag vill inte vara brutal, men när ett utspel är så genrebundet att det enda som ger någon som helst personlighet till det hela är att någon berättar för en vem som är avsändaren - så är det motsatsen till nydanande. Och om startskottet för en förnyelse är så menlöst att det förblir oklart vem och vad som ska förnyas, så är det för att startskottet utgör motsatsen till förnyelse.

Det andra är att detta utan större redaktionella förändringar hade kunnat skrivas 1970. Ingenstans nämns de senaste årtiondenas omvälvande sociala, ekonomiska och kulturella omställningar, utan det tycks som om saker och ting stannat i en tid där arbetarrörelsen var samhällets högsta prestation. En tid som lever kvar i det nostalgiska mannaminnet, och som sedan en generation tillbaka inte finns längre annat än som en litterär genre.

Jag vill återigen inte vara brutal, men tåg tuffar inte, telefoner ringer bara metaforiskt, och spontan social organisation sker numera på fler dagar än första maj. Och om den utlovade återgången till 1970 nu verkligen är framtiden, så borde den diskuteras i termer av akuta tillbakagångar snarare än som höjden av ideologiskt visionerande.

Tiderna har förändrats. Dessa personligheter som enligt egen utsago är socialdemokrater har det inte.

Om nu Socialdemokraterna verkligen ville avfyra ett startskott för förnyelsen, så skulle de blicka lite mer till samtiden och fråga sig: vad har hänt de senaste femtio åren, och vad kan göras politiskt för att göra det bästa av detta?

Tillåt mig att nämna tre enkla exempel på hur saker kan förbättras konkret redan nu.

1. Byt ut all generell mjukvara i offentlig sektor till fri och öppen sådan. I dagsläget går miljontals (jag vill inte säga miljardtals) kronor om året åt till att betala licenser för användandet av Windows, Word och liknande på statliga myndigheter och institutioner. Skattepengar som utan vidare skulle kunna sättas i bättre användning i de myndigheter och institutioner som helt plötsligt har mer pengar att röra sig med. Utan att några skatter eller avgifter behöver höjas.

I en tid där det råder ständiga budgetunderskott, så torde det minst visionära som kan göras vara att ta till de enkla lösningarna. När nu dessa bevisligen inte ens är värda att nämnas, reser det allvarliga betänkligheter rörande de lite större visionernas relevans.

2. Låt de som är arbetsbefriade dela med sig av sina kunskaper genom att bidra till digitala allmänningar, exempelvis Wikipedia. Alla har kunskaper om olika saker, och de flesta av dessa kunskaper översätts sällan till text. Alla har dessutom nytta av att det finns en självklar tillgång på information, resonemang och kunskaper när de orienterar sig i världen. Det säger sig självt att det är långt konstruktivare att låta människor engagera sig i sina intressen än att mobilisera dem i meningslösa aktivitets- och jobbsökarprogram. Det vore inte ens långsökt att kalla detta för Folkhemmet 2.0.

Det har dessutom den direkta fördelen att det samtidigt utgör en utbildningsinsats. Att veta är en sak, men att strukturera detta vetande är en process som kräver viss invänjning. En invänjning som i slutändan producerar precis de sorters kompetens som arbetsmarknaden skriker efter - förmågan till översikt, problematisering, precisering, konkretisering och inte minst planering. Text vare sig strukturerar eller skriver sig själv, trots allt, och det bästa sättet att lära sig saker är att göra dem.

3. Återgå till de fackliga rötter som en gång präglade den socialdemokratiska rörelsen. Säkerställ att arbetarnas integritet skyddas från både stat och kapital, och ställ det utom allt politiskt tvivel att de rättigheter som de tidigt fackligt aktiva ibland dog för är prioriterade även idag. Låt rätten till privat kommunikation och föreningsfrihet - dessa fundamentala rättigheter för varje facklig ambition - vara precis så centrala som de behöver vara för att spontana mobiliseringar av arbetsplatser ska kunna genomföras.

Jag behöver inte gå igenom fackets historia i detalj, eller göra onödigt övertydliga poänger om hur viktigt det var (och är) att kunna samordna aktioner mot orättvisa arbetsvillkor. Eller hur övervakning på arbetsplatsen var (och är) det största hindret för fackliga aktioner. Vad jag däremot kanske behöver göra är att gå igenom i detalj hur sådana tendenser blivit allt mer närvarande. Datalagringsdirektivet omintetgör både källskydd och meddelarfrihet - att tala med media blir oerhört obehagligt när det loggas och kan användas som skäl för uppsägning. Och kombinationen av FRA och det evigt ändamålsglidande kriget mot terrorismen kommer att ha mycket obehagliga konsekvenser för den dag då störningar i arbetet börjar framstå som terrorism.

Om jag vore obarmhärtig skulle jag gå igenom beslut efter beslut där dagens socialdemokrati röstat för de lagar som nämns ovan. Lagar som de stora namnen i partiets historia skulle anse vara direkt vedervärdiga. Men ni kan er historia bättre än jag ens vill låtsas, så jag överlåter det till era samveten att fylla i detaljerna.

Om nu Socialdemokraterna verkligen vill förnya sig så finns alla möjligheter i världen. Särskilt som Moderaterna inte har några som helst anledningar att inte prata om just Socialdemokraterna varje gång de får ordet - så länge socialdemokratin håller sig irrelevant genom patetiskt intetsägande "affärsplaner" så vinner Moderaterna varje meningsutbyte på walkover. Utan att ens behöva vara oartiga med det hela.

Ärade socialdemokrater: skärp er. Ni har alla möjligheter att få nästa val, och nyckeln till dessa möjligheter ligger i att vara just socialdemokrater. Det enda som behövs är en återgång till de väldigt väl definierade grundvärderingar som en gång var partiet, och en obönhörligt konkret tillämpning av dessa på samtiden.

Jag skäms över att behöva argumentera för att Socialdemokraterna ska agera som socialdemokrater. Men det jag känner är inte ens i närheten av vad ni borde känna över att tillhöra ett parti som inte kan vara sig självt ens när er politiska överlevnad hänger på det.

Gör om, gör rätt.

Till morgondagens resenärer

Det är alltid en speciell känsla att just ha återvänt från en av Ung Pirats introduktionsutbildningar. Inte minst som de fortfarande pågår - deltagarna håller i detta nu på att förbereda sig inför morgondagens invasion av parlamentet i Bryssel.

Må ni ställa många ytterst prekära frågor till den gode Engström, så hen också får ta del av lärandet.

Jag brukar alltid säga att varje gång blir olika, och att det är omöjligt att förutsäga vad som kommer att hända på förhand. Det hör till - det är olika deltagare, med olika intressen och olika utgångspunkter. Gruppen så att säga målgruppsanpassar sig själv, och lyckas alltid locka fram vad den vill och behöver veta.

Alla tillför något. Även om de inte vet om det.

Det mest omedelbara som tillförs är dock själva närvaron. Bekräftelsen i att det faktiskt finns andra som är intresserade i vad en själv är intresserad av, och att dessa dessutom är organiserade. Och, än mer, har all vilja i världen att hjälpa en göra det en vill göra - hur ovanligt detta än må vara i den lite mer vardagliga vardagen.

Så. När ni kommer tillbaka från Bryssel och börjar tänka framåt, kom då ihåg att vardagen kan vara en mycket mer intressant, välvillig och förståelig plats än den kanske verkade förra veckan.

Nu fortsätter framtiden. En dag i taget.

(:~~~~~~~~~~~~

Kodnamn FRA

Att stifta lagar är en smula som att programmera. Det är inte intentionerna som spelar roll, utan orden som faktiskt skrivs. Det är inte direkt okänt att de bästa intentioner har en tendens att leda till de sämsta av resultat - vägen till helvetet, ni vet.

Ni som någonsin drabbats av en bugg vet att det inte direkt fungerar att vråla "men funka då" mot maskineriet. Det gör bara vad koden säger åt det att göra. Vilket också är själva kärnan i problematiken. Det kan inte läsa dina intentioner, tankar eller känslor - det är helt och hållet empatilöst, och kommer att läsa dina ord precis som de blivit skrivna.

Av den anledningen är det viktigt att kritisera lagstiftning utifrån vad lagarna säger, snarare än utifrån vad dess eventuella förespråkare säger om sina intentioner, tankar och känslor. Dessa kan förvisso vara ack så genuint upplevda, men de överlever inte översättningen från diskussion till lagtext. Särskilt inte när diskussionen tonat ner, och bara lagtexten är kvar.

Kommer ni ihåg alla löften om FRA som basunerades ut när dagens lagstiftning kring deras verksamhet var under diskussion? Att de inte skulle omfatta svenska medborgare, och att intentionen var att fånga hemska utlänningar som planerade att begå hemskheter?

Kommer ni ihåg det där om att intentioner inte översätts från tanke till lag?

Det som gör att massövervakningen nu till sist kan komma att systematiskt börja användas på svenskar ligger i denna förlust i översättningen. Och precis som med buggig kod så fungerar det inte att vråla "men funka då" mot den. Eftersom den fungerar enligt den logik den är tänkt att fungera med - de ord som trycks in i ena änden får konsekvenser i den andra. Allt annat är irrelevant.

Högt utbasunerade löften tillhör kategorin "allt annat".

Detta ställer oss inför två möjligheter. Å ena sidan skulle det kunna tänkas vara så att de som en gång i tiden skrev de ord som nu är lag faktiskt visste vad de gjorde, och således aktivt verkat för att göra ditt privatliv till statlig egendom. Å andra sidan kan det också tänkas vara så att de inte visste vad de gjorde, och att de stiftar lagar i blindo. Det är inte ett val mellan pest och kolera; snarare är det ett val mellan illvilja och klåperi. Vilket inte riktigt är de kvaliteter vi egentligen vill se hos våra ledare.

Det finns en annan slags input som lagens maskineri tar emot, och det är röstsedlar. Om tillräckligt många av dem läggs på ett visst alternativ, gynnas det. Och, omvänt, om de inte läggs på ett givet alternativ, så missgynnas det. Tankar, intentioner och andrahandsval räknas inte - blott det som faktiskt väljs.

Nu är det förvisso två år till nästa val. Men kom ihåg det där valet mellan illvilja och klåperi. Och kom ihåg de där otidsenligt programmatiska personerna från Piratpartiet som sade att det var precis så här det skulle fortsätta när lagarna väl blivit kodifierade.

Vem vill du helst se vid lagens tangentbord?

Fri press eller fria brottslingar?

Att säga att det skrivits en hel del om de två journalister som nyligen kommit hem från sin fängelsevistelse i Etiopien vore något av en underdrift.

Den generella trenden i dessa skriverier är en glädje över att de kommit hem oskadda och i fungerande skick. Vilket onekligen är glädjande, men mitt i all glädjeyra kan jag inte låta bli att undra om glädjen hade varit lika utspridd om historien hade utspelat sig på närmare håll.

Det är trots allt väldigt lätt att berömma saker på avstånd. När saker sker på främmande mark bland främmande människor som en inte har några direkta beröringspunkter med, så är det oerhört smidigt att falla in i ett enkelt hjältetema. De goda huvudpersonerna i dramat möter diverse utmaningar under sitt äventyr, och kan berätta allt om vad som hänt efteråt. Särskilt om det är lätt att anspela på stereotyper om hur de främmande människorna är - det krävs inga utläggningar om den generella synen på rättssäkerheten i generella afrikanska länder för att fastslå att sådana finns.

Jag vill inte förminska de två journalisternas resa från frihet till fångenskap tillbaka till friheten. Däremot vill jag ställa frågan om vi verkligen anammar de journalistiska ideal som så ofta åberopas återberättandet av deras äventyr.

Låt oss säga att en av våra myndigheter gör någonting riktigt olagligt som orsakar stor skada på människor. egendom och den allmänna ordningen. Låt oss även säga att en journalist får nys om detta. Låt oss vidare säga att det enda sättet denne journalist kan få ihop tillräckligt med information om dessa olagligheter ligger i att begå ett extremt olagligt dataintrång på nämnda myndighet.

Låt oss säga att journalisten begår denna extrema handling, avslöjar oegentligheterna bortom varje rimligt tvivel och åker utan vidare diskussion fast för det hen har gjort. Hur reagerar vi på det?

Å ena sidan har vi att göra med en journalist som sätter sanningen framför allt annat.  Alla journalistiska ideal vi kan tänka oss förkroppsligas i denna person. Å andra sidan är denna person en brottsling, bevisligen dömd och skyldig, och inga ideal i världen kan motsäga detta.

Ser vi då denne person som det ena eller det andra? Som någon som vågar göra det ingen annan vågar göra, eller som ett kriminellt element som förtjänas att spärras in enligt lagens bokstav?

Det är lätt att berömma handlingar från avstånd. Det blir dock väldigt mycket svårare när de sker på nära håll, och vi börjar identifiera oss med den ordning som klassar handlingar som brottsliga. Det som på avstånd är en frihetskämpande sanningssökare är på närmare håll en förhärdad brottsling, och skiljelinjen mellan de tu ligger i hur mycket vi egentligen bryr oss om den maktapparat som brottet begås mot.

Den enes frihetskämpe är den andres terrorist. Och på ett rent principiellt plan så är det väldigt lite som skiljer dem åt. Särskilt som definitionen av en brottsling trots allt är någon som bryter mot lagen - hur denna lag än må vara utformad. Och lagar kan förändras på de mest oväntade av vis.

Det är onekligen någonting att fundera vidare på, nu när dammet börjar lägga sig. Vem vet - kanske är det en dag vi som står inför valet mellan att säga sanningen och att följa lagen?

Kontextlös länklista utan förklarande sammanhang: DHE, Ulf, Martin, Annarkia, Mymlan, DN, DN, AB, SvD, Bengtharry, Rågors,

Problembaserat boende

Det finns inga enkla lösningar på problem.

En skulle kunna tro att det vore en enkel manöver att bygga bort bostadsbristen. När någonting beror på att någonting inte görs, så skulle det kunna tänkas att detta någontings görande borde vara en lösning på problemet. Med andra ord så borde lösningen på bostadsbristen vara att helt enkelt bygga nya bostäder.

Tydligen inte. Bevisligen.

Om det nu inte går att bygga bort problemet, så torde nästa steg vara att använda de befintliga bostäderna effektivare. Exempelvis genom att ge någon form av avdragsrätt för personer som hyr ut delar av sin bostad till någon annan. Eller genom att uppmuntra bildandet av kollektiv med liknande ekonomiska incitament. Med tillräckligt starka uppmaningar från och till plånboken, så torde antalet personer per bostad kunna ökas utan att någon tvingas till någonting.

Särskilt då problemområden av typen villamattor, där det ryktas att det finns väldigt mycket bostad per invånare. Detta är en outnyttjad potential som borde undersökas närmare.

För att fortsätta på temat problembaserade lösningar: vad ställer sig i vägen för dettas inträffande?

Den lata arbetsmarknaden

Jag gillar tanken på att arbetslösa är arbetslösa bara för att de är lata och har en bristande känsla för entreprenörskap. Mestadels eftersom det är en tanke som bara kan tas på allvar av den som utövar intellektuell lathet och bristande känsla för entreprenörskap.

Låt oss titta på den svenska arbetsmarknaden, i all snabbhet.

Det är löjligt dyrt att anställa svenskar, det är förenat med ohemult många krav att driva en svensk arbetsplats, skatterna och byråkratin tar ibland lika lång tid som själva kärnverksamheten, och så vidare.

Låt oss titta på den internationella arbetsmarknaden, i all snabbhet.

Det är löjligt billigt att anställa fattiga människor i utvecklingsländer, det är inte tal om sådana besvärligheter som arbetsvillkor, och om du är tillräckligt storskalig så kan du till och med skattebefrias av landet du tillfälligtvis bedriver verksamhet i. Tillfälligtvis, i och med att du med ditt entreprenörssinne redan vet att du kan flytta verksamheten till någonstans billigare när de lokala infödingarna börjar ställa irriterande krav.

Låt oss betänka vad detta kan betyda för den svenska arbetsmarknaden.

Hmm.

Det är nog lathet och bristande entreprenörskap som är bekymret. Helt klart.

Det enkla propagandatestet

Det finns ett enkelt sätt att testa ifall du är påverkad av propaganda. Det tar inte lång tid, kräver inga förkunskaper och är helt befriat från flum.

Är du redo?

Du är påverkad av propaganda ifall det finns någonting som det är helt okej att ösa hat över.

Det är testet i sin helhet. Inga om, men eller villkor.

Om hat, så propaganda. Punkt.

Frågor på det?

Piratpartiet borde!

Snart är det dags för Piratpartiets medlemsmöte igen. Om det tycks som att det nyss var medlemsmöte, så beror det på att det nyss var medlemsmöte. Det är två om året, en på hösten och en på våren, och de är över en månad långa vardera.

Föreningsdemokrati tar tid.

Med jämna mellanrum hör jag uttalanden av typen "Piratpartiet borde". Exakt vad som borde göras varierar från fall till fall, men andemeningen är alltid att det är Någon inom partiorganisationen borde greppa tag i det och börja få det gjort.

Medlemsmötena är de perfekta ställena för den här sortens uttalanden. Ty om mötet går med på att, ja, någon måste göra någonting åt det här, så måste Någon göra någonting åt det. Partiet måste till och med leta upp denne Någon och få denne att börja göra någonting åt dem.

Så om du känner att det finns någonting som inte görs men som borde göras - motionera om det! Det är det bästa och mest demokratiska sättet att få fart på saker och ting.

Låt dig inte skrämmas av ordet "motion" - det är enklare än det låter. En motion består av två delar: text och att-satser.

Texten är till för att övertyga mötet om att det borde rösta för ditt förslag. Den kan vara utformad ganska precis hur som helst, och du behöver därmed inte känna att textdelen "måste" vara det ena eller det andra. Det underlättar dock om du har med en beskrivning av vad det är du vill och varför, så att mötet vet vad det röstar om.

Att-satserna är de specifika förslag du lägger fram. De kallas "att-satser" eftersom de ser ut så här: "jag yrkar att Piratpartiet ska börja få saker gjorda". Eftersom det blir irriterande att säga "jag yrkar" om och om igen så skalas det bort, och börjar därför bara med ordet "att".

Att-satser är aningen knepigare än texten, i och med att de är väldigt specifika. Ta till exempel det här yrkandet:

"[jag yrkar] att Piratpartiet ska köpa in en stor lila dalahäst av gummi."

Det är ganska rättframt, inte sant? Om mötet röstar för förslaget, så köper Piratpartiet in en stor lila dalahäst av gummi. Inga konstigheter där, med andra ord.

Men. Om du vill att partiet ska göra någonting särskilt med den lila dalagummihästen, så måste det vara med i yrkandet. Om du, exempelvis, vill att den ska ställas utanför riksdagen som en ständig påminnelse om att de röstat igenom en hel hög idiotiska lagar, så måste yrkandet innehålla detta. Typ så här:

"att Piratpartiet ska köpa in en stor lila dalahäst av gummi, och att denna ställs utanför riksdagen som en påminnelse om de lagar som klubbats igenom."

Du kanske tänker att det här är lite småpetigt, och det är det. Och det är det av en anledning. Det är nämligen bara att-satserna som betyder någonting i efterhand. Eller, rättare, de som röstades igenom. Om det bara röstades igenom att partiet skulle köpa in en stor lila gummidalahäst, så kommer partiet att göra det. Och sedan kommer partiet (med ändamålsglidningens obönhörliga logik) att hitta på andra saker att göra med den. Om det däremot röstades igenom att den skulle ställas utanför riksdagen, så är det det som händer och ingenting annat.

En motion kan innehålla fler att-satser. Låt oss säga att du vill placera ut två lila gummidalahästar, en vid riksdagen och en på Sergels torg. Då skulle yrkandena kunna se ut så här:

"att Piratpartiet köper in två stora lila dalahästar av gummi."
"att Piratpartiet placerar en stor lila gummidalahäst utanför riksdagen som en påminnelse om de lagar som klubbats igenom."
"att Piratpartiet placerar en stor lila gummidalahäst på Sergels torg som en påminnelse om de lagar som klubbats igenom."

Sedan röstas dessa igenom en i taget. Om alla går igenom så blir det som vi vill, och Någon måste börja leta upp platser som säljer dalahästar. Exakt vem som blir Någon beror på vad som ska göras, och på exakt vad yrkandet säger. Om yrkandet säger att det är en viss del av organisationen som ska göra något, så måste den delen göra det; om yrkandet bara säger att någonting ska göras, så delegeras uppgiften till den som verkar ha bäst förutsättningar att få det gjort.

Det är, på det hela taget, så förändring gå till i Piratpartiet. Så om du går omkring och tänker att Piratpartiet borde göra någonting - motionera om det! Sammanfatta det du vill i så klara och konkreta att-satser som möjligt, skriv en förklarande text som förklarar varför mötet borde rösta för ditt förslag. Och ta sedan del av de diskussioner som uppstår - det är en fenomenal möjlighet att reda ut de eventuella missförstånd som ibland uppstår, och än mer att klargöra varför ditt förslag är den bra idé det faktiskt är.

Om och när dina förslag har gått igenom, så har du inte bara förändrat partiet - du har förmodligen också haft rätt kul under tiden.

Det är fortfarande några veckor kvar till mötet börjar i oktober, och sista inlämningsdagen för motioner är kvällen innan det börjar. Jag är dessutom lite tidigt ute, och har hunnit före första inlämningsdag, men det är aldrig för tidigt att börja fundera på sina formuleringar.

Så. Vad borde Piratpartiet göra? Du bestämmer!

Kreativa arbetsformer

Samtiden är effektiv på att ta fram nya varianter av saker och ting. Det är något av en klyscha att det finns fyrtio sorters ketchup att välja på, men det är inte desto mindre sant. För att inte tala om de otaliga varianter på temat "smaksatta mosade tomater" som inte går under namnet ketchup.

Att besöka en större affär och försöka räkna dem alla är något av en upplevelse. Det är lättare att tappa räkningen än det borde vara.

Av alla samtida framgångar med att skapa variation, så är den märkligaste av dem framgången med att skapa variationer på temat "inte riktigt fast anställd men ändå fullt sysselsatt". Det är väldigt lätt att tappa räkningen, och lika svårt att förstå hur så många olika former har lyckats uppstå.

Det finns projektanställningar, praktikplatser, vikariat, timanställningar, tillfälliga inhopp, provanställningar, säsongsarbeten, lärlingsplatser, assistansuppdrag, fas 3-placeringar...

Det finns också mer komplicerade former av sysselsatta ickeanställningar, så som när det gäller bemanningsföretag. Det förvisso finns ett kontrakt, men momentet att ha en vanlig dag på jobbet uteblir. En är inte anställd någon särskild stans, men är aktiv lite varstans.

I och med de diffusa formerna av dessa varianter så är det svårt att generalisera kring vardagen. Särskilt för den som garderar sig med ett par dylika icke-anställningar samtidigt för att försäkra sig om att hyran blir betald den här månaden också. Ena dagen blir det det ena, den andra det andra. Och natten däremellan blir desto sömnlösare, i väntan på beskedet i sista minuten om att idag också är en arbetsdag.

Över lag så verkar sektorn för kreativa sysselsättningsformer vara en tillväxtbransch. Det varieras i arbetstider, arbetsformer, arbetsvillkor och arbetsmiljöer, och det verkar som att ingen kreativ insats är för stor när det gäller att finna nya variationer.

Precis som med ketchupen. Fast med sämre konsekvenser för den som till äventyrs vill ha en stabil och förutsägbar vardag.

Generell köttighet

"Det du säger är både felaktigt och dåligt underbyggt. Det är också så illa formulerat att det är svårt att riktigt ta det på allvar, ens om det gick att förstå vad du ville säga. Med tanke på din historia så är det dessutom högst prekärt att just du uttalar dig i den här frågan."

Det du just läst är den mest generella sågning som någonsin skådats. Det fina med den är att den är helt fri från kontext - du kan slänga in den ganska precis var som helst utan att den slutar fungera. Det enda en behöver göra är att uttrycka den med tillräckligt stort självförtroende.

Generell kritik är en underskattad sak. Den fungerar i alla lägen, utan undantag. Även om det är en Universell Sanning given av Gud själv, levererat av självlysande apostlar nedstigna från himmelen ackompanjerade av tusen änglakörer, direktsänt över samtliga massmedier som någonsin funnits - så går det att applicera generell kritik på det.

Och om den kombinerade effekten av Guds uppenbarelse och det förenade massmediekomplexet inte går fritt från detta, så finns det en viss risk att du inte gör det heller.

Vilket är något av en befrielse. Pressen släpper - om alla kan drabbas, så är det inte lika brutalt när en själv drabbas. Om någon verkligen vill, så kommer de att finna någonting att säga vad en än har skrivit. Och därmed så finns det ingen egentlig anledning att oroa sig för att någon skulle kunna - de skulle trots allt alltid kunna.

Det är en smula som våra somriga myggbett. De händer, men är inte tillräckligt allvarliga för att låta bli att gå ut för. Och när en väl vant sig, så slutar en tänka på dem.

Jag, för egen del, har en både hög och låg tolerans för det hela. Hög, i och med att det är fenomenalt lätt att känna igen och avfärda generell kritik när den väl förekommer. (Det främsta kännetecknet är bristen på specifika påståenden.) Låg, i och med att jag är direkt brutal mot den när den förekommer i mina kommentarsfält. Den som till äventyrs vågar sig på att skriva en vag kritik får en inte helt vänlig känga om att vara specifikare och utförligare.

Inte för att jag vill vara brutal, utan för att det är det lättaste i världen för vem som helst att slänga in ett generellt och sammanhangslöst "men du har fel", helt okynnes. Vilket inte direkt är den mest konstruktiva av uppmaningar till vidare dialog.

Eller, för att sammanfatta det i ett generellt ord: kötta.

(~~~~~~~~

Solidaritet är framtiden

Jag har tittat lite på siffror denna morgon, och då särskilt sådana som har att göra med kollektivtrafik. En snabb huvudräkning ger vid handen att ett års förbrukning av 30-dagarskort kostar 9480 kronor, plus lite extra för de där fem dagarna som blir över.

Nio och ett halvt tusen. Det är mer än vad många har kvar av en månadslön när skatten väl är dragen.

Vilket då innebär att den hederlige kollektivtrafiksåkande arbetaren lägger mer än en tolftedel av sin disponibla inkomst på att ta sig till jobbet. Var tolfte sak som köps för lönen är en tunnelbaneresa.

Det finns förvisso en ambition att öka användandet av kollektivtrafiken, men det är nog inte riktigt det här som avses.

Om kollektivtrafiken i ställen skattefinansierades, så skulle det bli billigare för dessa hederliga arbetare att ta sig till jobbet. Det finns förvisso fortfarande kostnader inblandade i den skattehöjning som skulle krävas, men det ska mycket skatt till för att äta upp en tolftedel av de pengar som blir över varje månad. För de som arbetar hårdast och billigast blir det - så som den sittande regeringen så ofta påpekat - mer pengar kvar i plånboken.

Det skulle också innebära färre omkostnader för kollektivtrafiken som verksamhet. Att trycka biljetter, bygga och underhålla spärrar, anställa personal för biljettkontroller, etc tillhör inte kollektivtrafikens kärnverksamhet, och om de kostnader som ingår i dessa kringaktiviteter kan reduceras eller elimineras så innebär det en nettobesparing för alla inblandade.

Eller, rättare sagt, ännu en besparing. Den där tolftedelen av inkomsten betyder rätt mycket, trots allt.

I dessa tider när det är ekonomiskt kärvt för allt fler sektorer och segment av samhället, torde det vara i allas intresse att effektivisera på sådana sätt att det stora flertalet gynnas av detta. Snarare än att effektivisera de ökade inslagen av våld i vardagen som biljettkontroller och spärrlinjer innebär, så borde ambitionen vara att minska kostnaderna där kostnader kan minskas utan att kärnverksamheten och personalen drabbas.

Solidariskt finansierad kollektivtrafik är en sådan effektivisering. Mer pengar över där de behövs, mindre omkostnader där de inte behövs, och en enklare vardag för alla som bara vill ta sig från punkt a till punkt b.

Vad ställer sig i vägen för dettas inträffande?

När rasismen växer till sig

Det finns en märklighet i diskussionen om rasism, och det är att rasismen allt mer börjar anta formen av en kulturell identitet. I en slags bakvänd psykologisk process börjar rasisterna bli precis det de kritiserar sina designerade motpoler för att vara - en allt mer isolerad krets människor som sakta men långsamt håller på att dra sig undan till sina egna enklaver utanför det mer diversifierade samhället.

Det mesta och största exemplet på detta är förstås Avpixlat, självaste högborgen. Den som utan att vara skolad i en säregna sociolekten går in och läser inläggen kommer ganska omedelbart se att orden de använder inte riktigt betyder vad en obildad läsare tror att de betyder. Det krävs en engagerad förståelse för den sociala, kulturella och diskursiva kontext som inläggen befinner sig i, och för den som inte är villig att spendera tid på att studera denna så ter sig texterna smått obegripliga.

Vad är exempelvis en "berikare"? Hur förklaras den komplexa innebörden av detta ord för den som inte är införstådd i vad de förväntas veta?

Låt oss betrakta ett annat exempel. När självpåtagna representanter för denna rasismens kulturella identitet blir emotsagda i offentliga miljöer, så är de väldigt snabba med att dra fram yttrandefrihetskortet. Som retorisk strategi för att förmedla sitt budskap till utomstående är det relativt ineffektivt, men som metod för att bygga inre solidaritet är det desto effektivare. Dels så "bevisas" det rent konkret att deras yttrandefrihet begränsas, på ett väldigt offentligt sätt. Dels så konstrueras ett "vi" som kan få sin kollektiva yttrandefrihet begränsad - och som därmed också kan hävda sin nyfunna kollektiva identitet som minoritet gentemot majoritetssamhället.

Medan rasismen blir allt mer aggressiv och ambitiös - även feminister och HBTQ-personligheter har blivit självklara måltavlor - blir den paradoxalt nog också mer isolerad och isolerande. Den har sina teser och sina genrekonventioner, och blir allt mer dogmatisk kring dessa ju längre tiden går. Frågan är inte om deras utpekade avvikare går att integrera med de svenska samhället - snarare bör vi fråga oss hur länge vi kan anse den ortodoxa rasismen vara integrerad med någonting annat än sig själv.

När vi diskuterar rasism framöver, så behöver vi ta dessa kulturella aspekter i beaktande. Att tala som enskild individ är en sak; att tala som en självselekterad talesperson för en gemenskap är en annan. Vilket blir desto viktigare när vi själva råkar bli måltavlor för deras externaliserade interna monologer - de talar inte med oss, utan i riktning mot oss, till en publik bestående av sig själva. Om vi inte är medvetna om denna gruppdynamiska process, så finns det en övervägande risk att vi missförstår deras identitetsbyggande som någonting väldigt likt en dialog.

Det är förvisso en dialog. Men vi är väldigt många som inte är inbjudna, och som aldrig någonsin kommer att bli inbjudna.

Det är trots allt så rasism fungerar.