Den generella trenden i dessa skriverier är en glädje över att de kommit hem oskadda och i fungerande skick. Vilket onekligen är glädjande, men mitt i all glädjeyra kan jag inte låta bli att undra om glädjen hade varit lika utspridd om historien hade utspelat sig på närmare håll.Det är trots allt väldigt lätt att berömma saker på avstånd. När saker sker på främmande mark bland främmande människor som en inte har några direkta beröringspunkter med, så är det oerhört smidigt att falla in i ett enkelt hjältetema. De goda huvudpersonerna i dramat möter diverse utmaningar under sitt äventyr, och kan berätta allt om vad som hänt efteråt. Särskilt om det är lätt att anspela på stereotyper om hur de främmande människorna är - det krävs inga utläggningar om den generella synen på rättssäkerheten i generella afrikanska länder för att fastslå att sådana finns.
Jag vill inte förminska de två journalisternas resa från frihet till fångenskap tillbaka till friheten. Däremot vill jag ställa frågan om vi verkligen anammar de journalistiska ideal som så ofta åberopas återberättandet av deras äventyr.
Låt oss säga att en av våra myndigheter gör någonting riktigt olagligt som orsakar stor skada på människor. egendom och den allmänna ordningen. Låt oss även säga att en journalist får nys om detta. Låt oss vidare säga att det enda sättet denne journalist kan få ihop tillräckligt med information om dessa olagligheter ligger i att begå ett extremt olagligt dataintrång på nämnda myndighet.
Låt oss säga att journalisten begår denna extrema handling, avslöjar oegentligheterna bortom varje rimligt tvivel och åker utan vidare diskussion fast för det hen har gjort. Hur reagerar vi på det?
Å ena sidan har vi att göra med en journalist som sätter sanningen framför allt annat. Alla journalistiska ideal vi kan tänka oss förkroppsligas i denna person. Å andra sidan är denna person en brottsling, bevisligen dömd och skyldig, och inga ideal i världen kan motsäga detta.
Ser vi då denne person som det ena eller det andra? Som någon som vågar göra det ingen annan vågar göra, eller som ett kriminellt element som förtjänas att spärras in enligt lagens bokstav?
Det är lätt att berömma handlingar från avstånd. Det blir dock väldigt mycket svårare när de sker på nära håll, och vi börjar identifiera oss med den ordning som klassar handlingar som brottsliga. Det som på avstånd är en frihetskämpande sanningssökare är på närmare håll en förhärdad brottsling, och skiljelinjen mellan de tu ligger i hur mycket vi egentligen bryr oss om den maktapparat som brottet begås mot.
Den enes frihetskämpe är den andres terrorist. Och på ett rent principiellt plan så är det väldigt lite som skiljer dem åt. Särskilt som definitionen av en brottsling trots allt är någon som bryter mot lagen - hur denna lag än må vara utformad. Och lagar kan förändras på de mest oväntade av vis.
Det är onekligen någonting att fundera vidare på, nu när dammet börjar lägga sig. Vem vet - kanske är det en dag vi som står inför valet mellan att säga sanningen och att följa lagen?
Kontextlös länklista utan förklarande sammanhang: DHE, Ulf, Martin, Annarkia, Mymlan, DN, DN, AB, SvD, Bengtharry, Rågors,
Posts
Nog är väl det märkligt att två personer som förbrutit sig mot Etiopiska gränslagar och lierat sig med en fientlig gerillarörelse behandlas som hjältar. Ligger vi i krig med Etiopien? Nej, vi stödjer landet med enorma summor pengar årligen varför landet måst ses som en bundsförvant. Förväntas inte Svenska medborgare respektera våra bundsförvanters gränslagar? Hjälteglorian skapas naturligtvis av presskollegorna som tycker att pressens män står över lagar. I det här fallet är glorian inte speciellt lysande.
ReplyDeleteJag bryr mig inte så mycket om vad som har hänt; snarare vill jag blicka framåt till vad som (kanske) kommer att hända. När blir sanningssökandet viktigare än laglydigheten? Hur stor måste den där skandalen vara för att lagen ska underordnas Rätten Att Veta? Var går gränsen för när det ena överväger det andra?
DeletePrincipen överväger det enskilda fallet. Även om det finns en hel del empiri att grotta ner sig i för den som råkar vara intresserad av sådant.
Det är ju bara att se på när Djurrättsalliansen filmade grisuppfödning i sverige. De enda dömda där blev aktivisterna.
ReplyDeleteJag är inte helt säker på vad som bara är att ses. Exemplet argumenterar inte för sig självt, irriterande nog. Månne är det jag som inte var där när det begav sig, men det är inte riktigt bara. :/
DeleteFör mig är det svårt att förstå, rentav stötande, att de tycks vara indignerade och upprörda över att ha blivit dömda och fängslade. Är det inte självklart att Sanningen alltid har ett högst personligt pris? Risk kommer bara överraskande för den som gjort en dålig riskbedömning från början.
ReplyDeleteDäremot är det positivt att förhållandena i afrikanska fängelser, "moratorier" - dödsfabriker - som de kallas får en bättre belysning. Schibbye har sagt att det är en livsuppgift för honom från nu.
Vill tipsa om African Prisons Project.
http://www.africanprisons.org/partners/institutions-and-ngos/