Kodnamn FRA

Att stifta lagar är en smula som att programmera. Det är inte intentionerna som spelar roll, utan orden som faktiskt skrivs. Det är inte direkt okänt att de bästa intentioner har en tendens att leda till de sämsta av resultat - vägen till helvetet, ni vet.

Ni som någonsin drabbats av en bugg vet att det inte direkt fungerar att vråla "men funka då" mot maskineriet. Det gör bara vad koden säger åt det att göra. Vilket också är själva kärnan i problematiken. Det kan inte läsa dina intentioner, tankar eller känslor - det är helt och hållet empatilöst, och kommer att läsa dina ord precis som de blivit skrivna.

Av den anledningen är det viktigt att kritisera lagstiftning utifrån vad lagarna säger, snarare än utifrån vad dess eventuella förespråkare säger om sina intentioner, tankar och känslor. Dessa kan förvisso vara ack så genuint upplevda, men de överlever inte översättningen från diskussion till lagtext. Särskilt inte när diskussionen tonat ner, och bara lagtexten är kvar.

Kommer ni ihåg alla löften om FRA som basunerades ut när dagens lagstiftning kring deras verksamhet var under diskussion? Att de inte skulle omfatta svenska medborgare, och att intentionen var att fånga hemska utlänningar som planerade att begå hemskheter?

Kommer ni ihåg det där om att intentioner inte översätts från tanke till lag?

Det som gör att massövervakningen nu till sist kan komma att systematiskt börja användas på svenskar ligger i denna förlust i översättningen. Och precis som med buggig kod så fungerar det inte att vråla "men funka då" mot den. Eftersom den fungerar enligt den logik den är tänkt att fungera med - de ord som trycks in i ena änden får konsekvenser i den andra. Allt annat är irrelevant.

Högt utbasunerade löften tillhör kategorin "allt annat".

Detta ställer oss inför två möjligheter. Å ena sidan skulle det kunna tänkas vara så att de som en gång i tiden skrev de ord som nu är lag faktiskt visste vad de gjorde, och således aktivt verkat för att göra ditt privatliv till statlig egendom. Å andra sidan kan det också tänkas vara så att de inte visste vad de gjorde, och att de stiftar lagar i blindo. Det är inte ett val mellan pest och kolera; snarare är det ett val mellan illvilja och klåperi. Vilket inte riktigt är de kvaliteter vi egentligen vill se hos våra ledare.

Det finns en annan slags input som lagens maskineri tar emot, och det är röstsedlar. Om tillräckligt många av dem läggs på ett visst alternativ, gynnas det. Och, omvänt, om de inte läggs på ett givet alternativ, så missgynnas det. Tankar, intentioner och andrahandsval räknas inte - blott det som faktiskt väljs.

Nu är det förvisso två år till nästa val. Men kom ihåg det där valet mellan illvilja och klåperi. Och kom ihåg de där otidsenligt programmatiska personerna från Piratpartiet som sade att det var precis så här det skulle fortsätta när lagarna väl blivit kodifierade.

Vem vill du helst se vid lagens tangentbord?