Cyberframtiden är kommen

Jag har någonting emot att skriva om hur internet för med sig nya oanade möjligheter. Dels för att det blir gammalt efter ett tag, men än mer för att det inte är sant.

Längre.

Så här är det. Nittiotalet är över. Ordet cyberspace fyller 28 år i år. Det är närmast otänkbart att tänka sig samtidens sociala, ekonomiska och kulturella liv utan den allstädes närvarande länken till allt annat. Det digitala är personligt, och det personliga har alltid varit digitalt.

De som börjar skolan den här terminen har ingen aning om att internet är nytt och farligt. Det var en brutalt självklar del av den samhälleliga vardagen redan när de föddes, och själva tanken på att saker skulle kunna vara annorlunda är en närmast litteraturhistorisk exkurs i deras ögon.

För dem är internets möjligheter vare sig nya eller oanade. Och det är de inte för oss heller, ens med den bästa av vilja.

Som sagt. 28 år.

Välkommen till framtiden.

Retorisk effektivitet

Retorisk effektivitet är ett sånt där underbart begrepp som med fördel kan användas för att plåga retorikstudenter. Inte minst som det är precis så nebulöst som alla bra seminarieämnen bör vara. Det kan nämligen betyda lite vad som helst, och således finns det väldigt mycket att säga om saken.

Det är också någonting en inte funderar på alldeles ofta. Inte bara för att en inte är en plågad retorikstudent, utan för att en vanligtvis är upptagen med att ha en problemfylld vardag fullt av saker som måste tas itu med senast i förrigår. Att tänka på obskyra och nebulösa begrepp hamnar långt ner på listan över saker att göra.

Det ligger nära till hands att tänka sig att retorisk effektivitet har någonting med övertygande att göra. Om jag skriver någonting, och någon annan läser detta och blir övertygad, så är det en effektiv text. Det luriga ligger i att fortsätta tänka tanken. Det gömmer sig trots allt mer än bara övertygande i begreppet, och vi hamnar på märkliga ställen om vi nöjer oss med tanken att effektiv retorik är övertygande.

Tänk dig att du är på en begravning och ska hålla ett tal över den bortgångne. Målet för talandet är inte att övertyga någon om någonting, utan någonting annat. Du är där för att skapa någon slags effekt, och det har mycket lite med övertygande argumentation att göra. Faktum är att det skulle se oerhört märkligt ut om du började lägga fram argument för varför sorg är en bra idé - det är inte riktigt det som behöver sägas.

Snarare vill du skapa gemenskap bland de sörjande, och bekräfta att det är fullt accepterat att känna sorg i denna svåra tid. Och för att göra det effektivt så behöver en ta till andra medel än när en försöker övertyga någon om något.

Som du ser så beror "effektiv" på vad det är en försöker göra. Det som är effektivt i ett sammanhang är verkningslöst i ett annat, och tvärtom. En storlek passar inte alla.

Den största nyttan med att ha tänkt tanken om retorisk effektivitet så här längt är att en börjar fundera på vilken effekt ens göranden och låtanden har. Behöver jag verkligen säga någonting, eller kommer situationen rulla vidare även utan mitt input? Vad vill jag uppnå?

Det finns en viss ironi i att retorik lär en den ädla konsten att låta bli att säga saker. Onekligen.

Men det får en också att inse att det finns väldigt många saker att uppnå. Det är inte bara att övertyga folk om att en själv har rätt, utan det finns andra målsättningar också. Beroende på sammanhang och kontext.

Ta bloggande som exempel. Målet är inte att skriva variationer på samma inlägg för att sedan, efter många om och menande omskrivningar, äntligen bli klar med det Perfekta Inlägget. Målet är snarare att skriva så pass intressant, varierat och regelbundet att folk börjar läsa ens ord, och efter hand gör dem till en del av sin vardag. Över tid så bygger en gemenskap med sina läsare, och efter hand så kommer de att lära känna ens sätt att skriva och tänka.

Effektiviteten ligger inte i ett enskilt inlägg. Läsare kanske upptäcker en på grund av ett inlägg om ett visst ämne, men de stannar för helheten. De vet att nästa inlägg kommer att bli precis lika bra som det förra (plus/minus), och att det därför är värt att vänta på detta. Och medan dagarna, veckorna, månaderna och åren passerar, så blir det du tycker intressant intressant även för läsarna. Eftersom du fått möjlighet att introducera dem för dessa ämnen.

Helheten är indeed större än de enskilda delarna.

Om du någonsin undrat varför modebloggare lyckas dra så oväntat många läsare, så vet du nu varför. De är effektiva på att göra sig själva till en närvaro i folks vardagar, och lyckas engagera sina läsare att intressera sig för hur det går för författaren. Ibland för att de liknar varandra, ibland för att de vågar skriva om personliga saker som inte kommer till tals annars, ibland helt enkelt för att kläderna är snygga - men alltid för att författaren är effektiv i sina försök att skapa gemenskap.

En av de största retoriska effekterna är att skapa en publik att vara effektiv på till att börja med. Bakvänt nog.

Nu finns det förstås tusen aspekter och nyanser att fortsätta den här texten med. Men min ambition är inte att vara utförlig, utan att få dig att börja tänka på olika sätt att använda dina retoriska superkrafter. Och att ge er läsare en ursäkt att börja diskutera ämnet i kommentarsfältet, på era egna bloggar eller med random människor i er vardag. Det bästa sättet att lära sig någonting är ju trots allt att prata om det med folk - en retorisk bieffekt, så att säga.

Det är månne lågt hängande frukt, men avslutningsvis vill jag nämna Böhlmarks plötsliga upphöjdhet till kändisskapet. För er som inte hört nyheten (eller läser i framtiden), så använde hen ordet "klappturk" i ett väldigt offentligt sammanhang, vilket resulterade i att hen numera inte längre har kvar sitt jobb inom Moderaterna. Och, än mer, att Moderaternas syn på invandrare har blivit skarpt ifrågasatt - om den som chefar över de sociala medierna kan använda ordet "klappturk" så som Böhlmark gjorde, vad säger då inte det om det sammanhang det sades i?

Det är garanterat inte den effekt hen försökte uppnå. Men visst är det en underbar illustration av varför begreppet "retorisk effektivitet" är precis så där fenomenalt nebulöst som varje bra tankeväckare behöver vara?

När vägarbetaren säger: Kommer du hit ofta?

Tänk dig att du går genom stan utan egentlig anledning, bara för att rensa tankarna. Allting ser ut som det brukar, och ingenting verkar vara annorlunda från alla tidigare gånger du gått genom stan. Till och med vädret verkar vara ovanligt vanligt, på något vis.

Plötsligt händer något. Eller, rättare, någonting har hänt. Någon har satt upp en spärr på en av gatorna, och kräver att alla - fotgängare, cyklister, bilister och ganska precis alla andra också - ska betala en avgift för att passera. Inga undantag. Den som inte betalar får inte passera, punkt.

Till en början blir du en smula fundersam, men ingen annan verkar tycka att det är märkligt. Du betraktar hur många betalande passerare passerar, och en aura av vardag vilar över skeendet. En tanke att det kanske är ett inträde till ett festivalområde eller liknande tänks, och du gör ett experiment i att följa strömmen. Vad kan tänkas finnas på andra sidan avspärrningen?

Ingenting särskilt.

Du fortsätter gå ett tag till, fundersam, och efter ett tag upptäcker du att vägen spärras av igen, på ett mycket liknande sätt. Men av ett annat företag. Vilket är märkligt av två anledningar. Dels har du inte sett någonting de senaste minutrarna som skulle motivera avspärrningen, och dels så är det ytterst förvirrande att två olika företag skulle spärra av samma gata. Vad är i görningen?

Mod händer. Du frågar en av avspärrarna.

Svaret är att olika företag satt upp vägspärrar på strategiska ställen för att tjäna pengar på trafiken mellan olika områden. En nyligen genomförd reform har öppnat denna helt nya marknad, och den princip som gäller är först till kvarn. Tydligen var det inte så många som kände till detta, eftersom avspärraren fått frågan ganska ofta den dagen, men en snabb hänvisning till lagar och förordningar bekräftar att allt är som det sägs vara.

Avspärraren  låter sedan hälsa att det går att prenumerera på att bli genomsläppt. Ifall du planerar att använda den här vägen ofta.

Låter det här som en otrolig historia?

Det beror på att du levt med vägneutralitet hela ditt liv. Att kunna gå, åka eller cykla från plats a till plats b utan att behöva betala tullavgift till diverse lokala aktörer var n:te kilometer är någonting vi tar för givet, och de vägtullar som faktiskt finns är högst kontroversiella affärer som utan vidare kan kallas undantagsfall. De enda kostnader de flesta av oss funderar över vägledes är bensinkostnader och eventuella inköp som råkar ske under vägandets gång.

Jag tror de flesta av er har sett tavlan Grindslanten. Själva namnet antyder någonting som vi sällan tänker på - att det med jämna mellanrum fanns grindar som öppnades av slantar. Det är inte ett främmande inslag i svensk historia, och det är först med det allt mer centralplanerade infrastrukturbyggandet som vägneutraliteten blivit en de facto standard.

Jag tror de flesta av er är ganska tacksamma över detta.

Anledningen till att du läser det här är dock inte historisk. Den är tyvärr desto mer samtida. Du ser, utvecklingen håller på att gå bakåt på neutralitetsområdet. Inte på de fysiska vägarna, men däremot på de digitala. Det finns ingen brist på privata aktörer som ser fram emot att stycka upp internet i olika vägstumpar och sedan ta betalt för att ge folk tillgång till dessa.

Vill du ha YouTube, Facebook, Wordpress och allt det där andra som du använder till vardags? Kostar extra. Vänligen ställ dig i kön till insläppet där borta. Om du vill så kan du även prenumerera på dessa saker. Ifall du planerar att använda dem ofta.

Det finns en anledning till att folk gillar vägneutralitet. Det är samma anledning som att folk gillar nätneutralitet. När de väl får reda på att det finns.

Till alla henningar

Ordet "hen" är en kul historia. Inte minst som det kan tjäna som ett prima exempel på hur mottagliga folk är för propaganda.

Ni har förmodligen alla stött på dem. Personer som av olika anledningar ryggar tillbaka så fort de ser ordet, och som förmodligen skulle vråla mot morgontidningen om det dök upp däri. Personer som ser ordet och slutar läsa. Personer som har vad vi skulle kunna kalla en aversion mot ordet.

Det roliga med dessa personer är att vi egentligen inte behöver veta mer än detta om dem. När vi väl har denna enda upplysning om dem, så kan vi använda den för att manipulera dem, helt kynnes.

Ni ser, propaganda är inte bara konsten att få folk att göra saker. Det är också konsten att få saker att hända. Och saker händer onekligen när dessa personer ser just ordet "hen". Förutsägbara saker. Omedelbara saker.

Förutsägbar omedelbarhet är väldigt nära motsatsen till tanken om fri vilja. Och däri ligger våra möjligheter att få saker att hända.

Visst är det en kul historia?

När inte ens Moderaterna håller med Moderaterna

Jag börjar allt mer förstå varför Björklund är utbildningsminister. Sorgligt nog för henom så beror det inte på det egna partiets meriter eller på hens personliga administrativa superkrafter, utan helt och hållet på det realpolitiska faktum att Moderaterna på egen hand skulle kosta Alliansen allt vad illusioner av regeringsduglighet heter. Moderaterna och skolpolitik kan enklast beskrivas som materia och antimateria - saker exploderar när de kombineras.

Tidigare i veckan hände det smidiga utspelet att skolmobbing på något vis är orsakat av internet, och att alla mobbingförebyggande åtgärder bör förläggas dit. Som om enkla ryggmärgsreflexer löser komplicerade sociala problem.

Därefter hände det ännu smidigare utspelet att färre bör läsa estetiska utbildningar. Med hänvisning till att för många elever läser onödigt fluminriktade program, som inte leder till arbete.

Vanligtvis skulle jag ha någonting att säga om att Moderaternas inställning till utbildning sträcker sig så långt som att eleverna ska kunna orka gå till fabriken efter att skolgången är klar, och att eleverna därmed inte bör ansträngas för mycket med onödig kunskap, men i det här fallet tänker jag göra tvärtom. Jag tänker nämligen tillfälligt inta denna utgångspunkt, och försöka visa hur Moderaternas utspel inte ens ser bra ut sett från insidan.

Ni ser, det häringa internet (som barnen inte har någon aning om att de ska betrakta som någonting nytt och farligt), har skapat en långt större marknad för estetiskt sinnade personer. Inte bara i termer av att det finns enorma arbetstillfällen när det gäller skapandet av estetiskt tilltalande bilder (kom ihåg att hemsidor primärt är bildbaserade). Inte bara i termer av att design blir allt viktigare för ganska precis allt. Inte bara i termer av att många företag profilerar sig genom enhetligt utformade övergripande estetiska mönster. Inte bara i termer av att den så kallade upplevelseindustrin (som är till hundra procent estetik) är större än den någonsin varit. Inte bara i termer av att -

Listan fortsätter oroväckande länge. Den korta sammanfattningen är att övergången från produktions- till informationssamhälle ställer långt högre krav på formgivning i alla yrkesgrupper. Ett estetiskt sinneslag är inte bara nödvändigt för detta, utan är en förutsättning för att över huvud kunna konkurrera med länder som demolerar Sverige när det kommer till att producera saker billigt.

Kort sagt: om Sverige ska konkurrera med kvalitet framför kvantitet, så är Moderaterna inne på helt fel spår. Till och med enligt deras egen arbetslinje. Om ambitionen är att skapa fler jobb, så torde vägen framåt vara att göra precis motsatsen till den rådande trenden: mer design, mer estetik, mer så kallat onödigt flum.

Månne behöver Moderaterna tacka Björklund en smula extra i fortsättningen. Illusionen om regeringsduglighet är ju trots allt något av en prestigefråga, och ju längre bort Moderaterna hålls borta från utbildningspolitik desto gladare blir samtliga inblandade.

Möjligtvis kan vi inom några decennier se en utbildningspolitik som tar internet för givet som ännu ett pedagogiskt verktyg i vardagen. Men låt oss inte ta ut optimismen i förtid. -

Den store mannen. Oh, och så Assange

Jag har diskuterat Assange med folk de senaste dagarna. Faktum är att jag har haft anledning att tala med folk jag inte talat med på länge tack vare karln - och än mer haft tillfälle att tala om ämnen jag sällan talar om.

Det är onekligen värt en tacksamhetens tanke.

En av dessa saker är the Great Man theory of history. Den går att förenkla till tanken att det ibland spottas ut extraordinära människor ur den stora massan, som sedermera går och förändrar världen med sin extraordinaritet. Vanligtvis är det svårt att föra den här teorin på tal, i och med att den blivit så pass utkonkurrerad av sin nemesis. En måste antingen befinna sig i en akademisk miljö eller goda vänners lag för att ha anledning att föra den på tal; det var ett tag sedan den var inne, och det är inte direkt någonting som spontant dyker upp i morgonsoffornas diskussioner, så att säga.

Jag tror ni utan vidare kan förstå kopplingen till Assange och hens följeslagare här.

Den nemesis jag nämnde utgörs av vad jag tänker på i termer av trends and forces. Historien förändras inte av enskilda individer, utan av de mer övergripande sociala, ekonomiska och kulturella trender och strukturer som råder. Den miljö saker händer i är vanligtvis mer avgörande än de individer som befinner sig i denna - vilket månne är osmickrande att höra för individen i fråga, men vi har alla att konfrontera fenomenet att det finns väldigt många andra människor i världen.

Mitt favoritexempel på detta är startskotten till första världskriget. Det sägs vanligtvis att det startades av skotten i Sarajevo, vilka som bekant avlossades av en enda individ. Här skulle vi kunna tänka oss att trends and forces-tanken vederläggs av att en enda person förändrade allt. Men en närmare analys av de förhållanden (sociala, politiska, ekonomiska och kulturella) som var på plats när skotten avlossades visar att det förmodligen skulle bli krig enligt samma mönster ändå, och att det fanns gott om anledningar för ett sådant krig att bryta ut även om Gavrilo stannat hemma den dagen.

Därmed inte sagt att första världskriget var förutbestämt. Men det hade, med tanke på omständigheterna, lika gärna kunnat startas av någonting annat. Ingenting i hur landet låg krävde att just Gavrilo var den som startade allt; om tillfället gör tjuven så fanns det ett helt smörgåsbord av tillfällen.

Det behöver nog inte sägas att den här historieskrivningen är lite svårare att förmedla än "oh, det var hens fel"-versionen, och att det finns anledningar till att historieböcker har ett visst omfång.

Det behöver nog inte heller sägas att den inte heller gör sig populär bland Assangeanhängare. Vilket jag märkte av efter att ha skrivit ett inlägg där jag, med viss genomskinlighet, ställde just dessa två historiesyner mot varandra. Anhängarna vet förmodligen inte riktigt om att de företräder en hel historiesyn, men de gör det med desto större entusiasm.

Problemet med the great man theory är att den är politiskt irrelevant. En person må ha en aldrig så stor karisma, men den brutala sanningen är att det finns sju miljarder andra människor i världen, och deras problem är inte ett dyft sammanflätade med hur imagearbetet för enskilda kändisar artar sig. Deras problem har mer med de ekonomiska, sociala och kulturella strukturer som råder att göra, och den som låter sin politik kretsa kring någonting annat än dessa har ingenting med folks vardagar att göra.

Och en politik som inte berör folks vardagar - tja. Det finns sämre definitioner av meningslöshet. Onekligen.

Att vara fastkedjad i sina plågoandar

Hur kommer det sig att varje gång ett urgammalt fenomen tar sig uttryck på internet, så är det internet som beskylls för detta?

Ta skolmobbing som exempel. Det är det enklaste i världen att hitta folk från före internets tid som blev mobbade i skolan. Jag skulle slå vad om att du kan gå till vilket bostadskomplex som helst och inom loppet av några dörrpåknackningar ha hittat minst en som kan berätta om sina upplevelser. Ofta kan de berätta om hur kreativa och elaka de andra skolbarnen var redan då. Långt innan internet var ett begrepp ens hos de tekniskt intresserade.

Med andra ord: mobbing är inte nytt. Och den mobbing vi ser idag är precis samma mobbing som kunde ses på skolgårdar igår, förrigår och så länge det funnits skolgårdar.

Moderaterna har upptäckt att folk gör samma sak på internet som de gör överallt annars, inklusive mobbing. Och med hela ryggens samlade märg utropar de: fort, gör någonting åt internet!

Som om det skulle hjälpa mot problematiken som sådan. Som om det skulle förändra någonting som varit detsamma i hundratals år.

Jag är ledsen, men mobbing är teknikneutral, och teknikspecifika lösningar kommer inte att hjälpa på det stora hela. Att kräva hårdare tag på internet bara för att internet finns är inte en lösning, det är en ryggmärgsreaktion. Och det är samma ryggmärgsreaktion som lyser igenom alla Moderaternas handhavanden med internet: fort, gör någonting åt det!

Det borde inte behöva sägas, men den som vill göra någonting åt skolmobbning börjar inte på internet. Det borde säga sig självt att den självklara platsen att börja på är skolan.

Och skolan är en miljö som präglas av godtycke. Där det inte spelar någon som helst roll vad den enskilde har att säga om någonting alls, och där ett enormt antal krav ställs på elevens varje närvarande stund. Där det är vardag att ständigt gå från den ena godtyckliga aktiviteten till den andra, att alltid följa ett godtyckligt schemas obönhörliga vilja, att ständigt befinna sig i blickfånget för en övervakande makthavare, att ständigt bli bedömda i allt de gör, att konstruktivt samarbete är fusk och att det är omöjligt att komma undan.

Faktum är att den elev som försöker sig på att göra någonting annat än att gå i grundskolan efter hand finner sig ditförd med poliseskort. Att inte vilja dit är inte en faktor - du ska dit, varje vardag i nio år. Punkt. Och varje dag skapas så väldigt mycket undertryckta känslor som måste ut någonstans - och den gamla devisen att taga vad en hava har sällan varit mer olycksbådande.

Om vi vill göra någonting åt skolmobbing, så är det i den här änden vi behöver börja. Allt annat är brutalt bredvid poängen.

Inget personligt, Assange, men du behövs inte längre

Jag har en tendens att bli mycket impopulär väldigt fort när Assange kommer på tal. Inte bara för att jag anser att ordet "statsfeminism" är en styggelse som behöver makuleras retroaktivt, utan även för att jag har en ytterst brutal inställning till fenomenet hjältedyrkan.

Make no mistake. Wikileaks har gjort ett fenomenalt viktigt arbete. Men lärdomen från detta arbete är inte att det behövs speciella människor med speciella egenskaper för att dela med sig av maktens hemligheter till världen.

Tvärtom. Det räcker med ett par vanliga personer med en hemsida. Resten är kringutrustning och parafernalia. Vad vi har att göra med är inte skurkar och hjältar.

Vad vi har att göra med är förändrade sociala, ekonomiska och kulturella villkor, vilket är något av det mest opersonliga som finns. I samma stund som det blev möjligt för vanliga människor att kommunicera med ljusets hastighet, blev det möjligt att läcka oegentligheter om personer och organisationer som tidigare förlitat sig på allmänhetens informationsunderskott. Det behövs ingen Assange för det - det behövs bara någon som har förmågan att hantera en nätuppkopplad dator.

Wikileaks satte under dramatiska former fingret på denna förändring. Den är inte ett potentiellt framtidsscenario, utan ett fait accompli.

Med andra ord är Assange en fenomenalbrutalt oviktig person i sammanhanget, och anledningen till att folk hakar upp sig på henom är att de gillar enkla historier med klart definierade skurkar och hjältar.

Det finns dock en fara med denna dramatisering av skeendet, och det är att Wikileaks blir en så dominerande symbol för denna förändring att de blir synonyma med den. I stället för att framstå som en opersonlig förändring i sociala och politiska omständigheter rent generellt, framställs det hela som en kamp mellan Wikileaks och världsordningen. Vilket leder till att personer som vill värna om denna förändring helt plötsligt finner sig indragna i idiotiska sidospår om enskilda personer som har gammeldags sex med random kvinnofolk som råkar befinna sig på plats under sina världsturnéer.

Jag tror ni börjar förstå varför jag är impopulär när Assange kommer på tal. Men jag har inget att vinna på att göra de senaste årtiondenas utveckling inom konsten att få saker sagda till att handla om en mans kamp mot medielogiken.

Och det har inte du heller.

Det billigare alternativet

Jag nås av nyheten att någon lyckats ta 150 000 kronor i betalt för att skriva en debattartikel. Jag misstänker också att det är ytterst många som tänker tanken att det vore fett awesome att vara den personen.

Men. Om det krävs 150 000 kronor för att skriva en debattartikel, så finns det fog för att misstänka att det någonstans gått inflation i vad saker kostar. I stället för att spekulera i orsaker till varför det helt plötsligt blivit väldigt mycket dyrare att få saker gjord, så vill jag anföra ett alternativ.

Mig!

Ni ser, för 150 000 kronor så kan en få ut väldigt mycket av mig. Jag har för enkelhets skull skrivit en lista över vad som kan hända när jag och nämnda summa händer samtidigt.

Jag skulle kunna inte bara kunna skriva en debattartikel.

Jag skulle kunna skriva en debattartikel. Om dagen. I fem år.

Jag skulle inte bara kunna hålla kurser i hur debattartiklar skrivs.

Jag skulle kunna hålla kurser i hur debattartiklar skrivs. Fem gånger i veckan. I fem år.

Jag skulle inte bara kunna ge personlig rådgivning i konsten att debattartikelförfatta.

Jag skulle kunna ge personlig rådgivning i konsten att debattartikelförfatta. Kontinuerligt och pedagogiskt strategiskt. I fem år.

Jag tror ni förstår tendensen. Jag är långt billigare än den där personen som bara kunde få till en enda artikel. Både på längden och på tvären.

Så nästa gång det är dags att se över den där överskridna budgeten - ring mig!

Ibland är det inte svårare än så att spara pengar. Tro det eller ej.

Sitter Allianspartiet i opposition till sig självt?

När regeringspartier valkampanjar så är det alltid aningen dubbelsidigt. De måste å ena sidan motivera sin framtida existens som regeringsparti - valkampanj, ni vet. De måste å andra sidan motivera sin samtida existens som regeringsparti. Samtidigt.

Vilket innebär att de inte kan göra brutala utfall mot samtiden och säga att allting kommer att bli så mycket bättre om de blir valda. Det vore att göra brutala utfall mot sig själv, och i all kontraproduktivitet förklara för väljarna att de gjorde ett misstag i förra valet.

Vilket då är så nära motsatsen till lyckad valkampanj en kan komma.

Det går inte heller att göra brutala utfall mot oppositionen. Det är trots allt de som är oppositionen, det vill säga inte regeringen, och att skylla samtidens problem på dem är att erkänna sig själv maktlös. Om oppositionen styr landet från oppositionen, så kanske det förmodligen är bättre att bara rösta på dem på en gång och skippa hela grejen med fejkpartier som inte ens kan regera från regeringsposition.

Att valkampanja från regeringsposition är svårt. I princip så finns det ungefär en väg att gå, och det är att säga att en kommer att fortsätta som en gör i dagsläget. Att säga någonting annat är att underkänna sitt eget nuvarande regerande. Vilket är både dumt och onödigt att göra - det är trots allt oppositionens jobb.

Eller så kan en göra som osynlige Fredrik, och säga att Annie Lööf är det bästa som hänt svensk politik sedan förifyllda rekvisitionsblanketter.

Kul.

Det hela blir inte roligare av att den enda gången internet nämns i detta första startskott för Allianspartiets valkampanj är som verktyg för brottslighet. Som om de senaste femton åren - varav sex med Allianspartiet vid rodret - bara gynnat brottslighetens förmåga att samordna sig, medan civilsamhället förblir vid sin faxmaskin.

Jag kallar dem Allianspartiet, eftersom den osynlige Fredrik (och/eller hens spökskrivare) lägger oerhört mycket retoriskt krut på att påvisa enigheten i Alliansen. Oppositionen (inklusive Sd, märk väl) beskylls för att vara spretigt oeniga, medan Alliansen står likt en vakande koloss över svensk politik.

För att sammanfatta: regeringspartiet (det vi en gång kallade Moderaterna) sparkar igång valrörelsen genom att framhäva Annie Lööf, hylla allianssamarbetet, förklara internet vara ett redskap för mer eller mindre organiserad brottslighet, och på det hela taget förstärka intrycket av att inget problem i samhället är så komplicerat att det inte kan reduceras till ett textstycke.

Tja. För att vara ett självutnämnt arbetarparti så torde de förstå ironin i att göra oppositionens jobb åt dem. Hårt dubbelarbete är en dygd, trots allt.

Vi läsare, däremot, lämnas undrande varför vi ska ta Allianspartiets förifyllda existens som argument för någonting alls. Och någonstans i bakhuvudet inställer sig frågan om Annie - Allianspartiets stora affischnamn - verkligen blev tillfrågad innan Centerpartiet upplöstes.

Att valkampanja som regeringsparti är svårt. Onekligen.

Länkar utan beskrivande kontext: Röda berget, Böhlmark, Lasse, Flanera, Tokmoderaten,

Myndighetsutövning? Vi har ju bara pengar!

Det verkar som att Tillväxtverket håller på att gå från att vara ett relativt obskyrt verk till att bli ett allmänt vedertaget begrepp. Ni vet, ett sådant som eventuellt kommer att ingå i förmanande frågeställningar av typen "håller vi på att bli ett tillväxtverk?".

Det är onekligen en fråga att bäva inför. Särskilt för den som till äventyrs råkar arbeta på nämnda verk.

En mer omedelbar fråga har förmodligen redan infunnit sig i ett antal entreprenörstänkande huvuden, och det är frågan om hur de kan få ta del av de generösa villkor som råder inom det offentliga. Det finns trots allt bevisligen inget underskott av pengar, och den som råkar befinna sig på rätt plats vid rätt tillfälle har väldigt mycket plus att tjäna när ballongerna väl är uppblåsta.

Detta är den största skada att komma utifrån fadäsen med Tillväxtverket.

Att skattepengar används på felaktigt sätt är en sak. Om det är enskilda händelser så räcker det med att rikta skammens spolight mot dem och se effekterna av offentlig genomskinlighet hända i realtid. Enskilda händelser kan alltid avskrivas som misstag, som olycksfall i arbetet. När otillbörlig förvaltning sätts i system och börjar framstå som en direkt affärsmöjlighet, däremot, så är någonting å färde. Då handlar det inte längre om saker som går fel, utan om att utnyttja de luckor och läckor som finns i systemet.

Det säger sig självt att tilltron för samma system inte överlever översättningen från förvaltning till entreprenörskap. Där vissa ser bortslösade skattepengar, ser andra affärsmöjligheter. Myndighetsutövning blir till pengautdelning, och inte ens den mest ivriga av privatiseringsförespråkare kan anse detta vara en rimlig utveckling.

Å ena sidan kanske vi kan tacka Tillväxtverket för att de ger namn åt en företeelse som kan behöva en lite mindre dramatisk beteckning än "korruption". Å andra sidan är det nog inte riktigt språklig och begreppsmässig tillväxt som var avsikten med verkets existens.

Nåväl. Nu vet vi vad rättrådiga tjänstemän om tjugo år har att fråga sig när utvecklingen tycks vara på väg åt fel håll. "Håller även vi på att bli ett tillväxtverk?"

Växt till verk - en smula logik i mörkret

Det är milt sagt inne att klaga på Tillväxtverket. Än mer att förundras över absurditeten i dess existens - är inte ett sådant verk själva symbolen för hejdlös statlig byråkratisk tillväxt? Symboliserar inte detta verks existens en djup absurd röta i myndigheternas värld?

Egentligen inte.

Grejen är att det är en logisk följd av två saker. Det ena är organisationsteori, och det andra är ambitionen att skapa fler jobb. Låt oss se hur det här hänger ihop.

Organisationsteori har en central bas, och det är att alla organisationer ser ungefär likadana ut vad de än gör. Kaffe ska kokas, arbete ska fördelas, bokföring ska skötas och dagordningar ska uppställas. Bakom de aktiviteter som är specifika för enskilda branscher, så finns det en rad gemensamma nämnare som kan variera på olika intressanta vis.

En av dessa gemensamma nämnare är att folk tenderar att göra sina arbetsuppgifter, och bara undantagsvis beger sig ut i den större bilden. Rutiner etableras, och folk gör det de gör - och så länge ingenting går fel så håller sig folk där de är.

Detta är som det ska vara. Själva poängen med arbetsdelning är att folk ska kunna fokusera på att göra sin grej, och delegera allt annat till alla andra. Den specialiserade delen blir en sammanhängande helhet, och vinst händer.

Vi kan kalla det "applicerat tunnelseende". För den pedagogiska effektivitetens skull.

Baksidan med applicerat tunnelseende är att det inte finns några direkta incitament för att titta till helheten. Både internt på arbetsplatser och, viktigare för oss, mellan arbetsplatser. Folk blir fenomenalt inövade på sina specifika moment, men den större bilden uteblir.

Med alla dessa tunnelseende arbetsplatser som gör sin grej parallellt med varandra, så är det inte märkligt att de ömsesidigt missar att berätta för varandra vad de håller på med. Och, än mer, att strategiskt viktiga möjligheter för gemensamma ansträngningar åt samma håll uteblir, eftersom ingen kommer på tanken att göra dem. Ansträngningar som leder till ökad vinst, minskad friktion och andra luddiga begrepp som lystrat till namnet tillväxt.

Enter Tillväxtverket, vars funktion är att avapplicera tunnelseendet en smula.

Det finns en logik bakom Tillväxtverkets existens. Det är inte bara lyx, representation och dålig PR. Jag misstänker att det pågår en hel del ytterst oinspirerat rapportskivande, kaffekokande och möteshållande (som förmodligen har enorma likheter med hur det går till på andra arbetsplatser) där. Och att det mesta av arbetet som pågår där är precis så tråkigt och genomsegt (tänk synergistiska klusterstrategier) som vi förväntar oss att verkverksamhet ska vara.

Det är den logiska delen.

Sedan har vi den mindre logiska delen rörande krishanteringen, från både verk och ministerium. Men den får de stå för själva - jag vill för allt i världen inte frånta PR-branschen de tillväxtmöjligheter som mjölkandet av det hela ofrånkomligen kommer att leda till.

Månne är nu ett gyllene tillfälle att göra ett utspel om att the Pirate Bay är en förebild när det gäller just tillväxt. Men det är kanske att avapplicera tunnelseendet lite väl mycket? -

Säg det utan kontext

Att titta på OS är en intressant upplevelse. Särskilt om en gör som jag, och ser det i form av text som strömmar nerför skärmen.

Ni ser, jag har ingen teve eller radio, och har egentligen inget intresse av att ta del av rörliga bilder eller ljud från evenemanget i fråga. Ändå händer det sig som så att jag tar del av sportsligheterna.

Faktum är att jag ser det mesta hända genom detta interface. Text som rinner ner för skärmen - inte riktigt i lika stiliserade former som vi känner från the Matrix, men nära nog.

För er som är tekniskt sinnade så finns Janetter att ladda hem. Helt okynnes.

För er som är kulturellt sinnade så finns det en intressant frågeställning att bita fast i. Vad innebär det att gå från en vardag främst baserad på audio och video som medium, till en vardag där ens främsta fönster mot världen är en evig flod av text? Text som en redan på förhand vet att en aldrig någonsin kommer att läsa i sin helhet, och vars främsta lockelse ligger i att den fortsätter för evigt. -

Det finns människor i min omgivning som ser det som självklart att de måste läsa all text. Är det månne en kvarleva från en tidigare tid?

Vad kallar vi detta tittande? Vad kallar vi de ögon som kan se rinnande text och få en bild av hur världen ter sig för ögonblicket? Vad kallar vi den period av stillastående text vi håller på att migrera från?

Vad kallar vi de barn som aldrig kommer att anse att stillastående text utgör normen för någonting alls?

Har vi ens ord nog för dem?

Problembaserat byggande

Det finns en pedagogisk metod som kallas problembaserat lärande. Den går i all korthet ut på att presentera ett problem för den lärande, och sedan ställa frågan: vad behöver du veta för att klara av det här problemet?

Effektiviteten i den här metoden ligger i att vägen mellan problem och lösning inte är solklar. Det finns alltid tusen moment mellan det ena och det andra, och medan den lärande tar sig förbi varje moment så sker väldigt mycket lärande. Inte minst genom insikten att det finns tusen moment som måste beaktas. Det finns alltid ett "men!" inblandat.

Den största lärdomen är att det inte finns några enkla lösningar. Även om det kanske kan verka som så.

Låt oss betrakta bostadsmarknaden. Det överraskar nog ingen att det finns problem med den. Problem som med viss enkelhet kan summeras med att det finns för många människor och för få bostäder.

När en ställer upp det på så vis, så antyds en ytterst enkel lösning på problematiken. Bostäder kommer från någonstans, och om vi på något vis kan få fler av dem att existera så kommer bostadssituationen att bli bättre. Färre människor per bostad.

Vilka problem ställer sig i vägen här?

Det mest uppenbara är förstås pengar. Till skillnad från tillfällen att göra politiska poänger om bostadsmarknaden, så kostar det en hel del att bygga saker. Och dessa pengar måste komma någonstans ifrån.

Om vi ser till kommuner - som traditionellt har massvis av pengar, absolut sett - så ser vi att de i teorin skulle kunna bygga massvis av bostäder. Men kommuner har två egenskaper som ställer sig i vägen. Dels så har de andra saker att göra som också kostar pengar, och som inte direkt kan ställas in för några månader för att finansiera storskaliga bostadsbyggen. Dels så har de också en beslutandeprocess där diverse politiska intressen och ideologier utkämpar ömsesidiga förhandlingar mot varandra, vilket gör att stora projekt har en tendens att bli ännu större diskussioner.

Om vi ser till staten - som traditionellt har ännu mer pengar än kommunerna, absolut sett - så ser vi att den också skulle kunna bygga massor av bostäder. Faktum är att den redan gjort det en gång i tiden - miljonprogrammet är inte ett teveprogram, trots allt. Återigen infinner sig men, dock. Dels att den redan gjort det en gång, med blandad framgång. Dels att den (liksom kommunerna) har ett antal andra saker att göra, och inte riktigt kan lägga ner verksamheten för en stund för att fokusera på bostadsbyggande. Och alla gräl som sker på kommunal nivå sker på ytterst högre nivå i statlig regi, vilket på gott och ont är en bromskloss för stora initiativ.

Om vi ser till den privata sektorn - som först nyligen fått sina tassar på stora pengasummor, historiskt sett - så ser vi att den äger en hel del byggföretag. Oftare än inte är det dessa som bygger saker. Men! De har en tendens att bygga saker för vinstens skull, vilket gör att de premierar att bygga bostadsrätter framför hyresrätter. Vilket innebär att de bostäder som byggs tenderar att vara dyra affärer för eventuella boende, och att folk som till äventyrs inte besitter stora kapitalsummor inte riktigt känner sig manade att flytta in. Vilket i sin tur innebär att det inte byggs så många av dem - begränsade marknader är begränsade, trots allt (särskilt så här efter finanskrisen). Och med tanke på de bekymmer som kommun och stat har med att bygga fler bostäder, så kan det inte riktigt vänta oss att dessa finansierar bygget av den mångfald hyresrätter som skulle göra livet så mycket lättare för traktens icke nyinflyttade.

Det som gör problembaserat lärande så effektivt är att det inte finns någon klar väg mellan problem och lösning, och under letandets gång så tvingas den lärande att konfronteras med tusen oväntade bekymmer. I slutänden så har mer lärande skett än genom relativt passivt engagerande med litteraturen. Och under bekymmerfinnandets gång så lär en sig också den ädla konsten att strukturera sitt vetande för att möta de problematiska moment som obönhörligen drabbar en.

Så. Hur ser vi till att fler bostäder händer? Vilka bekymmer står mellan oss och händandet?

Obekväma arbetstider

Hej moderater! Hej socialdemokrater!

Låt oss göra ett kortare tankeexperiment. Ett "tänk om".

Tänk om det är strukturellt omöjligt att återfå full sysselsättning. Tänk om det var en period i den ekonomiska historien som nu är över, och vi nu håller på att gå in i nästa period. Tänk om det inte finns så mycket vi kan göra politiskt när det gäller arbetsmarknaden, och vi helt enkelt måste acceptera att en viss procent av den arbetsföra befolkningen inte kommer att ha ett arbete.

Tänk om jobben inte kommer tillbaka. Och det inte finns någonting vi kan göra åt detta.

Vad gör vi då?

Utan marknad försmäktar de flesta

Saker och ting förändras när pengar finns tillgängliga i organisationer. Det blir lättare att göra saker, det blir mindre stridigheter om att rationera nödvändigheter, och det blir på det stora hela enklare att använda stordriftsfördelar. Och när problem uppstår, så är det desto enklare att kasta pengar på dem tills de försvinner.

Problem är inte problem om de kan reduceras till en post i budgeten. Och om saker kan reduceras till budgetposter, så finns det en kraftig mänsklig tendens att göra just detta.

Särskilt om det finns mycket pengar.

Inga märkligheter så här långt, inte sant?

Priser på varor bestäms av de två faktorerna tillgång och efterfrågan. Ju mer det finns av någonting, desto svårare är det att ta ut höga priser för det. Särskilt om ingen vill ha det. Och, omvänt - om det finns väldigt lite av någonting, desto lättare är det att ta ut höga priser på detta. Särskilt om det finns massor av folk som vill ha just detta.

Idealet för den som säljer saker är med andra ord att vara ensam om att sälja någonting sällsynt och eftertraktat.

Fortfarande inga märkligheter, eller hur?

Låt oss nu betänka situationen för den som vill tjäna pengar på att sälja droger. Inte nödvändigtvis för att drogerna i sig är speciella, utan för att det finns pengar att tjäna på att sälja dem. (Det finns, trots allt, vissa användningsområden för pengar.) Vilka problem uppstår?

Det mest uppenbara är förstås att det är olagligt att sälja sådana.

Men! Där det finns problem finns också möjligheter, och när det gäller just denna olaglighet så är möjligheten att tjäna massor av pengar. Att något är olagligt innebär ju trots allt inte att det är omöjligt, bara ytterst besvärligt, och den som övervinner denna besvärlighet upptäcker att drogmarknaden har vissa egenheter när det gäller relationen tillgång/efterfrågan. Det är inte överdrivet dyrt att producera droger, men på grund av besvärligheten så är de dyra att köpa.

Besvärligheten tjänar till att driva upp priserna. Fast bara för konsumenterna.

Precis som på andra marknader är det inte företrädesvis individer som är ekonomiskt aktiva, utan organisationer. Organisationer som har pengar, budgetar och problem som kan reduceras till budgetposter.

Now, jag behöver nog inte beskriva problematiken i att åka fast för droglangande. Det är vanligtvis mer jobb än det är värt, och således någonting att undvika. Eller, för större organisationer, någonting att reducera till en budgetpost: i stället för att göra det själva så delegeras problematiken till någon annan, och när någon annan bränner ut sig så står tusen åter villiga att tjäna en extra slant.

Med andra ord: organisationerna tjänar massor av pengar på drogförsäljningarna, de individuella mellanhänderna åker dit emellanåt, och slutkonsumenterna får betala ett massivt överpris både i form av pengar och konsumentsäkerhet.

Win-lose-lose, med andra ord.

Nu skulle ett potentiellt problem kunna vara att en reform sker på droghandelsområdet. Lättare droger legaliseras, och marknaden för sådana öppnas. Helt plötsligt blir balansen mellan tillång och efterfrågan någonting helt annat än idag, och inkomsterna frånförsäljningen sjunker i botten. Helt plötsligt finns väldigt mycket mindre pengar att röra sig med.

Men! Eftersom organisationerna i fråga redan har massor av pengar, så kan de slänga pengar på problemet. I det här fallet i form av propaganda mot legalisering. Människor kommer inte sluta vilja berusa sig bara för att någon säger att det är dåligt, så efterfrågan är garanterad. För att säkerställa bristen på tillgång, däremot, hjälper det något oerhört att hålla marknaden som sådan olaglig. Och om det enda som krävs för att göra detta är att lägga till en extra post i budgeten - so be it.

Om du finner detta märkligt, säg mig då - vari ligger märkligheterna?

Vapen av massproduktion

När gevär blev en standard för arméer medförde detta ett antal oväntade konsekvenser. För att förstå vidden av dessa konsekvenser måste vi tänka oss vad som fanns innan prisvärda, massproducerade och någorlunda pålitliga gevär trädde in på scenen. Fantasynördar kommer att ha väldigt lätt att tänka sig detta, eftersom det handlar väldigt mycket om svärd och pilbågar.

Alla som någonsin hållit en pilbåge eller ett svärd i sina ovana händer vet att det är en mycket intressant känsla. De fungerar inte riktigt som en tror att de ska fungera; de är tyngre, besvärligare och på det hela taget mer otympliga än de borde vara. En skulle kunna tro att det bara är att greppa tag i svärdet och börja hacka på saker. Inget förbereder en på fenomenet att det krävs träning, övning och en smula innötning för att komma in i tänket.

Det ser ju trots allt så lätt ut när andra gör det. Ordet "inlärningskurva" är inte en spontan association.

Tänk nu att hela arméer behöver träna, repetera och sedan göra det igen för att hålla sig i form. Och då inte bara när det gäller svärd, utan även när det gäller pilbågar. Särskilt de mer krävande modellerna, som många gånger kräver ett livslångt övande och tränande.

Det är en hel del övande och tränande. Som tar tid, och kostar pengar, och på det hela taget gör det oerhört besvärligt att hålla sig med arméer. Det går ju trots allt inte att byta ut de stupade veteranerna mot otränade nykomlingar och förvänta sig att allt fortsätter som innan.

Det är i det här läget gevär kommer in i bilden.

Att hantera ett gevär är inte riktigt lika besvärligt som att hantera ett svärd, och det kräver långt minde finmotorik än en pilbåge. Det är lättare att förklara principen "peka och klicka" än de olika momenten som ingår i att inte hugga sig själv i benet. Kort sagt: inlärningskurvan är väldigt mycket mindre brutal.

Rent praktiskt innebär detta att ett regemente kan dela ut gevär till sina nya rekryter, träna en eftermiddag och på det stora hela vara stridsberedda dagen efteråt. Särskilt om lönen är bra.

Helt plötsligt finns det väldigt många fler människor tillgängliga för att delta i stridens hetta. Vilken strid det än må vara.

Ni kan förmodligen tänka er att de som var i besittning av färdigheter inom svärd- och båghantering tyckte att dessa nymodigheter var ett otyg utan dess like. Ni kan förmodligen också tänka er att dessa åsikter vägde lätt mot de effektiviseringar som gevärens införande medförde. Ren effektivisering gjorde svärdfäktning överflödig, annat än som tidsfördriv och social statusmarkör för överklassen.

Ni undrar förmodligen också vad detta har med någonting alls att göra.

Well, ta det här med produktionen av kultur. I det längsta av tider var det någonting som var förunnat vissa specialiserade yrkesgrupper, som behövde syssla med väldigt mycket övande, tränande och repeterande för att kunna göra det de gjorde. Detta behov av specialisering innebar att det inte var vem som helst som kunde producera kultur - folk kunde leva, andas och befinna sig i världen rent generellt, men den som ville få kulturprodukter att hända var tvungna att gå via specialisterna.

Vilket, beroende på vilken kulturproduktform det råkar handla om, kan handla antingen om att genomgå formell (men dyr och/eller exklusiv) utbildning, att tillhöra rätt sociala kretsar eller att helt enkelt muta någon.

Det må ha sett lätt ut när de dansade på scen, men den sociala produktionsinlärningskurvan var brutal. Vilket många aspirerande kulturproducenter också märkte av. (Vi andra märkte inte av dem. De förblev vanligtvis obskyra aspiranter livet ut.)

Men så hände någonting. Vi kan kalla det internet, en effektivisering av kommunikation eller ett diskursivt maskingevär - effekten är densamma. Helt plötsligt krävs det inte åratal av specialiserad träning för att skapa sig en publik - det räcker med att göra någonting intressant, och publiken kommer till synes av sig själv. Med tillräckligt mycket envishet kan vem som helst skapa sig en beundrarskara. Och vips så blev all denna specialiserad träning ett förlegat sidospår, vars enda relevans är som tidsfördriv och social statusmarkör för överklassen.

Internet är ett vapen av kulturell massproduktion.

Helt plötsligt finns det väldigt många fler människor tillgängliga för att delta i kulturskapandet, Vilket kulturskapande detta än må vara.

Jag misstänker dock att våra moderna svärdskämpar och bågskyttar kommer att tycka att dessa nymodigheter är ett otyg utan dess like. Och, än mer, att deras åsikter i längden kommer att stå sig lätt mot de effektiviseringar internet medför.

Välkommen till framtiden. Den påminner en hel del om dåtiden.

Mot bättre vetande

Det enklaste sättet att sammanfatta kampen mot fildelning är ordet "kapprustning".

Å ena sidan fildelare, som ständigt finner nya sätt att kommunicera med varandra. Å andra sidan så kallade upphovsrättsförespråkare, som ständigt finner nya sätt att säga åt folk att hålla käften.

Den som är historiskt intresserad kan se denna tendens redan på Napsters tid. När fildelningstjänsten blev allt för populär stängdes den ner, och tusen andra program uppstod för att fylla kommunikationstomrummet.

Den som är historiskt överintresserad kan se denna tendens redan i protestantismens framväxt. När det blev lite för populärt att läsa Herrens ord med egna ögon på ens eget språk, vidtogs kyrkliga åtgärder för att stävja kätteriet.

Åtgärder som pågår än idag, kan tilläggas. Om än inte med kungar som redskap.

Den som är spektakulärt historiskt överintresserad kan se tendensen redan hos de gamla grekerna. Särskilt hos Platon, som bannlyste löst tal från sin ideala stat. Eftersom det förledde ungdomen.

Redan då.

Kan vi inte bara ta och lära oss någonting av historien nu? Det känns som att vi gått igenom den här kapprustningsspiralen i några tusen år vid det här laget, och det vore trevligt med lite framsteg efter allt kreativt förstörande.

Den enes sammanhang, den andres politik

All politik kan reduceras till sociala sammanhang. Det är, trots allt, det all mänsklig aktivitet handlar om. Sociala sammanhang, och olika sätt att förändra dessa.

Det enklaste sättet att visualisera detta är att tänka sig en enväldig monark. I monarkens närvaro är det dennes ord som gäller, utan vidare pardon. I dennes frånvaro, däremot, är aristokratin fri att försöka konspirera lite som de vill. Vilket den obönhörligen gör, med varierande framgång. Beroende på monarken som person, så tar sig politiken olika form. En stark personlighet håller sammanhanget i järnhand; en svag kan ibland låta sig hunsas av eller distraheras från konspirationerna.

Det svåraste sättet att visualisera detta är att tänka sig en demokrati. All makt utgår från folket, och det finns ingen direkt monark att peka på. Däremot finns parlament och departement och partier och andra (mer svårfångade) sammanhang. Och genast blir det desto svårare att rikta kritik mot någonting när någonting obönhörligen går fel - folket, remember?

Det blir ändå lättare att föreställa sig maktens maskineri om en påminner sig själv om att det bakom alla dessa namn - riksdag, regering, departement, parti, myndighet - alltid slutligen kommer till en samling människor som har ett möte i ett rum. Det blir väldigt mycket mindre mystiskt, och väldigt mycket mer konkret - det är långt mycket lättare att tänka sig ett gäng människor i ett rum än ett abstrakt maktcentrum, trots allt.

Hur märkligt och obegripligt dessa människor än beter sig.

Ibland händer det att reduktionen till sociala sammanhang tar sig märkliga uttryck. Som när Moderaternas eviga ambition att sänka skatten reduceras till att övre medelklassens villägare vill ha mer pengar över och mindre bekymmer med statlig byråkrati. Som, i all enkelhet, vill ha sina enorma studsmattor och evigt sommarglödande grillar i fred, utan vidare inblandning från någon alls.

Ni känner igen bilden. Ni känner förmodligen någon som stämmer in på den här beskrivningen.

Ibland händer det även att Piratpartiet reduceras till en samling ungdomar vars enda ambition är att få fildela i fred, utan umbärlig inblandning från stat och myndighet.

Månne känner ni igen både bilden och personligheten även här.

Now, om vi bortser från den strategiska idiotin i att starta ett parti för att få fildela i fred (det är långt enklare att finna tekniska än politiska lösningar, trots allt) - vad gör att den ena bilden fungerar när den andra inte gör det?

Krossade rationella drömmar

Det finns en typ av människor som snöar in på andra världskriget. Som tittar på dokumentär efter dokumentär efter dokumentär på temat, läser otaliga böcker om ämnet och som utan vidare kan beskriva hur slaget vid Stalingrad påverkade de militära, sociala och ekonomiska faktorer som formade krigets fortsättning.

Vilket är förståeligt. Andra världskriget är trots allt en uppföljning av första världskriget, och en bekräftelse på att det moderna projektet är dömt att sluta i katastrof. En sista spik i kistan för tanken om det eviga framsteget, och det industriella maskineriets brutala triumf över allt vad mänsklig sensibilitet heter. Det rationella organiserandet av samhället skickar miljoner och miljoner av människor till deras lika meningslösa som effektiviserade död, och det enda positiva som kan sägas om det är att det gynnade ekonomisk tillväxt. Alla drömmar om en bättre framtid grävdes ner i ömsesidigt uteslutande skyttegravar.

Det är en anledning till att försöka förstå vad som hände.

En annan anledning är att de skrifter, filmer och kulturella kvarlämningar från de som stupade i kriget så sakteliga börjar bli public domain. Helt plötsligt har dokumentärfilmare och historieboksförfattare fått fri tillgång till material från den tiden, och med detta följer en sällan skådad expansion av just dokumentärer och böcker.

Det är också en anledning till att försöka förstå vad som hände. Men att vår historia hålls inlåst i sjuttio år efter att drömmarna dör är ett mer samtida än ett historiskt fenomen.

En kan tycka att vi borde ha lärt oss något vid det här laget.