Öppen offentlighet, you say?

Internet är en av de mest offentliga platser som finns. Den är så offentlig att precis alla har tillgång till den, oavsett var i världen de råkar befinna sig. Till skillnad från det fysiska rummet går det inte att skrämma bort pöbeln med hjälp av intimiderande arkitektur; ge dem en anledning att komma, and they will come. Till förtret för de som har någonting att frukta ifall pöbeln skulle få för sig att inse att den består av autonoma medborgare med oförnekliga rättigheter och andra demokratiska jobbigheter.

I en nyss publicerad artikel borta på tidningen som förkortas på samma sätt som Dumt Nonsens ställer skribenten två ting mot varandra. Det ena tinget är offentliga handlingar. Ni vet, handlingar som är offentliga, och som vem som helst som bara vågar sig på att fråga får tillgång till. Det andra är skräcken att den personliga integriteten är hotad när vem som helst kan få tillgång till dessa handlingar om de skulle råka digitaliseras och placeras på nätet - vem som helst kan ju läsa dem, ve och fasa!. Genom att ställa dessa saker mot varandra söker skribenten ifrågasätta Piratpartiets syn på demokrati och integritet. Ett samhälle där alla kan läsa alla offentliga handlingar är ju närmast ett övervakningssamhälle, inte sant? Det enda pöbeln kommer att göra är att leta upp offentliga handlingar om varandra och läsa hela dagarna, och så kan vi bara inte ha det.

Det finns en viss underliggande problematik med den här retoriken. Dels det att den i all smidighet glömmer bort att offentliga handlingar redan i dag kan läsas av medborgarna, och dels för att den antyder ett lite smått odemokratiskt sätt att se på saker och ting. Det framgår med all önskvärd tydlighet att invändningen mot att offentliga handlingar digitaliseras inte är att viktiga nyanser hos statsförvaltningens fungerande som framgår klart och tydligt i pappersform försvinner och förloras när de bevittnas i digital form - nope, problemet är snarare att vem som helst kan ta del av offentliga handlingar. Invändningen är inte mot offentliga handlingar som sådana, utan mot att medborgarna tar del av dem på ett reellt och envist vis. Offentliga handlingar, javisst, men bara så länge folk inte läser dem!

Det ni hör just nu är ljudet av vinddraget från tusentals panikslagna och plötsligt väldigt fartfyllda halvkorrumperade politiker som inser att det finns vissa nackdelar att vara halvkorrumperad i ett samhälle där alla kan ta del av offentliga handlingar där det klart och tydligt står att finna exakt hur halvkorrumperade de är, svart på vitt. Att vara det i ett samhälle där de offentliga handlingarna ligger och organiserar damm i ett arkiv någonstans är inget problem, men när medborgarna helt plötsligt får reell tillgång till dem så är det fara och färde.

Hur var det nu med att ha rent mjöl i påsen?

Left right left right.

Till höger står det att läsa att jag i samspel med vänstermänniskor framstår som högerspökets platoniska idé, och mutatis mutandis med vänstermänniskor. Detta kan tyckas lite märkligt, tills en kommer ihåg att uppdelningen höger-vänster är brutalt godtycklig. Den uppkom som bekant under den franska revolutionens tidevarv, vid ett visst givet tillfälle. De som bekände sig till ett visst svarsalternativ på en fråga ställde sig till vänster i lokalen, bokstavligen, och de som bekände sig till det andra svarsalternativet ställde sig till höger.

Det blir inte mer godtyckligt och generaliserat än så. Närhelst svarsalternativen avrundas till exakt två så kapas - ibland medvetet - större delen av verkligheten ut ur frågeställningen. Det blir en byråkratisk övning i detaljfinneri, en inte helt relevant aktivitet när saker och ting börjar hända på riktigt.

Ta till exempel nazister. De klassas allt som oftast som extremhöger. Samtidigt är ordet nazist en förkortning av nationalsocialism, vilket, taget på orden, är så brutalt dyngvänster att till och med föreningen för vänsterhänta känner sig osäkra på sin läggning. Det blir en aning förvirrat om en tar uppdelningen som någonting reellt, onekligen; om en däremot tar det som en ungefärlig markör som bara fungerar inom vissa ramar och som helst borde kompletteras med andra källor så går det att få bukt med konfysiteten i det hela.

När en applicerar begreppen höger-vänster på svensk partipolitik uppstår ingen konfysitet, dock. Samtliga partier, - till och med Centern - är vänsterpartier. Det finns inget utrymme för ett renodlat högerparti, vilket Högerpartiet visade genom att helt okynnes byta namn till någonting annat. Att samma parti senare kommer till makten med sina vänsterkollegor och sedan låter oerhört bli att ens antyda görandet av insinueringar av förflyttningar högerut borde inte förvirra någon.

Som med alla godtyckliga uppdelningar gäller det att ständigt påminna folk om att de inte spelar någon roll när allting kommer till kritan. De är verktyg som hjälper oss en viss bit på vägen, men när vi levlat upp gör det inget om vi slänger dessa våra stödhjul överbord.

- Men det är fortfarande kul att se folk försöka placera in en extremliberal medborgarlönsförespråkande anarkonihilist på höger-vänsterskalan. Förvisso. Varför ge upp ett bra partytrick bara för att det inte korrelerar med någonting utanför sin egen diskurs? -

En kommunalpolitiker, you say?

Vissa fraktioner inom vårt ömma piratparti ställer sig bakom det implicita förslaget att ställa upp i de lokala kommunalvalen när de inträffar. En fraktion av dessa fraktioner ställer sig dessutom bakom underförslaget att inte ge de stackare som råkar bli invalda överdrivet hårda partilinjer att hålla sig till i sina lokala göranden - att låta dem göra det som ter sig bäst för kommunen och lokalsamhället som sådant snarare än den centrala partiorganisationens rykte, välmående och eventuella fixa idéer.

Detta vore förödande för den lokala partipolitiken så som den ser ut idag. De sedan tid urminnes pågående skyttegravskrigen mellan partierna skulle drabbas av akuta störningar när någon som inte är belastad av den akut onödiga bördan av att konformera med den fjärrskådande partipiskans explicita påbud kommer med förslag om saker utan att bry sig ett dyft om uråldriga strider. Särskilt i valtider, när det kommer fram att alla de saker som utlovats inför nästa mandatperiod redan har föreslagits av den där irriterande piratpartisten som inte har vett nog att föreslå bra och nyttiga saker vid en tidpunkt då de samtidigt är bra och nyttiga för partiet.

Representanterna för de olika partierna - till och med centerpartisterna - har vissa roller och förväntningar som de måste spela respektive uppfylla. Det går mer eller mindre exakt att förutsäga vad de kommer att företa när de väl kommit igång. Hey, det går till och med att se på dem med blotta ögat vilket parti de tillhör. Bokstavligen. De är scriptade att göra vissa saker, och dessa saker gör de. De har sina repliker och vet när de ska uttalas.

Tänk då att en irriterande pirat kommer och gör någonting som inte står ens i den självskrivna marginalen av manuset. Förstör hela pjäsen, sabbar replikens giltighet och tvingar alla att tänka ett varv extra kring situationen. Det går inte längre att reflexmässigt säga emot vad än motståndarlaget råkar säga, då en kanske - tvi vale! - råkar hålla med eller stötta piratens åsikt och ställning, och så kan vi inte ha det. (Att hålla tungan rätt i mun blir ännu mer av nöden än vanligt, med andra ord.) Denna extra tankeverksamhet är guld värd. Den utgör en aktiv form av social hacking - den får folk att stanna upp och fundera på vad de gör. Det spelar ingen större roll vad den lokala piraten egentligen gör - oförutsägbarheten i det hela och bristen på rigid partidisciplin tjänar till att disciplinera de lokala politikerna genom att vara vara.

I slutändan är ju ändå inte meningen med Piratpartiet att få en absolut kvalificerad egen majoritet i precis varje enskilt sammanhang i den svenska statens förvaltning och ha det första och sista ordet om precis allt; i slutändan handlar ju det hela ändå om att ge etablissemanget en magnifikt välförtjänt spark i baken. Om vi kan få dess skådespelare att glömma sina repliker - om än för ett ögonblick - så har vi kommit en lång väg. Om vi kan få dem att glömma bort partipiskan - om än för ett ögonblick - till förmån för ett lite mer pragmatiskt hic et nunc så har vi kommit ännu längre. Om vi får dem att begå senil olydnad och glömma bort att deras moderparti är för demokratins avskaffande så har vi vunnit.

Soe. Gissa vilken fraktion av piratrörelsen jag tillhör.-

Tänk stort

Det finns vissa problem med det överindividuella sättet att se på världen. Inte bara det att de flesta inte har det synsättet, och därför inte tar emot de insikter en får av dess betraktelser; inte bara det att det får en att göra saker som till en början ter sig ytterst märkliga för andra; inte bara det att en blir akut alienerad från sina medmänniskor om en spenderar för lång tid med det. Nope. Dessutom så är den mest fundamentala basen för ens empiriska experiment och informationsinhämtningar om den verkliga världen det egna, subjektiva perspektivet på densamma.


Ni anar säkert redan här den inneboende svårigheten i att anamma ett överindividuellt perspektiv utifrån ett ofrånkomligt individuellt sådant. Hur kan en någon anta ett perspektiv på samhället som inte i grunden är färgat av sin egen uppväxt, sina egna erfarenheter och sina egna fördomar på ett sådant sätt att perspektivet inte bara blir en logisk förlängning av denne någons redan existerande uppfattning om saker och ting?

När jag säger att jag har vissa klassinducerade blindheter är det denna svårighet jag anspelar på. Jag skulle kunna gå den naiva vägen och säga att eftersom jag känner till att de finns så är jag konstant vaksam efter dem, och reagerar direkt när de visar sina ingrodda tentakler. Om det inte vore för att det inte fungerade så skulle jag köra på det; i stället erkänner jag rakt ut att de finns, att de har viss inverkan och att de inte kommer att gå någonstans den närmaste tiden. Det är ärligare på det viset - långt ärligare än arbetarklassens självpåtagna direktkontakt med verkligheten, adelns av gud givna överlägsenhet gentemot resten av världen eller de rikas inneboende förtjäning av sin rikedom.

Inom filosofin har det sedan tid urminnes - redan de gamla grekerna - rasat en debatt mellan rationalister och empirister. Med viss förenkling (som inte håller på någon som helst tenta utan vidare utveckling) kan det sägas att de förra anser att sann kunskap - the real deal - enbart och endast nås genom att i tanken vrida och vända på alla logiska konsekvenser och slutledningar som ett visst utgångsläge ger. De senare menar däremot att den sanna kunskapen enbart och endast består av det som är verkligt, dvs det som en kan undersöka empiriskt, dvs det som det går att kavla upp ärmarna och sparka på.

Now, det empiriska synsättet går grovt sett att översätta med det individuella. Det är i egenskap av individer som vi drabbar samman med verkligheten och dess händande, och det är som individer vi lär oss dess mest fundamentala lagar. Så som att, säg, saker och ting tenderar att falla nedåt om en släpper dem i luften, eller att vatten - om det själv får välja - är relativt vått.

Det rationalistiska synsättet går dock inte att översätta till det överindividuella. Det är, snarare, de verktyg en använder för att släpa sin individuella empiriska - fenomenologiska - uppfattning om och av världen till det överindividuellas nivå. Det händer inte av sig själv, och många av de modeller och teorier som används för att åstadkomma denna uppsläpning är ytterst främmande för de flesta. Det är dock därför de fungerar - genom att utgöra främmande element och inkräktare i ens individuellt utvecklade tänkande så tvingar de en att släppa taget om sina egna heliga kor och inse att världen är långt större än ens egen uppfattning om den.

Den empiriska fenomenologin är ofrånkomlig. Den som, av någon som helst anledning, vill hacka i mer än bara sin egen uppfattning om samhället, behöver verktyg. Dessa består, mestadels, av rationalismens mer eller mindre världsfrånvända modeller och konstruktioner om detta vårt samhälle.

Det är nästan en aning ironiskt, inte sant?

Conservapedia

Nyligen så blev jag initierad i mystiken kring det ambitiösa projektet Conservapedia. Eller, tja, mystik och mystik - som långtida läsare av ED så stod det ganska snart klart att de bägge sidorna hade vissa likheter (förutom då att bägge är wikisar). Bägge försöker ge en någorlunda relevant beskrivning av verkligheten, och ingen av dem försöker ens det minsta att vara objektiv. ED hackar på allt som råkar ha begått formaliteten att faktiskt finnas eller inträffa; Conservapedia hackar på allt som inte konformerar med (en ytterst partikulär) läsning av bibelen. Skillnaden mellan dem är dock att ED inte ens avlägset låtsas försöka vara allvarligt menad, medan C försöker dela med sig av sentimentet att bibelen är guds sista och slutgiltigt tolkade ord.

Om en inte har uppfattningen att gud finns och att bibelen är den enda sanning en behöver, dock, så kan bägge läsas på precis samma sätt. Now, C har förstås ingen artikel om The Great Habbo Raid of July 2006 (nevar forget), medan ED har ett stort gapande hål där artikeln om Dispensionalism borde vara, men det gör inte så mycket då bägge två, av olika anledningar, finns samtidigt. Om en behöver ett lol om någonting nätbaserat - ED. Om en behöver ett dito om någonting mer världsligt - go C.

Jag kanske inte behöver säga att ingendera är särskilt bra att använda som källreferensmateriel i eventuella uppsatser av mer akademiskt slag. De är däremot bägge två ytterst bra sätt att mäta folks generella livsåskådning med. Släng ED på någon och se om de skrattar eller inte - om ja, så är de nätvarelser, om nej, så behöver de vänja sig lite mer med denna vår vardag. Likaså C - slunga på någon och se hur de reagerar. Skratt åt orimligheten i det hela är ett bra tecken; djup profundering över de insikter som står att finna där är ett akut dåligt sådant.

Conservapedia må vara extremt inläst på frågor som rör bibelen och dess tolkningar genom tiderna - och extremt felaktig om precis allt annat - men det är ändå ett nyttigt inslag i nätets kakofoni. Dels för att det alltid är bra att få sig ett lul lite då och då, och dels för att den som bara flanerar på sidor som håller med om vad en redan tycker är ett nätbaserat pundhuvud. Att provocera andra är förvisso ett gott och positivt självändamål, men att provocera sig själv med goda mellanrum är ett garanterat sätt att hålla den intellektuella stagnationen borta.

För att inte tala om att de artiklar som står att finna där borta utgör extremt passande ironiska kontrapunkter till den diskurs som pågår häromkring. Ni vet - Absolut Sanning vs det ikonoklastiska hackandet av samhället. Det heliga påbudet och hedningen. Den konservative och den radikale. Lite diskret mellan raderna sådär.

Jag undrar hur de skulle se mig, vad de skulle säga i en eventuell artikel om petit moi. Jag har säkert ett massivt antal av liberal biases. Jag passar förmodligen in i definitionen av en anarkist. Och/eller antikrist. Det är svårt att avgöra, från det här avståndet. -

Prostitution och dess ickeproblem

Prostitution är en sån där sak som folk har åsikter om. Starka åsikter. Väldigt många är starkt mot, på moraliska och/eller humanitära grunder. En del är starkt för, på liberala och humanitära grunder. Ett antal är likgiltiga, förslagsvis på humanitära grunder.

Ett snabbt sätt att mäta det politiska klimatet i en viss gemenskap är att slänga in prostitutionsbomben i sammanhanget. Om det omedelbara svaret är ett gemensamt fördömande av utomäktenskapligt sex och någon slags referens till gud eller jesus så finns det viss risk att du hamnat i ett sällskap konservativa kristna. Om det är en läpparnas bekännelse till uppfattningen att det är synd om de stackars utnyttjade och, well, stackars kvinnorna så är du i en kälkborgerlig men ändå konservativ omgivning. Om det är en hektisk diskussion om varje människas fundamentala rätt till självbestämmande över den egna kroppen och dess användande så är du i den mer liberala delen av stan. Det finns lägen då det är svårt att avgöra svarens politiska hemvist, men för det mesta så ger de en ganska bra bild av vilka du har att göra med.

Problemet med prostitution är, enligt de sexualkonservativa, att den finns. Den borde inte finnas, enligt dem, och dess existens är ett flagrant brott mot deras uppfattning om världens naturliga ordning. Detta brott är så pass flagrant att det till och med känns rätt att det även är ett kriminellt brott, snarare än bara ett moraliskt sådant. Sex är enligt dem någonting heligt, någonting som inte borde eller får besudlas av sådana saker som monetära överenskommelser. Jesus tog inte betalt för sina mirakel, och så är det med det.

Problemet med prostitution är, enligt de mer liberala, att den ses som någonting onaturligt, att ord som "otukt" och andra arkaiska tillmälen används om det. Denna stigmatisering av aktiviteten och dess utövare är ett bekymmer för de renodlade liberalerna, då den ställer sig i vägen för individens autonoma bruk av sin egen kropp, individens autonomi rörande sitt ekonomiska liv samt individens autonomi gentemot staten. Den renodlade liberalen anser att en individ bör och ska få göra precis vad hen vill med sin egen kropp - så länge det inte skadar andra. Detta 'vad hen vill' inkluderar sådana saker som den konservative uppfattar som oheligt - sådana saker som att, säg, utföra sexuella tjänster mot betalning.

Den bärande tanken hos liberalen är att två autonoma individer som vet vad de gör och som ömsesidigt frivilligt kommer överens om någonting borde få tillåtas att göra detta. Det har ingenting med sex eller moral eller någonting att göra - det är den tanke som ligger till grund för hela det liberala credot. Det är vad liberaler gör. En är inte liberal om en inte intar den ståndpunkten.

De av er som ger sig ut i den empiriska verkligheten för att testa era lokala politiska klimat kommer alldeles snart att upptäcka att det inte finns alldeles många renodlade liberaler där ute. De allra flesta kommer att tycka att varken män eller kvinnor är autonoma kroppar med suverän bestämmanderätt över sig själva - särskilt kvinnor kommer att vara utan denna autonomi. Det kommer i stället att vara synd om dem; de är inte autonoma subjekt som fattar sina egna beslut, utan utnyttjade och exploaterade på ett brutalt vis av det patriarkala systemet. Även och särskilt om de gett sig in i det hela av egen fri vilja.

Problemet med illegal prostitution är mer att den är illegal än att den är prostitution. Det faktum att det är illegalt att köpa sex driver per automatik marknaden under jorden, vilket medför tusen olika slags problem för alla inblandade. Ingen ekonomisk aktivitet där köparsidan per automatik är kriminell är direkt frispråkig angående vilket klientel den har. Det blir en aning oöverskådligt efter tid. För att inte tala om de omvägar en köpare måste gå för att hitta en säljare - det går inte direkt att vara frispråkig angående sina intentioner utan att göra sig skyldig till både uppvigling och försök. Allt detta mer på grund av kriminaliseringen än av någonting som pågår i aktiviteten själv.

(De problem som finns inneboende i sexet som sådant förekommer förvisso, men de inblandade är vuxna människor och det är förhoppningsvis rimligt att utgå från att de klarar av sådant.)

Prostitutionen som sådan är inte problemet. Det är det faktum att lagstiftningen på ett synnerligen effektivt sätt skapar brott utan offer och förövare utan brott som är det. Och än mer att den gör det på grund av en vagt formulerad känsla av att sex utanför ett monogamt förhållande är fel och äckligt.

Som asexuell är jag inte direkt en integrerad del av just denna marknad. Som liberal har jag inget direkt större intresse av att tvångsreglera vuxna människors - autonoma subjekts - privata göranden, heller. Att jag inte har något direkt intresse av att delta i dessa göranden är för den delen ingen giltig grund att tycka att dessa borde förbjudas och kriminaliseras.

Jag hoppas att ni ser skillnaden.

Felstavad demokrati

Till höger står det att jag tillhör den konservativa falangen av den extrema radikalismen. Detta kanske behöver ett förtydligande. Till att börja med kan jag säga att min favoritkaraktär i Kim Stanley Robinsons brutala epos om koloniseringen av Mars är Arkady Bogdanov, vilket säger en del till de av er som läst den första 700+-sidiga boken i serien. För er andra så framstår det nog som ett helt onödigt omnämnande som inte har någonting med felstavad demokrati att göra.

Min ödmjuka åsikt är att den definition av demokrati som säger att folket har rätt att avsätta sina ledare är felstavad. Om demokrati ska göras och stavas ordentligt så borde det stå att folket i ett demokratiskt system har rätt att avrätta sina ledare.

Anledningen till detta är tudelad. För det första så håller den politikerna skärpta, alerta och uppdaterade på vad folket tycker, tänker och har för sig. De där tråkiga kommunfullmäktigemötena blir så pass mycket intressantare när en riskerar att giljotineras när det uppdagas att en är upphovsrättsinnehavare till förslaget att riva barnhemmet, katthemmet och Myrorna på Demokratigatan för att bygga ett parkeringshus och ett fjärde McDonalds. Sådana förslag som FRA och IPRED skulle ge metaforen "politiskt självmord" en lite mer direkt innebörd på en nationell skala..

För det andra så är det bara rätt att det folk de närmast bokstavligen lägger sina liv i händerna på politikerna också håller deras liv i sina. Politiker förväntas fatta de nödvändiga beslut som berör befolkningens liv, leverne, överlevnad, beteende och vardag som ett samhälle måste ta. Rent symmetriskt borde det omvända också vara sant, så att ingen del av systemet av någon outgrundlig anledning tappar kontakten med de andra.

Det går förvisso att försöka sig på en definition av demokrati där invånarens enda insats är att delta i en ritualiserad och kollektiv meningsyttring var fjärde år, men det känns lite underdefinierat. Demokrati utan reciprok maktutövning - demokrati där medborgaren inte kan påverka makthavarna - saknar en viktig aspekt som borde vara närvarande i varje självreflekterande folkstyre. Typ det där om att all makt utgår från folket. Ni vet.

En lite mindre direkt form av denna folkets respons vore att införa en författningsdomstol, som obönhörligen och slutgiltigt säger ifrån om ett lagförslag är ogiltigt och ogörbart. Det saknas i dagsläget en sådan i detta vårt land. Ett antal demokratiskt valda representanter gjorde ett par uttalanden för tid sedan om att de ville införa en sådan, men de backade undan av någon synnerligen outgrundlig anledning. Vilket är oerhört märkligt, eftersom sju av sju riksdagspartier säger sig vara för demokrati och ökad öppenhet. Inget av dem vågar i alla fall påstå sig vara aktivt mot endera av dessa om de tillfrågas. Likväl - ingen författningsdomstol.

Det är nästan så att en ställer sig frågan vem vi borde avrätta först. Lite representativt demokratiskt sådär. -