Sverige har råd med både flyktingar och sverigedemokrater

För ett tag sedan påpekade jag att Sverige kan ta emot en miljon flyktingar. Vilket tydligen var lika kontroversiellt som svårbegripligt - trots att det egentligen är en mycket enkel tanke.

Sverige har nio miljoner invånare. Om vi delar in befolkningen i grupper om nio och låter varje grupp ta hand om en flykting, så har vi uppnått kapacitet att ta emot nämnda miljon. Det är ett rimligt antagande att nio personer i det rika och välutvecklade Sverige tillsammans har tillräckligt med resurser att ackommodera en person på tillfällig basis.

Det är lika enkelt som det låter. Nio personer per flykting. Delad arbetsbörda. Det kan göras.

Det faktum att cirka en av nio kommer vägra delta i ett sådant mottagande går att räkna med och arbeta runt. Sverige har råd med både flyktingar och sverigedemokrater.

Den stora invändningen mot detta är förstås att vanliga människor behöver förändra sin vardag. De behöver träffa och - ve och fasa - umgås med flyktingarna i fråga. Och, än värre, de behöver mobilisera sina resurser till ändamål som inte är att titta på teve och sjunga med till Så Mycket Bättre.

Eller till att måla om sommarstugan.

Poängen med detta resonemang är Sverige har resurser att göra väldigt mycket, om vi bara bestämmer oss för att göra det. Det är bara det att vi varje dag bestämmer oss för att inte göra det. Eftersom vi prioriterar annat, som vi definitivt har resurser till. Exempelvis julhandeln, som förra året omsatte ungefär sjuttio miljarder kronor.

Nio personer per flykting. Delad arbetsbörda.

Det kan göras.

Postscript: Självförsvar i sociala medier

För ett tag sedan översatte jag Elle Armageddons blogginlägg om självförsvar i sociala medier. De av er som läst både översättningen och originalet har förmodligen märkt att jag försökte kompromissa mellan att översätta troget och att få texten att stå på egna ben. Vilket är en svår balansgång eftersom originalet inte står på egna ben, och en trogen översättning vore mindre användbar än den översättning jag gjorde. Användbarhet är trots allt huvudpoängen med guider. Resultatet blev... aningen kantigt.

Jag är förvisso partisk, men ta dig gärna tid att läsa både original och översättning. Det är lärorikt på mer än ett sätt.

Under översättandets gång tänkte jag ofta att det behövdes någon slags eftertext till det översatta, som satte ämnet in ämnet i sitt sammanhang. Originalet står som sagt inte på egna ben, och dess användbarhet står och faller med att läsaren är införstådd i varför det är en bra idé att idka självförsvar i sociala medier. En läsare kommenterade på översättningen att den var "lika häpnadsväckande bisarr som den faktiskt är verklighetsförankrad", och det ligger mycket i den reaktionen. Inlägget ger goda råd, men dessa råd behöver backas upp med kontext för att bli fullt begripliga.

En sådan kontextuell ledtråd är att svara på frågan: varför är det en bra idé att idka självförsvar i sociala medier?

Elle skrev ett uppföljningsinlägg, där huvudpoängen är att hen skriver utifrån den hotbild hen själv lever under. Vilket är viktig kontextuell information, och det sätter fingret på den springande punkten i det hela - ens behov av att försvara sig beror helt och hållet på vem en är. Vissa kan glatt dela med sig av hur mycket information som helst utan att någonting händer (eller någon ens reagerar med ett endaste like), medan andra behöver vara ytterst disciplinerade för att inte råka illa ut.

Det säger sig självt att behovet och användbarheten av en guide till självförsvar i sociala medier skiljer sig åt mellan dessa två grupper. Den som inte har något att dölja har inget att frukta, som talesättet går.

De som har hämndlystna ex, familjer som inte accepterar ens läggning, eller medlemskap i organisationer som inte tillåts av den nuvarande regimen, däremot, har både något att frukta och något att dölja. Att kunna vara online utan att omedelbart bli identifierad är en fördel i dessa fall, och i många fall är det ens enda möjlighet att kunna komma i kontakt med likasinnade över huvud taget.

I många fall räcker med att vara homosexuell för att hamna i onåd, och det vore direkt förödande att vara öppen med det.

Behovet av att ha en hemlig identitet vid sidan av sin "öppna" identitet är påtagligt i sådana fall. En vanlig strategi är att ha ett officiellt konto där vanliga, okontroversiella sociala interaktioner tar vid. Exempelvis ett Facebook-konto med ens riktiga namn, för att skriva födelsedagsgratulationer och liknande. När alla berörda parter har tagit del av ens officiella front och konstaterat att inget lurt är i görningen, byter en till sitt hemliga konto och upprätthåller stenhård disciplin för att hålla det hemligt. De som vet vet, och de som inte vet nöjer sig med den officiella storyn.

Nu kanske du tänker att det inte är en så stor sak att vara homosexuell. Vilket är en tolerant sak att tänka, men tyvärr är det fortfarande en minoritetsuppfattning. Tills läget blir bättre kommer många tyvärr behöva leva med hotbilden och agera på den.

Ett exempel som är lite mer närliggande är den rasistiska hatmobb som på sistone gått från ord till handling. Migrationsverket har beslutat att flyktingförläggningars adresser ska hållas hemliga för att förhindra att de bränns ned. Det är samma princip i handling, om än i större skala.

De flesta lever inte med en sådan hotbild. Tack och lov. Men det krävs inte mycket för att hamna på någons hatlista, vilket inte minst rasisterna visar. Även den som inte har något att dölja kan en dag drabbas av någon att frukta, och när den dagen kommer är all offentlig information tillgänglig.

Det är i det här ljuset en bör läsa Elles inlägg om självförsvar. Det handlar inte om att vara hemlig för hemlighetsmakeriets skull, utan om att anpassa sig till den hotbild som föreligger. Vare sig det handlar om hämndlystna ex, intoleranta familjer eller arga rasister. -

När det brinner i knutarna gäller det att rädda det viktigaste

Det är i ovanliga situationer som värderingar testas på riktigt. I vanliga situationer går det att hänvisa till rutin och göra som vanligt - inga märkligheter. Men i ovanliga situationer finns det inga rutiner och ingen vanlighet att hänvisa till. Ett beslut måste fattas, och detta beslut fattas på grundval av de värderingar som verkligen betyder något. Det är i ovanliga situationer som verksamheten möter asfalten, och det viktiga skiljs från det oviktiga.

Det kan inte direkt hävdas att det finns en anrik svensk tradition av att bränna flyktingläger. Det kan snarare klassas som en nymodighet. Dessutom en populär nymodighet, med tanke på att brandfrekvensen ökat från nära nog noll om året till en om dagen. Den nuvarande situationen kan därmed klassas som ovanlig.

Bränderna kan dessutom klassas som terrorbrott.

I vanliga fall finns regler och rutiner rörande terrorbrott. All elektronisk kommunikation övervakas i syfte att stoppa terroristernas förmåga att samordna, och alla medborgares elektroniska spår lagras i syfte att göra utredandet av terrorbrott enklare. Om samma mobiltelefon upprepade gånger dykt upp vid olika brottsplatser, så är det en stark ledtråd om att dess ägare/innehavare har något med dessa brott att göra. Om det dessutom står klart att denne kommunicerat i elektronisk klartext rörande liknande brott, så är det en ännu starkare indikation på vilka som kan tänkas ligga bakom brotten. Detta är det uttalade syftet för denna övervakning, och den är tänkt att användas just vid denna typ av brottslighet.

Därför är det intressant att se hur dessa övervakningsverktyg kommer att användas för att stoppa de terrorbrott som nu pågår. Ännu intressantare om de till äventyrs inte används. Vi befinner oss i en ovanlig situation, och det är nu det viktiga skiljs från det oviktiga. Det är nu vi får reda på ifall de verkligen är till för att stoppa verkligt existerande brottslighet, eller om detta bara var ett svepskäl för att införa verktyg som egentligen är ämnade att användas för någonting annat.

Detta reser två frågor:

Om du övervakas i syfte att stävja terrorism, och denna övervakning inte används för att stoppa terrorister när de väl dyker upp - vad är då meningen med övervakningen?

Om polisen är till för att skydda människor från brott, men de inte gör det när brotten drabbar en viss kategori människor - vad är då meningen med polisen?

Vi lever onekligen i intressanta och ovanliga tider.

Det finns inga ensamma galningar

Ensamma galningar är intressanta fenomen. Särskilt som de tycks följa vissa förutsägbara mönster. Mönster som är så pass förutsägbara att en kritisk läsare kan börja misstänka att de faktiskt inte är så ensamma som namnet antyder, eller så galna som en kan förledas att tro.

Det är nästan som att de ensamma galningarna är vare sig ensamma eller galna.

Anledningen till att de kallas 'ensamma galningar' är att dessa ord är lättare att använda än ordet 'terrorist'. Om det bara handlar om en enskild person så behöver inga åtgärder vidtas utöver att omhänderta personen i fråga. Det finns en hel arsenal av psykiatriska metoder att tillämpa på ensamma galningar, och inga större systemiska förändringar behöver genomföras för att undanröja hotbilden. Hotet är oskadliggjort när galningen är inspärrad.

Det kan göras eftersom hotbilden per definition är en ensam galning. En fängelsecell är fullt tillräckligt.

Definitionen av terrorism är det systematiska och strategiska användandet av våld eller hot om våld för att uppnå politiska mål. Det är en planerad och rationellt utförd operation, där mål, syfte och medel har koordinerats för att maximera den önskade effekten. Det kan röra sig antingen om ett enskilt dåd eller en serie dåd utförda över längre tid. Det kan röra sig om antingen enskilda individer eller organiserade grupperingar, men är vanligtvis det senare.

Notera att definitionen av terrorism är motsatsen till definitionen av en ensam galning. Organisationer som systematiskt utför rationellt planerade strategier är 1) inte galna och 2) inte ensamma. De har analyserat situationen och kommit fram till att terror är den bäst lämpade metoden att uppnå organisationens mål, och de har byggt konsensus om att denna metod är godtagbar för att uppnå dessa mål. Kombinationen av rationellt agerande och social acceptans är, i allt väsentligt, så långt bort från ensamma galningar det över huvud taget är möjligt att komma.

De flyktingförläggningar som satts i brand på senaste tiden har inte antänts av ensamma galningar. Det har funnits stort socialt stöd att finna för de som känt tvekan inför att ta tändvätskan i egna händer. Det har funnits ännu mer uppmuntran att finna för de som uttryckt åsikten att det är deras tur att göra det. När Sverigedemokraternas lokalavdelning i Lund publicerar information om var flyktingförläggningar finns så är det inte en passiv olyckshändelse - det är en aktiv handling som kommunicerar klart och tydligt att eldens tid är nu. De hurrarop som hörs varje gång det rapporteras att ännu ett flyktingläger satts i brand är inte heller olycksfall i arbetet - det är en direkt uppmaning att samla sina likasinnade och gå till de platser kartan säger ska brännas ned.

Det är inte en order. Men det är en omisskännlig uppmaning. Och det är långt mycket lättare att tända eld på sina fiender när ens allierade är högljudda i sitt stöttande och uppmuntrande.

Anledningen till att orden "ensamma galningar" fortfarande är i bruk ligger i att de, som sagt, inte uppmanar till större förändringar. Sekunden ordet "terrorist" används, så kräver logiken att åtgärder sätts in för att stoppa de organisationer som valt att använda terror som metod. Det kräver också att åtgärder sätts in för att stoppa ytterligare terrordåd. Dels fysiskt genom polisnärvaro vid flyktingförläggningar, och dels genom att oskadliggöra de organisationer som aktivt uppmanar till och vållar dessa terrorhandlingar.

Att dessa organisationer har representanter i riksdagen är ingen ursäkt att inte göra det. Tvärtom: att använda parlamentariska resurser i syfte att organisera och utföra terrordåd är motsatsen till förmildrande omständigheter.

Tusentals organiserade personer med gemensamma värderingar och målbilder kan per definition inte vara ensamma galningar. De kan dock vara terrorister, och de kan vara terrorister så till den grad att ett ännu starkare ord blir lämpligt:

Landsförrädare.

Självförsvar i sociala medier

[Det här är en översättning av ett av Elle Armageddons blogginlägg. Då det rönt massiv uppmärksamhet internationellt, har en översättning känts angelägen. Jag vill tacka Emma/Opassande och Cernael för hjälp vid översättningsarbetet.]

Samtida skeenden har skapat diskussioner om nödvändigheten av vardagssäkerhet när det gäller sociala medier. Det har blivit aktuellt för allt fler att diskutera hur man upprätthåller en närvaro i sociala medier och samtidigt skyddar sitt privatliv och sin identitet. Även i gemenskaper som tidigare aldrig känt det nödvändigt att idka vardagssäkerhet, och som tidigare inte tänkt på möjligheten att bli drabbas av konsekvenserna av bristande säkerhet och dataskydd.

I de sociala mediernas tid finns det ett stort antal sätt våra onlinenärvaror kan användas emot oss av ett lika stort antal motståndare. Allt från stalkers till åklagare kan använda offentlig information som kan kopplas till oss. Vanligtvis för att skada oss och gynna sig själva. Det är viktigt att vi tänker på de resurser vi ger till eventuella angripare.

I syfte att göra praktisk digital vardagssäkerhet mer tillgängligt, har jag skapat en lista av enkla strategier för att dölja sambanden mellan ens närvaro i sociala medier och ens sanna identitet. Denna lista är på inga vis uttömmande, och det är viktigt att komma ihåg att en motståndare med tillräcklig motivation förmodligen kommer att kunna se igenom dessa strategier om de gräver tillräckligt länge. Med det sagt så finns det ingen anledning att göra deras jobb enkelt för dem, särskilt inte som det är vare sig dyrt eller jobbigt att göra det svårare för dem.

1. Använd unika epostadresser
För att dölja kopplingar mellan våra olika konton i sociala medier (inklusive datingsidor), är det viktigt att använda dedikerade epostadresser som inte kan kopplas till andra konton, vårt juridiska namn eller någonting annat vi är öppet associerade med. Att använda förnamn.efternamn@jobbet.se är en dålig idé; att använda slumpfärg.slumpsak@gmail.com är en bättre idé. Att skapa nya epostkonton är enkelt, och det finns ingen anledning att använda samma adress för konton du vill hålla åtskilda.
Protip: du kan använda tjänster så som 10minutemail.net för att skapa tillfälliga epostadresser, vilket underlättar skapandet av nya gmail-konton.

2. Använd unika användarnamn
Återanvänd inte namn på sidor du vill hålla åtskilda. Använd inte förnamnefternamn69 på sidor du vill associera med ditt juridiska namn. Använd någonting annat. Vad som helst annat.

3. Använd unika foton
Återanvänd inte foton på profiler du vill hålla åtskilda. Det går att söka på bilder numera, och dina motståndare kommer att göra det. Om möjligt, använd inte bilder på ditt ansikte på sidor du inte vill koppla till dig. Om du måste använda sådana bilder, dubbelkolla att du använder bilder som inte kan kopplas till din Twitter eller Facebook med en enkel bildsökning.

4. Dina webbflikar är DIN ensak
Ge inga onödiga ledtrådar om att du använder en websida du inte vill att folk ska veta att du använder. Om du försöker hålla dina privata konton privata, dubbelkolla att du inte röjer dem genom att hålla dem synliga bland dina öppna flikar. Dubbelkolla att ingen tjuvkikar över axeln medan du är inloggad på dessa konton. Posta ALDRIG screenshots där du visar dina öppna flikar. NÅGONSIN.

5. Rensa din näthistorik
Rensa religiöst. Allt ska bort. Som sagts ovan, så är det mindre risk att folk får reda på att du använder vissa sidor eller tjänster om du inte lämnar tydliga spår efter dig. Att ta bort din sökhistorik är enkelt. Att använda Chrome i incognito-läge och stänga dina flikar efter att du använt dem är ännu enklare.

6. Om möjligt, betala kontant
När du köper saker som är kopplade till din privata persona, betala kontant. När kontanter inte är möjligt, betala med ett förbetalt kort. Som du köpt kontant. Du behöver inte bank- eller kortkvitton som kopplar dig till platser du aldrig varit på eller sidor du aldrig använt.

7. Använd inte ditt juridiska namn
Välj ett annat namn. Vilket namn som helst. Det finns ingen anledning att använda ditt juridiska namn i sociala medier. Du kan göra det om du känner dig bekväm med det, men det är absolut inte nödvändigt. Välj dock ett namn som du faktiskt kan identifiera dig med.

8. Om du vill behålla en hemlighet, HÅLL TRUTEN
Prata inte om det. Skryt inte om det. Diskutera det inte ens anonymt. Berätta inte för dina bästa vänner, arbetskamrater eller främlingar i baren. TRUTEN. Håll den.

9. Använd starka fraser som lösenord
"Lösenord", "lösen0rd", "lösenord123" osv är inte bra lösenord. Använd ett starkt unikt lösenord för varje hemsida eller tjänst. Ännu hellre, använd en lösenordshanterare med ett starkt lösenord.
[Att använda en fras som lösenord är starkare än ett enskilt ord - särskilt för oss svenskar, med våra märkliga å, ä och ö. En fras är lätt att komma ihåg, och svår för datorer att knäcka. Exempel: detvarengångengång är ett enkelt lösenord att komma ihåg. övers. anm.]

10. Dela inte med dig av identifierande information
Om du försöker hålla en profil hemlig, dela inte med dig av personlig information som kan spåras till dig. Håll din arbetsplats, din skola, dina tatueringar och andra lättigenkännliga markörer hemliga; det finns ingen anledning att göra det lätt för folk att spåra dina hemliga profiler tillbaka till dig själv.

11. Pokerface är en dålig säkerhetsåtgärd
Om dina säkerhetsarrangemang gör det nödvändigt för dig att använda detta, så är risken stor att du inte kommer att klara av att göra det. Det är mycket bättre (och enklare) att dela falsk information redan från början, än det är att dela sann information och sedan försöka hävda att det inte var du. Du befinner dig inte i ett starkt läge om du behöver förneka att det var du - de vet redan, och de är dig på spåren.

12. Att bli igenkänd kommer att förstöra allt
Håll inte hemliga möten på platser där du brukar vara till vardags. Det enda som krävs är att någon som också brukar vara där (personal, stamkunder, kollegor, vänner etc) känner igen dig och kallar dig "fel" namn, och allt arbete är förgäves. Det enda som krävs är en oskyldig kommentar från någon som känner dig för att röja dina hemligheter och din identitet. Välj någonstans där folk du känner sällan (eller aldrig) befinner sig i vanliga fall, klä dig på ett annat sätt än du gör i vanliga fall, och håll dig borta från denna plats till vardags så mycket du kan.

13. Alibin kan vara behändiga, men de är svåra att skapa
Använd ditt kontantkort för att köpa en biobiljett eller betala för mat på ställen du besöker ofta. Problemet med alibin är att de kräver att någon annan ljuger å dina vägnar, vilket går emot punkt 8. Om du behöver ett alibi, se till att det består i att du skapar bevis för det, snarare än att lita till andras (falska) vittnesmål.

14. Håll saker strikt åtskilda
Den första regeln i Fight Club är att inte prata om Fight Club. Den andra regeln i Fight Club är ATT INTE PRATA OM FIGHT CLUB. Denna regel går åt båda hållen: precis som du inte borde prata om dina hemliga liv till vardags, så borde du inte prata om ditt vardagsliv när du är incognito. Låt bara bli. Håll saker åtskilda - inga överlappningar, inga antydningar, inga internskämt, inget.

15. Håll masken
Om du vill behålla en hemlighet, så måste du hålla masken. Be cool. Håll dina reaktioner i styr. Fnissa inte när någon säger ordet "hemligt". Håll uppsikt på dina ansiktsrörelser och dina reaktioner på människor omkring dig. Var medveten om vilka tilltal du reagerar på och när. Behåll självbehärskningen.

16. Bli inte självbelåten
Att hålla ett alter ego hemligt kräver konstant uppsikt. Personlig säkerhet är aldrig garanterad, och man får aldrig glömma detta. Självbelåtenhet leder till slarvighet, och slarvighet leder till upptäckt.

17. Övning är färdighet
Inga av de förmågor som nämnts ovan är medfödda. Alla kräver grundlig och utförlig träning. Eventuellt kommer du att upptäcka att du behöver starta om från början igen, och igen. Det finns ingen skam i att misslyckas, men det är viktigt att komma ihåg att internet aldrig glömmer. Det är bättre att ta det säkra före det osäkra, och enbart lägga ut ytterligare information om dig själv stegvis, efter att du gjort en rimlig bedömning av riskerna med att göra det.

Återigen: denna lista är på intet vis uttömmande, och det finns en risk att dessa strategier är otillräckliga gentemot motståndare med motivation och resurser. Men de strategier som nämns är enkla sätt att minimera risker från stalkers, farliga familjemedlemmar, snokande arbetsgivare och eventuellt även lokala statliga aktörer. Sociala medier kan mycket sannolikt vara en svag punkt för många av oss, men genom försiktig hantering av online-profiler, är det möjligt att förebygga denna sårbarhet och samtidigt behålla en robust närvaro i sociala medier.

Politik är det möjligas konst - utom när det gäller flyktingar

Om flyktingkrisen bevisat något, så är det att det finns skillnader mellan människor. Inte minst mellan de som flyr och de som inte gör det. Men än mer mellan de som kan göra någonting åt det, och de som inte kan göra det. Mellan de som kan underlätta flykten, och de som bara kan underlätta för enskilda flyktingar.

Det har skett många insamlingar av olika slag i syfte att underlätta för flyktingar. Pengar, kläder och förnödenheter har samlats in, och i vissa fall så till den grad att det stora problemet varit logistik snarare än insamlandet. Det finns ingen brist på individuella initiativ för att stötta flyktingmottagandet, och varje enskild insats förtjänar att berömmas.

Samtidigt är systemet oerhört skevt. Det finns en diskrepans mellan vad individer och vad organisationer kan göra, och skillnaden mellan dessa är så pass enorm att det är lätt att känna sig maktlös.

Det samlas in filtar och pengar för att köpa dem, för att värma de i flykt. Samtidigt skulle IKEA helt oförhappandes bestämma sig för att dela ut de filtar de har i lager, utan att ens behöva ombudgetera; deras PR-budget är stor nog att förse oss alla med både kataloger och filtar, vare sig vi flyr eller inte. Det vore ett effektivare PR-drag än att köpa reklamplats för miljontals kronor i tunnelbanor och medier.

Det samlas in pengar för att ge mat till de som anländer eller flyr genom landet. Samtidigt slänger stora köpcentrum och affärer massor av duglig mat varje dag, som utan vidare hade gjort bättre nytta i hungriga magar än i kalla sopcontainrar. Det mesta slängs eftersom datummärkningen gått ut - en datummärkning som är satt konservativt för att minimera riskerna. Den övervägande majoriteten av denna mat är fullt ätbar, och affärerna får bokstavligen inte i sälja den. Det finns ingen förlustmarginal - bara slängd mat. (Nu är det förvisso bättre PR att dela ut mat som går ut nästa dag, pga rädsla för deadlines, men poängen kvarstår: massor av pengar samlas in för att köpa någonting som dumpas i stora mängder. Resurser finns.)

Samtidigt som pengar samlas in för att betala flyktingars tågbiljetter, skulle SJ i ett svep kunna undanröja nödvändigheten för sådana insamlingar. De skulle inte ens förlora någonting på det, eftersom det per definition handlar om personer som utför en enda resa. Deras stora inkomster ligger bland pendlare och de som reser regelbundet, och att under en övergångsperiod låta flyktingar resa gratis skulle inte påverka deras ekonomi på lång sikt över huvud taget.

Det är inte det att resurser inte finns; det är bara det att de används till att göra annat. Eftersom de används till att göra någonting annat, behöver individer stiga in och fylla tomrummet. Eftersom resurser finns, men de som har makten att använda dem har andra mål än att underlätta flykten från krig, måste individer göra heroiska insatser för att åstadkomma en bråkdel av vad som skulle kunna göras.

Det finns en skillnad i prioritet mellan de som har resurser och de som inte har det. Denna skillnad är på intet vis subtil. Vi medborgare vill underlätta flykten från kriget, men de som verkligen skulle kunna göra skillnad i denna flykt ingår inte i detta "vi".

Håll detta i åtanke. Ty detta är det samhälle vi lever i.

Sanningen är socialt irrelevant

Är du upprörd över rubriken? Är du fylld av en vilja att säga emot? Är du redo att rycka ut som en sanningens försvarare nu när den är under attack?

Coolt.

Tillåt mig att i all stillsam ärlighet fråga dig: var du lika redo att skrida till sanningens försvar för fem minuter sedan, eller uppstod beredskap först när någon kom och påpekade att den var socialt irrelevant?

Svara ärligt. Sanningen är på din sida, precis som du är på dens.

Problemet med sanningen är att den är socialt irrelevant. Det finns ingen anledning att prata om sanna saker förrän någon aktualiserar dem i ens sociala närhet. Inte för att de inte är sanna, utan för att de inte står på agendan. De är sanna, men det finns ingen anledning att prata om dem. Sanningen är stum.

Detta är enormt viktigt, eftersom vi bygger gemenskaper genom att prata om saker. Det är så beslut fattas, vänskaper uppstår, förståelser delas. Genom pratandet finner vi varandra, och genom varandra definierar vi vad som är viktigt.

Vad är viktigt? Tja, det vi pratar om.

Väldigt mycket politiskt arbete består av att göra saker socialt relevanta. Det är poängen med reklam - den tränger in i vardagen och gör sig till ett samtalsämne. Och helt plötsligt uppstår diskussioner om ämnen som aldrig skulle diskuteras annars: de fattiga barnen i Afrika, nackdelarna med valjakt, vem som skulle vinna i en fight mellan Stålmannen och Batman...

Att det finns fattiga svältande barn i Afrika är sant. Att valjakten har brutala nackdelar är också sant. Och att Batman skulle vinna är en ofrånkomlig sanning. Men så länge det inte finns någon anledning att prata om dem, så finns det inte heller någon anledning att agera på dem. Att barnen svälter är inte en uppmaning till handling i sig självt - det blir ett imperativ när du konfronteras med det i din levande vardag.

När någon gör dem socialt relevanta.

Allt detta placerar dig i en maktposition. Du kan göra saker socialt relevanta genom att ta upp dem, påminna om dem, påpeka dem, och på det stora hela göra dem till föremål för diskussion. När de diskuteras tvingas folk ta ställning till dem, och när de tar ställning till dem tvingas de att tänka på dem. Och det är där politisk förändring sker - i människors tänkande.

Du är mäktigare än du tror.

Ett enkelt sätt att använda denna makt är att inte prata om idiotiska dumsaker. Exempelvis genom att undvika att sprida saker av typen "hörrni, kolla hur dumt det här är!" i sociala medier. Det enda som händer när en delar sådana saker är att dumheterna får mer uppmärksamhet, och du mår bättre av att vara i en miljö som inte bondar över att glädjas åt hur dumma alla andra är.

Ett annat sätt är att påpeka när andra säger dumma saker. När någon säger något rasistiskt - konfrontera det, och påvisa att det som sades inte är okej. Gör det klart för dem att de just uttryckt en åsikt som inte delas. Gör det socialt relevant att deras rasism inte är okej.

Ett tredje sätt är att ge komplimanger - stora såväl som små. Det ger oerhört mycket att höra att en är en uppskattad del av gemenskapen, och inget är effektivare i att bygga gemenskap än att göra uppskattning socialt relevant.

Sanningen är socialt irrelevant. Men du har makten att göra den relevant.

Använd denna superkraft väl.

Ett konservativt förslag

Det råder en viss förvirring rörande konservatism i dagarna. Det är populärt att ta ordet i bruk, och det är precis lika populärt att inte veta vad det innebär. Än mer förvirrat blir det när så kallade konservativa vill använda direkt radikala metoder för att genomföra sina program - att riva ned den rådande ordningen och tvinga alla att underkasta sig ett imaginärt 'förr' är motsatsen till konservativt.

För att råda bot på denna förvirring, vill jag nu presentera ett konservativt förslag:

Inrätta matsalar dit vem som helst kan bege sig för ett gratis mål mat, utan krav på motprestation eller legitimation.

Det skulle kunna invändas att detta är ett radikalt förslag, men det är egentligen urkonservativt. Anledningarna är lika pedagogiska som upplysande.

Den första anledningen till att detta är konservativt är att det springer ur en gammal debatt. Debatten om gratis skolmåltider rasade både högt och länge, med inlagor från alla håll. Böcker skrevs, artiklar publicerades, utredningar gjordes. På det stora hela blev väldigt mycket sagt, och frågan blev etablerad i det allmänna medvetandet. Det är inte taget ur luften, och den som vill ta till sig av hur debatten gick har alla möjligheter att göra detta. Historien lever än.

Den andra anledningen är att vi kan anpassa befintliga organisationer för ändamålet. Vi behöver inte uppfinna hjulet på nytt, utan kan använda och vidareutveckla den kompetens som redan är i omlopp. I och med att varje skola redan bedriver verksamhet som är i det närmaste identisk med förslagets, så finns lokal beredskap att implementera varhelst det finns en skola. (Förvisso månne inte fysiskt i skolorna, men likväl: det är lättare att kopiera institutionellt vetande än att nyskapa det.)

Den tredje anledningen är att medborgarna redan är införstådda med idén. De behöver ingen extra utbildning eller information för att förstå vad det hela handlar om, utan är redo att ta ställning till sakfrågan här och nu. Var och en kan utifrån sin levda erfarenhet förstå hur och varför. Det vore inget radikalt brott mot den rådande ordningen, och ytterst få nya idéer behöver introduceras för att realisera den.

Konservatism är tanken att förändra långsamt, och att förändra på ett sådant sätt att kontinuitet upprätthålls mellan före och efter. Som du sett ovan så finns det redan ett institutionellt ramverk att bygga på, värderingarna är redan rådande hos befolkningen, och de politiska argumenten är redan introducerade. Det enda vi behöver göra är att bygga vidare på det som redan finns.

Låt oss ge mat till de hemlösa, papperslösa, fattiga och hungriga. Det är mindre komplicerat än det verkar.

Dumheten är allstädes närvarande

Ibland verkar det som att en stor dumhet vilar över landet. Som om logikens lagar satts ur spel, och alla resonemang om orsak och verkan kan fyllas i med vilka saker som helst utan att något förändras. Som att förnuftet självt givit upp hoppet, och givit oss alla frispel.

På något vis är allt invandringens fel. Och på något vis köper folk denna förklaring.

Du känner igen fenomenet. Du och dina vänner sitter och diskuterar Greklands finanskris, och om hur den omöjligt kan lösas av att strama åt finanserna till obefintlighet. Ni har just kommit fram till att ECB förmodligen bara kommer göra saker värre, när någon bryter sig in och påpekar att det beror på volymerna. Förvirrade frågar ni om hen menar lånevolymerna, men ack nej, hen menar av outgrundlig anledning förra årets svenska inflyttningsstatistik.

Den logiska kopplingen står i omvänd proportion till hens envetenhet. Det kan omöjligt vara sant, men hen insisterar likväl.

Ni försöker igen, med en annan diskussion. Klimatförändringen närmar sig, och det är bättre att börja förbereda sig tidigt än att inte göra det. Det är dessutom mer ekonomiskt (och ekologiskt), eftersom storskaliga förberedelser håller bättre och längre än improviserade nödaktioner i sista stund. Och när ni just kommit in på hur det är bäst att framtidssäkra våra vattennära städer, bryter sig någon in och påpekar att allt beror på muslimerna. Ni frågar försynt hur hen menar, men svaret är lika vagt som allomfattande.

Därefter kommer ni in på den globala finanskrisen, och hur den påverkar den vardag vi lever i. Den ökade tonvikten på vinst framför social stabilitet har lett till att massuppsägningar blivit vanliga, och effektiviseringar i verksamheter leder oftare än inte till att någon friställs än att mer blir gjort. Över tid har detta givit oss enorma lånemarknader, där det viktiga inte är långsiktiga investeringar, utan att snabbt kunna göra sig en hacka. Så länge hackan är tillräckligt stor, spelar lånegraden ingen roll. Även om vinsten kommer ur att krama jobben ur ekonomin.

Vår gemensamme antagonist bryter sig återigen in i samtalet, och påpekar att allt detta beror på att reglerna ändrats på badhuset i Sundbyberg. Med ospelat engagemang.

Dumheten står som sagt i proportion till envetenheten. Och på något vis går vuxna människor, nominellt i besittning av förnuftets krafter och rationella förmågor, med på dessa resonemang. Det finns bara en fråga, och alla andra frågor kan reduceras till denna enda fråga. Något annat gives icke.

Det är märkligt.

En vill tro bättre om folk. Men de envisas med att göra en besviken, gång på gång. -

En alldeles personlig etisk käftsmäll

Det ligger två böcker på mitt skrivbord. De är i allt väsentligt varandras motsatser, och de är av precis den anledningen de perfekta böckerna att läsa tillsammans.

Den ena är Lögstrups klassiker Det etiska kravet. Dess utgångspunkt är lika enkel som radikal: varje gång vi befinner oss i närheten av andra människor, har vi deras liv i våra händer. Det spelar ingen roll var vi är eller vad vi gör - så länge vi befinner oss i närheten av andra har vi ansvar för dem.

Att säga att detta är lika enkelt som radikalt är att underdriva. Rent konceptuellt är inte svårare än att du finns i världen och påverkar de som befinner sig i närheten av dig. Rent etiskt är det så radikalt att du aldrig någonsin inte kommer att tänka på det närhelst du befinner dig i en social miljö. Det är ständigt närvarande eftersom du är ständigt närvarande.

Det mest radikala är att det inte går att skylla ifrån sig. Om du går förbi en tiggare utan att skänka en slant, så är det du och just du som gått förbi. Det spelar ingen roll ifall andra skänkt eller inte; de andra är inte du, och de kan inte ta ditt ansvar åt dig. Närhelst det finns något gott du kan göra som du inte gör, så är det du som inte gjort det.

Det etiska kravet är personligt. Precis som du.

Den andra boken på mitt skrivbord är Hans Jonas klassiker Ansvarets princip. Dess utgångspunkt är lika komplicerad som radikal. Grundpremissen är att den mänskliga förmågan att få saker att hända - mestadels genom teknologiska framsteg, men även genom sociala och administrativa innovationer - har expanderat enormt under de senaste århundradena. Förr i världen sades det att tro kunde försätta berg - nu kan vi med enkelhet anlita ett företag att göra det åt oss.

Det största och uppenbaraste exemplet på hur vår förmåga att få saker att hända är kärnvapen. Mänskligheten kan, om den vill, bokstavligen utplåna sig själv. Boom.

Lite mindre uppenbart är att vårt handlande numera får konsekvenser även för människor vi inte känner och aldrig kommer att känna. Vi kommer aldrig ens att få reda på vilka de är, hur de drabbats eller vilken (in)direkt roll vi spelat för deras liv. Eventuellt kanske vi läser en notis om det i tidningen, men oftast är det svårt att koppla den till sitt eget levande och görande.

Om detta låter abstrakt, så är det för att det är just abstrakt. Kopplingen mellan aktiespekulanten som köper och säljer för att maximera sin vinst, och de fabriker som läggs ned på grund av att de inte är tillräckligt lönsamma för aktieägarna, är minst sagt diffus. Spekulanten och arbetarna träffas aldrig, och risken finns att de aldrig hör talas om varandra. Likväl påverkar de varandra.

Ett mer konkret exempel rör hur dina konsumtionsvanor påverkar ekonomiska mönster i andra delar av världen. Det är ingen hemlighet att många kläder tillverkas under slavliknande förhållanden; det är ingen hemlighet att det enda som håller igång produktionen är att den är lönsam. Eftersom konsumenter köper kläderna de producerar. Du som konsument och de som producenter kommer aldrig träffa varandra, men ni påverkar likväl varandra.

Det är svårt att vara etisk i en sådan situation, eftersom konsekvenserna av ens handlingar är så pass avlägsna från utförandet av dem. När du köper en billig tröja gör du det inte för att du anser att slavarbete är en bra idé. När en aktiespekulant spekulerar gör hen det inte för att aktivt försätta företag i konkurs. När Einstein formulerade sina teorier var det inte atombomben hen hade i åtanke.

Vad värre är, så används goda uppfinningar i onda syften. Tågnätet är ett effektivt sätt att transportera saker, och det har skrivits mycken poesi om tågresors goda kvaliteter. Men baksidan av effektiviteten är att den kan användas till vilka syften som helst. Samma effektivitet som tar barnen till Liseberg tar även de oönskade undermänniskorna till dödslägren. Och de anställda tågarbetarna som bara försöker göra sina jobb så att de kan betala sina hyror är lika medskyldiga till bägge. Även om arbetet bara består av någonting så tråkigt som att organisera tidtabeller.

Anledningen till att dessa två böcker är perfekta att läsa tillsammans ligger i att de är varandras motsatser. Lögstrup skriver om hur den omedelbara fysiska närheten till andra människor översätts till en moralisk närhet; Jonas skriver om hur moralisk närhet inte har någonting alls med fysisk närhet att göra, och att handlingar här kan få stora konsekvenser någon helt annan stans. Lögstrup lägger tonvikten vid de sociala interaktioner vi har i vardagen; Jonas vid de system vi lever i och vars effekter vi (tillsammans med många andra) bidrar till. Det går inte att översätta det ena till det andra - men likväl är det precis det våra moderna liv går ut på.

Som när vi ser tiggare. Å ena sidan hjälper det dem att skänka en slant; å andra sidan kan vi inte hjälpa alla. Å ena sidan kan vi personligen göra skillnad; å andra sidan kan vi personligen inte göra någonting åt de djupa systemiska anledningar som gör att de tigger. Å tredje sidan hjälper det ingen att vi själva svälter ihjäl i försöket att så mycket som möjligt.

Det är lätt att känna sig kluven och ambivalent. Eftersom situationen är kluven och ambivalent.

Om jag vore demagog skulle jag vid det här laget börja skriva om vad som är rätt att göra. Jag skulle skriva om en enkel sak du kan börja göra med en gång, som garanterat gör världen bättre och som garanterat gör dig till en bättre, mer moralisk människa. Förmodligen skulle jag också nämna organisationer som är garanterat bra, och koppla ihop dessa med den garanterade godheten. Utlova själafrälsning i utbyte mot en liten liten uppoffring.

Men jag är inte här för att vara demagog. Jag är här för att ge dig en etisk käftsmäll i magen.

Hur du än gör så kommer du göra fel. Hur du än gör så kommer det finnas någonting du hade kunnat göra annorlunda. Vad du än gör så finns det alltid något annat du hade kunnat göra i stället. Varje val är ett felsteg, och varje felsteg går i fel riktning. De pengar du gav till tiggaren gav du inte till välgörenhet; de pengar du gav till välgörenhet användes inte för att investera i nya jobb; de pengar som investerades i nya jobb försnillades av riskkapitalister; den tid du använde för att lobba för regler som gör livet svårare för giriga riskkapitalister användes inte för att hjälpa tiggare. Och om du unnar dig god mat under tiden, så äts den i full visshet om att de pengar du lade på den hade kunnat hjälpa något noblare än din glupskhet. Elen du använder för att läsa dessa ord producerades av tysk brunkol.

Allt detta eftersom världen är större än dig, och eftersom du föddes in i ett system som tvingar dig att delta i processer som skadar andra. Det mesta du köper finns eftersom någon annan exploateras. Det du behöver för att överleva produceras under oetiska former. De skattepengar du betalar in används för att göra direkt onda saker - så som att skicka flyktingar tillbaka till en säker död, eller att tvångssterilisera folk. Du bad aldrig om att bidra till något av detta, men du gör det likväl.

Det värsta du kan göra är att ha dåligt samvete. Det är inte ditt fel. Världen var trasig redan innan du fanns i den.

Det bästa du kan göra är att börja se att världen är trasig, och att det finns mycket lite du kan göra åt saken. Förutom att ta hand om dina nära och kära. I ordens många betydelser.

Grattis. Ditt nya, mer etiska liv börjar nu.

Kramar finns att hämta vid behov.

Vi är alla flyktingar

Det är många flyktingar i rörelse nu i dagarna. Det finns också många anledningar att fly. Krig, svält, misär, terrorism. Hot om att dessa saker kommer att drabba en inom kort. Oron att ens barn inte kommer leva i en god värld.

Som de vise säger: det finns ingen brist på ondska i världen.

Det behöver inte sägas att flyktingar uppmärksammas väldigt mycket i medierna numera. I medierna och i civilsamhället - medborgare är mobiliserade i stor skala för att hjälpa där det behövs med det som behövs. Mat, kläder, förnödenheter. I mängder.

Månne behöver det sägas att det även finns godhet i världen.

Flyktingarna flyr från krig, katastrofer och omedelbar ondska. Det går inte att förneka att det de flyr från är av det objektivt otäcka slaget. Även du skulle fly från det om det drabbade dig och din familj.

De kommer hit i förhoppning om att det inte kommer att göra det. De har hört att detta är ett gott land och att det går att leva ett gott liv här.

Medan arbetet för att hjälpa flyktingarna pågår, börjar ett tvivel gnaga. Det är ett dovt gnagande, men det är envist, och det är konstant. Det är en fråga: är detta verkligen ett gott land att leva i? Går det att leva ett gott liv här?

Du kommer att tänka på din vardag. På det du oroar dig över. På att du kommer att ha hundratusentals kronor i studieskulder i onödan om du inte klarar examen. På att du kommer att förlora jobbet om du inte ler tillräckligt fejkengagerat nästa trötta måndag. På att det bara går att vara försenad med andrahandshyran ett visst antal gånger innan det börjar bli ett problem.

Skuld, arbetslöshet och hemlöshet. Det finns ingen brist på ångest.

Du kommer även att tänka på alla de saker du gör på grund av den ångest du känner över vardagen. På hur mycket den påverkat under ditt livs gång. På skolgången där allt motiverades med att du skulle få jobb efter skolavslutningen. På hur de redan i första klass skällde på dig och sade att om du inte gör som du blir tillsagd så kommer du bli arbetslös när du blir stor.

På att nu när du blivit stor så kommer du också bli arbetslös om du inte gör som du blir tillsagd tillräckligt lönsamt.

På att när någon säger "checka dina privilegier", så är det en påminnelse om att du har det bättre än andra, och att detta är en situation som kan förändras. Snabbt.

På att det liv du lever inte är byggt på en stabil grund, och att steget från vardag till kris är ett misstag bort. Och en olycka händer ju trots allt så lätt. Och att det är lättare att låta bli att ha ett socialt liv, eftersom de olyckor människor för med sig kan vara ödesdigra.

Även du är en flykting. Från ångesten, skulden, arbetslösheten och hemlösheten. Och det finns inget som säger att du kommer att kunna sluta fly inom det närmaste arbetslivet.

Men du är inte ensam. Prekariatet är globalt. Solidaritet finns.

Välkommen till den globala gemenskapen.

Så mjölkar du rasisterna på pengar

Ibland funderar jag på att starta en blogg. Vilket inte direkt är en nyhet, historiskt sett, men detta är en annan slags blogg. En superanonym bloggsak, som inte har min omisskännliga nuna som giveway.

En ren propagandablogg. Inga om, inga men, inga gimmicks, inga förmildrande omständigheter. Ren propaganda, ren genreanpassning.

En ren oförblommerad rasistpropagandablogg.

Anledningarna till denna tankegång är två. Den ena är att det kan göras. Den andra är att det skulle kunna, för att uttrycka det brutalt, bringa in enorma mängder pengar. Bra propaganda + doneraknapp = donationer.

Det skulle inte ens skada någon. Det skulle vara rasistpengar, som med all största sannolikhet skulle donerats till andra rasistpropagandaorgan i vilket fall som helst. Det skulle vara mindre pengar till rasisterna och mer pengar till mig. Win-win.

Det ska sägas att jag inte besitter några speciella färdigheter som gör att just jag och enbart jag har denna möjlighet. Tvärtom - de flesta som besitter förmågan att skriva kan göra det. Det handlar bara förstå genren, hitta en bra mall för att massproducera snabba inlägg, och vara envis med att driva hem de förutbestämda propagandapunkterna. Det behöver inte ens vara bra skrivet - så länge det är många inlägg som uttrycker rätt åsikter så fungerar det.

Anledningen till att det fungerar är att rasismen har blivit en kulturell identitet. En sluten kulturell identitet, till på köpet, vars primära trosbekännelse är att det finns ett vi och ett dom. "Vi" är de som sett sanningen och således förbereder sig inför den stundande muslimska massinvasionen; "de" är en kombination av det sovande folket och de korrupta PK-medierna som vilseleder dem.

De saker som inte överensstämmer med den egna världsuppfattningen avfärdas som PK-trams, lögner och fientlig propaganda. I den mån dessa saker tas in, tas de in precis så mycket det krävs för att formulera ett avfärdande. Det avfärdas, skrattas åt, och förskjuts till kategorin "saker idioter tror på".

Det är ett mycket effektivt försvar av den egna identiteten. Inte minst eftersom alla försök att argumentera mot detta genererar gruppsamhörighet - det går alltid att vinna vänner genom att konstatera hur dum i huvudet någon annan är. Särskilt om detta dumhuvud är indoktrinerat av PK-mediernas lögner och bara spyr upp förutsägbar dumpropaganda gång på gång.

Det är inte så att det fattas motargument. Det är snarare att den sociala miljö vari argument förklaras giltiga eller ogiltiga gör att det är lönlöst att framföra dem. Kontraproduktivt, om målet är att minska rasismen. De hör vad du säger, men de hör också vad deras ideologivänner och bekanta säger om det du säger.

Omvänt innebär detta att det som överensstämmer med den egna världsbilden accepteras som fakta utan vidare. Alla vet redan att muslimerna är på väg att anfalla, att invandringen är roten till allt ont och att invandrare knappt kan räknas till människosläktet. När någon påstår det är det som att de påstår att vatten är vått eller att himlen är blå - det är självklarheter som inte behöver bevisas. Det behöver däremot sägas, gång på gång, för att agera motvikt till den PK-konspiration som tystar dessa självklara sanningar i det offentliga rummet.

Det bästa propagandaknepet av dem alla är att framställa den egna sidan som David gentemot en övermäktig Goliat. Goliat är alltid starkare än en själv, och således finns det inga gränser för hur långt den egna sidan kan gå eller hur högt den behöver skrika; att sakta ned är att förlora. Och ju mer vanliga människor säger emot, desto mer behöver den egna världsbilden bekräftas, eftersom den bevisligen är under attack.

Det är en självgenererande process.

För den som vet vilka åsikter som är "rätt" och vilka som är "fel" är det lätt att skriva effektiv propaganda. Det är bara att upprepa rätt åsikter om och om och om igen, utan att darra på stämman eller variera sig. Ju mer, konsekventare och repetitivt en upprepar rätt saker, desto högljuddare håller de invigna med.

Som sagt, självgenererande process.

Nu kommer jag dock inte att starta en sådan propagandablogg. Mest för att jag har sån däringa integritet, och således har en viss aversion mot att blåljuga världen rakt upp i ansiktet. Men också för att varje extra röst i kören, hur träig och oinspirerad den än är, stärker den självgenererande processen. Det är en extra röst för vi-gruppen att hålla med om, en extra röst för de-gruppen att angripa, och en extra möjlighet för de redan frälsta att bekräfta att det faktiskt är de mot världen.

Det går att tjäna pengar på rasismen. Den är tillräckligt lättlurad för att gå på vad som helst.

Men du kommer förlora din själ om du gör det.

Ledarskribenter utan traditioner

Det finns ett antal skribenter på våra tidningars ledarsidor. Jag vill inte nämna namn, men du anar nog vilka de är. De skriver ganska ofta, och lika ofta blir en besviken på dem.

Det finns något av en korrelation.

Besvikelsen grundar sig dock inte där en tror. En skulle kunna tro att den grundar sig i att de med jämna mellanrum häver ur sig de mest hårresande dumheter som skulle få åsiktskorridorsanhängare att tappa hakan. Eller att de gör det upprepade gånger, på ett sådant sätt att det framgår att det inte bara är ett enstaka olycksfall i arbetet. Men det är det inte.

Nej, besvikelsen grundar sig i att en tror att de är liberala. Eller i alla fall håller sig något så när positivt inställda till de liberala fundament som vårt samhälle grundar sig på.

Varje gång en inser att de inte gör det, anfaller besvikelsen.

När en exempelvis tror att det här med likhet inför lagen är något vi alla kan komma överens om som generell bra idé, säger de någonting annat. Vissa ska drabbas hårdare av lagen, andra mindre. Vissa - exempelvis tiggare - anses inte behöva något lagstadgat skydd alls, vilket är en drastisk avgränsning av lagens omfattning.

De har en rad frågor där de på liknande sätt gör avsteg från liberala grundfundament. Gång på gång. Systematiskt.

Now, jag säger inte att de inte får skriva och tycka så. Men de blir väldigt mycket mindre besvikande om en redan från början utgår från att de har en apart hållning till den svenska statsförvaltningstraditionen, och vill göra någonting annat i stället. Det är den identitet de antagit, och den politik de valt att föra fram. Det finns inget att göra åt detta, och vi får helt enkelt utgå att de kommer fortsätta vara på det här viset.

Radikala.

Låt oss kalla det en trigger warning, och gå vidare med sundare läsningar. -

Befria de tråkiga handelsavtalen!

Sverige befinner sig i en unik position att ta täten i internationell politik. Det enda vi behöver göra är att ta mod till oss och göra det rätta.

Publicera de utkast vi har av TTIP, och vad vi förväntas få ut av vidare förhandlingar.

Det är en väldigt enkel sak att göra, och det skulle vinna väldigt många sympatipoäng. Särskilt om det skulle visa sig att det bara handlar om ytterst tråkiga förändringar av tullar, tariffer och andra handelsavgifter. Inte nog med att det skulle demolera allt tal om att det är hemliga förhandlingar som syftar till att underminera den demokratiska processen. Det skulle dessutom få de som oroat sig att se utomordentligt fåniga ut.

Det är dessutom hälsosammare att känna sig tillfälligt fånig, än att gå omkring och oroa sig över att ens ledare i hemlighet förhandlar bort ens självbestämmande. Det vore en insats för folkhälsan.

Likaså vore det en välgärning att klargöra vad det är vi förväntas vinna på det hela. Även om det bara handlar om någonting så vardagligt som två procentenheters sänkning av tullar på pappersmassa eller liknande. Inte minst för de företag som direkt berörs av dessa förändringar. Långsiktig planering underlättas oerhört av att ha tillgång till relevant information.

Nu skulle någon kunna invända att det vore en nackdel för vår förhandlingsposition. Problemet med denna invändning är att de vi förhandlar med redan vet vad vi är ute efter. Dels kan de titta på en karta och utläsa ur vår geografi vad vi har och inte har. Dessutom har de tillgång till allt som skrivits om dessa förhandlingar i epost eller i annan elektronisk form. USA har bortom varje rimligt tvivel bevisats ha tillgång till dessa dokument, och det finns ingen anledning att tro att de är ensamma om denna tillgång.

Om TTIP är ett tråkigt frihandelsavtal, så är det enda rätta att göra dess nuvarande utformning tillgänglig för allmänheten. Det skulle omintetgöra de konspirationsteorier som växer fram i bristen på information, stärka de inhemska företagens förmåga att planera inför framtiden, och påminna världen att Sverige fortfarande är öppenhetens och tillgänglighetens land.

Den som inte har något att dölja har inget att frukta. Eller hur var det nu?

Det är förbjudet att läsa och sprida det här inlägget

Nu när det gått ett tag sedan den berömda propagandaincidenten i tunnelbanan, så kan vi konstatera att saker förändrats på yttrandefrihetsfronten. Och, för att inte försköna läget allt för mycket, att det förändrats till det sämre.

Till att börja med så måste allt som publiceras genomgå en granskning innan det släpps för allmän beskådan. De skrifter som anses strida mot sunt förnuft och god moral godkänns inte. Skrifter som uppmanar till kritik av den rådande ordningen går inte heller igenom, och för första gången på mycket länge hinner en vanlig människa läsa bokstavligen allt som publiceras.

Detta gäller dessutom retroaktivt. Det vill säga att skrifter som redan är publicerade men som strider mot förnuft och moral från och med nu är förbjudna att inneha och sprida. Den som innehar en kopia av en sådan skrift drabbas av dryga böter, och i ett par fall där det handlade om väldigt många otillåtna böcker utdömdes även fängelsestraff. De otillåtna texterna samlas in och bränns, för att minimera spridningsrisken. Det talas även om att bränna de som envisas med att producera otillåtna texter, i förebyggande syfte.

Utöver detta har även presslicensiering införs. Den som vill publicera någonting - alls - måste först registrera sig hos en central myndighet, och därutöver avlägga diverse administrativa avgifter. Den som bara vill publicera ett blogginlägg kan komma undan med att lägga ut några tusen, men de som vill publicera tidningar behöver rejäla ekonomiska muskler. Böcker är få förunnat.

...vafalls? Du tror inte på mig? Du säger att jag överdriver? Att inget av detta inträffat?

Tja

Det som beskrivs ovan är inskränkningar av yttrandefriheten. Det är ytterst osannolikt att något av dem kommer att inträffa som resultat av den osmakliga propaganda som SL av outgrundlig anledning tillät. Den nuvarande yttrandefrihetslagstiftningen lär vara brutalt oförändrad av det som inträffat, och vi kommer även i fortsättningen kunna skriva och publicera kritiska texter utan att behöva fråga någon om lov.

Om det som hände ska diskuteras i termer av yttrandefrihet, så behövs en påminnelse om hur inskränkningar av yttrandefriheten ser ut. Det är lätt att tappa bort sig i armviftarargument om vem som får och inte får säga vad, och glömma bort vad yttrandefrihet egentligen handlar om.

Känn dig påmind.

Vänsterns propagandamaskin

Om du varit uppmärksam, så har du märkt att vänstern varit igång på sistone. Den har gjort både det ena och det andra, och ställt till med oändligt elände. Det tycks inte finnas någon ände på dumheten, men ändå envisas de med att fortsätta. Det är nästan som att de är oemottagliga för kunskap och framsteg.

Det finns ett problem med ovanstående stycke. Inte nog med att det är tillräckligt långt för att gömma nästa stycke från Facebooks förhandsgranskning, det innehåller dessutom en synonym.

"Vänstern" är en synonym till "PK-eliten". Och till "kulturmarxister".

Detta kommer förmodligen som en överraskning. Särskilt om du läste inledningen och tänkte att vänstern nu ska få sig en rejäl välförtjänt utskällning. Så är det du som blir utskälld i stället.

Ja, du. Precis just du. Som helt oförhappandes börjat använda "vänstern" som generellt skällsord, och lika oförhappandes genom detta börjat ruta in dig i ett fascistiskt språkbruk.

Om du nu kommer med invändningar, så vill jag inte höra dem. Du får gärna motivera denna inrutning för dig själv, men du kan inte hävda att du inte vet vad du gör. Du anammar ett fascistiskt språkbruk, och du gör det i full visshet om vad du gör.

Det är dumheter. Och jag har inget tålamod när det gäller dumheter.

Du har nu två val. Det ena är att fortsätta prata om "vänstern", och genom detta fortsätta närma dig den fascistiska diskurs som använder begreppet som propagandaverktyg. Det andra är att se det som det propagandaverktyg det är, och omedelbart bränna det med samvetets eld.

Jag har fullt förtroende för att du väljer att inte vara medvetet dum i huvudet.

Så hur ska artisterna få betalt?

Konkurrens är ett märkligt fenomen. När det bara finns en spelare på plan så är hen fri att improvisera lite som hen vill. När det finns två spelare, så uppstår en helt annan dynamik. När det finns ett helt gäng spelare, så expanderar dynamiken geometriskt.

Det gäller att slå sig fram. Ha vassa armbågar. Vara bäst i mängden. Ge bäst och mest valuta för pengarna.

Pressen på att bli bättre drivs av att alla andra blir det. Det är en självgenererande process, i och med att ens egna framsteg leder till att andra behöver göra liknande framsteg för att hänga med dig. Och, omvänt, andras förbättringar innebär att du behöver hänga med i uppgraderingsracet. Alla ska med, och de som inte ska med konkurreras ut.

Resultatet över tid blir att de som presterar bäst till rimligast pris blir framgångsrikast. Vad som är "bäst" respektive "rimligast" förblir en öppen fråga som besvaras av marknaden.

För att konkretisera: om ett företag tar tre timmar på sig att producera en stol, så måste dessa tre timmar betalas. Dels lönekostnader, och dels de andra diverse utgifter som hör till produktionsprocessen. Vanligtvis översätts detta till ett pris som gör det lönsamt att fortsätta tillverka stolar, det vill säga att betala alla kostnader och lite till. Ingen lunch är gratis, och facket har någonting att invända när det gäller gratis arbete.

Detta leder till att företag som tar sex timmar på sig att producera en stol får svårt att hävda sig i konkurrensen. De måste dels betala för alla timmar de lägger in i produktionen, och dels konkurrera med de billigare stolar deras konkurrenter säljer. Inte nog med att konkurrentens stolar är billigare, det finns dessutom fler av dem, eftersom produktionen går fortare. Konkurrensen pressar priset, och pressar företag att anamma det produktionssätt som är effektivast.

Detta innebär att om någon hittar ett sätt att producera stolar på två timmar, så kommer konkurrensen över tid att leda till att företagen anammar detta sätt. Marknaden ger inga pluspoäng till den som tar lång tid på sig i onödan, och tesen att det ska löna sig att arbeta gäller inte för improduktiva arbeten. Inte minst som lönekostnader räknas per timme, och måste betalas med de intäkter som genereras av dem.

Det är värt att notera att allt detta gäller för reguljär kontinuerlig massproduktion. Kostnaden för att designa nya modeller ingår inte i kostnaden för att producera gamla modeller. Denna kostnad måste dock betalas, och betalas av de intäkter som generas av produktionen av de gamla modellerna.

När den väl är designad så behöver den inte designas igen. Eller, för att uttrycka det annorlunda: hjulet måste inte uppfinnas två gånger. När det nya sättet väl är satt i arbete, så kan konkurrenterna också sätta det i arbete. Med konkurrensfördelen att de inte behöver betala för design- och uppfinningsarbetet. De kan fritt anamma de effektivare metoderna, och sälja till billigare priser utan att behöva bry sig om hur svårt design- och uppfinningsarbetet var.

Som sagts tidigare: det ges inga bonuspoäng till den som tar lång tid på sig i onödan. Marknaden belönar den som kan göra något bäst till rimligast pris, oavsett omständigheter så som vem som uppfann det bästa sättet att göra detta något på. Kostnaden för att producera den första kopian är inte vad som avgör marknadspriset, utan kostnaden för att producera den andra kopian.

För att parafrasera Marx: det är så kapitalismen fungerar, motherfucker.

Allt detta är direkt relaterat till frågan om hur artisterna ska få betalt. Deras arbete består till största delen av att se till att den första kopian blir till. Det är dock inte det som sätter marknadsvärdet, och deras arbete är inte det som belönas av marknaden. De tar oerhört lång tid på sig att producera ett exemplar, som därefter kan kopieras i all oändlighet till en kostnad av noll. Den socialt nödvändiga arbetstiden för den andra kopian av en inspelad låt är noll, och således är dess pris noll.

Frågan om hur artisterna ska få betalt är en direkt utmaning till kapitalismen som samhällelig organisationsform.

Låt oss anta denna utmaning.

Breiviks sida av historien

Idag är fyraårsdagen av terrordådet på Utöya, och skiljelinjen kvarstår.

Skiljelinjen mellan de som kallar det ett terrordåd och de som kallar det en ensam galnings verk.

Det är inte en subtil skiljelinje. Det är historiens skiljelinje, och den skiljer de som är på rätt sida av historien från de som är på fel sida av den.

Att vara på fel sida historien är inte något att sträva efter. Om du inte hört begreppet förr, så kan det sammanfattas så här: att strida på sydstaternas sida för att skydda slaveriet; att rösta nej till kvinnlig rösträtt; att försvara apartheid. Att aktivt kämpa för det vars tid är över. Historien har en riktning, och det gäller att vara på rätt sida om den. Utvecklingen går framåt, och vissa saker är dömda att försvinna när historien tagit vid.

Linjen syns tydligast i eftermälet till terrordådet. De som ser det för vad det är - ett planerat och utfört våldsdåd i syfte att sätta skräck i den utvalda befolkningen - hyser inga illusioner kring vad som hänt. De som försöker få det till någonting annat, däremot, befinner sig på väldigt fel sida av historien. Inte minst som de aktivt håller med Breivik i den analys som ledde upp till dådet.

De förnekar förstås att de gör det. Genom att lisma och använda alla retoriska fulknep de kan hitta försöker de påstå att de inte tror att muslimer försöker ta över världen, att den nationella motståndskraften förstörs av ett liberalt/feministiskt omanligt medieklimat, och att svaghet är någonting att förakta. Detta är vad de tror, detta är vad Breivik tror, och detta är vad historien lämnat bakom sig.

De kommer inte undan att Breivik är deras rörelses Jar-Jar Binks. Hur mycket de än vill förneka det, så är terroristen en del av deras ideologiska kanon.

Det krävs en särskild sorts dumhet att fortsätta hävda att terroristen hade rätt. Än mer att gång på gång glatt utropa att de oreserverat håller med. Att medvetet bekänna sig till historiens baksida är inget att skryta med - likväl är det precis vad de gör.

Om de inte ville döda oss skulle jag skratta åt dumheten. I stället får jag dela och delta i sorgen.

Adam Tensta är smartare än du

Jag vill redan nu slå fast en sak:

Jag tittar inte på teve. Alls. Över huvud taget. Det är inte en slump, eller en oavsedd bieffekt av en upptagen vardag. När jag i samband med en flytt blev erbjuden en gratis teve när jag ändå var i farten med att flytta saker, tackade jag nej. Jag tittar inte på teve, och det är ett ytterst medvetet beslut.

Det kan verka vara en märklig sak att inleda ett inlägg med, men det är viktigt att ha i åtanke. Eftersom inlägget du nu tittar på handlar om någonting som sänts på teve.

Du vet att du haft impact när människor som inte ens tar del av det medium du agerar i skriver om det du gjort i detta medium.

Om du läser det här i framtiden, så är kontexten att Adam Tensta deltagit i Nyhetsmorgon i TV4 och utan pardon lämnat studion mitt under pågående sändning. Vilket - för att uttrycka det milt - genererat reaktioner.

Detta var ett mycket medvetet agerande. Det var överlagt, strategiskt och planerat. Det var en handling utförd i visshet om sig själv, och det finns inga tvivel om att den handlande utövade sin rationella agens i den givna situationen. Det planerades, utfördes, och fick avsedd effekt.

Detta är en lika subtil som brutal poäng. Den är subtil i och med att det krävs ett visst mått av etisk reflektion för att förstå den, och brutal i och med att den rutinmässigt förnekas utan vidare omsvep i vardagen. Eller, för att uttrycka det osubtilt: människor som Adam Tensta tillskrivs sällan rationell agens.

För att uttrycka det brutalt osubtilt: de ses rutinmässigt som mindre vetande. Vilket är precis så rasistiskt som det låter.

Anledningen till att just detta studiolämnande väckt så pass stor respons är att det är oerhört svårt att inte tillskriva det rationell agens. Det sätter fingret på det rutinartade förnekandet av att invandrare är i besittning av förnuftets förmågor. Hur mycket studiolämnandet än vrids och vänds på, så kan det inte förnekas att det var ett medvetet val. Vilket skaver mot det rutinartade förnekandet. De går inte ihop, och rutinen måste ge vika mot fullbordat faktum. Meddelandet är sänt, avsändaren är nådd. Fait accompli.

Vissa invänder att detta är elakt. Vilket det inte är. Det är snarare effektivt. Dels genom att det når mottagare som inte ens tar del av sändningen, och dels genom att mottagarna inte har någon möjlighet att säga att de inte förstått vad som har hänt. Du har förstått, och du har inget annat val än att agera på denna förståelse.

De som eventuellt inte vill agera på denna förståelse kan från och med nu inte längre låtsas som att de inte vet vad de gör. De vet vad de gör, men gör det ändå.

Onekligen.

Grekland vs samtiden

Allt eftersom skeendet i Grekland fortsätter, så står det allt klarare att EU nyligen anförskaffat sig nya kompetenser. Unionen kan göra saker den inte kunnat göra förut. Saker ingen förutspått att den kunnat göra. Att avsätta regeringar verkar inte längre ligga utanför deras makt, och utrymmet för ytterligare möjliga åtgärder verkar obegränsat.

Det är en öppen fråga vad dessa nya förmågor kommer att användas till, men jag har några förslag.

Spanien införde nyligen lagar som förbjuder protester. Inga specifika protester, utan alla protester rent generellt. Att uttrycka kritiska åsikter i offentligheten, att bevista offentliga sammankomster utan tillstånd, eller på något annat sätt ge uttryck för socialt missnöje är belagt med dryga bötesstraff. Fängelsestraff, om missnöjet är stort eller populärt nog.

Vilket, onekligen, är oacceptabelt på många olika plan. Att använda EU:s nya superkrafter för att komma till rätta med denna situation är ett logiskt nästa steg.

Ungern har de senaste åren blivit allt mer totalitärt. De gör inga som helst anspråk på att inte vara det, och blir allt öppnare med att de har rätt att göra lite vad de vill närhelst de känner för det. Vare sig de har de mänskliga rättigheterna på sin sida eller inte.

Detta är bekymmersamt. Men medlen för att komma till rätta med detta ligger inom räckhåll.

Sverige har under lång tid haft ett problematiskt förhållande till sin ursprungsbefolkning. Samers rättigheter har under många år haft en undanskymd roll i det politiska, och viljan att komma till rätta med de systemiska missförhållanden som råder kan endast beskrivas som obefintlig. Vilket är ett bekymmer för ett land som vill beskriva sig som demokratiskt och rättssäkert.

Som tur är har EU numera makten att göra någonting åt saken. Om viljan finns.

Grekland visar vägen framåt. Det nya EU är nu. Dess vilja är, rent juridiskt, din lag.

Hej kommunister! Hej kapitalister!

Ibland händer det att kommunism och kapitalism diskuteras. Eller, okej, det händer rätt ofta. Upprepade gånger. Många gånger. Så pass ofta och så pass många gånger att det är något av en genre. Jämt och ständigt. Det är omöjligt att undfly det. Det diskuteras överallt.

Ständigt.

Det märkligaste är inte att det diskuteras. Kapitalismen definierar större delen av ditt liv (så som, säg, huruvida du sitter på jobbet eller inte denna förmiddag när detta publiceras), och det finns poänger i att ha koll på sådant. Sätta sin livssituation i perspektiv, få kontext på tillvaron, förstå varför saker är som de är. Det finns ett inneboende behov av sådant. Gör't.

Nej, det märkligaste är att det diskuteras som om det handlade om två fotbollslag. Som om du inte vare sig kan eller får hava någon gud jämte ditt favoritlag, och ditt val av lag definierar allt du har att säga. Om du hejar på team kapitalism, så är kommunister onda varelser som vill utplåna individualitet och göra alla till kloner av varandra. Om du hejar på team kommunism, däremot, så är alla kapitalister giriga exploatörer vars uttalade ambition är att förbruka världens alla resurser för att gå med vinst även denna månad. Något tredje gives ej.

Detta är ett fenomenalt dumt sätt att förstå sin samtid. Det kommer inte hjälpa dig särskilt mycket framöver. Faktum är att det kommer att göra motsatsen till att hjälpa dig.

Om du vill tänka kring kapitalism och kommunism på ett sätt som hjälper dig, så behöver du se dem som två möjliga utvecklingsvägar av samma tendens. Det vill säga att det finns väldigt många likheter mellan dem, och att dessa likheter är långt större än de skillnader som finns.

(Om du nu drabbas av en impuls att skrika DE ÄR INTE ALLS LIKA!!! mot skärmen, så är det en uppmaning till eftertanke. Ta den tid du behöver.)

Både kapitalismen och kommunismen behöver vissa grundpelare för att kunna vara sig själva. Bägge kräver en viss grad av teknologisk utveckling. Bägge förutsätter att det finns ett etablerat juridiskt system som kan upprätthålla dess lagar och genomföra dess påbud. Bägge förutsätter att individen lösgjorts från tidigare sociala ordningar och inordnats i medborgarskapets logik. Bägge behöver ett enormt byråkratiskt maskineri som håller reda på vem som är vem och vad som är vad. Bägge lägger tonvikten på system framför individer. Utan dessa ting faller både kommunismen och kapitalismen, och utan dessa kan de inte uppstå.

Det intressanta i sammanhanget - och det som kommer hjälpa dig mest när det gäller att förstå din plats i sammanhanget - är att se hur dessa grundpelare påverkar dig. Hur moderniteten format det liv du lever nu.

Om du läser detta i Sverige så har du en självklar utgångspunkt, i och med att den svenska modellen är en väldigt distinkt möjlig utvecklingsväg. Det hade kunnat bli annorlunda, men blev inte det. Förutsättningarna fanns för att en renodlat kommunistisk stat skulle ha vuxit fram, men det hände inte. Omvänt kunde en renodlat kapitalistisk ordning ha vuxit fram. Möjligheterna och förutsättningarna fanns. Men i stället hände någonting annat.

Att ta reda på hur, varför och vad det betyder är långt intressantare än att vråla om att det andra laget är ondskan personifierat.

Dygdig trollhantering

De gamla grekerna lade mycket möda på att försöka besvara frågan om det goda livet. Vad är det, hur uppnår vi det, är det lunch snart? Viktiga frågor som har bäring än idag.

Eftersom de var gamla greker, så blev svaret oftast att det goda livet är synonymt med vad gamla greker gjorde. Det vill säga att filosofera, odla sina dygder och på det stora hela vara fria själar.

En viktig följdfråga som följer på detta är den om vad som ska göras med de som inte lever det goda livet. Och än mer vad som ska göras med de som inte ens försöker leva det goda livet.

De gamla grekernas svar var att sätta kvinnor och slavar i arbete, så att de fria själarna kunde få tid över att odla sina dygder. Vilket inte riktigt duger som svar för oss mer moderna människor, och vi står därmed kvar med den urgamla frågan:

Vad ska vi göra med människor som är dumma i huvudet?

Eller, för att formulera det aningen modernare: vad är rätt sätt att hantera aggressiva troll, som bortom varje rimligt tvivel kommunicerat att de aldrig någonsin kommer ta reson, inte kommer att idka dialog, och på det stora hela medvetet beter sig som om de vore akut dumma i huvudet?

Vi skulle kunna försöka vara förstående och möta dem halvvägs. Vara en välvillig medsjäl i ett gemensamt sökande efter det goda livet. Vilket är en god grundambition i alla former av mänskligt bemötande, men det faller på att det är ett gemensamt projekt som kräver medhjälp från medmänniskan. När detta uteblir, står vi kvar med den ursprungliga frågan: hur bevarar vi anständigheten vid mötet med dumheten?

Vi skulle kunna gå till frontalangrepp mot dem. Det är trots allt deras primära sätt att kommunicera, och det finns ett gammalt talesätt om att bönder bör tilltalas på bönders vis. Om de inte förstår någonting annat, så borde de väl förstå sig själva? Vilket de borde. Men denna ambition faller på grundpremissen att de medvetet beter sig som om de vore dumma i huvudet. Det som är dåligt när en person gör det blir sällan bättre när två personer gör det, och du vinner ingenting på att göra dig dummare än vad du är.

Vi skulle kunna be dem ta sitt förnuft till fånga. Påminna dem om att upplysningen har varit en grej i några århundraden, och att det finns gott om självhjälpstexter på temat. Återigen faller allt dock på grundpremissen, att detta är precis det de inte kommer att göra.

Vi skulle kunna se dem som vädret, det vill säga någonting som händer vare sig någon vill det eller inte, och prata om det när det passar den sociala situationen. Vilket förvisso fråntar dem deras status som mänskliga subjekt, och är aningen moraliskt suspekt om du lyssnar på Kant. Men eftersom de medvetet agerar som om de vore dumma i huvudet, så finns det ingen direkt anledning att agera som om de vore rationella aktörer. Inte heller finns det någon anledning att se deras utspel som mer meningsfulla än vädrets nycker, eller någon anledning att låta bli att prata om dem när andra diskussionsämnen tryter.

Vi kan inte göra mycket åt att vissa aktivt väljer att avsäga sig det goda livet och dess dygder. Sorgligt nog. Men vi kan låta bli att avsäga dem för egen del. Bevara anständigheten när vi konfronteras med dumheten.

Mot dumheten kämpar själva gudarna. Förgäves.

Den brutalaste värdegrunden

Någonting märkligt är i görningen. Någonting som till och med är märkligare än postmodernisterna.

Värdegrunder.

På något vis har detta till synes så neutrala ord, värdegrund, utvecklats till ett rött skynke i vissa kretsar. Historien bakom detta är mig helt outgrundlig, men likväl hände det. Det blev ett fult ord, med en hederplats strax bredvid "hen".

Lika mystiskt som denna utvecklings historia är dess samtid. Och dess anhängare. Inte minst som de hänger sig ytterst entusiastiskt åt att säga emot sig själva. Vilket kan demonstreras genom följande påstående:

Personligen tycker jag att alla som aktivt rödskynkas av värdegrunder bör avrättas omgående.

Om du till äventyrs är en sådan person, så utmanar jag dig härmed att säga emot påståendet ovan utan att hänvisa till någon form av värdegrund. Exempel på sådana värdegrunder är "demokratiska och civiliserade samhällen avrättar inte sina medborgare", "medborgare ska kunna tycka vad de vill utan att drabbas av repressalier" och "vissa saker är så dumma i huvudet att jag inte bryr mig om dem".

Jag har fullt förtroende för dina förmågor. Bring it.

Möjligheternas TTIP

En av de mer hyllade aspekterna av TTIP är det som kallas ISDS. I oförkortad version uttalas det "Investor-State Dispute Settlements", och det är som namnet antyder ett sätt att jämka dispyter som kan komma att uppstå mellan stater och investerare. Vilket låter användbart, och det är det också. Med ett sådant instrument kan investerare stämma stater som inte tillvaratar deras investeringar på ett adekvat sätt.

Tänk vad vi skulle kunna göra med ett sådant instrument. Tänk på möjligheterna!

Vi skulle kunna stämma Sverige för att de envisas med att tillåta arbetsköpare att stapla tidsbegränsade anställningar på varandra i oändlighet. Detta är definitivt ett inadekvat sätt att hantera de investeringar svenska folket för i sitt humankapital, och eftersom EU:s mycket klara regler på området inte är tillräckliga så skulle TTIP vara behjälpligt.

Vi skulle också kunna stämma USA för att de under brutala former systematiskt skjuter sina egna medborgare på grundval av att de är färgade. Det är ett risktagande för oss utländska investerare att inte kunna lita till att våra investerade pengar inte går upp i rök på grund av att vår entreprenör blivit skjuten av polis på väg till snabbköpet. Det är ett inadekvat sätt att hantera våra investeringar, och när nu inte ens FN:s deklaration om mänskliga rättigheter biter på dem, så vore TTIP behjälpligt.

Vi skulle även kunna stämma EU för att de systematiskt låter tusentals potentiella konsumenter drunkna i Medelhavet. Våra växande marknader behöver konsumenter som kan finansiera investeringar i ytterligare ekonomisk tillväxt, och denna ekonomiska tillväxt undermineras av att dessa konsumenter inte bedöms vara värdiga att leva. Eftersom ingen av de miljontals etiska eller moraliska riktlinjer som formulerats under den mänskliga historiens gång biter på EU, så kan vi bara hoppas att TTIP kan göra skillnad.

Det finns många fördelar med TTIP. Det finns många möjligheter, om vi bara vågar använda dem. Låt oss använda dem fullt ut.

Så som de är tänkta att användas.

Läs det här så vet du bättre sen

Ett av de tyngsta etiska besluten är att veta vad en gör och göra det ändå. Det är en sak att inte veta vad en gör; det finns gudomlig förlåtelse för sådant. Det är en helt annan sak att veta precis vad en gör men göra det ändå. Särskilt i sådana lägen då en bevisligen vet bättre.

Det finns tre sätt att läsa en text. Dessa tre sätt är som följer:

Neutral läsning. Läsningen börjar i ena änden och slutar i den andra, och läsaren försöker ta texten för vad den är.

Välvillig läsning. Läsaren försöker förstå vad texten vill säga, och förlåter den i de fall där argumentationen är svagare än den borde. Om något kan tolkas på olika sätt, väljs den tolkning som ger texten bäst bärkraft.

Fientlig läsning. Läsaren ger sig redan från början in i texten med avsikt att finna fel och svagheter. Om någonting är mindre än 100% självklart, sätts det i tvivel. Om något kan tolkas på olika sätt, väljs den sämsta tolkning som kan hittas.

Det säger sig självt att en text ter sig olika beroende på hur den läses. Det som i en välvillig läsning ses som ett misstag, ses i en fientlig läsning som ett uttryck för aktiv illvilja. I mångt och mycket bidrar läsaren med lika mycket information som texten, och beroende på vilken läsning läsaren gör så blir texten olika. Vilket inte förändras av att vi som läsare kan välja hur vi läser någonting.

Så. Det finns tre sätt att läsa en text på, och vi kan välja vilket vi använder.

Kommer du ihåg det första stycket? Det om att det finns etiska dimensioner i att veta vad en gör, och att det finns en ofrånkomlig etisk tyngd i att veta vad en gör men göra det ändå?

Från och med nu vet du ifall du konsekvent läser någons texter fientligt. Och du kommer aldrig någonsin kunna skylla på att du inte vet vad du gör. Eftersom du varje gång medvetet väljer att göra det.

Välkommen till ditt nya, mer etiska liv.

Sätt fildelarna i arbete

Det sägs ibland att fildelning och fildelningsfrågor är irrelevanta för samhällsutvecklingen.

Inget kunde vara mer fel.

Tvärtom. De är en förvarning om vad som komma skall. En utveckling i miniformat som senare kommer ta plats i större format.

Det här är vad som händer i fildelningsfrågan: två klasser växer fram. De som har rättigheter, och de som inte har det. I juridiska termer: de som äger rättigheter och de som inte äger dem. Eller, för att uttrycka det lite mer detaljerat: de som har tillgång till den allt större arsenalen av civil- och straffrättsliga verktyg för att sätta dit upphovsrättsbrottslingar, och de som inte har det.

För inte allt för länge sedan krävdes någon till miljonskadestånd för att ha fildelat ett par filmer. Motiveringen för detta var en lång litania av mer eller mindre relevanta kriterier och uträkningar, som efter många om och men kom fram till att den fildelning som skett orsakat skador i miljonklassen. För enbart ett par filmer.

Mycket kan sägas om detta, men det viktigaste i sammanhanget är att varken du eller jag kommer kunna kräva någon på miljonbelopp inom den närmaste framtiden. Inte ens om våra alster faktiskt drabbats av den grövsta formen av fildelning, och inte ens om vi de facto förlorat miljoner på det. Inte heller kommer vi kunna begära husrannsakan hos slumpmässigt utvalda personer, stänga av lika slumpmässigt utvalda personer från internet eller blockera hemsidor bara för att de misstänkts dela våra alster. Du och jag har inte tillgång till dessa upphovsrättsliga verktyg.

Det finns de som äger rättigheterna, och det finns de som inte gör det. Vanliga människor som du och jag tillhör inte den ägande kategorin.

Det här är vad som händer i arbetslöshetsfrågan: två klasser växer fram. De med jobb, och de utan jobb. De med jobb är en del av samhället, och ses som fullvärdiga medborgare med alla de rättigheter det för med sig. De utan jobb, däremot, ses inte som en del av samhället, utan snarare som ett problem som måste hanteras. Problem vars medborgerliga rättigheter rutinmässigt sätts ur spel i de allt mer omfattande försöken att hantera arbetslöshetsproblematiken.

Detta trots att det enligt alla objektiva kriterier inte finns jobb till alla. Det är inte den enskilde individens fel att denne inte får ett jobb när tio, femtio, hundra andra sökande söker samma jobb. Per definition kommer nio, fyrtionio respektive nittionio inte få det jobbet, hur välkvalificerade de än är.

Likväl växer klyftan mellan de som har rättigheter och de som inte har det. Att bli arbetslös blir allt mer arbetsintensivt, och kontrollmekanismerna som ser till att arbetslöshetsarbetet utförs blir allt strängare och striktare. Den arbetslöse måste finna sig i att få sin personlighet, vardag och livshistoria granskad i detalj, och de avvikelser från idealet som upptäcks bestraffas med byråkratisk grymhet. Allt inlindat i språk om att de arbetslösa tär på samhället och förstör samhällsbygget genom att bara finnas.

Det finns de som äger rättigheter, och det finns de som inte gör det. Det finns de som ses som legitima subjekt, och det finns de som inte ses som det.

Den utveckling som kan ses rörande upphovsrättsfrågor är samma som tar plats rörande arbetslöshetsfrågor. Det växer fram en allt mindre klass som tar till allt mer drastiska metoder för att behålla sina privilegier. Vare sig det rör sig om högre miljonskadestånd eller hårdare straff för den som inte inlämnar rapport i tid, så är trenden densamma. De som äger rättigheterna är goda medborgare, och de som inte äger dem är potentiellt kriminella som bör hållas så kort som möjligt.

Genom att se hur kraven på hårdare straff mot fildelning blir allt högre och allt hårdare, får vi en inblick i hur kraven om hårdare straff och mer kontroll av arbetslösa kommer att se ut framöver. Det är samma utveckling, om än i olika faser. Ibland används till och med ett identiskt språkbruk: människor ska göra rätt för sig och inte snylta på andra.

Det finns de som har rättigheter, och de som inte har dem.