Tuesday, March 13, 2012

När blev makten för mycket för er?

Kära riksdagsledamöter,

var det så här ni tänkte er att er tid i riksdagen skulle bli?

Jag frågar er, som alltid suttit längst bak i varje diskussion och aldrig egentligen gjort något väsen av er. Var det så här ni tänkte er att er politiska gärning skulle ta form? Att ni skulle bli en del av den tysta, osynliga majoritet som i teorin innehar makt, men som i praktiken går omkring och är helt maktlösa - eftersom ni glömt hur politisk makt utövas?

Var det så här ni tänkte er att det skulle bli? Var det så här ni visualiserade er politiska gärning? Var det så här ni ville att bli förevigade i historieböckerna?

Maktlösa makthavare. Patetiskt.

Nästa vecka röstas det om datalagringsdirektivet. Alla analyser antyder att det kommer att klubbas igenom. Inte för att det finns en bred politisk konsensus kring det i sak (tvärtom). Inte för att det sägs vara bra för medborgarna. Inte ens för att det finns brutalt cyniska realpolitiska vinster för partierna att rösta för det. Utan det ska prompt röstas igenom - för att EU säger att det ska göras.

När sakfrågan dras inför och underkänns av en granskande instans efter en annan, finns alla politiska möjligheter att säga att det hela är en dålig idé och rösta nej därifrån. När medborgare i ett stort antal europeiska länder beger sig ut på gatorna för att demonstrera mot det hela, så finns alla politiska möjligheter att utgå från detta folkliga motstånd i sitt beslut att rösta nej. Och när nu landet ligger som så att en majoritet utan vidare pardon klargjort att de kommer rösta för, så finns det gott om utrymme för ett mindre parti så som Centerpartiet att göra en markering genom att rösta nej - i trygg förvissning om att det kommer att röstas igenom ändå, rent realpolitiskt. De politiska möjligheterna finns, om ni bara har mod nog att använda dem.

Men nej. Ni är maktlösa. Ni har avsvurit er era politiska möjligheter att få något gjort - eftersom EU säger att det ska göras.

Trots att EU också säger att det kanske är bäst att skjuta upp det. Samtidigt.

Så jag frågar er igen - var det så här ni tänkte er att er tid i riksdagen skulle se ut? Var det det här ni hade framför ögonen i era ändlösa kampanjer - både interna och externa - för att bli invalda i riksdagen? Var det så här er ljusa framtid formulerades i era huvuden innan ni formulerade samtiden med era röster?

Ingick politisk maktlöshet i era framtidsvisioner? Eller är det någonting ni lärt er efter att ha låtit bli att faktiskt utöva politisk makt så länge? Ens när det är behövligt av rent brutalt realpolitiska skäl, bortom sådana (hittills ack så användbara) svepskäl som folklig representation, principer och viljan att agera med folkets bästa för ögonen? När blev makten för mycket för er?

Maktlösa makthavare. Patetiskt.

Flattr this

4 comments:

  1. "Maktlösa makthavare." Mycket bra formulerat koncept!

    Fria, suveräna människor finns antagligen, men inte bland de som har verklig makt, annat än som representanter för sig själva.

    Återstår bara för oss små vanliga medborgare att trotsa makten i det lilla. Kanske miljoner människors civila motstånd får effekt, där den representativa "demokratin" är maktlös just i egenskap av att representera oss.

    ReplyDelete
  2. Om du inte redan läst den, så kan jag varmt rekommendera boken "Knapptryckarkompaniet : rapport från Sveriges riksdag" (
    http://www.bokus.com/bok/9789173534710/knapptryckarkompaniet-rapport-fran-sveriges-riksdag/ ).

    Där beskriver Anne-Marie Pålsson hur vårt politiska system, genom ett flertal sammverkande system, skapar "lydiga" riksdagsledamöter. För att inte riskera att bli utfryst och utmobbad måste man hålla tyst med sina egna åsikter och följa med strömmen. Dessutom beskriver hon hur alla politiker som har en vision och ett driv, tidigt i karriären blir obekväma och sorteras bort. De som är kvar så pass länge att de kommer in i riksdagen är således visionslösa och flexibla, vilket möjliggjorde exempelvis Moderaternas "extreme makeover" där man lade om politiken 180-grader på många områden utan att någon höjde rösten.
    Det är en rätt skrämmande läsning, men det förklarar en hel del av politikernas beteende.

    ReplyDelete
  3. 57000 i månaden är en utmärkt anledning att inte bry sig så mycket om ansvar och visioner och sånt.

    ReplyDelete
  4. Den här läsningen har jag haft mycket skratt med i lekens ironiseingar. För att som vanligen jag kan låta lite magistral, aktualiserar jag det faktum att det ironiska i själva "verket" av vår existensiella belängehet, är att vi måste säga som det är, "som om" det är sant, på ett sådant sätt att det verkar förefalla trovärdigt, fast vi i grund och botten vet att "sägandet" är en "sak" och det vi talar om är en annan sak. Om ni nu är har en god tillit till er själva och känner igen er erfarenhet i det jag sagt om dels "ironin" i sig och om "vår existetiella belägenhet" i sig och dels att den
    för oss framstår ironisk så har ni kanske funnit att det jag sagt, verkar trovärdigt. Om inte, påstår jag nu inte att det beror på att ni inte känner någon tillit till era egna erfarenheter, utan just därför att ni känner tillit till er själva inte finner det jag sagt trovärdigt och det kan bero hur jag uttryckt mig eller att det inte finns någon grund för er att känna tillit till det jag säger för att(N)namnet som är min omvända beteckning för efternamnet är ett beteckning på min person som ni inte känner och har erfarenhet av "vad denne går för". Inte är jag professor den eller den, nobelpristagare, eller annat socialt, intellektuellt kulturellt kapital att ge det jag påstår ett sken från "sakkunskapens" regim.

    Jaha, det var ju en djävla omväg runt det självklara för att komma till den lustiga ironin i oxymoronen "maktlösa makthavare"... och som man säger i krigiskt språkbruk med "humorn som vapen", är ju ironins allvar kritik...

    Inte för att nu vara lustigare, utan för att anspråksfullt göra det lustiga mer allvarligt, menar jag att "konceptet" förstår sin kritik bättre om uttrycket för det lyder "maktlösa maktutövare"... bättre helt enkelt därför att i ett demokratiskt perspektiv på vårt eget handlande är "makt" inget man har, får eller tar utan en handling man utan skrupler väljer eller i missförstånd tror sig vara skickad att utöva...

    Den representativa parlamentsordningen hur den en är organiserad är just bara den för tillfället gällande representationsformen... det finns ingen representativ demokrati... det är en oxymoron. Det folkvälde som inrättades med den allmänna rösträttens införande och den representations ordning som partiernas interna röstningsförfarande representeras i parlamentetd mandatfördelning, gav möjligen i någon mån ett förtroende i händerna på parlamentsledamöterna... den sagan är sedan länge över sedan professionalismen, paternalismen och esteticismen gjort förtroendeskapet till ett politikeryrke... Demokrati är ett begrepp som söker sin mening, att söka efter ett ovälde istället för nuvarande folkvälde, tycks mig möjligt på sikt.

    "Knapptryckarkompaniet"... otroligt roligt och träffande sarkasm. Alldeles för märkvärdigt bra och civilt olydigt och illojalt mot gamla parlamentskamrater och hela systemet för att komma ifrån Pålsson, som i TV angående sin rut-avdragsidés verkande ett tag, på frågan om rättvisan i att alla subventionerar tjänster åt några få, svarade att det inte var konstigare än att alla inte hade råd att köpa sig en Volvo... till sist en länk till en post pirater borde bemöta

    sociologerna.se/2012/03/12/sen-bevarande-hacktivismens-politiska-sociologi/#comment-565

    ReplyDelete