Staten

Jag skriver ofta om staten i mina inlägg, men jag har hittills inte gett mig på att definiera vad en sådan är, består av eller ens hur den ser ut. Det känns som att det kanske, eventuellt, är dags att ändra lite på det nu. Särskilt som jag - som i så många andra frågor - har en något bestämd uppfattning om vad den är för något.

Under mina terminer som retorikstudent har jag lärt mig att ett budskap går hem lättare om de uttrycks i lättbegripliga metaforer. Jag ska inte göra er besvikna, utan tänker formulera saken så här: staten är en rabiessmittad varghund som måste hållas i ett hårt och obönhörligt koppel så att ingen blir skadad av dess blinda raseri mot allt som råkar befinna sig i dess synfält.

Jag talar nu inte om staten i termer av "regeringen Reinfeldt", de tjänstemän som just nu råkar vara statligt anställda, våra fega politiker som inte vågar rösta mot partipiskan ens när deras samvete skriker och gräver avgrundsdjupa hål i deras själar - eller något annat som råkar vara samtida med oss här och nu. Jag talar om staten som sådan, så som den har varit sedan Ninevehs tid och kommer att fortsätta att vara så länge solen brinner. Det handlar alltså om staten som sådan, i allmänhet.

Det koppel jag talar om består av lagar och institutioner vars enda syfte är att begränsa statens makt och befogenheter. Det mest traditionella kopplet består av maktdelning - the separation of powers, som det också kallas. Denna innebär i all korthet att statens maktutövning delas upp på flera olika institutioner, som sedan - i teorin - kommer att göra allt de kan för att inte någon annan del av staten ska få ta del av deras kompetens. Statens maktorgan delas vanligtvis upp i tre delar: den lagstiftande, den verkställande och den dömande. Anledningen till detta är att inget enskilt organ ska bli så pass mäktigt att det kan göra precis vad det vill, utan varje del måste rätta sig efter vad de andra gör. Den lagstiftande delen - hos oss riksdagen - stiftar lagar, men det är den verkställande delen - hos oss regeringen - som sätter kött på benen, och den dömande delen - domstolarna - ser till så att lagarna (när de väl är i kraft) tillämpas på det sätt de är tänkta att tillämpas, och inte så som riksdag eller regering råkar vilja att de ska tillämpas för tillfället.

Ingen del av helheten har makt nog att kunna inleda, genomföra och slutföra någonting på egen hand, utan varje del i systemet har sin begränsade funktion. Denna begränsning av vad statens högre höns kan göra är det koppel jag talar om - varje del vaktar avundsjukt sin del av makten, och befinner sig i en slags tyst krig med de andra delarna. Varje del har gränsvakter kring sina kompetenser, och om någon annan del försöker inskränka på dessa så kommer de att ge igen på ett sådant sätt att det står utom all tvekan vem som bestämmer över vad.

I Sverige saknas ett koppel, nämligen en författningsdomstol. En sådan prövar de lagar som den lagstiftande delen stiftar för att se om de är förenliga med grundlagen eller inte. Om de är förenliga blir de gällande lag, men om de inte är det så är de olagliga och ogiltiga, och blir därmed inte gällande lagstiftning. Den svenska riksdagen kan med andra ord i princip stifta olagliga lagar, vilket är en allvarlig brist på det demokratiska planet. (Det finns vissa lagrum som säger att lagar som är uppenbart oförenliga med grundlagen är ogiltiga, men dessa är långt svagare än vad ett utlåtande från en suverän författningsdomstol någonsin kommer att vara.)

Det jag menar när jag säger att staten är en rabiessmittad varghund är att den utan någon som helst pardon kommer att angripa sina medborgare om den inte hålls i schack; den kommer kategoriskt att använda sitt våldsmonopol till att förtrycka, censurera, diktera och tyrannisera sina medborgare om den inte aktivt och konstant hindras från att göra detta. Det spelar ingen roll vilket parti som råkar sitta med majoritet i riksdag och regering - det är en inneboende och ofrånkomlig tendens i staten som sådan, och så länge vi har en sådan så kommer den att dra, slita och bita i kopplet tills dess att den kommer loss.

Anledningen till att vi har en stat är inte för att den är mån om vår välfärd och önskar oss en lyckad resa mellan födelse och död. Anledningen är enklare än så - vår stat är en rabiessmittad varghund, och det är alla våra grannstater också. Om vi inte har en egen sådan att morra avskräckande med så kommer våra grannar att släppa loss sina egna på oss och låta dem slita oss i stycken tills de är mätta och belåtna.

Vi är därför fångade med den inte helt tacksamma uppgiften att försöka hålla en psykotisk mördarmaskin under kontroll. Vi kan inte släppa taget ens för ett ögonblick, då den kommer att ta första bästa chans att undfly vårt grepp och börja mumsa på oss invånare så fort ens en antydan till möjlighet uppenbarar sig. Det enda vi kan göra är att gång på gång göra kopplet starkare, bredare, hållbarare och bastantare; vi blir dock aldrig klara med detta, eftersom vår psykotiska mördarmaskin till stat konstant sliter ut även det starkaste av koppel.

Vissa kanske tycker att jag lägger för mycket fokus på staten och dess relation till sina medborgare. Nu kanske ni förstår varför. Och, än mer, varför det är ett problem när staten tar sig friheter på vår frihets bekostnad. -