Så sätter vi fart på kulturlivet

Det talas mycket om värdet att bevara kulturarvet idag - både det förgångna och det framtida, dvs det samtida. Mycket på grund av regeringens tanke att sätta sjukskrivna/arbetslösa i arbete med att arkivera saker från tider som flytt, vilket är en något märklig åtgärd. En skulle kunna tro att arkivering och kategorisering är sysslor som - sina moment av monoton träighet till trots - ändå kräver sina förkunskaper, och att det inte är helt optimalt att slussa in vem som helst helt okynnes bara för att det råkar vara politiskt bekvämt.

En skulle kunna tro det.

Jag finner dock formuleringen om att bevara framtidens kulturarv oerhört tilltalande. Det är nämligen en direkt spark i baken om att sätta igång med sin förebyggande nostalgi och ge kulturverksamma i samtiden en möjlighet att göra sin grej. Vilket också är detsamma som att släpa upp kulturen ur arkivet och föra den lite närmare vardagen, utan vidare pardon till de samtidsklassicister som anser att det var bättre förr vad det än gäller och därmed vill införa ohemult långa skyddstider på allt.

Ett konkret förslag för hur vi kan stimulera framtidens kulturarv är att införa ett ovillkorligt stipendium till alla som skapar kultur. Exempelvis att den som skriver en bok får en klumpsumma vid skrivandets slut, och att detta gäller vare sig författaren behöver det eller inte. Kulturskapande -> stipendium, inga om, inga men.

Nu ligger det i sakens natur att någon form av verkshöjd behövs på verket i fråga - att kopiera andras text utan vidare bearbetning, eller att skuffa in sina "oh justja idag skriver mina partikollegor om x, läs gärna det"-inlägg i en bok är inte riktigt nyskapande. (Det senare är inte ens läsvärt när det är läsvärt - men det är bredvid poängen.)

Det finns ett antal fördelar med ett dylikt stipendium. Till att börja med så kommer det skrivas fler böcker - det säger sig självt att när hela ens personliga ekonomi inte står och faller med om boken råkar bli en av de få kommersiella succéerna som förlagen har råd med, så finns det större marginaler för vanliga människor utan överdriven ekonomisk buffer att försöka sig på det. Det blir lite mindre all or nothing, och lite fler böcker.

Utöver det så får arbetslösa och sjukskrivna en möjlighet att hålla sig sysselsatta, med konkreta resultat. Som regeringen säger - det är bättre att syssla med kulturarbete än att vara sysslolös.

För det tredje så uppstår ett permanent alternativ till att bli akut bankrutt så fort arbetslöshet händer. Det är fortfarande ett gissel, men det blir inte lika brutalt när alternativet att skriva en bok finns till hands. Om det uppstår ett läge där en helt enkelt inte har något jobb i två-tre månader så kan en sätta sig ner och vara kreativ i stället för att våndas över bristen på inkomstmöjligheter. Arbetslöshet blir lite mindre farligt, och lite mer arbetsfrihetligt. Och när pengarna tryter så är kriminalitet eller välgörenhet inte de enda alternativ som står en till buds.

Det sägs ju att det ska löna sig att arbeta, trots allt.

För det fjärde så blir förmågan att formulera sig brutalt uppvärderad, de facto. Att kunna producera läsbar - och läsvärd! - text blir inte längre en angelägenhet för en självutnämnd intellektuell elit som haft driv eller press nog att lära sig det, utan någonting som alla har nytta av att kunna. Det går från att vara ett i praktiken valfri förmåga till att vara en direkt önskvärd sådan, över alla samhällsgrupper, och som resultat får vi ett samhälle där desto fler tar till sig den ädla konsten. Författandet och förvaltandet av morgondagens kulturarv blir en allmänning, snarare än en elitsport.

Allt detta kan appliceras mutatis mutandis på andra kulturformer. Särskilt den fjärde punkten - när kulturskapande i alla dess former får en direkt belöning utanför stereotypen om den fattige artisten som lider för sin konst, blir gemene man desto mer benägen att ta till sig dessa.

Som direkt bonus kan nämnas att den urgamla frågan om hur artister ska få betalt undanröjs i ett svep. Den lite mer moderna frågan om hur distributörerna ska få betalt gör det inte, men jag tror kulturlivet klarar av att skjuta upp den frågeställningen ett tag till.

Att bevara det samtida kulturarvet är indeed ett ädelt ändamål. Vad säger ni - ska vi ta och förvandla våra sjukskrivna, arbetslösa och medmänniskor till latenta kulturarbetare, eller fortsätta att hålla kvar dem i allmänonyttiga projekt som Fas 3?

Garanterad (o)säkerhet

Närhelst jag hör talas om en ny satsning på säkerheten så undrar jag över hur effektivt det kan bli. I rent tekniska termer finns det alltid någon slags extra säkerhet som kan läggas till - en extra mutter, ett extra skyddslager, en subtil omdesign så att delarna sitter ihop bättre. Rent tekniskt är ökad säkerhet enkelt - det handlar om att helt enkelt inte kapa några hörn och om att promenera den där extra kilometern, kosta vad det kosta vill.

Det är, oftare än inte, värt det. Särskilt när det gäller komplicerade system som kan gå sönder på de mest kreativa av vis.

När det gäller mer sociala former av säkerhet så är det lite knivigare, dock. Oftare än vi egentligen tänker på det så leder den "ökade" säkerheten till att den övergripande säkerheten på plats minskar, och även till att det paradoxalt nog blir enklare att åstadkomma störningar i systemet som sådant.

Ett exempel på detta är förstås flygplatser. Ni har alla hört skräckhistorierna om den amerikanska överivern - skor av, nakenscanner på, och ve den som någon gång under processens gång råkar blinka snett. Vilket onekligen är effektivt när det gäller att förhindra att någon bombar ett flygplan, men det förflyttar å andra sidan måltavlan en smula.

När alla ändå står och köar till säkerhetsrutinen, är det då inte lättare att bomba kön i stället för flygplanet?

När metoderna för att upptäcka hot blir finkänsligare, blir det efter hand effektivare att göra någonting som hamnar på radarn än att faktiskt göra någonting terrorartat. En bomb sprängs trots allt bara en gång, och sen är den förbrukad. Ett larm om att det finns en bomb på en ospecificerad plats, däremot, mobiliserar långt mer rädsla och resurser, och kan i allvarliga fall lamslå en hel ekonomisk sektor när den av säkerhetsskäl gås igenom uppifrån och ner av personer med säkerhet i sinnet.

Huruvida det egentligen finns en bomb eller inte är egentligen en ickefråga - skadan är redan skedd. Och eventuella terrorister kan spara in brutala summor i materialkostnader genom att syssla mer med potentiella säkerhetsrisker än med reella sådana.

Det finns en punkt då förberedelsen att hantera säkerhetshot blir ett hot mot säkerheten - och, än mer, mot det vars säkerhet skulle garanteras.

När det gäller kärnkraftverk så mår alla bättre om vi kan lägga in lite mer säkerhet i systemet. När det gäller samhället behöver vi dock vara lite smartare när vi tänker på diverse säkerhetsaspekter - annars finns det en påfallande risk att terroristerna vinner på walkover.

När våldets tid är kommen

Det är den elfte september 2011. Tio år efter 2001. Märkligt vad bara en kort tid kan göra.

Mycket kan sägas; mycket har sagts. Jag anar att mycket kommer att sägas idag - i blogginlägg, minnestal, radiosändningar och artiklar av de mest skilda slag. För att åminna, påminna och försöka göra saker lite mer begripliga, i den mån det går.

Jag vill ställa en personlig fråga: under vilka omständigheter skulle du ta till våld?

Det är en sån där fråga som är något av en kuggfråga. Rent biologiskt finns det alltid någon slags punkt - rationaliteten bryts ned under den primala överlevnadsinstinkten, och i stundens hetta är det hett indeed. Men även i ögonblick då det inte råder någon fara alls kan impulsen falla på - mot folk som hejar på fel lag, mot folk som tror på fel gud, mot folk som råkar tränga sig i kön den där trötta måndagseftermiddagen.

Mot folk som uppfattas som representater för den mentalitet som flög in två flygplan i två byggnader för tio år sedan.

Över lag så finns det en uppsjö anledningar som folk ger oss att ge oss på dem. Ibland händer det även att vi agerar på dem, vilket så många av oss kan berätta om. Både i egenskap av offer och förövare.

Det är också en politisk fråga. Även om vi kanske inte vill smälla folk på käften, så finns det gott om kategorier av människor vill se våld användas mot. Orden "hårdare tag" är inte en uppmaning om att ta ett fastare handtag efter förhandlingar om ömsesidigt gynnsamma ekonomiska samarbeten, trots allt. Och för den som råkar vara fattig, gilla droger som får en att vilja titta på teve, vara född med "fel" arvsmassa, som tycker fel saker eller som bara råkar vara lite annorlunda -

Det är en väldigt politisk fråga om polisen ska få storma in i ens hem mitt i natten eller inte.

Ändå verkar det som att våldet glöms bort. Eller trängs bort. Det handlar ju inte om människor - det handlar om problem, och problem har lösningar. Och lösningar är trots allt i grunden bra saker; de tar hand om de problem de löser.

Problem är till för att lösas.

Det finns en hel drös problem som behöver lösas. Terrorism är ett problem, fildelning är ett problem, kriminalitet, fattigdom, ohälsa -

Det är tio år sedan 2001. Mycket har hänt, sagts och gjorts sedan dess. Men desto mer har förblivit sig självt, och en av dessa saker är att politik så som vi känner det alltid, på något plan, baserar sig på beredskapen hos beväpnade människor i uniform att bruka våld mot den som av någon anledning inte riktigt håller med politiken i fråga.

Det är en mycket effektiv lösning, men det är inte den enda lösningen. Idag är en god dag att åminna och påminna om detta.

Internet bortom nyhetsflödena

Ett begrepp som används inom forskningen om internet är "webbsfär". Jag är inte helt överförtjust i just det ordet, och hade gärna sett att de valde ett annat ord, men det används. Innebörden är jag desto mer förtjust i, eftersom det beskriver någonting som förekommer väldigt ofta i min vardag.

Ni vet hur det ser ut när någonting Stort händer? Som när kronprinsessan bekräftas vara gravid eller liknande - omedelbart skrivs gammelmediaartiklar på temat, som genererar respons i form av blogginlägg, tweets och generell aktivitet över lag. Folk talar om det, talar om att de talar om det, och (särskilt om de är bloggare) talar om att de har talat om det.

Hela denna samling aktivitet kring denna enda händelse är en webbsfär, och ni som varit med ett tag här säkert sett hundratals såna här sfärer uppstå. Ibland med intressanta resultat, när de krockar med andra sfärer som diskuterar någonting helt annat utifrån helt andra premisser och händelser. Det blir dubbelt intressant om endera eller bägge glömmer att ställa om sig, och fortsätter som om de fortfarande befinner sig i sina respektive sfärer.

Ett exempel från vår samtid är mötet mellan #prataomdet och hela härvan kring Assange.

En webbsfär består mestadels av aktivitet i tiden. Detta är sant för alla processer, men det är viktigt att nämna det i och med att den som vill göra ett avtryck i en viss given sfär måste vara tidigt ute. En kan vara hur genomtänkt och robust formulerad som helst, men om en är det i händelsernas slutskede så får en väldigt mycket mindre uppmärksamhet än om en snabbskriver en notis i inledningen. När någonting är nytt vill alla höra det senaste, och att vara först bringar mer uppmärksamhet än att vara bäst.

Ordet "uppmärksamhetsekonomi" kan med fördel användas här.

Now, det finns aspekter och nyanser här, och jag skjuter upp dem till ett annat inlägg. Det jag vill komma fram till är att internet - dess brutala snabbhet till trots - ändå är större än sina webbsfärer, och att en får en något snedvriden bild av vilka aktörer som är viktiga om det enda en gör är att studera dessa sfärers framväxt och bortgång. En får månne en nyanserad förståelse för hur en nyhet färdas från källa till slutdestination, men en missar allt det där andra som pågår samtidigt.

Småpratet. De otidsenliga skriverierna. Bloggarna som skriver brutalt bra om brutalt utdaterade saker. Den spontana samordningen som ständigt sker i bakgrunden. De där hemsidorna som alla känner till och tar för givet, men som ändå aldrig riktigt blir nyhetsfähiga. Det där som pågår, non stop, vad annat som än händer.

Den där ständiga kommunikationen som inte handlar om prinsessans baby, och som är långt viktigare just därför.

Det är bra att ha kanaler som inte enbart baserar sig på webbsfärernas logik. #Svpbs är en sådan, Svpol en annan (redaktionen publicerar det en har mod nog att skicka in, hur [o]tidsenligt det än är). Om vi vill så kan vi tänka oss Wikipedia som ett alternativ - även om det är både långsamt och snabbt på andra sätt än webbsfärerna.

Vilka andra alternativ känner du till?

Wienerbrödsekonomi

Jag vet inte om ni märkt det, men jag har i smyg infört wienerbröd som standardmått för ekonomiska aktiviteter. Bara för att det är en så oväntad enhet - och för att det sätter saker i perspektiv på ett sätt som kronor inte riktigt gör.

Jag kan, exempelvis, äta mig episkt mätt för fem wienerbröd. Eller äta fem wienerbröd. En viss skillnad, som sätter en viss press på en att prioritera det ena före det andra.

(Den nuvarande kursen för ett wienerbröd är 4.45kr.)

Månntro om jag inte blev lite förvånad när jag upptäckte att det finns en tjänst på det däringa internätet som gör det enkelt för folk att ge varandra ungefär ett wienerbröd i uppskattningsgåva. Via sms, för att göra det enkelt för alla inblandade att komma igång - en har det redan nära till hands, så att säga.

Det fungerar så här: en skickar ett sms till ett nummer, och tio kronor läggs på ens telefontab. Fem av dessa går till mottagaren, två till välgörenhet och resten till administration.

Svårare än så är det inte att önska någon ett gott wienerbröd.

Now, i stället för att skriva mer om alternativa växelkurser och måttenheter just här och nu, så tänker jag lägga in en subtil bild som illustrerar det nyligen sagda en smula. Och börja gnaga på nästa inlägg - en bloggares stora mål ligger alltid i nästa inlägg, trots allt.

Så fungerar homeopati

Den primära ingrediensen i homeopatisk medicin är marknadsföring.

Bokstavligen.

Ty någonting annat består det inte av. Processen för att skapa homeopatiska preparat består i att ta någonting som på något vis påminner om det som ska botas, och sedan spä ut det i vatten. Inte bara en gång, utan hundra, tusen - tills det bara finns några få atomer kvar av det en började med.

Och vatten. Som en å andra sidan har rätt mycket av.

Det som gör att homeopati dyker upp på de mest oväntade av ställen är inte dess helande egenskaper. Vatten må vara livsviktigt, men det behövs inga homeopatiska processer för att frambringa sådant. Nej, det som gör att sockrade vattenpiller finns att köpa i affärer som kör temat "hälsa" är PR, kundlojalitet och marknadsföring. Och det i mängder som, i proportion till de verksamma substanserna i pillren själva, lätt framstår som smått astronomiska.

Även om nämnda marknadsföring ytterst gärna använder kvantmekanik som säljpunkt.

Nu kanske någon vill invända att om nu någonting bara är vatten och inte kan ha någon effekt över huvud taget ens när en brutalt överdoserar det, är dömt att misslyckas på sina egna premisser. Förr eller senare kommer någon och påpekar att kejsaren inte bara är naken, utan även en fiktiv karaktär rakt igenom, och sedan förfaller hela grejen till att bli en snabbt bortglömd fotnot i sammanhanget.

Det är en rimlig invändning, om en ser rationellt på saken. Problemet är att rationalitet bara är ett mindre hinder, som lite brutal marknadsföring inte har några som helst problem att komma förbi. Och sålunda lär homeopati fortsätta att vara en miljardindustri i år också.

Sanningen argumenterar inte för sig själv. Så det är upp till oss att hjälpa den en smula på traven. Både när det gäller detta och när det gäller andra saker.

Dagen då vi byggde ett verkligare internet

Ni har säkert bott på en byggarbetsplats någon gång. Ni vet, när det är mer byggjobbare än invånare i området och det tycks som att det där ljudet av vardagligt svetsande snart kommer att bli så vardagligt att det bara hörs när det tystnar. När byggjobbandet är högljutt, överallt, ivägen och inte tycks ha något som helst slut.

Det är smått irriterande.

Eller, när vardagen anfaller som mest, brutalt irriterande. Särskilt när det pågått ett tag i vad som tycks vara överbetald snigelfart. Det är inte utan att en börjar känna viss aggression mot byggjobbarna och deras göranden och, framförallt, låtanden.

Det finns olika strategier för att hantera detta. En av dem är att gå samman i granngemenskapen och smida det varma aggjärnet medan det är hett, och nyansera de olika former av ilska som känns. Dela historier om söndersvetsade mornar, borthamrade tålamod och undermåligt borrade eftermiddagar. Och sakta men långsamt bygga upp en gemensam bild av den ständigt närvarande ondskan i vardagen.

Eller så kan en bjuda byggjobbarna på kaffe, prata med dem och med trevlighet locka fram vad de håller på med och när de förväntas vara klara. Få igång en dialog och en förståelse för vad som är i görningen. Skingra mytbildningen och lägga fakta på bordet, bredvid kaffekopparna.

Minst en av dessa strategier är effektivare än den andra.

Now, ni som är återkommande läsare har säkert förstått att detta inte handlar om byggjobbare. Det skulle lika gärna kunna handla om kommentarsfält, debattaganden, näthat, trollhantering eller what have you.  Det är ingen större ansträngning att fästa den här inledningen till en slutsats om att vi behöver mer kaffebjudningar i något sammanhang - särskilt inte i kommentarsfältsdebattsdebatten, som onekligen svämmat över av ömsesidiga idiotförklaringar från både höger och vänster.

Det vore att göra det enkelt för sig.

I stället tänker jag tänka mig att ni fäster sådana slutsatser på egen hand, och i stället säga att det är mindre skillnad på online- och offlinevaron än en tror. Byggjobbande är ju ändå en av de mest offline aktiviteter som finns, och om samma strategier fungerar med det som med saker som definitivt befinner sig online -

Well. Det skriver sig självt att det inte riktigt fungerar att skilja mellan verkligt/offline och overkligt/online längre, inte sant?