En gammal moralkaka

När en läser vad gamla greker skriver så snubblar en ibland över meningar som sätter sig lite mer än andra. Därefter går en omkring och tänker på dessa vid de mest märkliga av tillfällen, och kommer till de märkligaste av slutpunkter.

En sådan mening går ungefär så här: samhällets lagar är sådana att den som bryter en enda av dem, bryter allihop.

Det finns två sätt att närma sig denna mening. Den ena är att en ska följa lagen i alla lägen, ty att bryta en endaste lag är det första steget i en längre process där lag och rätt inte betyder så mycket längre - med andra ord det första steget i ens begynnande moraliska förfall. Vilket, för er yngre läsare, är en ytterst dålig sak som bör undvikas i det längsta.

Det andra är att lagarna bör utformas så att det blir ohemult svårt att bryta mot dem utan att aktivt försöka. Så att gränsen mellan att vara rättrådig och att vara brottslig är glasklar i alla lägen, och det blir omöjligt att råka bryta mot lagen utan att veta om det. På så vis håller sig medborgarna lättare på den rättrådiga vägen, samtidigt som de saker som är förbjudna är det med ett stort f - Förbjudna.

Två olika approacher, två olika rättsuppfattningar. Å andra sidan en betoning på dygderna; å andra sidan en betoning på de förutsättningar som gör människor (o)dygdiga.

Now, om vi nu tar kriminaliseringen av fildelning och applicerar den på den svenska befolkningen, där två miljoner invånare (give or take) har fildelat minst någon gång i sina liv -

Ljudet du hör just nu är ljudet av en gammal grek som febrilt försöker dra i den moraliska nödbromsen i syfte att bevara lagens legitimitet. Ty även om de gamla grekerna är precis lika förtjusta i dialektiska tankeövningar som vi är idag, så finns det en solid gräns mellan dialektik och sofisteri, och detta ligger aningen på fel sida om den gränsen.

Några miljoner invånare eller så.

Månne behöver vi fler gamla greker i politiken. Rent generellt.

Delad idioti är dubbel sådan

Hur ofta läser du vad som skrivs på hockeysverige.se? Eller ens någonting som specifikt handlar om hockey över huvud taget, utanför de manligt rosa sportsidorna?

Jag gissar att det finns minst någon i min läsarskara som lyckats läsa mindre än jag på temat, och det beror på att jag hittills lyckats läsa en (1) text. Som dessutom bara nästan handlar om hockey - det är ett stolpskott om män och kvinnor som lyckats dra till sig viss uppmärksamhet genom att vara mindre genuskänsligt än ett genomsnittligt feministbashningsinlägg på Genusnytt. Om "idiotfaktor" vore en metrik skulle den här texten ha tonvis av det.

Now, jag har inte läst någonting annat av den gode skribenten, och skulle utan vidare kunnat gå igenom resten av livet utan att ens ha hört talas om denne. Vilket är en anledning att ställa sig den diskursetiskt relevanta frågan om det lönar sig att vara god.

Ni ser, hen skulle kunna vara världens bäste hockeyskribent, och vecka efter vecka efter vecka leverera världens bästa, mest ingående och superbt genomarbetade analyser av de senaste händelserna som är av intresse för hockeysfären. Hen skulle kunna vara en legend inom området, en framtida superstjärna i vardande, och på det stora hela den bäste skribent som hockeyvärlden någonsin skådat. Och resultatet av att hen varje vecka skrivit det bästa som skrivas kan blir att jag aldrig läser någonting av det, eftersom det handlar om hockey.

Intelligens, hårt arbete och fingerformuleringsförmåga lönar sig mindre än en tror.

Men detta stolpskott till text lyckas ta sig förbi alla kvalitetsgaranter, rakt in i min uppmärksamhet - och, än mer, till resten av mitt hörn av internet. Åratal av hårt arbete hade gått mig spårlöst förbi, men detta enda screwup - pow, rakt in i synfältet.

Det är sådant som får en att fundera på om det inte är dags att radikalt tänka om sin approach till saker och ting. Varför orka satsa långsiktigt med mycken möda och stort besvär när det bevisligen ger större effekt att springa rakt in i någonting och skalla det med sitt lata dumhuvud? Helst då upprepade gånger, för att skapa desto större förfasan när folk inser att en kanske är så dum som en utger sig för att vara.

Det är frestande, onekligen.

Lite mer konstruktivt så kan en i stället påpeka att det finns sätt slippa dumskallarnas spontana självtillblivning, och att det bästa är att belöna bra saker mer än de mindre bra. Om du ser någonting som är genomarbetat och leder fram till en viktig poäng - belöna det med en tweet, en like eller en kommentar. Dela med dig!

Och, omvänt, om du ser någonting som är så obeskrivligt korkat att det är svårt att tro att det över huvud taget kan finnas utan att omintetgöra existensen - lämna det då i det mörka hörn det befinner sig i, och hoppas att det glöms bort när spindelväven gömmer undan det med tiden.

Världen består av det vi pratar om. Och om det enda vi pratar om är lata dumskallar, så kommer vi obönhörligen att få se fler av dem till vardags.

Det är nog inte riktigt vad framtiden behöver.

Övergång

Jag anar chock, bestörtning och generell förvirring. Jag anar förvåning, undrande blickar och bekymrade rynkor. Jag anar obesvarade frågor, konfysa hestar och en påtaglig men implicit uppmaning om att erkänna minivelociraptorn i rummet.

Ja, det är en reklamsak där uppe till höger. Nej, jag vet inte vad den visar just nu - vad jag förstår så är det individanpassat, dvs motsatsen till one size fits all. Och enligt kontraktet så får jag inte uppmana, avråda eller göra någonting annat som gör dig mer benägen att klicka på den - eller mindre benägen. Jag gör det jag gör, du gör det du gör, och utöver det är det den osynliga handen som gäller.

Men där är den, i all korthet.

Now, motivet är lite mer nödvändighet än girighet, och jag har inte drabbats av några illusioner om att Bli Rik På Internet. Men som jag skrev för tid sedan så hjälper varje krona, och om jag skulle råka kunna lyxa till mig med ett spontant wienerbröd över mitt spartanska leverne lite då och då så anar jag att goda inlägg lär följa på det.

Det är en god cirkel, det där.

Nåväl. Jag tänkte bara bekräfta att, aye, den är där, och jag vet att den är där. Carry on.

En rastplats på informationsmotorvägen

Jag vet inte om jag har berättat det, men jag och gammal cyberoptimism har en thing tillsammans. Särskilt då William Gibson, som alltid lyckas vara precis snäppet före sin samtid med sina böcker, och sedan lyckas med konststycket att ha skrivit dem på ett sådant sätt att de stannar snäppet före den samtid de skrevs för. Vilket, så här efteråt, innebär att de är precis så underbart daterade som bara spekulationer om en framtid som kommit och gått kan vara. Framtiden var månne inte bättre förr, men den är fenomenal i backspegeln.

Denna långtgående relation som jag och cyberoptimismen - det kan diskuteras om huruvida det är en tidsanda eller en litterär genre - leder till att jag lite då och då letar upp gamla texter och textsamlingar för att återknyta bekantskapen. Och som tur är så finns det ett par sådana på mina lokala bibliotek som ingen någonsin lånar, så att jag kan läsa dem när jag inte riktigt vill läsa någonting annat under mina många och långa besök där.

Bibliotek är både historiska och utopiska samtidigt, trots allt.

Under gårdagens besök så snubblade jag över en text som jag inte sett på länge, nämligen "A rape in cyberspace". Det är en beskrivning av vad som hände i ett virtuellt community när en av medlemmarna går bärsärkargång, och av den (proto)politiska process som följde på detta. Själva bärsärkargången är egentligen oviktig - det intressanta och viktiga ligger i det komplicerade och oerhört emotionella efterspelet.

De flesta av er vet hur det är på communities. För det mesta råder något mått av anarki, och de flesta gör det de gör utan att det behövs allt för många subtila pekpinnar. Det är vardag, och saker blir som de blir utan att någon egentligen bestämt det. Via outtalat samtycke och gemensamt medskapande uppstår någon slags samhörighet, som många gånger övergår till att kännas som ett hem utanför hemmet. En vet vilka regler som gäller, följer dem och har på det stora hela en rätt mysig tid tillsammans med de andra deltagarna.

Periodiskt återkommande gräl till trots. De ingår, som regelbundna undantag; normerande normbrott.

Det behövs ingen politik för detta, mer än att en kodare behöver formulera det i någon mån politiska ramverk av html som saker sker i. Det är först när någon bryter reglerna rejält som behovet av politik uppstår - hur ska regelbrytaren hanteras, och vem ska hantera, och varför? Vilka är egentligen dessa regler, och hur ser ett ramverk för disciplineringen av avvikare ut? Och hur kan vi definiera någonting sådant utan att förlora den fria karaktär som diskussionen haft hittills?

Ni har förmodligen redan sett någonting liknande hända. Om inte annat så kan historien om #svpol tjäna som ett samtida exempel.

På något sätt är det betryggande att känna att det finns folk som skriver om sånt här. Att allt det här nya vi går omkring och kallar vardag egentligen inte är särskilt nytt, och att det därmed också finns folk som gjort försök att förstå det. Och, i varierande grad, lyckats - så som den gode Julian Dibbell gjorde när hen skrev sin fenomenala text.

Den är på många sätt mer läsvärd idag än den var då. Och det vore en skam om jag inte tog tillfället i akt att starkt rekommendera dig att läsa den - den ligger ju trots allt bara ett klick bort, som en rastplats på informationsmotorvägen.

Tid för förändring, tid för förankring

Internet har gjort ett intåg i samhällets vardag. Det finns inga möjligheter att förändra detta, desto färre att förneka det och desto fler att bli förfasad/förförd av det. Det är, och det kommer att förbli. Det den osynliga handen har förenat skall inte skiljas åt.

Att internet och vardagen förenats/förorenats med varandra är dock ingen entydig händelse. Det är inte helt givet vad detta innebär, och det finns (avrundat till närmaste polarisering) två sätt att se på saken.

Det ena är att se det som att ingenting har hänt. Det är fortfarande som förr, fast med en extra kanal som de gamla makteliterna kan dominera de maktlösa med. Digitalt kapital är en myt, och det enda som hänt med internets intåg är att det numera finns ännu en marknad som de rika kan bli ännu rikare av, medan de fattiga fortsätter att vara precis lika fattiga som de alltid varit. Den som var rik och mäktig före internets intåg kommer fortsätta vara det efteråt, och de effekter som internet väl för med sig kommer gradvis att harmoniseras med de gamla maktstrukturerna.

Det andra är att se det som att alla gamla värden kastats över ända, att allt fast förflyktigats och att det numera råder nya regler i världen. När även en klassiskt sett gravt underprivilegierad person kan nå en miljardpublik - bokstavligen - från sitt vardagsrum är inget som det brukade vara, och det följer av sig självt att gamla maktstrukturer kommer att jämnas till marken av de nya, horisontella kommunikationslinjerna. Den nya, sköna världen är nu, och det har aldrig funnits ett bättre tillfälle att bekämpa den självdöende rådande ordningen av igår.

Det är två sätt att se på saken. Vi som inte är extremister befinner oss någonstans mellan dessa tu, och exakt var är en ytterst ideologisk fråga. De flesta befinner sig närmare det förra än det senare, medan Piratpartiet befinner sig närmare det senare än det förra. Och sakta men långsamt försöker få med sig det allmänna medvetandet att röra sig i just den riktningen.

Sedan finns entiteter som Informationsbyrån som försöker dra saker ännu längre ut, men Piratpartiet har alltid varit en smula konservativt av sig.

Någonstans mellan dessa två extrempoler gömmer sig vardagen. Och det på olika sätt för olika människor - vissa lever ganska identiska liv som före internets intåg, och hör bara talas om det på avstånd. Andra lever både på och av internet, och tar för givet att resten av världen också blir omedelbart uppdaterade om det senaste sekunden det ryktas ha hänt.

Det är olika vardagar. Olika liv, med olika behov av olika politiska ideologier. För att inte tala om olika upplevda behov av sådana.

Internet har gjort ett intåg i samhällets vardag. Säg mig vad det betyder för dig, och du har just sagt en hel del om vem du är.

Kommentarer - om PR-avdelningen själv får välja

Det finns en aspekt av hela diskussionen om kommentarsfält som saknas, och dess avsaknad gnager något oerhört på en mycket selektiv del av mig. Nämligen marknadsföringsmig, som ständigt tänker på hur saker lyckas och misslyckas med att marknadsföra sig själva. Och hur en som aktör kan hjälpa dem att göra det ena snarare än det andra.

Varje marknadsföringsförsök måste känna sin målgrupp. Att känna sin målgrupp är alfa, omega och källkoden till att lyckas - om en vet vad ens medmänniskor tycker, tänker och har behov av så vet en tre fjärdedelar av allt en behöver veta, och resten är en fråga om ren uthållighet i utförandet.

Ett flertal tidningar på nätet har nyligen börjat reformera sina kommentarsfält. Vilket onekligen är oerhört på tiden, eftersom de i de längsta av tider ansetts vara något av en internets freak show - en får själv ta ansvar för de intryck en råkar drabbas av när en är där, men en går dit ändå. Den vanligaste metaforen för att beskriva dem lär vara bilkrascholyckan: det är hemskt att det hänt, men en saktar ändå in för att få sig en ordentlig titt medan en passerar.

Det är dock inte bara på tiden. Det är dessutom även ett sedan länge pågående slöseri med resurser, reklamintäkter eller ej.

Ni ser, kommentarsfälten är ett brutalt effektivt sätt att ta reda på vad ens läsare råkar tycka, tänka och känna sig i behov av. Särskilt när det gäller texter, som samtidigt är både en vara och en reklam för andra texter i samma genre (vilket är ett fenomenalt ämne för ett annat inlägg). Om kommentarerna är positivt inställda - keep going! Om de är negativt inställda - läs vad de säger och anpassa dig! De är en oändlig källa till information om din målgrupp - dina läsare - och ju mer du vet om dem desto bättre kommer responsen på dina framtida texter att bli när du agerar på denna kunskap.

Det säger sig självt att det inte riktigt spelar någon roll ifall kommenterarna är anonyma eller inte. Feedbacken är värdefull i sig själv så länge den kan användas för att mäta hur väl en lyckas med sina texter.

Problematiken uppstår när kommentarerna varken är positiva eller negativa, eller ens relevanta. De bara är, och vad texten än handlar om så degenererar kommentarerna till att handla om samma gamla samma gamla om och om igen. Den enda metrik en egentligen har är hur många kommentarer någonting får, vilket inte är helt oproblematiskt i och med att det är lätt att manipulera den variabeln.

Så i stället för att få massor av gratis information om vad ens läsare, kunder eller medmänniskor tycker och tänker, så måste en ta till andra metoder för att ta reda på det. Som i många fall inte är gratis - exempelvis att anställa en medieanalytiker som med olika metoder gör anspråk på din budget för att producera resultat. Som du hade kunnat få som en gratis biprodukt av den kommunikation som ändå pågår i kommentarerna.

Med andra ord - havererade kommentarsfält är inte bara jämförbara med bilkrascher, de utgör dessutom ett slöseri med resurser för alla parter. För textförfattarna, som missar sin feedback; för läsarna, som inte kan ge sig in i ett samtal direkt med författarna; och för tidningarna, som ju trots allt lever av marknadsföring och därmed har ett direkt intresse av att kunna sånt här.

Och då har vi inte ens nämnt det inneboende värdet i all människor från olika delar av samhället kan samlas och samtala om aktuella frågor. Så att även politiker kan få feedback på sina göranden och låtanden. -

Till besvärlighetens lov

Det finns många stunder i livet då saker insisterar på att vara besvärliga. Särskilt i vardagen, men även på ett mer övergripande plan. Från mackor som landar med den kladdiga sidan nedåt, till förhållanden som landar med den kladdiga sidan utåt, till världsekonomier som faller ihop i ett nät av lite för kladdiga relationer.

Livet är besvärlighet galore. Trots det är besvärlighet samtidigt ändå rätt bra.

Ni som någonsin försökt få en grupp människor att bestämma sig för vilken restaurang de ska gå till vet att det finns ett oerhört motstånd i det hela. Det är alltid det ena eller det andra, och ingen vill riktigt vara ärlig, och ingen vågar egentligen ta ordet, och saker går generellt rätt långsamt tills de inte gör det. Det är en brutalt besvärlig stressfaktor när en har bråttom, och det kan ibland ta en himla tid.

Ändå är demokrati och kollektivt beslutsfattande rätt bra saker att ha.

Ni som förfasas över den ökade brottsligheten kanske ibland anser att det daltas för mycket med brottslingarna. Att polisen ska förses med effektiva och omedelbara metoder för att komma åt buset, och att alla de besvärliga lagar och regler som ställer sig i vägen för polisens agerande Så att inga skyldiga personer får gå omkring lösa på gator och torg.

Men rättssäkerhet och oskuldspresumtion är ändå rätt bra saker att ha till hands.

Och ni som förfasas över näthatet kanske anser att det måste bli ett slut på eländet. Att den vrålande massan av ohämmade personligheter som inte kan se längre än den egna, rykande näsan räcker borde föras antingen bakom lås och bom eller framför strålkastaren. Antingen total permabanning eller obligatorisk identifikation - för alla. Så att vi får någon slags bukt med problemet en gång för alla, utan vidare besvär eller hat.

Men yttrandefrihet är ändå rätt bra att ha, trots allt. Det också.

Det finns många tillfällen i livet då besvärligheter insisterar på att göra livet svårt för oss. Och det finns precis lika många sådana där de insisterar på att göra det lättare för oss.

Kom ihåg det, nästa gång någon insisterar på att avskaffa bra saker i effektivitetens namn.