Den här demokratin är tyvärr inte till för dig

Många frågor reses av den senare tidens tumult kring SDUs besök på diverse skolor. En sådan fråga är: borde inte någonting som kräver riktade insatser från SÄPO automatiskt ringa i alla varningsklockor som finns? Borde inte själva det faktum att polis behöver tillkallas i förebyggande syfte vara någon slags signal om att det är en dålig idé? Borde det inte, med hänvisning till elevernas säkerhet och arbetsmiljö, finnas utrymme i regelverk och praxis att helt enkelt säga nej?

Rektorer och lärare är inte, Björklunds ambitioner till trots, regelstyrda automatoner som följer programmeringen till punkt och pricka. De har egna tankar och viljor, och de har dessutom ett ansvar för att hålla eleverna säkra under deras skolvistelse. Om någonting som inte är centralt för undervisningen, men som medför allvarliga förhinder för undervisningens utförande, dyker upp - så har de både möjligheten och skyldigheten att se till att detta någonting inte stör verksamheten. Helst att det inte dyker upp alls, om möjligt.

Det handlar inte om SDU. Det handlar om att (kunna) göra sin jobb, både som lärare och elev. Oavsett orsak så är det svårt att skapa studiero och förutsättningar för lärande när skolan tillfälligt förvandlas till ett högriskområde. Detta oavsett vem som utsätts för risken - eller, annorlunda formulerat, vem som ska skyddas från vem.

Ur ett säkerhetsperspektiv är det motiverat att säga nej. Även om motiveringen (för säkerhets skull) borde skickas upp i byråkratin, för att skapa klarhet inför framtida situationer.

Nu kanske någon vill invända. Förmodligen med motiveringen "men SD sitter ju i riksdagen!". Vilket, om vi tänker närmare på saken, inte är en invändning så mycket som en frågeställning. En problematisering. Inte av skolan (även om det också behövs ), utan av den reellt existerande demokratin.

Vad innebär det för den reellt existerande demokratin att dess representanter inte kan besöka skolor utan att det utgör en säkerhetsrisk?

Vad innebär det för den reellt existerande demokratins legitimitet att den behöver speciell polisbevakning för att kunna finnas bland befolkningen även i övrigt?

Vad innebär det för den reellt existerande demokratin att systemets representation sätts framför de medborgare det sägs representera?

Vad innebär det för den reellt existerande demokratin att de som försöker använda demokratiska medel för att protestera mot den reellt existerande demokratin framställs som direkt antidemokratiska?

Det är frågor och invändningar som heter duga.

Jag uppmanar er. Ta den debatten.

Ett rättviseargument för basinkomst

Rättvisa är ett märkligt ting. Det är svårt att finna någon som är aktivt avog till rättvisa, och varje orättvist system sedan tid urminnes har rättfärdigat sig självt med rättvisan som argument. Till och med slavägarna sade sig vara för rättvisa - det var trots allt bara rätt och propert att respektera den ordning gud instiftat i världen..

Alla säger sig vara för rättvisa. Men ändå manifesterar sig orättvisor på olika vis, i praktiken.

Även i teorin finns det bekymmer med att nagla fast begreppet. Ett minimum till en definition skulle kunna vara en negativ sådan, dvs en definition av vad det inte är: det är inte rättvisa att dra ner alla till samma nivå av misär. Ingen har förvisso mer än någon annan, men att aktivt försämra allt är inte rättvisa - det är bara ren dumhet.

Den minimala definitionen är, som namnet antyder, minimal. Men det är en början.

Med det sagt, så kan vi röra oss ut på en global nivå. Vi behöver inte röra oss så långt för att stöta på orättvisor. Hur vi än vrider och vänder på saken, så kan det inte framställas som rättvist att vissa tvingas slita under slavliknande förhållanden i underutvecklade länder, medan Storbritanniens fem rikaste familjer är värda mer än 20% av befolkningen. Hur vi än vrider och vänder på saken, så stirrar orättvisan oss i ansiktet.

Den omedelbara reaktionen hos dig som läsare torde vara någonting i stil med "någonting behöver göras åt detta". Oavsett om tanken börjar med hos de rikaste familjerna eller hos den fattigaste miljarden, så dyker tanken om att en viss utjämning är nödvändig. Höj golvet, sänk taket - ren anständighet kräver att förändring sker.

Den näst mest omedelbara reaktionen torde vara att stilla undra vad som görs för att få till stånd denna förändring. Det borde vara rätt mycket vid det här laget, inte sant? Det är inte som att det här är några nyheter, eller hur? Redan de gamla grekerna och så vidare?

Njae.

Grejen är ju att vi rika människor gynnas av denna orättvisa. Även om vi tillhör den fattiga delen av den rika världen - som det klassiska uttrycket lyder, det är bättre att vara hemlös i en rik stad än i en fattig. Även om vi inte kan jämföra oss med de stora plånböckerna, så gynnas vi ändå av tillgången på billiga importerade varor från länder där orden "arbetsmiljö" och "facklig organisering" saknar juridisk definition utanför straffrätten.

Det hävdas ibland att Kongo är ointegrerat i den kapitalistiska ordningen, och att det skulle bli bättre om de blev bättre integrerade. Problemet är att de redan i dagsläget är fullvärdiga medlemmar i systemet - flödet av varor därifrån fungerar precis som det ska, och köparna är fullt medvetna om att de produceras under förhållanden som är så pass slavliknande att enbart juridiskt hårklyveri förhindrar oss från att importera dem. Och från att tjäna pengar på dem. Kongo är inte ett undantag från normen - deras slit gör det möjligt för oss att leva det goda livet. Utan att vi behöver oroa oss för vad de kostar, ekonomiskt eller socialt.

Utan deras arbete till självdöds, skulle vår vardag vara sämre. Inte för att de självmant offrar sig för vår skull, utan för att den globala orättvisan tvingar dem.

Med vårt goda minne.

Vi vet precis vad som händer. Vi har vetat länge.  Tillräckligt länge för att en klar strategi för att hantera orättvisan utmejslats i våra organisationers praxis: acceptera, profitera och exploatera. Det finns vinst och bekvämlighet att hämta. Och om vi inte gör det så gör någon annan det - var det än sker i världen.

Det verkar med andra ord som att den globala rättvisan inte kommer buktas inom den närmaste framtiden. Inte när vi står på den sida som gynnas.

Som uppmärksam läsare har du för länge sedan noterat att ordet 'basinkomst' förekommer i rubriken. Nu kommer ämnet på tal. Med hänvisning till någonting annat du reda noterat: den negativa definitionen av rättvisa ovan. Den som säger att det inte är rättvisa att tvinga all att leva i samma misär, utan bara gammal hederlig dumhet.

Om nu världen är orättvis, och vi har accepterat detta genom konkludent handlande, och det är ren dumhet att tvinga folk till misär i onödan - varför tvingar vi då arbetslösa till ren misär när vi redan i dagsläget exploaterar tredje världen så till den grad att vi inte behöver arbeta? Varför är vår hantering av det faktum att vår exploatering gjort lokalt arbete direkt onödigt (vad beror annars arbetslösheten på?) att aktivt försöka göra saker sämre än de behöver vara?

Vi kommer inte sluta exploatera tredje världen inom någon som helst framtid. Samtiden har kommunicerat detta klart och tydligt. Varför är vi då så envetet envisa på att göra livet sämre för folk i onödan? Varför tvinga folk till ångest, usla arbetsvillkor och meningslösa arbetsmarknadsåtgärder?

Vi har råd att låta människor gå arbetslösa. Vi har råd eftersom vi outsourcat arbetet till tredje världen, och kan leva rikt av frukterna som fraktas tillbaka. Vi har objektivt råd att införa basinkomst. Utan krusiduller, omsvep eller några som helst andra argument än rå, brutal ekonomi.

Världen är orättvis. Till vår fördel. Vi kan antingen slösa bort det i ren dumhet, eller acceptera världens orättvisa och använda den till någonting konstruktivt. Ty vad är värst - att världen är orättvis, eller att den är det i onödan?

I en värld av överflöd finns det ingen anledning att aktivt dra ner alla till samma nivå av misär. Och även om vi i praktiken accepterar världens orättvisa, så finns det ytterst få anledningar att samtidigt acceptera upplyst idioti. Bortsett, förstås, från gammalt hederligt förakt för de som har det sämre. Och den rena illviljan som får oss att vilja göra det sämre för dem.

Rättvisa är ett märkligt ting. Men försök inte motivera arbetslinjen med det. Den är, liksom slaveriet, på fel sida av historien.

Piratpartiet är lösningen på Sverigedemokraterna

Det oroas och ojas väldigt mycket om Sverigedemokraterna nuförtiden. Eller, rättare, det har oroats och ojats ett bra tag nu. De är på frammarsch, de är överallt, de är ostoppbara. Hur ska vi göra för att hantera denna veritabla uppföljare till den mongoliska horden? Hur hejda deras framfart?

Otaliga diskussioner förs på temat. Otaliga seminarier. Oändliga nätgräl. Oändligt oändliga ostrukturerade ostrategiska strategiska möten. Ännu fler tidningslöp. Och -köp.

Trots omfattningen, så verkar det inte leda någon vart. Annat än till att oändligt mycket energi gått till spillo. Vilket skulle kunna vara oroande, om det inte vore för att en mycket enkel lösning finns inom räckhåll.

Behandla Sverigedemokraterna som om de vore Piratpartiet.

Problem löst. Energi frigjord. Sverigedemokraterna bortglömda.

Ungefär nu förväntar jag mig att minst någon kommer att invända. Det är bra. Men jag vill redan nu autosvara alla invändningar med motfrågan: om det nu fungerar/är tillåtet/propert/tillrådligt gentemot Piratpartiet, varför då inte mot Sverigedemokraterna?

För, vet ni. Att behandla Piratpartiet som Piratpartiet fungerar ju. Det är tillåtet. Vissa säger till och med att det är propert och tillrådligt. Vari ligger skillnaden? Varför skulle det inte vara effektivt, tillåtet, propert och tillrådligt mot det ena men inte det andra?

Svaren på dessa frågor är högst intressanta. De säger någonting om hur våra prioriteringar ligger. Inte hur vi tror att de ligger, utan hur de de facto ligger, i praktisk handling.

Visste du exempelvis att det finns över trettio registrerade piratpartier världen över (med fler på ingång), och att om du får tillfälle att fråga dina EU-parlamentariker vilket parti som har haft mest effekt per parlamentariker, så kommer de flesta utan omsvep att svara Piratpartiet?

Inte?

Jag vill inte vara krass, men det skulle kunna vara så att anledningen till detta stavas ungefär så här:

SCHAAAAALAAA JÄRNRÖR, SCHAAAALALALALA!

Prioriteringar. I praktiken.

Månne är det helt enkelt inte prioriterat att lösa det där problemet alla lägger ner så mycket tid på. Egentligen.

Tro inte att du läser allt i tidningen

Det finns en sanning i media, och det är denna: det du läser i media är inte sant. Eller, rättare, det är inte sanningen. Eller, ännu rättare, det är inte vad du behöver läsa för att förstå vad du behöver förstå om vad som sker i världen.

Det är onekligen lättare att hålla sig till den första meningen än den tredje. Vilket är precis varför det du läser i medierna inte är sant: det finns inte utrymme nog att rapportera sanningen. Den plats som finns måste prioriteras, och större prioritet ges till det som effektivt kan dra många ögon än till det som till äventyrs är sant. Till det som kan uttryckas definitivt, snarare än till det som behöver kontextuell metadata. Det komplicerade och situationsbundna.

Verkligheten kommuniceras inte i massmedierna. Verkligheten kommuniceras i det icke-offentliga. I den interna kommunikationen, i de informella samtalen på arbetsplatsen, i telefonsamtal mellan yrkesroller, i dokumentarkiv utan läsare. Det som verkligen händer, händer bortom det du läser när du öppnar en tidning. Det du läser är inte vad som har hänt, utan vad redaktionen tror har hänt, avskalat till minsta gemensamma nämnare så att även den som inte förstår kan följa skeendet.

Det är långt mellan Ukraina och Flens lokaltidning.

 I avståndet mellan det som verkligen händer, det som verkligen kommuniceras och det du läser i tidningen, finns propagandan. Dess förutsättning är att du inte har någon aning om vad som pågår, inte har tillgång till de kanaler som skulle kunna ge dig insikt i det som pågår (så som, exempelvis, kommunikationen mellan de ryska generalerna), och kontinuerligt vänder dig till en och samma källa för att få reda på vad som pågår. Det som händer i verkligheten och med de som sysslar med den är få förunnat att veta, men det påverkar inte dig - det som påverkar dig är de ord som når dig som sägs ha någonting med saken att göra.

De har sällan något med saken att göra. Du vet för lite om saken för att kunna tänka effektivt om den.

Propagandans uppgift är att ge dig intrycket att du kan tänka effektivt om saken. Att du vet tillräckligt mycket om läget för att kunna sluta tänka på saken. Att allt som behöver sägas är sagt, och att det enda rätta är att gå vidare med det sagda.

För att ta exempel från Ukraina-skeendet: att den nya regeringen skulle vara ohämmat nazistisk och att den därmed med omedelbar nödvändighet måste bekämpas - är en praktisk plats att sluta tänka på. Om propagandan kan få tänkandet att stanna upp kring den punkten, faller andra saker på plats: ryssarna får en god ursäkt att göra det de gör, invånarna på Krim får en god ursäkt att rösta för att bli ryssar, väst får en utmärkt ursäkt att inte bli allt för upprörda över att ryssarna visar tänderna. Nazister är trots allt nazister, och om den tanken tänks tillräckligt länge, finns det inget mer att säga om saken. Det enda rätta är att agera på det sagda.

Är de nazister? Det är svårt att säga, härifrån. Men i praktiken - för resten av världen - spelar det mindre roll än huruvida vi tror dem vara det eller inte. Historikerna kan lappa ihop sanningen efteråt - just nu avgörs striden av vad vi tror händer och tror skulle kunna hända. Och vi har inte tillgång till det vi behöver veta för att kunna tro vare sig det ena eller det andra med någon som helst säkerhet.

Målet med propaganda är inte att förvanska sanningen. Målet är att ge dig den input du behöver i stunden för att tänka att du inte behöver tänka mer på saken. Att få dig att känna att du hört tillräckligt, och att du har bestämt dig för din åsikt.

Massmedierna följer sin logik. Propagandisterna känner denna logik väl, och räknar med den när de producerar sina soundbites. De små bitar av information som, bland alla andra små bitar av information, utgör det underlag som du baserar din världsbild på.

Det finns en sanning i media, och det är denna: det du läser i media är inte sant. Tro inte att du läser allt i tidningen. -

Det är inte oprovocerat våld när såna som du dör

Är du så dum i huvudet som du ser ut att vara, eller gör du dig till med flit för att göra folk arga?

Nå?

Inget svar? Nähä. Då får vi väl slå dig snyggare, helt enkelt!

Och du får skylla dig själv som ser ut så där!

Om vi ska tro rapporteringen, så passar ovanstående skeende in i kategorin "bråk". Inte bråk som i matematik, men inte heller sådana saker som "oprovocerat våld", "överfall", "politiskt motiverade angrepp" eller "systematiskt utövande av terror mot utvalda grupper för att få dem att lämna det offentliga rummet".

Bråk.

Som i att den som ger sig in i leken får leken tåla.

Språk är viktigt. Språk skiljer det ena från det andra. Språk skiljer de som behöver skyddas från oprovocerat våld, från de som får skylla sig själva när de drabbas av det som rättmätigt drabbar dem.

Skiljer offer från bråkstakar.

Bråk.

Språket skiljer de som får dödas från de som dödar.

Pang pang pang.

På spaning efter den signalpolitik som flytt

Det finns en sak jag inte blir klok på angående skeendet i Ukraina, och det är varför det inte slås mer politiska mynt av den i inrikes sammanhang.

Now, det skulle kunna hävdas att det pågår något av ett myntslageri angående vårt försvars nuvarande status av ickeförsvar. Det pågår förvisso i en liten skala, med ömsesidigt smågnabb här och där. Men det håller inte i längden, i och med att vårt försvars nuvarande situation är resultatet av en blocköverskridande konsensus av öronbedövande tystnad. Alla har varit brutalt överens om att vi inte behöver ett försvar som kan försvara landet, och att vi inte behöver lägga ner försvaret. Bägge två, samtidigt.

Dessa två saker i kombination leder till att vi idag kan konstatera att den största utmaningen inför ett eventuellt ryskt anfall är att hinna tanka pansarvagnarna i tid innan de anländer. Men bara om de anländer på kontorstid, och helst inte på Gotland.

Det finns med andra ord inte så många mynt att slå i den riktningen, vare sig för högern eller vänstern.

Ett tacksammare ämne att kapitalisera på är FRA. Helt plötsligt finns det ett yttre hot som skulle kunna motivera verksamhetens existens och omfattning, och det skulle vara ytterst svårt att säga emot behovet av tidiga varningar inför ett kommande angrepp. (Särskilt om vi tar det ovan sagda i beaktande.) Alla pusselbitar skulle falla på plats, alla tvivel skulle undanröjas, alla tankar på att det hela är ett onödigt slöseri med integritet och pengar skulle vara lika bortblåsta som stormen Gudrun.

Det skulle kunna göras. I stället: tystnad.

Det går att spekulera kring varför denna tystnad är så påfallande. Det skulle kunna vara att våra ärade makthavare är usla på PR, och inte känner igen ett gyllene tillfälle när det ser ett. Vilket, onekligen, är en tilltalande tankegång, om inte annat för att det alltid är trevligt att sparka uppåt.

En alternativ hypotes är att våra ärade makthavare kan sin PR, och är fullt medvetna om att FRA egentligen inte alls används för att hålla koll på utländska hot. Så för att undvika att dra uppmärksamhet till att en verksamhet vars uttalade mål inte har någonting att göra med vad den egentligen sysslar med, gör de den klassiska manövern att lägga locket på tills situationen blåst förbi. Tiden läker alla sår som inte rivs upp, trots allt.

Ett tredje alternativ är att det i efterhand kommer att komma fram att FRA i ett tidigt skede uppfattade och delade uppgifter om situationen i Ukraina, och att de spelat en avgörande roll bakom kulisserna. Vilket de givetvis inte kunde berätta om när det hela pågick (av naturliga skäl), men när lugnet lagt sig så finns det alltid utrymme att berätta att beredskapen var precis så god som den planerades vara. Ex post facto. Men bara när det är väldigt uppenbart att skeendet är över (av naturliga skäl).

Det är en märklig tystnad. Var det inte för precis dessa eventualiteter myndigheten reformerades? Är inte detta den optimala situationen för en signalspanande verksamhet med internationellt fokus? Är inte detta bokstavligen den eventualitet som i all argumentation fram tills idag har legitimerat massövervakningens existens?

Inte?

Det får onekligen ordet 'signalpolitik' att framstå i ett nytt ljus.