Tuesday, June 30, 2009

Frågor, svar, förtydliganden, kramar

Jag började det förra inlägget med en kortare utläggning om att det finns en viss gräns där det är bättre för alla inblandade att bara skriva ett nytt inlägg än att svara i kommentarerna. Now, eftersom även jag ibland lyckas lära mig av mina erfarenheter - vissa hyser en viss skepsis angående detta - så ser vi här ett svarsinlägg.

Livsagnostiker: Om jag förstått det rätt så gör du två invändningar. den ena är att det är metodologiskt fel att se till kategorier större än individen; den andra att det jag säger är problematiskt för att du inte gillar slutsatserna av dess tillämpning. Metodiken har vi bråkat om förut - den går att reducera (utan att för den skull förminskas) till skillnaden mellan ett sociologiskt sätt att se på saken och ett ickesociologiskt sådant. Slutsatserna, dock, är lite svårare att reducera. Att de är tillämpbara på verkligheten utgör inte direkt ett argument mot dem - snarare tvärtom.

Du frågar också vad jag menar med "värderingar". De värderingar jag skriver om är främst sådana som vi tar oerhört för givna när vi konfronteras med dem. Deras mest extrema manifestationer är å ena sidan ett barn till två hyperakademiker som inte har några som helst tvivel om att hen kommer att läsa sig till universitetet; å andra sidan har vi barnet till ett par fabriksarbetare på en liten bruksort som redan från början vet att det inte är någon större idé att engagera sig i skolgången, eftersom det räcker med att få så pass godkänt att det duger till den lokala fabrikens standarder. Vi vet att det finns en skillnad mellan dessa två extrema exempel - det jag vill framhäva är att det finns ett spektrum mellan dessa, och att detta går att avläsa i termer av klasstillhörighet.

Andreas: Well, jag är inte direkt en inbiten marxist; jag är snarare en ganska ljummen om än inbakad sociolog. Det har hänt en del sedan kalles dagar, och frågan om klass - eller, mer inbakat, sociala stratifieringar baserade på ekonomiska faktorer - har spillt mycken bläck. Kalle var förvisso en av de tidigare och mer högljudda användarna av begreppet, men hen var långt ifrån den siste.

Texten i inlägget är egentligen ingenting annat än en oerhört komprimerad sammanfattning av en av Pierre Bourdieus böcker i ämnet. (Den kom på svenska för inte allt för länge sedan, med den lite olyckliga titeln Reproduktionen.) Bourdieu skrev långt och mycket om klass på sin tid; enligt många så är hen den främste klassteoretikern, även om hen inte är lika känd som Kalle.

Grejen med att använda klassbegreppet är att det - åtminstone från min synvinkel - krävs ett oerhört mycket mer invecklat språk för att beskriva skillnader mellan människor om en inte använder det. Som jag skrev till Livsagnostiker ovan så vet vi att det finns skillnader mellan människor - det är svårt att komma ifrån. Dessa skillnader går att förklara i andra termer än i klasstermer, men det kräver att en lägger ner en hel del energi för att få fram vilka slags skillnader det rör sig om.

Det blir, onekligen, en smula stereotypt, och det tar inte helt hänsyn till individuella skillnader eller till de som befinner sig i någon slags mellanläge mellan den ena och den andra klassen. Samtidigt så vet vi att, jo, det stora flertalet - inte alla, men tillräckligt många för att det ska vara märkbart - faktiskt befinner sig i vissa situationer och/eller lägen. Det finns variationer mellan de enstaka individerna inom en viss klass, men by and large så stämmer klassdefinitionen in mer än den någonting annat.

Det är en fråga om pragmatik. Det finns skillnader mellan människor, men det finns samtidigt likheter mellan stora mängder av dem; klassbegreppet är ett bra sätt att poängtera att det finns både likheter OCH skillnader.

Metodik, således. I mängder. -

2 comments:

  1. Och hur vanligt i Sverige menar du att det är med fabriksarbetarbarn som ger upp redan på skolnivå? Jag anser fortfarande att det beror på individen och vad hen vill bli och inte vart den kommer ifrån. Vi har haft den diskussionen tidigare.

    Då jag till skillnad från dig är uppväxt i två helt skilda världar; en där jag bor i ett dåligt område med en halvakademisk mor till en värld i villa med en icke-akademisk fabriksarbetande pappa så har jag själv känt att de barn som växer upp i förstnämnda faktiskt kämpar mer och har större drömmar än de sistnämnda. Ingen vill hamna där ens föräldrar är, speciellt inte om man är socbarn. Då kommer man göra det som går för att ta sig där ifrån; studera / resa / kämpa med allt man har (även om det kanske inte just syns de första åren; men i gymnasiet).

    ReplyDelete
  2. Här i Bergslagen finns det ett otal orter som är precis sådana. Fabriken är inte bara en del av landskapet, utan Fabriken. Det är bara att åka ut och ta sig ett studiebesök för att få saker bekräftade - Fagersta, Fjugesta, Kopparberg, Degerfors, Sandviken. Det är inte så att det finns någon större brist på empiriskt underlag att peta på - även om fabrikerna förvisso har en tendens att lägga ner nuförtida.

    Så. Barn med - i brist på bättre termer - 'sämre' förhållanden känpar hårdare än de med bättre sådana. Hur säger det emot att det finns strukturer som systematiskt gynnar de som kommer från bättre förhållanden genom att implicit framhäva och belöna dessas sätt att vara uppfostrade? Själva poängen med mitt - hejdlöst plagierade - resonemang är att barnen från sämre hem över lag och i den stora bilden mer eller mindre alltid lyckas sämre än de mer gynnade i och med att de _måste_ kämpa och drömma hårdare för att lyckas. Varje barn har en viss given mängd tid och energi att spendera, och den tid och energi som spenderas på att överkomma klassinducerade hinder läggs inte på, säg, läxor eller andra skolrelaterade och betygsgrundande aktiviteter.

    Att, som du, anta att den absoluta grunden för en individs livsöde ligger i individens egna göranden, låtanden och presteranden är i det här läget oerhört elakt. Det är som att anordna ett 500-meterslopp och sedan placera ut vissa hundra meter framför startlinjen och andra hundra meter bakom, och sedan säga att loppet är lika för alla, oavsett bakgrund. Att vissa likväl är snabba och/eller utåhlliga nog att få till ett bra resultat även om de tillhör den grupp som får ett handikapp förändrar inte detta ens det minsta, och att säga att loppet är rättvist för alla inblandade är bara att göra de redan gynnade en oförtjänt extra tjänst.

    Vilket kanske inte riktigt är helt opimalt i sammanhanget. :/

    ReplyDelete