Gästbloggare: Torbjörn Wester - har jag gjort någonting vettigt hittills?

Jag heter Torbjörn Wester, brukar blogga som infallsvinkel och det här gästblogginlägget är en del i min kandidatur till Piratpartiets partistyrelse.

Jag har presenterat mig själv och min kandidatur på min blogg.

I det här inlägget kommer jag att berätta en del om vad jag gjort för partiet hittills.

Har jag gjort något vettigt hittills?

Att fastställa och utveckla partiets sakpolitik
En av de insatser som jag hittills har gjort för partiet och som jag är allra mest stolt över, är mitt arbete med att omvandla partiets tre ”sjökort” till ett utkast för sakpolitiskt dokument. Faktum är att Piratpartiet har 115 fastslagna sakpolitiska ställningstaganden. Läs gärna kommentarsfältet till ovanstående länkade blogginlägg, där Mårten Fjällström valde att lyfta upp det till en styrelsefråga.

Mitt arbete kommer att användas som en av grunderna för den politiska community som partiets kommunikationsledare Emma opassande Andersson planerar.

(Mitt arbete följde som ett resultat av Anna Trobergs uppmaning till organisk utveckling av partiets politik. Först tog jag initiativ till projektet ”bredda partiet”, men det visade sig snart att en förutsättning för detta var att tydligare definiera vilka partiets nuvarande sakpolitiska ställningstaganden är.)

Jag har fått oerhört mycket positiv feedback på det arbete jag lade ner på utkastet till sakpolitiskt dokument. Flera medlemmar av den nuvarande styrelsen har visat stort intresse för att skapa en väl förankrad process för att utveckla partiets politik. (En styrelseledamot kallade mitt förslag för ”apbra”, och jag förmodar att det är en komplimang.) Mitt förslag har en tid legat på styrelsenivå, även om beslutet i frågan har bordlagts ett antal gånger.

Att blogga anonymt
Att blogga under pseudonymen ”infallsvinkel” har inneburit både fördelar och nackdelar. Fördelen med anonymitet är att man kan stå fri från personstrider om ingen vet vem man är. Ens debattinlägg värderas utifrån dess argument, inte utifrån vem avsändaren är. Samtidigt har anonymiteten inneburit begränsningar för mig. Det har hindrat mig från att ta så full del i Piratpartiets aktiviteter som jag skulle ha önskat att göra.

Anonymitet - fördelar och nackdelar
Sedan jag ”outat” mig själv nyligen har jag dock haft glädjen att få bli valkretsledare i Östergötland (även om det inte är så hemskt mycket att göra i en mellanvalsperiod).

Text är mitt liv
Eftersom text är en av mina huvudkompetenser har jag tagit initiativ till och genomfört skrivandet av pressmeddelanden för partiet. Jag har även skrivit förslag till debattartiklar för partiledningen. 

Arbete med debattbok om informationspolitik
Med glädje har jag också kunnat gå in och bidra (med pengar och arbetskraft) till projektet KKK-info, för att förverkliga de tidigare strandade planerna på att ge ut texterna som en pappersbok. Det är inte ett Piratparti-projekt, utan en samling texter från fristående debattörer på temat kunskap, kommunikation och kontroll. De övriga i ledningen av detta projekt är Klara Tovhult, Mårten Fjällström, Klara Johansson och Jan Lindgren.

Rick Falkvinges blogg som pappersbok
Just nu arbetar jag med att sammanställa Rick Falkvinges blogg för att ge ut den som pappersbok under rubriken ”5 år i ständig debatt – Rick Falkvinge som partiledare för Piratpartiet”. (Detta kommer som en överraskning även för Rick, som inte har haft en aning om mitt arbete med detta. Jag är en sån där pirat, så jag har inte bett om lov... :-)

Tyvärr har detta projekt dragit ut på tiden mer än jag önskat. Om någon har lust att anmäla sitt intresse för att hjälpa till, så är ni varmt välkomna.

 Övriga beta-projekt
Några övriga av mina projekt, som ligger på beta-stadiet, som jag gärna vill rikta uppmärksamheten på, är Internet Magazine (som inte fungerar så tekniskt väl ännu, men som är tänkt som ett komplement till Piratpartiet Live) och Piratportalen (där jag tog i lite för brett inledningsvis, sidan ska strax uppdateras både vad gäller form och funktion).

Jag har även för avsikt att dra igång en online-bokcirkel för Piratpartiet (kommer inom kort!) samt att lyfta ett koncept jag filat på med ”nationella affischeringsdagar” för partiet.

Mina svagheter
Jag har inte erfarenhet av styrelsearbete sedan tidigare (förutom i en ytterst liten förening). Min förhoppning är att kunna väga upp denna brist, med hjälp av mitt intresse för att lära mig och med min ambition att lägga ner tid och energi på arbetet.

Jag tycker att det är lämpligt att någon av de styrelsemedlemmar som har suttit i styrelsen sedan tidigare fungerar som styrelsens sammankallande. Men jag kan tänka mig att axla ansvaret som styrelsens sekreterare, om jag får förtroende för detta. (Om någon är bättre kvalificerad än mig för det, bör ansvaret självfallet gå till den personen.)

Det sista gästblogginlägget i den här serien av gästbloggande kommer att presenteras imorgon hos Isak Gerson och handla om mina målsättningar för Piratpartiet inför framtiden.

Signerat,


Ring mig gärna om du har några frågor: 072-325 56 78.

Du kan också e-posta på torbjorn.wester@piratpartiet.se eller diskutera här på bloggen eller i min kandidaturtråd på forumet.

Diskursetik är den övervakades vardag

Det finns en elitistisk aura angående ordet diskursetik. Det konnoterar en stilmedveten, distanserad författare som medvetet väljer sina ord utifrån en klart definierad uppsättning kategorier, och som med samvetet som insats ser till så att varje enskilt kommatecken hamnar på rätt plats. Att säga att det antyds något av en ansträngning hos författarens sida är onekligen något av en underdrift.

Detta hjälps inte av att ordet "etik" enbart används när någon vill påpeka att någon annan gör fel, och helst borde göra någonting annat.

Det folk vänder sig emot är dock inte i första hand momentet att arbeta hårt för att få till en bra text. (Inte ens arbetskritiker undviker ansträngningar för att såga arbetslinjen ordentligt.) Det som får folk att rygga tillbaka är det där elitistiska - känslan av att vara bedömd, att befinna sig under lupp, att bli granskad, att bli ifrågasatt och (hemskast av allt) att eventuellt bli kritiserad.

Att inte leva upp till förväntningarna.

Disciplineringen av det egna skrivandet har egentligen ingenting med det en skriver att göra. Det tar ett steg tillbaka, och tvingar en att ställa sig frågan om en är en sådan som skulle kunna skriva de ord som råkar befinna sig i utkastform framför en - vad det än råkar vara för ord. Trollkommentar eller avhandling om mänskliga rättigheter - det gör detsamma. Frågan är ändå den ständigt återkommande och ständigt lika besvärande frågan om (själv)identitet, och den ger sig inte förrän orden väl hamnat på någon form av pränt. Och inte ens då släpper tvivlet.

Vem är jag? Kan jag sägas - säga mig - vara det där, den där samlingen ihopkluddade ord?

Alienering är bara förnamnet.

Samma fenomen uppstår när vi konfronteras med någon form av dokumentation om oss själva. Å ena sidan är det ju helt klart vi - det har vårt namn på sig, det är en yngre version av oss på bilderna, vi kommer ihåg när vi gjorde det som beskrevs, vi har kvar ärren av de ingrepp som nämns. Å andra sidan är det helt klart inte vi. Dokumentationen missar detaljer, saknar sammanhang, framställer saker i fel ljus. Vi är bättre än det det som beskrivs, och vi vet om det.

Passfotot blir alltid fult.

Det skrämmande med massövervakning är inte att behöva anstränga sig för att se bra ut. Emellanåt är det rentav lite festligt att göra det ordentligt, med disciplinerade krusiduller, så som inför bröllop och dylikt. Det som borde få en att rygga tillbaka är kravet att alltid se bra ut - både fysiskt och diskursivt, både genom övervakningskamerans lins och i socialstyrelsens folder.

Du vet den där känslan av att vara bedömd, av att befinna sig under lupp, av att bli granskad, av att alltid bli ifrågasatt och att, i närmast bokstavligen varje ögonblick, bli kritiserad? Och att, på något vis, inte leva upp till förväntningarna?

I ett övervakat samhälle är den känslan vardag.

En duktig författare kan förvandla detta till en konstform, en svåruppnåelig dygd.  Den synliga diskursen är inte ett straff, utan en möjlighet. Spotlightens är scenens rekvisita, snarare än fängelsets.

För oss vanliga dödliga, däremot, är det en livstidsdom. Vi blir aldrig bra, berättelsen i dokumenten med våra namn blir alltid allt annat än smickrande. Det som beskrivs är inte vi, utan en sämre version av oss själva, ett det skapat utifrån kriterier vi inte har någon som helst aning om. Lagringen av övervakningens bilder skapar alltid en nidbild - och allt vi gör skapar potentiellt sett en extra anledning till en extra sida i albumet. Arbeta för hårt, för lite, för lagom - allt kan och ska dokumenteras. Och bedömas. Och, om det inte lever upp till förväntningarna, bestraffas.

Det som utgör en dygd hos en människa utgör en last hos en slav. Och vi moderna slavar har kastat våra bojor av stål för att i stället belastas med kedjor av papper. Diskursetik är den övervakades vardag.

Papieren, bitte.

Det ligger i tiden

Jag drabbades av något av en insikt på vägen hem från kongressen. Som med alla insikter så kom den på det minst väntade av alla ställen (det är inte riktigt en insikt om det är förväntat, trots allt). Denna gång på stationen  Avesta Krylbo, där vi stannade för en kortare väntetid i tågbytets tecken.

Vissa anser att tågbytestid spenderas bäst genom att stå och småfrysa på stationen. Vilket förvisso är funktionellt och effektivt, men det finns tecken på att både världen och väntan är större än en ankomstplats. Och således tog jag en mindre utflykt i området, när jag ändå var där.

Det var något av en resa i tiden. Särskilt som den kvarvarande snön antydde att vintern fortfarande regerade.

Inte nog med att allting såg ut närmast precis som i den lilla by jag gick i lågstadiet i - kontrasten mellan att röra sig från ett hyperuppkopplat sammanhang fullt av människor som ser världen i termer av realtidsuppdaterade informationsflöden, och ett där framtiden verkade ligga någonstans i det förflutna. - Den kontrasten.

Det är inte helt ovanligt att saker hoppar ut ur det abstrakta och örfilar upp mig en smula. Bara ovant.

Timothy Leary sade en gång i tiden att tidsperioder är geografiska företeelser. Eller, rättare, psykogeografiska. Den bor i människors psyken, och för den som vill resa i tiden så räcker det med att resa i rummet. Framtiden är mer närvarande på vissa platser än andra, och således går det även att gå back to basics genom att besöka vissa områden. Det går att besöka historien; det går att komma på besök från framtiden.

Hur olika tidsperioder kan samexistera på samma plats är någonting som Informationsbyrån spenderar mycket tid åt att försöka formulera. Och, indeed, själva kärnpunkten i det både Piratpartiet och Ung Pirat bygger identitet kring.

Nu ska vi förstås komma ihåg att Leary var Leary, och att den där nypan salt bör stå till hands. Men som metafor är det talande - och den där kontrasten. Den där kontrasten. (Att Earth Hour och klockomställningen skedde i någon slags tidslig närhet spädde på en smula. Onekligen.)

Jag tror intersektionalitetsbegreppet saknar en axel. Kön, klass, etnicitet och handikapp är förvisso tillräckligt för att skapa ytterst komplexa modeller, men när världen går och blir radikalt revolutionerad var femte år så blir bilden av hur människor diskrimineras otillräcklig om inte tidsaspekten räknas med.

Framtiden är redan här. Och den samexisterar med en tid som inte riktigt flytt ännu.

Ration snack/verkstad

Det ironiska är förstås att om dessa två ädla riddare av det fria ordet hade spenderat lika mycket tid och energi på att diskutera på forumet som de gör på att diskutera forumet så skulle deras målsättning vara till hälften uppfylld.

För en gångs skull är mer snack identiskt med mer verkstad.

Nåväl. Nu ska jag iväg och kongressa i köttvärlden. Vilket kommer att bli awesome!

(Titta för övrigt gärna in på mitt favoritfora - idag skrivs det om rättsprinciper i skolans värld, ur den drabbades perspektiv.)

Kongresser

Det är kongresser i farten. Å ena sidan är jag ombud på UPK11; å andra sidan är jag inbjuden i egenskap av bloggare till Socialdemokraternas kongress. Bägge sker samtidigt. Bokstavligen.

Dålig timing. Säskilt för S.

Nåväl. När valet står mellan att representera mina väljare och att se andra representera sina så är det inte mycket till val, inte sant?

Men det är onekligen kul att veta sig stå på gästlistan. Sådana tankar räknas i längden.

Att punktera ekokammaren

Det har talats en hel del om ekokammaren på sistone. Till och med jag skriver om den, om än under en annan beteckning. Det är ett fenomenalt användbart begrepp, i och med att det fångar upplevelsen att gå in i ett sammanhang där det enda en hör är samma budskap om och om igen, utan att för den skull kunna bidra med en egen liten soundbite till det eviga bruset.

Bildspråket ska inte underskattas.

Mina kollegor inom Netroots skriver om just ekokammaren idag. Om ekokammaren och dess metoder för exkludering av deltagare i det offentliga, rättare. Tydligen är det ett hinder att inte ha en akademisk examen - vågar jag säga närmast ett handikapp? Tillträdet till det offentliga är ju som bekant få förunnat, och det gäller ju att enbart välja de bästa, right?

Fel.

Internets intåg visar med brutal tydlighet att det fria ordet ligger inom allas räckhåll, och att det enda som behövs är det tålamod och den uthållighet som krävs för att sätta sig ner och formulera någonting i textform. Resten sköter sig självt - skriv tillräckligt bra, och läsarna kommer till dig.

Det är väldigt mycket den principen som Svpol.se baserar sig på. Det gör ingenting att ens egen personliga blogg ibland inte är stilistiskt högtravande, diskursivt mångfacetterad eller kreativt originell som ekokammarens förespråkare säger att den borde vara för att få finnas. Det fria ordet tillåter sådant. Men samtidigt blir en väldigt hemtam med sin egen publiceringsplattform, och den blir vardag rätt fort. Och därför behövs det ibland en ursäkt för att klä upp sig, kavla upp sina skrivställarärmar och verkligen ge järnet för att just den här biten text ska bli lite mer än det vanliga.

Skapa ett forum där det är okej att drista de stora frågorna, och eventuellt kommer de stora frågorna att konvergera dithän.

Det behövs ingen examen för att skriva, det behövs ingen examen för att bli publicerad, och det behövs framför allt ingen examen för att tackla de stora frågorna med intellektuell spänst och hederlighet.

Men det underlättar att ha en ursäkt att gå bortom sina vardagsrutiner.

Jag vill härmed sträcka ut en stående inbjudan till mina ärade kollegor inom Netroots och alla andra med ett intresse av det fria ordet: kom och hjälp till att slå hål på ekokammaren. En gång för alla.

Angående Piratpartiets framtid

Jag gillar när saker sammanfaller. Det gör livet desto intressantare, och en får en direkt ursäkt att skriva om två olika saker samtidigt, med tillhörande möjlighet att ta aspekter från det ena för att förbättra det andra. Det bästa av två olika världar, med andra ord.

I just det här fallet handlar det om två artiklar. Den ena är en trio piratpartister som är kritiska till status quo, och därför kräver vissa förändringar i partiets inriktning för att förbättra läget. Den andra är en ambitiös redaktör som ger sig på att sammanfatta hela det samtida samhällets rådande politiska tillstånd på 1100 ord. Låt oss ta dem en i taget, och sedan försöka se varför de är inne på samma spår. Om än av olika anledningar.

Till att börja med ska sägas att den första artikeln är väldigt polariserande. Det finns inget sätt att komma förbi det - huvudbudskapet är ett "gör som vi säger, annars dör vi". Vilket, för att uttrycka det milt, inte riktigt är den effektivaste strategin att ta till för att inleda en konstruktiv process mot en gemensam ståndpunkt mellan alternativ a och alternativ b. Särskilt inte som en av huvudteserna är att ökad enighet är vägen framåt; det hänger liksom inte riktigt ihop.

Resten av artikeln är ungefär lika sammanhängande, och eftersom huvudtesen är att det enda sättet att komma vidare med diskussionen är att avsluta den (i enighetens namn, stilrent nog), så kan jag inget annat än att se det som ett mindre konstruktivt försök att få publicitet för partiet. Jag är lite förvånad över att ingen har skrivit en sågning av typen "pirater anser att alla tjänar på att debatten lägger sig" än.

Lovvärt, men med utrymme för förbättring, med andra ord. Kom gärna förbi och fråga om retorisk hjälp inför nästa gång.

Det jag vill fästa viss uppmärksamhet vid är argumentationen och avslutningen om att partiet kommer att gräva ner sig i en obskyr del av världen och aldrig komma tillbaka igen. Det är nämligen en fenomenal övergång till nästa artikel, som handlar helt och fullt om fenomenet att grupper gräver ner sig i obskyra hål och aldrig syns till igen.

Eller, rättare, att de inte allt för ofta har någonting att göra med andra grupper. Det är inte direkt sektbildning, i och med att det inte behövs en karismatisk frontfigur eller ens en organisation, men det är ändå ett byggande av väggar mot resten av världen.

Utgångspunkterna är två. Å ena sidan är internet den största ansamlingen av mänsklig kunskap som någonsin funnits, och att den inneboende potential som finns att kommunicera med andra människor är långt ifrån avslutad. Å andra sidan tenderar människor att aktivt låta bli att använda dessa möjligheter, och i stället begränsa sig till de delar av internet som bekräftar ens redan befintliga åsikter. Närmast bokstavligen allt finns på internet, men det ligger i människors natur att hålla sig till det som är  bekant, och således är det fullt möjligt för (exempelvis) vetenskapare och homeopater att använda samma internet men ändå leva i diametralt motsatta världsbilder.

Artikeln går in på hur och varför, och har ett väldigt diskursetiskt ögonblick där den kallar Politiskt Inkorrekt för en livsstilsblogg, men jag tror ni redan nu ser de gemensamma nämnarna för utgångspunkterna i den andra artikeln och argumentationen i den första.

Det finns nämligen en reell risk att politiska rörelser faller in i en sluten gemenskap över tid, där de enda de inblandade pratar med är varandra, och då om de ämnen som rör rörelsen. Inte för att någon egentligen vill att det ska bli så, utan för att människor är sådana per default. Denna risk finns även för Piratpartiet, helt klart. Men även om jag delar mina artikelförfattande partikollegors övergripande farhågor, så är min analys av det bästa sättet att undvika dessa en annan en deras. Lösningen är inte att bygga en egen självsegregerad "liberal" politisk enklav och slänga ut alla andra till den politiska iskylan, utan tvärtom i att hålla dialogen levande.

Vi är trots allt med i samma lag, på väg mot samma mål. Jag ser gärna att vi låter bli att polarisera i onödan, och i stället ser till att lugnt och stilla analysera läget utifrån mer gemensamma utgångspunkter. Det kommer alltid finnas de som är mer höger, vänster eller - för den delen - mittenkonservativa, och det kommer alltid att finnas ett behov av en ständigt pågående diskussion rörande saker och ting. Det ligger därför i sakens natur att det första steget mot att hålla dialogen levande är att låta bli do or die-retorik.

Det kan göras.



Andra på samma tema: Opassande | Michael | Sysadmin | Argusfolket | Christian | HAX | Jan-Olof | Farmor Gun | Anders | The other side | Free and thinking | Gothbarbie | Ursinnig |