Kulturpolitik

Den gode Blogge skrev för tid sedan ett inlägg om den svenska kulturen, eller, rättare, den akuta bristen på sådan. Hen tassar inte särskilt länge kring denna halvljumma gröt, utan går direkt på att definiera problematiken i dess helhet: Sverige är ett kulturellt kalhygge, kort, gott och utan pardon. Det finns ingen direkt tvekan om hens syn på saken, med andra ord.

Kultur består, avrundat till närmaste tretal, av tre ting: mystifiering av den reproduktionella akten, förändrandet av ens tillfälliga sinnesstämning genom användandet av diverse substanser, samt, förstås, det rytmiska upprepandet av vissa ljudmönster i en systematiserad helhet. Eller, med andra ord, sex, drugs and rock'n'roll. Eller, mer generellt, sex, droger och musik.

Det är ingen direkt hemlighet hur den svenska staten förhåller sig till dessa tre ting, både nu och historiskt. Redan på trettio- och fyrtiotalet rådde ett stort rabalder kring det så kallade dansbaneeländet. Ni kanske inte tror det, men den samlade auktoriteten hos både stat och kyrka - som på den tiden var ett och detsamma - och alla andra moraliska aktörer sökte koordinera sig i en gemensam aktion mot detta satanistiska påfund som lockade ungdomen i fördärvet.

Vad ungdomen gjorde på dessa eländiga dansbanor var att lyssna på ny och modern musik, så kallad "jazz", som enligt uppgift förstörde alla de goda resultat som uppkommit via utbildning, fostran och tillämpandet av sunt förnuft. Vad dessa ungdomar också gjorde var att - hujjedamig - söka kontakt med medlemmar av motsatta könet och idka både social och annan kontakt med dessa. Att det dessutom förekom måttliga mängder alkohol och tobak lade bara ett extra lager av diesel på det övertända raseriet. Detta elände måste stoppas!

Om vi gör ett kontextuellt hopp framåt i tiden, till nittiotalets glada dagar, så hade den så kallade rejvkulturen blommat upp. Det var en kultur som bland annat riktade sig till och uppskattades av ungdomar. Den inträffade och utspelade sig på periodvisa möten, så kallade rejv. Det som hände på dessa möten var att musik spelades (ny, modern musik, hemskt nog), sociala och andra möten över (och inom!) könsgränserna inträffade, samt att det förekom ett visst intag av sinnesstämningsförändrande substanser.

Ni som var där när det hände minns säkert hur etablissemanget reagerade på detta. En skulle kunna tro att det hade tagit lärdom av det halva sekel som gått och utspelat sig sedan dansbaneeländets dagar, men icke. Responsen var inte ett öppenhjärtat accepterande och omfamnande av denna nya kulturyttring och ett omedelbart inkorporerande av denna i den reguljära ruljansen av samhällets vardagliga lunk i akt och mening att avdramatisera det hela samtidigt som de lärdomar som följde med kulturen togs tillvara. No dice. I stället sattes polisen in för att hitta och upplösa samtliga dessa möten. I full kravallutrustning, om så bedömdes behövas.

Grejen med detta är att medan dansbaneeländets administratörer och tjänstemän antingen är extremt pensionerade eller extremt döda, så är det i stort sett fortfarande samma människor som sköter det kulturpolitiska idag som på rejvkulturens tid. Bokstavligen. Och om den pedagogiska processen inte lyckats inträffa under det halva sekel som hände mellan 1940- och 1990-talen så känns det aningen osannolikt att den inträffat den femtedel av denna tid som följt därefter.

Vilket vi onekligen märker med den senaste tidens hantering av detta nya som är internetkulturen. Pirate Bay lyckas, utan att egentligen vilja det, bli en av världens största ikoner för nätvarons frihet från tidigare former av vara. Att hylla fenomenet som en ny och effektiv form av marknadsföring för det fria och kulturella Sverige kommer inte på tal. Att däremot, på beprövat manér, sätta in statens samtliga resurser i ett försök att en gång för alla sätta ner den etablerade foten och få tyst på de där uppstudsiga och irriterande ungdomarna - now DET tycks vara mottot för dagen. 1939 som 2009.

Sverige är ett kulturellt kalhygge. Blogge använder ordet trädgårdsmästare för att beskriva den svenska statens förhållande till det svenska kulturlandskapet - en trädgårdsmästare utrustad med bulldozers, motorsågar och annat som hör det storskaliga demolerandet av kulturella och andra landskap till.

Det är upp till oss magnifika gnistor att visa att saker och ting kommer att hända ändå, både kulturellt, sexuellt och experimentellt. Inte bara på grund av, utan även trots den så kallade kulturpolitiken! Det fungerar liasom inte om vi är kulturella på egen hand, och bygger oss egna små elfenbenstorn av väl odlade kulturella intressen. Som tur är så har vi tillgång till någonting varken dansbaneungdomarna, rejvungdomarna eller, tydligen, dagens politiker har tillgång till: internet, och dess mentalitet.

Makten ligger i våra händer. Bollen är din. Använd den väl.