Övervakning på arbetsplatsen

Det börjar alltid som någonting oskyldigt. Som en ny kul grej som ska boosta lagandan (och produktiviteten). En skoj tävling om vem som kan prestera mest på kortast tid. Den som vinner får till och med en bonus - alla blir nöjda och glada.

Särskilt den som får i uppgift att dokumentera presterandet. Inte bara det bästa, utan även det sämsta. Och allt däremellan, så att det kan jämföras både över tid och mellan anställda. Den med bäst genomsnitt vinner. Den med sämst genomsnitt bestraffas.

Siffrorna ljuger inte. De berättar precis hur produktiv du är, och håller ett ständigt öga på dig. Så att du inte ska slappna av och tro att det är lugnt bara för att det är lugnt. Arbetsro är inte bra för genomsnittet, trots allt.

Kom ihåg: den med sämst siffror åker ut först.

Syftet med att mäta saker är att kunna jämföra dem. Syftet med att jämföra saker är att se vilket alternativ som är fördelaktigast. Det ligger i sakens natur, men det är ändå värt att påpeka, eftersom det sätter fingret på varför det över huvud taget mäts. Det är inte för att säkerställa kvalitet och göra uppföljningar kring dolda hälsorelaterade bekymmer som förekommer på arbetsplatsen - det är för att se vem som ska sparkas härnäst.

Med hotet om avsked som dold piska, får varje anställd motivation att göra väl ifrån sig i jämförelse. Det blir en negativ tävling, där målet är att inte komma sist. De som motiveras av viljan att vinna kommer att försöka prestera för att vinna - de som motiveras av desperationen att inte komma sist kommer att tvinga sig att prestera av den anledningen. Och varje månad blir genomsnittet så mycket högre, i jämförelse.

Ensam är inte stark. Ensam är bara en siffra i en kolumn, och kan bytas ut mot andra siffror som ser bättre ut.

Som med all ensamhet, så är det bästa botemedlet att kommunicera med andra. Den som bara har en genomsnittssiffra att jämföra med kan bara förändra sig själv; den som kan jämföra och samförstå situationen med andra kan ta saken i kollektiva händer och göra någonting åt den.

Så som att i aktivt samförstånd pressa ner arbetstakten till en lagom, människovärdig mak, i stället för att ständigt försöka pressa uppåt. Det är ingen tävling, vare sig uppåt eller nedåt - det är en arbetsplats värd namnet.

Många arbetsplatser mäter ditt beteende. Vissa i tävlingsform, andra bara rent generellt. Det viktigaste att komma ihåg är att det inte är du som underpresterar, utan situationen som försöker få dig att känna dig som att du gör det. Lösningen är inte att konstant pressa arbetsbördan uppåt - lösningen är att prata med dina arbetskamrater och komma överens om att ni inte tänker bli utpressade.

Det är en arbetsmiljöfråga, trots allt.