"Men så får man väl inte säga i det här landet"

Grejen är att, jo, det får man. Faktum är att "det" är så pass sägbart att det finns en mycket känd hemsida (mest känd för sin avsaknad av pixlar) där "det" sägs om och om och om och om och om igen. Det är närmast otroligt hur ofta, mycket och länge "det" har sagts. Blotta volymen kan få den känslige att baxna - det är nästan som att det finns en grupp människor vars enda kontakt med språket tycks vara deras sägande av precis detta.

Vilket är ett gissel. Inte minst eftersom "det" är ett estetiskt haveri.

"Det" är förstås vadhelst den som känner sig osagd vill att det ska vara för ögonblicket. Vanligtvis tenderar det att ha med muslimer, invandrare och muslimska invandrare att göra. Uteslutande. I mängder.

Nyckeln till att inte vara ett estetiskt haveri är moderation. Återhållsamhet. Ett stilfullt användande av de troper som passar, väl avvägda och med tillräcklig variation för att inte bli rutin. Det finns ett egenvärde i att inte reducera sitt språk till ett närmast industriellt återupprepande av vissa standardfraser. I att inte i alla lägen drämma till med de stora figurerna. I att, när det behagar, ge utrymme även för det subtila och textsköna.

Det estetiska haveriet ligger i den akuta frånvaron av allt sådant. Det finns ingen eftertanke, ingen subtilitet, inga inbyggda referenser till tidigare storheter. Det är pang på rödbetan, alltid, konstant. Ingen stil, bara kalabalik.

Du har förmodligen sett det in action många gånger. Du befinner dig på internet och försöker ha en gemytlig konversation med de som råkar vara online just då, och helt oförhappandes dyker någon upp och proklamerar att muslimerna minsann kommer att förgöra oss alla! Utan inbjudan, utan koppling till vare sig gemytlighet eller diskussion, och utan att på något vis förändra det sagda från de tusen andra gånger det sagts. Det är så pass utan mänsklig bearbetning att det ligger nära till hands att undra om det inte sitter en robot vid tangentbordet.

Månne hade en robot varit effektivare. Det hade undanröjt doften av besvikelse och bortkastad mänsklig potential.

Problemet är inte att man inte får säga saker i det här landet. Man får bevisligen säga dem, och i stora mängder. Problemet är att det för allt för många är både tänkbart och görbart att kasta estetiken överbord och göra sig själva till viljelösa automatoner. Av alla möjliga saker som hade kunnat tänkas, sägas och göras, så väljer de - "det".

Man får säga många saker i det här landet.

Man får dessutom gärna låta bli att göra landet fulare medan man säger det.