Den hemska feminismen anfaller! ...på något vis!

Det är väldigt inne att argumentera med feminismen som soptipp. Dvs att en lastar allt ont i världen över den och sedan glömmer bort den totalt närhelst den inte är på tal. Det spelar ingen roll var, när eller hur - feminismen vill alltid det ondaste av alla onda ting, och det är ingen hejd på ondskapet när avlassandet väl börjat.

Det finns mycket elände i världen som ska bort. Tydligen.

Det märkligaste är att det alltid är feminismen som generellt spöke som står för alla dessa ondskaper. Det är väldigt sällan någon specifik yttring eller person som nämns. Som om skräcken är mer existentiell än materiell.

Jag förväntar mig nu att någon ska utbrista ett triumfatoriskt AHA! och vifta med ett exemplar av SCUM-manifestet. Vilket, om vi bortser från att verket var mer av ett konstprojekt än någonting annat, är intressant i den mån att det antyder att det bara skrivits ett enda provokativt verk sedan 1967.

Vilket, onekligen, gör den allomfattande feministkonspirationen aningen mindre imponerande än dess rykte antyder. En enda text på fyrtio år? Really?

Det får en att undra. Är det Judith Butler som är den hemska faran? bell hooks? Angela Davis? Susan Faludi? Helene Cixous? Luce Irigaray? Julia Kristeva? Catharine MacKinnon? Susan Bordo? Simone de Beauvoir? Betty Friedan? Virginia Woolf? Mary Wollstonecraft? Sojourner Truth? -

Om du till äventyrs kliar dig i huvudet och undrar vilka dessa personer är, så är det ett tecken. Ett tecken på att du inte riktigt vet vad du talar om, och utgår från självförtroende snarare än kunskap i din kritik.

Vilket är lite som att kritisera Sagan om Ringen utan att veta vem Gandalf är. Hur bra ens pokerface än är så ser en fortfarande dum ut.

Kämpa.