Övervakning på arbetsplatsen

Det börjar alltid som någonting oskyldigt. Som en ny kul grej som ska boosta lagandan (och produktiviteten). En skoj tävling om vem som kan prestera mest på kortast tid. Den som vinner får till och med en bonus - alla blir nöjda och glada.

Särskilt den som får i uppgift att dokumentera presterandet. Inte bara det bästa, utan även det sämsta. Och allt däremellan, så att det kan jämföras både över tid och mellan anställda. Den med bäst genomsnitt vinner. Den med sämst genomsnitt bestraffas.

Siffrorna ljuger inte. De berättar precis hur produktiv du är, och håller ett ständigt öga på dig. Så att du inte ska slappna av och tro att det är lugnt bara för att det är lugnt. Arbetsro är inte bra för genomsnittet, trots allt.

Kom ihåg: den med sämst siffror åker ut först.

Syftet med att mäta saker är att kunna jämföra dem. Syftet med att jämföra saker är att se vilket alternativ som är fördelaktigast. Det ligger i sakens natur, men det är ändå värt att påpeka, eftersom det sätter fingret på varför det över huvud taget mäts. Det är inte för att säkerställa kvalitet och göra uppföljningar kring dolda hälsorelaterade bekymmer som förekommer på arbetsplatsen - det är för att se vem som ska sparkas härnäst.

Med hotet om avsked som dold piska, får varje anställd motivation att göra väl ifrån sig i jämförelse. Det blir en negativ tävling, där målet är att inte komma sist. De som motiveras av viljan att vinna kommer att försöka prestera för att vinna - de som motiveras av desperationen att inte komma sist kommer att tvinga sig att prestera av den anledningen. Och varje månad blir genomsnittet så mycket högre, i jämförelse.

Ensam är inte stark. Ensam är bara en siffra i en kolumn, och kan bytas ut mot andra siffror som ser bättre ut.

Som med all ensamhet, så är det bästa botemedlet att kommunicera med andra. Den som bara har en genomsnittssiffra att jämföra med kan bara förändra sig själv; den som kan jämföra och samförstå situationen med andra kan ta saken i kollektiva händer och göra någonting åt den.

Så som att i aktivt samförstånd pressa ner arbetstakten till en lagom, människovärdig mak, i stället för att ständigt försöka pressa uppåt. Det är ingen tävling, vare sig uppåt eller nedåt - det är en arbetsplats värd namnet.

Många arbetsplatser mäter ditt beteende. Vissa i tävlingsform, andra bara rent generellt. Det viktigaste att komma ihåg är att det inte är du som underpresterar, utan situationen som försöker få dig att känna dig som att du gör det. Lösningen är inte att konstant pressa arbetsbördan uppåt - lösningen är att prata med dina arbetskamrater och komma överens om att ni inte tänker bli utpressade.

Det är en arbetsmiljöfråga, trots allt.

Den hemska feminismen anfaller! ...på något vis!

Det är väldigt inne att argumentera med feminismen som soptipp. Dvs att en lastar allt ont i världen över den och sedan glömmer bort den totalt närhelst den inte är på tal. Det spelar ingen roll var, när eller hur - feminismen vill alltid det ondaste av alla onda ting, och det är ingen hejd på ondskapet när avlassandet väl börjat.

Det finns mycket elände i världen som ska bort. Tydligen.

Det märkligaste är att det alltid är feminismen som generellt spöke som står för alla dessa ondskaper. Det är väldigt sällan någon specifik yttring eller person som nämns. Som om skräcken är mer existentiell än materiell.

Jag förväntar mig nu att någon ska utbrista ett triumfatoriskt AHA! och vifta med ett exemplar av SCUM-manifestet. Vilket, om vi bortser från att verket var mer av ett konstprojekt än någonting annat, är intressant i den mån att det antyder att det bara skrivits ett enda provokativt verk sedan 1967.

Vilket, onekligen, gör den allomfattande feministkonspirationen aningen mindre imponerande än dess rykte antyder. En enda text på fyrtio år? Really?

Det får en att undra. Är det Judith Butler som är den hemska faran? bell hooks? Angela Davis? Susan Faludi? Helene Cixous? Luce Irigaray? Julia Kristeva? Catharine MacKinnon? Susan Bordo? Simone de Beauvoir? Betty Friedan? Virginia Woolf? Mary Wollstonecraft? Sojourner Truth? -

Om du till äventyrs kliar dig i huvudet och undrar vilka dessa personer är, så är det ett tecken. Ett tecken på att du inte riktigt vet vad du talar om, och utgår från självförtroende snarare än kunskap i din kritik.

Vilket är lite som att kritisera Sagan om Ringen utan att veta vem Gandalf är. Hur bra ens pokerface än är så ser en fortfarande dum ut.

Kämpa.

Alla är missnöjda med alla. Särskilt dom där

Piratpartiet är på sätt och vis det mest otacksamma parti en kan engagera sig i. Under partiarbetandets gång dyker det lite då och då upp omständigheter som kan göra dig ovän med ganska precis alla. Höger, vänster, mitten, extremist, orkaist - alla.

För att ta ett exempel: när romregistret uppdagades, så var det många som blev arga när det påpekades att även romer har rätt att inte bli massövervakade. Att alla har den rätten gick inte in - ilskan som riktas mot denna specifika delmängd av alla hade redan tagit plats.

Gissa hos vilka.

Sedan blir folk arga när det påpekas att även sådana som inte gillar romer har rätt att inte bli massövervakade, de också. Och WHAM - samma grej igen. Fast åt andra hållet.

Det var då faen.

Det generella mönstret här är att de flesta stödjer rätten att inte bli massövervakad. Så länge det inte gäller en viss specifik grupp. Då släpper spärrarna, och ilskan träder fram.

Wham.

En intressant aspekt är att alla grupper tenderar att ha sina egna grupper som borde exkluderas från begreppet "alla". Alla har rätt att - men inte dom, för dom är [fördom].

Det finns alltid någon. Alla har någon de inte tycker borde ingå i gruppen alla.

Det är ett gissel att vara piratpartist.

FRA: det svenska näringslivets mest lyssnande beskyddare?

FRA har talat. Likt alla organisationer som finns så har de ett intresse av att fortsätta finnas, och ett led i detta fortsatta befinnande är att applicera PR på samtiden. De kanske inte behöver det för att bedriva sin kärnverksamhet, men det underlättar arbetsmiljöarbetet att inte vara en allt för universellt oomtyckt organisation. För att inte tala om rekryteringsarbetet.

Så har säger FRA: "Utlänningarna anfaller! Och de stjäl våra jobb!"

Vilket, onekligen, är ett bekant tema. Har vi hört det från något annat håll, möjligen?

Det finns två problem med detta. Det ena är att det är dumt att anamma populistisk skräckpropaganda för att motivera sin egen verksamhet. Demagogi i all ära, men det finns en poäng i att inte vara både demagog och myndighet. Det underminerar anseendet och trovärdigheten hos myndighetsutövandet, och omintetgör all eventuell pondus som ackumulerats under verksamhetens gång. Det är svårt att vara en opartisk utförare av ett givet uppdrag och samtidigt vara en aktiv debattpådrivare.

Det andra problemet är att det inte är och aldrig någonsin varit FRA:s uppdrag att säkerställa Sveriges konkurrenskraft annat än när det gäller massövervakning. Det ingick inte i paketet när FRA röstades igenom, och såvida de inte självmant expanderat sin verksamhet så är det fortfarande inte en del av paketet.

Faktum är att den sittande regeringen har en mycket klar, tydlig och omisskännlig linje när det gäller hur Sveriges konkurrenskraft ska säkerställas, och det är att få så många i arbete som möjligt. Helst genom att sänka skatten.

FRA har talat. Och ju mer en tänker på vad de har sagt, desto mindre begripligt blir det. Är de, möjligen, själva pådrivande i den ändamålsglidning som drabbar alla tillgängliga verktyg? Är de fartblinda, och tar sig friheter att göra sådant de inte var ämnade att göra? Vet våra ansvariga politiker ens vad de ska ha FRA till?

Intrigen tätnar. Men en sak torde stå klar:

Utlänningarna stjäl inte våra jobb i det här fallet heller.

Alla högermän ser likadana ut på avstånd. På nära håll också

Det finns en aspekt av SUPERVALÅRET™ som jag ser fram emot med extra tinder i ögonen, och det är utsikten att se Alliansens parter subtilt försöka motivera varför en ska rösta på just dem framför alternativen. Att se Folkpartiet försöka armbåga till sig Moderaternas väljare, och så vidare.

Diskret, förstås. Utan att det märks.

Alliansen är en märklig företeelse. Å ena sidan är det fyra partier som går samman i ett samarbete. Å andra sidan är det fyra partier. Å tredje sidan spelar det ingen roll vilket av dem en röstar på - Moderaterna kommer välja statsminister och politisk inriktning i vilket fall.

Vilket onekligen gör att utrymmet för intern profilering och positionering är ganska begränsat. Det går inte direkt att hävda att de andra kommer att bringa katastrof och ruin om en röstar på dem, i och med att de är samarbetspartners. Det måste ändå framhävas någon slags komparativ fördel, någonting som gör att det är bättre att rösta på exempelvis Folkpartiet än Moderpar- Moderaterna.

Det är trots allt fyra partier i ett samarbete. Inte ett parti med fyra samarbetande organisationer.

Nu tror jag inte att världens meste örebroare och moderat, Kent Persson, kommer att stå främst i ledet i detta valarbete. Men det kommer att pågå, diskret, mellan raderna. Smågnabb i fasaderna, illa dolda pikar i sociala medier, utfall och utspel som är subtilt designade för att peta de andra i revbenen.

Det kommer att bli fenomenalt intressant att beskåda.

Det kommer även att bli fenomenalt kul att hjälpa denna process på traven. För vad är väl inte mer besvärande för en centerpartist att höra än den oskyldiga frågan: jag står i valet mellan er och Folkpartiet - varför ska jag välja er framför dem?

Nya tider. Goda tider.

"Men så får man väl inte säga i det här landet"

Grejen är att, jo, det får man. Faktum är att "det" är så pass sägbart att det finns en mycket känd hemsida (mest känd för sin avsaknad av pixlar) där "det" sägs om och om och om och om och om igen. Det är närmast otroligt hur ofta, mycket och länge "det" har sagts. Blotta volymen kan få den känslige att baxna - det är nästan som att det finns en grupp människor vars enda kontakt med språket tycks vara deras sägande av precis detta.

Vilket är ett gissel. Inte minst eftersom "det" är ett estetiskt haveri.

"Det" är förstås vadhelst den som känner sig osagd vill att det ska vara för ögonblicket. Vanligtvis tenderar det att ha med muslimer, invandrare och muslimska invandrare att göra. Uteslutande. I mängder.

Nyckeln till att inte vara ett estetiskt haveri är moderation. Återhållsamhet. Ett stilfullt användande av de troper som passar, väl avvägda och med tillräcklig variation för att inte bli rutin. Det finns ett egenvärde i att inte reducera sitt språk till ett närmast industriellt återupprepande av vissa standardfraser. I att inte i alla lägen drämma till med de stora figurerna. I att, när det behagar, ge utrymme även för det subtila och textsköna.

Det estetiska haveriet ligger i den akuta frånvaron av allt sådant. Det finns ingen eftertanke, ingen subtilitet, inga inbyggda referenser till tidigare storheter. Det är pang på rödbetan, alltid, konstant. Ingen stil, bara kalabalik.

Du har förmodligen sett det in action många gånger. Du befinner dig på internet och försöker ha en gemytlig konversation med de som råkar vara online just då, och helt oförhappandes dyker någon upp och proklamerar att muslimerna minsann kommer att förgöra oss alla! Utan inbjudan, utan koppling till vare sig gemytlighet eller diskussion, och utan att på något vis förändra det sagda från de tusen andra gånger det sagts. Det är så pass utan mänsklig bearbetning att det ligger nära till hands att undra om det inte sitter en robot vid tangentbordet.

Månne hade en robot varit effektivare. Det hade undanröjt doften av besvikelse och bortkastad mänsklig potential.

Problemet är inte att man inte får säga saker i det här landet. Man får bevisligen säga dem, och i stora mängder. Problemet är att det för allt för många är både tänkbart och görbart att kasta estetiken överbord och göra sig själva till viljelösa automatoner. Av alla möjliga saker som hade kunnat tänkas, sägas och göras, så väljer de - "det".

Man får säga många saker i det här landet.

Man får dessutom gärna låta bli att göra landet fulare medan man säger det.

Den som inte har något att ljuga om har inget att dölja

Många reagerar på den senaste tidens massiva avslöjanden om den massiva massövervakningen. En del reagerar med ett "och? det är väl inget förvånande? det visste vi ju hela tiden!".

Det enda rätta sättet att svara på sådant är att säga "och? det är väl inget förvånande att du tänker så? det visste vi ju hela tiden!". Utan vidare pardon.

Det stora problemet med att inte bli förvånad är att saker inte blir bättre bara för att de funnits länge. Det som var fel igår är lika fel idag, och det enda som förändrats är hur mycket de som sitter vid spakarna kan skylla ifrån sig med ursäkten att de inget visste. För de visste, och alla andra visste också. I längden blir det pinsamt genomskinligt att låtsas inte veta, och försöken att hålla masken än pinsammare.

Så som vår ärade utrikesministers försök i en nyligen publicerad debattartikel. En välvillig tolkning av denna är att Bildts tysta diplomati är ytterst effektiv, och i praktiken leder till att han inte ens hörs här på hemmaplan. Den egna regeringen tycks definitivt inte ha hört beskedet om att Sverige är (eller ens borde vara) ett föredöme när det gäller övervakning, och tänker därmed inte lyfta ett finger för att göra verklighet av de fagra orden. Den tysta diplomatin är så pass effektiv att inte ens det egna laget hör den.

Problemet med att låtsas inte veta om hur landet ligger är att en tvingas ljuga om det. Och ju längre en ljuger om någonting, desto mer invecklade behöver ljugandet bli, och desto mer förväntat blir det. Efter hand blir det så pass förväntat att allt misstros. I längden blir det möjligt att vara helt sanningsenlig och ändå tas för den lögnare en är.

Vilket onekligen är en intressant sits att försöka styra ett land från. Det är i det närmaste motsatsen till den regeringsduglighet som vår sittande regerings propagandamaskineri är så förtjust i att prata om.

Ty ett propagandamaskineri är vad det är. Av nödvändighet. Om en sten inte är en sten, vatten inte är vått, och två plus två inte är fyra - då återstår bara att vrida och vända på sanningen tills lögnen framstår som ett bättre alternativ.

Det spelar ingen roll huruvida en gillar eller ogillar den de facto pågående massövervakningen - läget är problematiskt i vilket fall. Antingen eftersom övervakningen pågår, eller för att det ljugs om den.

Det är en öppen fråga vilket som är värst. Bli inte förvånad över ifall du byter uppfattning om saken med jämna mellanrum. -