Traditioner byggs fort

Traditioner byggs fort. Fortare än en tror. Traditioner så som, säg, att skriva ett kort inlägg till deltagarna på Ung Pirats introduktionsutbildning efter varje tillfälle.

Nu vet jag att de flesta av er inte gått denna, och därmed inte kan förväntas känna till detaljerna i sammanhanget. En kort sammanfattning av vad dessa utbildningstillfällen innehåller skulle se ut så här: två dagars föreläsande och allmänt introducerande, följt av två dagars Brysselvaro. Under de första två dagarna brukar jag vara med och vara både föreläsande och introducerande; under de två andra dagarna brukar jag vara någon annan stans.

För att inte försvinna allt för abrupt så skriver jag dessa inlägg. Som tydligen, enligt rykten från säkra källor, läses för deltagarna innan flyget till Bryssel händer. Antingen som en åminnelse om gamla andar eller som ett sätt att fördriva väntetiden - eller bägge.

Traditioner byggs fort.

Så som, säg, själva utbildningarna. För ett år sedan fanns de inte, och under det gångna året har jag varit med om att bygga upp någonting som förmodligen kommer att leva kvar bortom mig. Jag var med om att skriva de första planeringsdokumenten, och har sett det hela växa från idé till realisation och konsekvens. Jag är alpha, men inte omega, och även om jag varit med om alla tillfällen hittills så inser jag att det kommer komma en dag när min skapelse klarar sig utan mig.

Jag har skapat någonting som kommer överleva utan mig. Och som kommer ha effekter som är går långt utöver vad jag egentligen förstår. Både i termer av omedelbara upplevelser och lite mer svårfångade reflektioner över längre tid. Nära hundra personer har trots allt redan genomgått introduktionen, och det vore ett intressant projekt att försöka sammanställa vilka idéer deltagarna har genomfört efteråt.

Ty effekter har det haft. Ibland väntade, ibland oväntade.

Vilket, onekligen, är en käftsmäll rakt i magen på tanken att det inte går att förändra världen. För det går ju! Jag har ju gjort det, och de som har förändrat världen efter att ha blivit introducerade har många gånger hälsat att jag haft någonting med saken att göra. Jag, och/eller det team av kunniga personligheter som finns på plats. 

Det går att förändra världen till det bättre. Och det går att bygga traditioner och institutioner som kommer se till så att världsförbättringen sker på ett systematiskt och planerat vis. Med resurser snarare än förtvivlan. Det kan göras.

Nu ska inte detta läsas som ett "hej och tack för fisken". Jag är inte klar med att vara den uråldrige representanten från en tidigare generation av pirater än, och den som till äventyrs känner att det finns världsförbättrande kvar att göra kan fortfarande få min och Ung Pirats hjälp att göra just detta.

Traditioner byggs fort. Let's do it. På ditt sätt.

Till morgondagens resenärer

Efter varje tillfälle undrar jag vad det är deltagarna kommer bära med sig i sina minnen. Det är alltid olika efter varje gång - eftersom det inte går att kliva ner i samma flod två gånger, som minst en legitimerad gammal grek sade.

Efter den här gången hoppas jag att det är apelsiner. Många sådana.

Fast å andra sidan. En apelsin är inte till någon nytta ifall en behåller dem. De gör sig som bäst när de delas med andra - helst många samtidigt. De är ju trots allt intressanta föremål, nästan som gjorda för att skapa välvilja om de bara används med förståelse.

Och det bästa är att det finns ett oändligt antal apelsiner, när de väl börjat kastas. Likt en gammelgrekisk version av fildelning.

Eller, nej. Det är det näst bästa. Det absolut bästa är att jag inte har någon aning om vad som kommer att hända när apelsinerna väl börjat fylla luften. Det kan vara ganska precis vad som helst - precis som det ska vara.

Poängen är ju trots allt inte att jag ska berätta för er vad ni ska göra, utan att ni ska berätta för världen vad den ska göra.

Så. Bryssel väntar. Och sedan allting annat!

(:~~~~~~~~~~~~

När kompetenser gör för ont för att behållas

Jag skrev just en tenta. En salstenta. Ni vet, tenta modell 1A. Papper, penna och pepparmint.

Den sortens tenta.

Det är märkligt, det där. Att den enda gången i livet då jag skriver någonting för hand är de få gånger det är dags för salstentaskrivning. Tydligen klarar jag resten av tillvaron så pass väl utan att skriva för hand att jag inte ens tänker på att jag klarar mig utan denna förmåga.

Vilket är tur, på sitt sätt. Jag lärde mig aldrig konsten att skriva ordentligt för hand. Vilket månne är både symptom och orsak - brist på behov medförde en brist på motivation, vilket i sin tur medförde en brist på behov.

Jag kan dock inte skaka ifrån mig känslan att det är ett tecken i tiden. Förmågor som i hundratals och tusentals år varit av högsta vikt - att skriva för hand var i den längsta av tider det enda sättet att skriva - har helt plötsligt blivit någonting valbart. Någonting som kan göras, men som med stor säkerhet kan ignoreras genom vardagen utan att någon märker någonting särskilt.


Det är en förändring som heter duga. Helt plötsligt är det som för bara några generationer sedan var ett absolut krav en valfrihet.

Det är också en indikation på att våra institutioner också behöver förändras. Jag kan inte vara den enda som kommer undan med att ha en handstil som i praktiken är en halv nyans ovanför oläslig, och eventuellt kommer vi antingen behöva sätta in extra resurser i skolan för att rädda handskrift som kompetens, eller ställa om skolan till att förbereda eleverna (och studenterna!) för en värld som de facto inte längre kräver handskrift längre.

Som sagt. Den enda gången i livet jag skriver någonting för hand är i vissa ytterst specifika situationer, och jag misstänker att jag inte kommer kunna bo på campus för evigt. Vilket månne är synd, i och med att jag skulle förlora denna nästan vunna kompetens så fort jag slutar använda den. Å andra sidan är det ju en bevisligen onödig kompetens, så det är nog inte en större förlust i det lite längre loppet.

Å tredje sidan kommer jag inte sakna dessa evinnerliga skrivkramper jag får efter varje salstentamen. Visst är det tydligen en dygd att lida för sin konst, men det finns gränser. -

Den inverterade foliehatten

Ordet foliehatt används ibland för att beskriva en människa eller gruppering som besitter märkliga åsikter. Ofta av det konspiratoriska hållet, där olika personer eller organisationer förses med illsinniga avsikter och inbillade superkrafter. För att skydda sig från dessa illsinniga besittare av superkrafter begår dessa individer märkliga handlingar - exempelvis bärandet av foliehattar, som enligt uppgift förhindrar tankeläsning via elektromagnetiska avläsare.

Anledningen till att ordet "foliehattar" används för att beskriva människor som uppvisar detta beteende är för att det fångar essensen i det hela. Ett märkligt beteende som motiveras av ett sammanhängande men för utomstående obegripligt tänkande.

Efter den senaste tidens högljuddhet från Anonymous - vars enda egentliga "hack" var att de lurade i journalister att använda ordet "hackare" - har regeringen gett uttryck för en vilja att straffa så kallade hackare hårdare. För att skydda oss alla från den fara som tydligen exemplifieras av pojkdrömmen Anonymous.

På något vis. Kanske läser de ens tankar via elektromagnetiska avläsare. Eller något liknande - de farliga hackers de föreställer sig är tydligen väldigt mycket farligare än de hackers som faktiskt finns.

Helt plötsligt börjar regeringen uppvisa märkliga beteenden med märkligare motiveringar. Motiveringar som sedan visar sig vara helt obegripliga när de läggs fram för oss som till äventyrs inte delar deras plötsliga skräck för - tja, vad? Det framgår inte riktigt. Bara att Åtgärder Måste Vidtas. Hemlig avlyssning, mobiliserade resurser, skärpta straffskalor - låt inte de farliga hackarna komma undan!

Vilket för oss till den inverterade foliehatten. Den som påpekar att åtgärder kanske är något av en överdrift med tanke på den minst sagt luddiga hotbilden, och att det kanske finns anledning att tänka in andra principer än den rena skräckreflexen, är - hör och häpna - det parti som kallats foliehattsparti flest gånger av alla partier. Piratpartiet.

Vi har alltså en sittande regering som kräver hårdare tag och ineffektiva åtgärder för att fånga hjärnspöken, och ett parti som förespråkar eftertanke före vidtagandet av förhastade åtgärder med en närmast garanterad potential för ändamålsglidningens oförutsedda konsekvenser.

Jag vet inte vad ni känner, men jag känner att den där foliehatten börjar inverteras. Helt plötsligt är det etablissemanget som hoppar skräckslaget när det ser sin egen skugga, och de förment radikala så kallade foliehattarna som talar om värdet av försiktighet, förtydligande och förankrande när det gäller politiska åtgärder. De traditionellt eftertänksamma aspekter som foliehattar världen över i oförstånd ständigt stångar sina folieklädda huvuden mot.

Det sägs att vi lever i märkliga tider. Jag är böjd att hålla med.

När Anonymous hackade de svenska mediernas rubrikkåthet

På något vis har folk fått för sig att hacking har någonting med datorer att göra. Månne för att det blir desto enklare att sätta sig in i komplicerade system med hjälp av den processorkraft och de visualiseringsmöjligheter som en dator tillhandahåller, men strikt talat så är en dator egentligen inte nödvändig. Hacking handlar om att få tillgång till information, och är en relativt teknikneutral företeelse.

Detta illustreras bäst av den vanliga arbetsplatsen. Det enklaste sättet att få tillgång till vad det än är en är ute efter, är att helt enkelt prata med folk och använda deras naturliga pratsamhet för att ta reda på saker och ting. Människor älskar att prata om vad de gör, och om de blir tillfrågade berättar de ofta mer än de kanske borde. Vilket gör att den som vet vilka frågor som ska ställas kan ta reda på allt de behöver genom att helt enkelt vara trevlig att prata med.

Vi kan kalla det social hacking.

Den som vill hacka har en fördel om denne förstår datasystem och hur de fungerar. Men en större fördel ligger hos den som förstår sociala system och hur de fungerar. Genom att använda den info och de tillgångar som kan tillskansas genom att använda de redan existerande sociala processernas rutinartade gång, kan den som verkligen vill åstadkomma saker göra det utan allt för stor ansträngning. Ge systemet ett input att (re)agera på, och det kommer att göra det - eftersom det är det systemet gör när det fungerar som det ska.

Ordet "system" ska här förstås som en tom behållare som kan fyllas med vilket innehåll som passar för stunden. En arbetsplats är ett system, och ett lands medierapportering likaså.

Igår och idag visade Aftonbladet och andra sensationsmedier att Sveriges medier är gravt sårbara för hacking, och att den som vill piska upp redaktionerna till oproportionerligt spektakulära former av sensationslysteri numera har ett idiotsäkert sätt att göra det. Säg helt enkelt att Anonymous gör någonting, och krigsrubrikerna är i det närmaste garanterade.

För den som till äventyrs har en agenda så är det här ett fenomenalt användbart verktyg att ha till hands. Med en minimal ansträngning av social hacking kan mediemaskineriet sättas i full spin, och när spinneriet väl är igång så kan förslag och diskussioner som i andra fall vore otänkbara helt plötsligt läggas fram som det naturligaste i världen.

Håller ett internationellt hackernätverk på att ta över världen? FORT, GÖR NÅGONTING!

Att Anonymous är mer av en litterär genre populär bland ynglingar är inte relevant i sammanhanget. Och anledningen till att det inte är relevant, är för att de journalister och redaktörer som sätter igång det krigsrubricerande spinmaskineriet antingen inte vet eller vill låtas om att det är relevant. Okunskap eller cynism - eller den ack så skrämmande kombinationen av de tu - gör att de stora rubrikerna händer i alla fall, och för den som har en agenda att driva kan detta brukas och missbrukas.

Jag är ledsen, Aftonbladet och medspelare, men om ni ska hålla på så här så kan ni lika gärna sluta kalla er journalister på en gång. Ni låtsas inte ens om att ni ens känner till vad en journalists ethos består i, och alla former av objektiv rapportering dör i den paraduppvisning av okunskap era rubriker basunerar ut över världen.

Och vet ni vad?

Ni har dessutom gjort massor av gratis reklam för Anonymous som ett coolt fenomen. Den senaste heta trenden. Er trovärdighet byttes ut mot det grundmurade intrycket hos varje digitalt entusiastisk högstadieklassare i landet att Anonymous är någonting att vara intresserad av.

För den som verkligen är intresserad av hacking är gårdagens DDoS-attacker småpotatis. De överdrivna reaktionerna på dem, däremot, är högintressant, och kommer att användas flitigt under de kommande åren. Anonymous hade inte detta användningsområde i åtanke när de lekte ut sina hackerdrömmar, men varje person som har två öron att lyssna med vet numera att det här fungerar bättre än gammalt ohederligt datorknackande.

Expect it.