När kompetenser gör för ont för att behållas

Jag skrev just en tenta. En salstenta. Ni vet, tenta modell 1A. Papper, penna och pepparmint.

Den sortens tenta.

Det är märkligt, det där. Att den enda gången i livet då jag skriver någonting för hand är de få gånger det är dags för salstentaskrivning. Tydligen klarar jag resten av tillvaron så pass väl utan att skriva för hand att jag inte ens tänker på att jag klarar mig utan denna förmåga.

Vilket är tur, på sitt sätt. Jag lärde mig aldrig konsten att skriva ordentligt för hand. Vilket månne är både symptom och orsak - brist på behov medförde en brist på motivation, vilket i sin tur medförde en brist på behov.

Jag kan dock inte skaka ifrån mig känslan att det är ett tecken i tiden. Förmågor som i hundratals och tusentals år varit av högsta vikt - att skriva för hand var i den längsta av tider det enda sättet att skriva - har helt plötsligt blivit någonting valbart. Någonting som kan göras, men som med stor säkerhet kan ignoreras genom vardagen utan att någon märker någonting särskilt.


Det är en förändring som heter duga. Helt plötsligt är det som för bara några generationer sedan var ett absolut krav en valfrihet.

Det är också en indikation på att våra institutioner också behöver förändras. Jag kan inte vara den enda som kommer undan med att ha en handstil som i praktiken är en halv nyans ovanför oläslig, och eventuellt kommer vi antingen behöva sätta in extra resurser i skolan för att rädda handskrift som kompetens, eller ställa om skolan till att förbereda eleverna (och studenterna!) för en värld som de facto inte längre kräver handskrift längre.

Som sagt. Den enda gången i livet jag skriver någonting för hand är i vissa ytterst specifika situationer, och jag misstänker att jag inte kommer kunna bo på campus för evigt. Vilket månne är synd, i och med att jag skulle förlora denna nästan vunna kompetens så fort jag slutar använda den. Å andra sidan är det ju en bevisligen onödig kompetens, så det är nog inte en större förlust i det lite längre loppet.

Å tredje sidan kommer jag inte sakna dessa evinnerliga skrivkramper jag får efter varje salstentamen. Visst är det tydligen en dygd att lida för sin konst, men det finns gränser. -