När Anonymous hackade de svenska mediernas rubrikkåthet

På något vis har folk fått för sig att hacking har någonting med datorer att göra. Månne för att det blir desto enklare att sätta sig in i komplicerade system med hjälp av den processorkraft och de visualiseringsmöjligheter som en dator tillhandahåller, men strikt talat så är en dator egentligen inte nödvändig. Hacking handlar om att få tillgång till information, och är en relativt teknikneutral företeelse.

Detta illustreras bäst av den vanliga arbetsplatsen. Det enklaste sättet att få tillgång till vad det än är en är ute efter, är att helt enkelt prata med folk och använda deras naturliga pratsamhet för att ta reda på saker och ting. Människor älskar att prata om vad de gör, och om de blir tillfrågade berättar de ofta mer än de kanske borde. Vilket gör att den som vet vilka frågor som ska ställas kan ta reda på allt de behöver genom att helt enkelt vara trevlig att prata med.

Vi kan kalla det social hacking.

Den som vill hacka har en fördel om denne förstår datasystem och hur de fungerar. Men en större fördel ligger hos den som förstår sociala system och hur de fungerar. Genom att använda den info och de tillgångar som kan tillskansas genom att använda de redan existerande sociala processernas rutinartade gång, kan den som verkligen vill åstadkomma saker göra det utan allt för stor ansträngning. Ge systemet ett input att (re)agera på, och det kommer att göra det - eftersom det är det systemet gör när det fungerar som det ska.

Ordet "system" ska här förstås som en tom behållare som kan fyllas med vilket innehåll som passar för stunden. En arbetsplats är ett system, och ett lands medierapportering likaså.

Igår och idag visade Aftonbladet och andra sensationsmedier att Sveriges medier är gravt sårbara för hacking, och att den som vill piska upp redaktionerna till oproportionerligt spektakulära former av sensationslysteri numera har ett idiotsäkert sätt att göra det. Säg helt enkelt att Anonymous gör någonting, och krigsrubrikerna är i det närmaste garanterade.

För den som till äventyrs har en agenda så är det här ett fenomenalt användbart verktyg att ha till hands. Med en minimal ansträngning av social hacking kan mediemaskineriet sättas i full spin, och när spinneriet väl är igång så kan förslag och diskussioner som i andra fall vore otänkbara helt plötsligt läggas fram som det naturligaste i världen.

Håller ett internationellt hackernätverk på att ta över världen? FORT, GÖR NÅGONTING!

Att Anonymous är mer av en litterär genre populär bland ynglingar är inte relevant i sammanhanget. Och anledningen till att det inte är relevant, är för att de journalister och redaktörer som sätter igång det krigsrubricerande spinmaskineriet antingen inte vet eller vill låtas om att det är relevant. Okunskap eller cynism - eller den ack så skrämmande kombinationen av de tu - gör att de stora rubrikerna händer i alla fall, och för den som har en agenda att driva kan detta brukas och missbrukas.

Jag är ledsen, Aftonbladet och medspelare, men om ni ska hålla på så här så kan ni lika gärna sluta kalla er journalister på en gång. Ni låtsas inte ens om att ni ens känner till vad en journalists ethos består i, och alla former av objektiv rapportering dör i den paraduppvisning av okunskap era rubriker basunerar ut över världen.

Och vet ni vad?

Ni har dessutom gjort massor av gratis reklam för Anonymous som ett coolt fenomen. Den senaste heta trenden. Er trovärdighet byttes ut mot det grundmurade intrycket hos varje digitalt entusiastisk högstadieklassare i landet att Anonymous är någonting att vara intresserad av.

För den som verkligen är intresserad av hacking är gårdagens DDoS-attacker småpotatis. De överdrivna reaktionerna på dem, däremot, är högintressant, och kommer att användas flitigt under de kommande åren. Anonymous hade inte detta användningsområde i åtanke när de lekte ut sina hackerdrömmar, men varje person som har två öron att lyssna med vet numera att det här fungerar bättre än gammalt ohederligt datorknackande.

Expect it.