Arbetslösa arbetstimmar

Den största politiska utmaningen de närmaste åren kommer att ligga i skapandet av fler arbetstimmar.

Det är en närmast vedertagen sanning att den främsta produktionen på moderna platser är arbetstid. Detta syns inte minst i den politiska retoriken, där arbetets fördelar beskrivs i termer av att ha utfört ett välgjort dagsverke som förser köksbordet med mat. Att detta går stick i stäv med en utveckling där allt färre kan utföra allt mer under allt kortare tid behöver nog inte sägas. Däremot blir det ett bekymmer i ett system som baserar sig på lönearbetet som främsta fördelningsmekanism för varor, status och privilegier. När det totala antalet nödvändiga arbetstimmar sjunker, så innebär det också att det totala antalet medborgare som kan arbeta heltid sjunker.

Till skillnad från så många andra varor, så skapar inte efterfrågan på arbetstimmar tillgång på sådana. Snarare blir det allt mindre utbud som faktiskt finns desto värdefullare, vilket paradoxalt nog innebär att de kan säljas för lägre löner. Faller en står tusen åter.

Det är i det här ljuset som den politiska utmaningen att skapa fler arbetstimmar ska förstås. Den allt friare marknaden har redan sagt sitt på temat - dess nyckelord är effektiviseringar, rationaliseringar och outsourcningar. Arbetslösheten är inte marknadens problem, utan politikens. Och politiken svarar genom att ömsom lova, ömsom lovsjunga den fulla sysselsättningens goda sidor.

Men marknaden har ingen efterfrågan på full sysselsättning. Och om marknaden inte kan skapa efterfrågan, så måste den simuleras artificiellt.

Vi kan se detta i form av Fas 3, utökade omfattningar på diverse sysselsättningsåtgärder, den felmotiverade expansionen av högre utbildning och den svårbegripliga etableringen av jobbsökande som ett yrke i sin egen rätt - olika sätt att skapa arbetstimmar där det egentligen inte behövs några.

Det här kommer fortsätta vara en utmaning under den överskådliga politiska framtiden. Det kommer bli allt svårare och svårare att hitta på nya sätt att hålla folk sysselsatta, och de gamla sätten kommer att knaka allt mer i fogarna. Den politiska retoriken kommer bli allt mer lovande och lovsjungande, alltmedan effektiviseringarna och rationaliseringarna i bakgrunden gör sitt bästa för att se till att allt färre kan göra allt mer.

I slutänden kommer det bli nödvändigt att göra någonting drastiskt. Å ena sidan har jordbruket genom historien sett varit en väldigt stor arbetsgivare, och med tillräckligt många ineffektiviseringar och irrationaliseringar så kan det säkerligen säkerställa behovet av både mat och arbetstimmar för hela befolkningen.

Å andra sidan kanske vi kan börja snegla på tanken att det skulle kunna finnas alternativa politiska vägar. Vägar som inte har som högsta, enda och dominerande målsättning att maximera antalet arbetstimmar på bekostnad av allt annat, och som tar till vara på kombinationen av övereffektiv produktion och undervärderad fritid.

Det kan göras.

Jag är trött på att vara en brottsling

Min hårddisk är bevismaterial. Om den kommer i fel händer så ligger jag ytterst risigt till. Det finns inga rimliga tvivel angående detta, alls.

"Fel händer" i det här fallet är polisens. Så jag kan inte riktigt vända mig till dem för att fråga om råd och stöd. Särskilt inte som de på sistone tycks vara mer inriktade på att fälla många snarare än rätt personer. På order ovanifrån.

Det här är något av ett bekymmer. Inte minst för min del. Förutom att jag behöver kryptera min hårddisk, hålla mig ajour med lagar som vanligtvis är till för specialiserade yrkeskårer, och på det stora hela hoppas på att jag aldrig behöver ringa polisen när någonting händer här hemma - så är jag väldigt van att tänka i termer av att jag är den kriminelle.

Med tanke på att det enda jag gjort är att fildela saker, så är det väldigt mycket nedlagd energi och försvunnet förtroende för rättsväsendet. Energi och förtroende som svårligen kommer att växa tillbaka. För att inte tala om att min självbild tar sig en törn - det är inte smickrande att tänka på sig själv som en lagbrytare.

Ett ännu större bekymmer är att det inte bara är jag som tvingats att tänka i såna här banor. De flesta under tjugofem har anledning att tänka i precis samma förebyggande tankegångar, och de allt hårdare lagarna mot fildelning innebär att det finns allt större anledning att göra precis det. Allt fler har allt större skäl att tänka att de är kriminella, och de har allt fler rationella skäl att agera som om de vore det.

Det största av dem är att de de facto och de jure är det. Med en snar fängelsevistelse som ytterst reell möjlighet.

Min misstanke är att deras energi och tilltro till rättsväsendet kommer att ha lika långsam återväxt som mina.

Å ena sidan har vi denna generation - min generation - som växer upp med dessa befogade tankebanor. Som utan vidare kan ta för givet att polisen har fullt fog att inte vara på vår sida när bevisen får tala för sig. Som lär oss att det enda rätta är att gömma oss, eftersom de sociala normer som tillhör vår tidsanda är kriminaliserade.

Å andra sidan har vi det inte helt övertygande argumentet att framtidens kultur garanteras av att vi lever under dessa förhållanden. Alla ungdomar, alltid.

Kan vi, vänligen, ta oss förbi villfarelsen att det på något vis är en bra sak att kriminalisera en hel ungdomsgeneration? Snälla?

Ett inlägg utan klass

Ibland händer det att jag utpekas som en representant för någonting som skulle kunna kallas en överklass.

Vilket är en märklig sak. Inte minst eftersom jag lever i ett konstant underskott av pengar, och på det stora hela är väldigt mycket fattigare än de självutnämnda arbetarklassrepresentanter som kallar mig överklass.

Det skulle inte göra något att ha de attribut jag beskylls för att inneha, men faktum är att deras frånvaro inte direkt hjälper mig att betala hyran.

Det är dock intressant att se hur social status används som ett tillhygge. Eller, rättare, skillnader i social status. Särskilt upplevd sådan - så fort det upplevs att det finns en skillnad mellan en själv och den andre så är det tydligen fritt fram att tillhygga med berått mod.

Det är ännu intressantare hur det egentligen inte spelar någon roll åt vilket håll skillnaden råkar yttra sig - att någon upplevs vara privilegierad är en lika stor ursäkt för frispel som att någon upplevs vara direkt fattig. Skillnaden ligger bara i arten av tillhyggande, snarare än i graden. Det är samma grej, fast spegelvänt: snobbarna bemöts inte på samma sätt som patrasket, men sentimentet är detsamma.

Att det är synd om folk är ingen anledning att vara snäll mot dem, tydligen.

Jag har egentligen ingen poäng här, annat än att påpeka att klassism tar sig många uttryck. Den skonar ingen, och folk har en tendens att anamma dess mönster på de mest oväntade av vis. Sparkandet sker både uppåt, nedåt och i sidled.

Nu ska jag fortsätta att leva min vardag, där jag egentligen inte har råd att fixa min trasiga cykel. Ty sådant är livet i den upplevda överklassen.

Det våras för Sverige

Det kommer en punkt i varje opinionsbildares liv där motståndarna börjar se en som en stereotyp snarare än som en personlighet, och helt okynnes skriver inlägg vars enda syfte är att berätta för världen hur ohemul en är.

Det har inte hänt mig än. Men ni är är välkomna att sätta igång när som helst.

Det har dock hänt den gode Anny, i sammanhanget mest känd från Inte rasist men. Folket på Petterssons har skrivit ett kort inlägg rörande ett nästan lika kort tweet, där det helt enkelt konstateras att Anny är svenskhatande.

Det behövde ett helt inlägg för att sägas. Tydligen.

Vilket i sig inte riktigt behöver ett inlägg för att sägas. Men jag började tänka lite kring det hela, och helt kynnes ställde jag mig frågan vad jag skulle säga om jag hade en direkt linje till den gemenskap som tänker på världen i termer av oss och svenskhatande.

De som inte är rasister, men...

Vilket är en tanke som onekligen sätter sig. Om en kunde säga någonting, rakt till hjärtat. Utan att behöva passera skyttegravsretoriken där ena sidan är svenskhatande och den andra är främlingsfientlig, och helt enkelt bara få någonting sagt.

Ty jag vet ju att den främsta drivkraften för de flesta självbetitlade Sverigevänner är oro. Och att den främsta anledningen till att söka sig till nationalistiska strömningar är gemenskap, och den emotionella support detta innebär. Exakt vad som oroas för varierar - det sönderfallande sociala kontraktet, den allt större osäkerheten kring gällande normer, den allt mer abstrakta ekonomin som inte är begriplig för någon - men i nio fall av tio så blir allting bättre när "mitt problem" kan översättas till "vårt problem".

Vilket, onekligen, inte har särskilt mycket med invandrare att göra över huvud taget. Egentligen.

Men det hjälper att ha en övergripande fråga att bygga gemenskap kring. En kan agera sig in i det sociala sammanhanget, bli en del av ett sammanhang som kan hantera det som helt plötsligt blev våra problem. Världen blir inte längre riktigt lika obegriplig - den må fortfarande vara skit, men den är skit av en anledning.

Vilket egentligen inte heller har någonting med invandrare att göra.

Men de utgör en smidig avstjälpningsyta för saker och ting. Paketet är redan färdigbyggt, och det är bara att gå igenom rörelserna för att bli en del av gemenskapen. Det kan mycket väl vara så att en ytterst sällan faktiskt träffar några invandrare, och bara använder dem som retorisk figur i förhoppning om att aldrig träffa någon på nära håll - märkligare saker har hänt. Men med paketet följer också att okynnesbråka med ett upplevt "etablissemang" - hur det är råkar ta sig form.

Vilket då för oss tillbaka till Anny, och anledningen till att hen får inlägg skrivna om sig. Det hjälper ju trots allt att ha ett namn att sätta till sina tvister med etablissemanget. Att bara hytta med näven åt ett opåtagligt etablissemang blir ju rätt meningslöst efter ett tag, trots allt.

Men, hörrni.

Behöver vi verkligen gå igenom rörelserna en gång till? Orkar vi verkligen med en runda till av ömsesidigt väderkvarnsbråkande, eller har vi repeterat det tillräckligt mycket nu?

Det är inte så att världen har brist på halvdassiga problem att ta hand om, och ju fler vi är om att tackla dem, desto mindre dassiga blir de.

Det är lite det som är grejen, trots allt.

Digital välfärd

Jag lever en märklig tillvaro. Det enda sättet att beskriva den är att den består av ett oändligt överflöd bortom alla beskrivningar - och sedan lite till.

Om jag får för mig att jag vill se en film så kan jag med enkelhet få fram den med ett par musklick, och utan vidare beskåda mästerverket från början till slut.

Om jag vill höra en viss låt så kan den också fås fram på liknande sätt. Och på samma sätt har jag tillgång till bilder, texter och så väldigt mycket annat - bara ett par klick bort. Varje dag. Utan att egentligen göra någonting annat än att ta det för givet.

Vilket torde vara den stående definitionen av välfärd -  överflöd tagen för given.

Ändå verkar det vara ett oöverkomligt politiskt projekt att säkerställa att även våra barn kan garanteras en liknande välfärd. Den vardag jag idag utan vidare tar för given är en direkt omöjlig utopi när den föreslås gälla även för nästa generation. Eller, rättare, det bemötande varje sådant förslag drabbas av framställer det som en utopisk omöjlighet.

Vilket, onekligen, ställer saker i ett märkligt ljus. Det är bevisligen inte fysiskt omöjligt att åstadkomma denna nivå av överflöd - det finns idag, trots allt. Och om det är fysiskt möjligt idag så torde det vara möjligt i morgon också. Fysikens lagar tenderar att vara relativt konstanta, trots allt. Och om det inte beror på fysiska anledningar, så borde det snarare röra sig om kulturella och politiska sådana.

Kan det vara så att det finns en aktiv målsättning att se till så att morgondagens barn inte får ta del av samma välfärd som vi kan ta för given idag?

Varför skulle någon vilja en sådan sak? Och varför skulle de vilja det med en sådan intensitet att de framställer dagens välfärd som en brottslig omöjlighet?

Ibland undrar jag.

Hälsosam cynism

Att vara med i Piratpartiet genererar ibland märkliga resultat.

Ett av de mest direkta resultaten är att en över tid får ett väldigt ambivalent sätt att se på nya lagar. Å ena sidan så ligger det i sakens natur att vilja att de är så respektfulla mot integritet och person som möjligt - det är lite det som är poängen, trots allt.

Å andra sidan så vill en att samma nya lagar ska vara så drakoniska, idiotiska och genomusla som möjligt. Det gör saker och ting lättare, och innebär att det inte behövs riktigt lika många överarbetade nätter för att få relevans i människors vardag. Vardagen gör så att säga arbetet åt en, i sin obönhörliga självklarhet.

Det behöver nog inte sägas att denna vardag samtidigt är motsatsen till det en vill uppnå. Ambivalensen ligger i att samtidigt vilja ha både max och min; mellanlägen undanbedes.

Det värsta som kan hända är ju trots allt att det inte blir vare sig det ena eller det andra, utan att det blir så där halvdassigt som saker och ting alltid blir. Det blir inte bättre, men det blir inte omedelbart märkbart sämre heller, och när de indirekta försämringarna väl inträffat så vinns inga poäng av att säga "vi sade ju det". Gradvis blir saker och ting sämre, i enlighet med de förutsett oförutsedda konsekvensernas natur, och lika gradvis så blir en själv desto mer cynisk.

Uppgiven, närmast. Med små nålstick går även de största av institutioner under, och att de råkar vara lagreglerade gör dem inte för stora för att misslyckas.

Men. Vardagen fortsätter, och än är inte lagarna så drakoniska, idiotiska och genomusla att de inte går att leva under.

Det finns värre utgångspunkter, onekligen.

Ett experiment i arbete

Låt oss göra ett tankeexperiment.

Låt oss säga att du fått ett nytt jobb. Ett kontrakt skickas till dig, du skriver på och skickar det den det berör. Men du får ingen uppgift om var din arbetsplats ligger, och kontraktet var ytterst ospecifikt med vilka dina arbetsuppgifter skulle vara. Men lönen är bra, och kvalifikationerna precis i din gyllene zon. Och det hela kommer med motsvarande en lön i förskott, redan på dag ett. Inledningsvis verkar det vara en bra deal.

Efter ett tag så framgår det att det att ditt arbete är helt arbetsplatslöst. Snarare består det av att du får instruktioner genom olika medier om att utföra diverse mer eller mindre begripliga aktiviteter på olika platser. Det går inte riktigt att förutsäga vad, hur, när eller varför, men det är alltid saker som är både görbara och inom rimlighetens gränser. Det är ibland utmanande, ibland oväntade och ibland direkt roliga saker.

Arbetsformerna är så att säga märkliga, men inte märkligare än att det  går att säga att det är någonting du gör på grund av jobbet. Och du får ju trots allt betalt.

Några månader passerar, och både arbetsuppgifterna och lönecheckarna anländer med regelbundenhet. Du har fortfarande inte träffat några arbetskollegor eller fått någon klarare uppfattning om vad syftet med dina diverse aktiviteter kan tänkas vara, men det verkar som att anställningstrygghet är någonting du numera besitter.

Mer tid passerar.

Plötsligt, en dag, upptäcker du via en konfys bugg att du egentligen inte är anställd av någon. Faktum är att du är anställd av en datoralgoritm som på egen hand satt upp det sammanhang du nu befinner dig i, och som kommer att fortsätta betala ut den överenskomna summan (med en viss ökning per år för att justera för inflation) till dig så länge som de delgivna arbetsuppgifterna fortsätter att utföras. Det finns inga människor inblandade i dina anställningsförhållanden - bara en algoritm som agerar på utförandet av de uppgifter som delegeras. Din arbetsgivare är ett datorprogram, med andra ord.

Frågan är - kommer du att fortsätta arbeta för algoritmen? Om ja - varför? Om nej - varför inte?

Ärade Bildombudsmannen - ett öppet brev

Ibland händer de mest märkliga av saker. Alldeles nyss blev min vän och medredaktör Jonathan krävd på närmare nio tusen kronor för att otillåtet ha använt en bild som profilbild på twitterkontot @svpol.

Now, vid första anblick så är det ett intuitivt drag att skicka en faktura för ett sådant användande till Jonathan. Både han och jag är trots allt redaktörer för debattsidan svpol.se, och det ligger nära till hands att tro att vi har något att göra med twitterkontot @svpol.

Om det ändå vore så väl. Ni ser, en av de första sakerna vi upptäckte när vi startade upp verksamheten var att någon annan redan hade startat upp det kontot, postat fem saker med det kontot och sedan glömt bort det. (Sedan dess har desto mer publicerats, ambivalent nog.) Vilket föranledde att vi med rask takt anammade det lite mindre glamorösa kontot @swpol i stället.

Inte helt optimalt, men vad göra?

Hursom. Den gode Staffan Teste, även känd som Bildombudsmannen, har i all välmening skickat ett fysiskt brev där hen kräver Jonathan på närmare nio tusen kronor för den profilbild kontot @svpol använder. Jag kan inte uttala mig om huruvida bilden är använd med tillstånd eller inte, men däremot så kan jag med glädje dela med mig av den frustration jag och redaktionen känner över att någon annan är i besittning av twitterkontot @svpol.

Det behöver nog inte tilläggas att detta krav bestrids, och att alla försök att driva det här ärendet vidare kommer att bidra till en väldigt skarp nedåtkurva i vår uppfattning om Bildombudsmannens rättrådighet.

Det behöver nog inte heller tilläggas att det är lite smålustigt att detta händer så snart efter att episoden med Genusfotografen orsakat så mycket rabalder. Jag har ännu inte skrivit om den upprördhet jag känner över detta skeende, men jag kan utan vidare länka till ett par andra upprörda personligheter som skrivit på samma tema och känsloregister. Det vore något av en underdrift att säga att frågan om rättmätigt användande av bilder online är i hetluften just nu.

Jag väntar med spänning på att se hur den här frågan utvecklar sig, och förväntar mig att Bildombudsmannen ska agera precis så professionellt som det förväntas av ett ombud under dessa omständigheter. Misstag händer, trots allt, och det vore olyckligt för alla inblandade att inte förlåta och gå vidare.

I all enkelhet.

Uppdatering:

Ett svar har inkommit till Jonathan. Jag kopierar:

God Dag Herr Fotograf Redaktör Jonathan Rieder Lundkvist

Tack för ditt email och bestridande.
Om du inte har något att göra med twitterkontot @svpol skall du givetvis inte inte heller betala för det upphovsrättsbrott som begås på detta twitterkonto.
Det skall naturligtvis den göra som är ansvarig för twitterkontot.
Riv fakturan och jag ber om ursäkt för att fakturan tycks ha nått fel ansvarig. Som du själv skriver var det lite svårt att förstå att det fanns två olika twitterkontot med till synes samma namn.
Samtidigt är det roligt att höra att du enbart lägger upp bilder på Internet som du har upphovsrätt till,
vilket inte alltid är regel i dessa dagar.
Fortsatt lycka till med det och laglig verksamhet!

Hälsningar

Staffan Teste
Bildombudsmannen AB 

Kampen mot kampen mot arbetslösheten

Varje gång jag hör att arbetslösheten ökat så jublar jag en smula inombords. Och det eftersom detta är ett tecken på att vår civilisation just gjort ett framsteg. I idealfallet ligger arbetslösheten så nära hundra procent som möjligt, men varje steg på vägen är ett steg i rätt riktning.

Det behöver nog inte sägas att det är ett framsteg att ett samhälle är tillräckligt rikt för att klara av att försörja sina invånare. Det borde nog vara en ganska självklar sak, och det vore direkt förolämpande för alla inblandade att förklara varför. Och när den där arbetslöshetssiffran går upp, så är det i all enkelhet en indikator på att samhället blivit så pass mycket rikare av de senaste hundra årens effektivitetsökningar att vi inte längre behöver tvinga in alla i arbete. Samhället har råd med folk som bor och äter ändå.

Att ha råd med välfärd kan inte vara en dålig sak.

Det är av den anledningen som jag ställer mig så pass frågande till kampen mot arbetslösheten. Varför kämpa mot någonting som i sig självt är gott? Varför göra livet svårt för folk när det är så mycket lättare att distribuera det reellt existerande överflödet?

Varför skapa onödiga bekymmer, när det finns tillräckligt att äta för alla?

Nej, i stället för att se arbetslöshet som ett bekymmer så borde vi se det som en stolthet. Som en stor signal till världen att - hey, vi är tillräckligt rika för att ge mat till alla! Vi har fattat att livet går ut på att inte vara hungrig, inte vara hemlös och inte vara orolig för att bli hungrig och hemlös i morgon! Och kan agera på detta!

Det är så vi borde se arbetslösheten. Och det är än mer så vi borde se kampen mot arbetslösheten. För vad är väl det, om inte en kamp mot tanken att det finns tillräckligt mycket av livets viktiga för att alla ska kunna ta del av det?

Att det finns ett överskott av livets nödvändigheter innebär inte att det finns ett underskott av arbete. Det innebär bara att begreppen "liv" och "arbetsliv" behöver skiljas från varandra, och att tillgången till det förra behöver göras till någonting annat än medverkan i det senare.

Detta borde inte vara en radikal ståndpunkt. Snarare borde det vara radikalt att försöka fortsätta säga att vi är så pass fattiga att vi inte har råd med så pass grundläggande saker som att hålla våra medmänniskor vid liv.

Jag kan bara hoppas att arbetslösheten fortsätter att öka. En mättad mage i taget.

Hur invandrad är du?

Frågan om integration har ett problem, och det är alla dessa invandrare som dominerar den. Eller, rättare, att folk så omedelbart tänker "INVANDRARE!" så fort ordet nämns.

Trots att social exkludering och alienation egentligen inte har någonting som helst med nationsgränser och nationalstater att göra, och det dessutom är det lättaste i världen av av-invandrifiera frågan.

Tänk bara på alla som är akut infödda i ett land och som ändå är både exkluderade och alienerade. Folk som inte är ett dyft migrerade men som ändå har integrationsproblem. Som känner sig främmande inför den kultur de lever i, som saknar gemensamma kulturella beröringspunkter med sina geografiskt närmaste medmänniskor, och som på det stora hela är långt mer främmande inför sin samtid än många invandrare.

Anomi är en bitch på det viset.

Grejen är förstås att vare sig Sverigedemokraterna eller försöken att stjäla integrationsfrågan från dem kommer att skilja invandring från social exkludering. De invandringskritiska har ett grundmurat intresse av att framställa samhällets alla problem som migrationsrelaterade, och har inget att vinna på att prata om vanliga människor. De andra har lyckats fastna i tanken om att integration har med migration att göra, och är politiskt livrädda för att ens antyda att även infödda kan ha det som kommit att kallas invandrarproblem.

Now, det har är månne ett problem som kommer att ta hand om sig självt eventuellt. Sverigedemokraterna kommer att upptäcka att dagens infödda ungdom vet mer om WoW och Hatsune Miku än om Hallands floder, schlagerfestivaler och annat nationsbyggande. Alla andra kommer att notera att dagens unga växer upp under helt andra teknologiska, sociala, ekonomiska och historiska omständigheter än gårdagens unga, och därmed växer upp med värderingar som inte överensstämmer med sina förlegade föräldrars.

Den cyniska vinkeln är att om vi bara har tålamod så kan vi vänta på att integrationsproblemen löser sig på egen hand. Genom död av naturliga orsaker.

Om vi däremot inte kan gå med på att folk exkluderas socialt bara för att de råkar vara födda för sent, så behöver vi slå integrationsdebatten på käften tillräckligt mycket för att få den att inse att den antingen gäller alla eller ingen.

Och att alla försök att säga att den inte gör det både är brutalt exkluderande och fenomenalt nittonhundratal.

Inkonsekventa konsekvenser

Alla system som lyckas bli tillräckligt komplicerade börjar uppvisa märkliga beteenden. Särskilt när pengar blir inblandade, och folk således får väldigt direkta uppmaningar att exploatera järnet ur dessa märkligheter.

Ett obskyrt exempel på detta är i Egypten, där skattesatserna är olika för byggarbetsplatser och färdiga byggnader, och ingen byggnad någonsin blir färdigbyggd just därför. Det kan tänkas att anledningen till att det ena är lägre än det andra ligger i någon slags ambition att uppmuntra byggande. Resultatet, däremot, blev att det finns ohemult många nästan färdiga byggen överallt, där ingen riktigt orkar ta tag i det där sista hörnet.

Ett lite mer omedelbart exempel på detta är tågbiljettsystem, där det ibland är billigare att köpa biljetter som går längre än en faktiskt tänkt åka. Särskilt när det är specialpriser, rabatter och sista minuten på gång - inte minst för oss som inte bor i Stockholm, Malmö eller Göteborg, och mer än gärna njuter av att hoppa på/av efter halva resan. Någonstans fanns det en ambition att få fler att åka mellan a och c, och invånare på mellanstation b utnyttjar detta för att komma hem billigare.

Ambitioner och resultat stämmer inte riktigt överens, som synes. Och detta eftersom folk har andra intressen än vad systemets utformare har, och utan vidare kommer att använda nya förändringar på de sätt som gynnar just dem. När saker väl är på plats så finns det väldigt många fler användningsområden för dem än vad manualen säger, och med rätt motivation så kommer folk lägga väldigt mycket mank till för att finna dessa användningsområden. Hur obskyra de än må vara.

Det finns två sätt att misslyckas med att hantera detta fenomen.

Det ena är att försöka bestraffa symptomen när de dyker upp, gärna med olika drakoniska åtgärder för att säkerställa att det inte händer igen. Det vill säga att bestraffa de individer som agerar rationellt utifrån systemets irrationella utformning, snarare än att försöka fixa systemet som sådant. Det löser inte problemet, och har en tendens att orsaka fler bekymmer under åtgärdens gång.

Mitt favoritexempel på ett sådant agerande är tågbolag som ger tilläggsavgifter till folk som går av tåget "för tidigt". Inte minst eftersom det ställer allt vad plankande heter på huvudet - "nej, du får INTE kliva av det här tåget! Nu åker du med till Grumsfjärd, vare sig du vill det eller inte!".

Det andra är att inte redan på förhand inse att dessa oavsedda konsekvenser kommer att inträffa. Utan någon som helst pardon. Någon, någonstans, kommer att sätta sig ner och gå igenom precis alla möjliga och omöjliga kombinationer och scenarier som finns, och utifrån detta hitta precis just det märkliga beteende som ger mest vinst. Hur urbota överkomplicerat och kontraintuitivt det än må vara.

Särskilt om det råkar vara pengar inblandade.

Now, alldeles precis när du läser det här så håller ett underbart komplicerat system av lagar, maskiner och institutioner för massövervakning att byggas upp. Om vi redan nu kan förutsäga att folk kommer att låta bli att bygga klart sina hörn för att vinna fördelar, och än mer köpa biljetter som leder långt längre än de egentligen vill åka - vore det då verkligen så långsökt att tänka sig att massövervakningen kommer att få fenomenalt märkliga effekter? Och att minst någon kommer att inse att det finns massor av pengar att tjäna på det hela om en bara missbrukar systemet en smula?

Människor gör ibland de mest märkliga saker. Och de gör dem av de mest omärkliga av anledningar.