Jag har inte skrivit någonting på länge. Det är inte helt bra. Det är tvärt emot hela tanken med en sån här bloggsak. Deras kärna består ju ändå trots i att de utgör en slags pålitlig kontinuitet som samtidigt är oberoende av ens egen - dvs läsarens - input, men ändå är mottaglig för densamma. Ni vet. Bloggens själva Grej - kärnan hos en blogg som sådan - är ju ändå att den fortsätter att göra sin grej oavsett om en kommenterar eller inte. Det går liksom att lita på att den finns där, oavsett om en läser den eller inte.
Och så går jag omkring och låter bli att skriva. Varför då? Är inte det någonting att skriva ett Tankefelsinlägg om?
Skulle kunna vara. Om det inte vore för att jag varit lite smått upptagen på sistone. Särskilt den här veckan. Särskilt de senaste dagarna. Tillräckligt mycket för att komma undan med det om jag bara berättar om dem. Gärna i kronologisk ordning.
I torsdags morse - dvs i förrigår - hade jag tenta i retorik. Hela seminariegruppen hade det samtidigt, i en gemensam och koordinerad presentation av retorikens historia. Jag talade om den ack så okände Emilie Rathou, och hennes kamp för demokratins införande. Jag var lite akademiskt ohederlig och pratade mer om Marshall och Bauman än om Rathou själv, men jag kommer nog undan med det genom att ha använt tillräckligt mycket patos. Precis som den gode Emilie gjorde på sin tid.
I torsdags eftermiddag - dvs i förrigår - hade jag tenta i litteraturvetenskap. Igen. Littvet är mitt huvudämne, och jag har ännu inte lyckats få godkänt på A-kursen. Det var sisådär en tre år sedan jag läste den, och jag minns inte helt mycket av den, men eftersom tentan ändå gick så tänkte jag att - okay, jag gör väl ett försök. Bara för att. Om jag får godkänt så får jag ju godkänt, och om jag inte får det så gör det inte allt för mycket det heller.
Now, mina prioriteringar låg väldigt mycket mer på retoriken än på littveten, men jag tänkte att jag läst om tillräckligt många döda greker och romare i mina andra ämnen för att ha någon slags hum om vad de hade för sig. Och Rolandssången har inte skrivits om sen sist, right? Dante kliver fortfarande ner i underjorden för att sedan sakta men långsamt men episkt men långsamt klättra uppåt mot himmelen, right? Litteraturhistorien är inte direkt känd för att befinna sig i ständig förändring, right?
Right. Jag satte mig i tentasalen, väntade på att det hela skulle börja, småtittade på mina kamrater och var allmänt trött i huvudet efter retoriken. Väntan, väntan, väntan. Och sen kom den. Inte bara tentan, utan Tentan. Samma tenta som jag fick U på för tre år sedan. Närmast bokstavligen. Mina bänkgrannar tittade lite nervöst på mig när jag började småskratta åt tentan, men de hade annat att tänka på än mig. Förhoppningsvis.
Välan. Vidare. En tredjedel av poängen låg att få på en fråga om den medeltida litterära miljön i Frankrike (baserad på den enda föreläsning jag någonsin missat, btw), en tredjedel av poängen stod att erövra om en definierade några begrepp/författare/genrer och resten bestod i olika analyser av diverse verk utifrån begrepp som jag inte hade koll på eftersom jag inte var där när de pekades ut.
Förvisso rimliga frågor, men GOD DAMN! Samma frågor som jag inte hade läst på om för tre år sedan, IGEN! Variation, bitte! Jag kan ALLT om den isländska litteraturens genrer och stilgrepp och eddor och stuff, men neej, fråga om Frankrike bara! Gör det! Som om trubadurerna har haft särskilt stort inflytande på oss efterlevande! Bah!
Hursomhelst så kom jag rätt snart fram till att jag bara kunde svara på cirka åtta av cirka fyrtiotre poäng, vilket är långt under vad som behövs för det där G:et. Så. I stället för att skaffa mig skrivkramp i onödan så plockade jag fram etnologen inom mig och började titta lite smånyfiket på mina 'kursare', som satt och hade massiv nervositet och ångest och huvudbry och slet som myror i den akademiska nålstacken för att få godkänt. Det var ganska intressant och mycket lärorikt. Mer lärorikt än själva tentan, till och med. Det gick direkt att se vilka som var pålästa och vilka som inte var det. Vilka som kunde behålla ett pokerface och vilka som inte kunde det. Vilka som hade satsat vissa delar av sin framtid på resultatet och vilka som inte gjort det.
Och nyss, dvs idag, så hade jag ett tredje prov. Förvisso inte en tenta, men väl ett akademiskt prov. Ett högskoleprov.
Now, den omedelbara frågan som inställer sig är förstås varför jag behöver ta ett sådant prov. Jag har ju redan gått tre åt på universitetet. Trots allt. Svaret är att jag behöver det för att komma in på mina strökurser som jag läser vid sidan om. Mitt gamla resultat (1.6) tog jag när jag var ung och gymnastisk, och det håller på att gå ut så här efter fyra år. Så istället för att chansa och söka på mina betyg (som inte är helt bra på grund av att jag slöade mig genom trean på grund av ett visst prov) så är det lika bra att ta tjuren i pungen och ta provet igen.
Således. Om några veckor kommer resultatet som ett brev på posten, och då vet vi om det är en fördel eller en nackdel att ha gått på den däringa högskolan rent högskoleprovsmässigt.
Men nu är jag lite trött efter alla dessa prov. Nu ska jag bara skriva den här hemtentan som ska in på måndag, och sedan är jag ledig att skriva blogg igen...
Saturday, March 28, 2009
Monday, March 23, 2009
Medborgarskap
När jag läste sociologi för tid sedan fick vi läsa om medborgarskapsbegreppet. Det är inte så enkelt och okomplicerat som en till en början kanske kan tro. Det är inte så att alla människor som bor i ett visst geografiskt område per automatik är medborgare, vilket Bauman visade. Det är inte heller så att alla medborgare är fullvärdiga medborgare, vilket Marshall visade genom att påvisa att det krävs tre olika former av inklusion för att bli en full medborgare.
Bauman kopplar samman tanken om medborgarskap med den generella kategorisering av världen vi dagligen gör. Medborgare är människor av och i vår närhet, sådana som oss, sådana som vi. Icke-medborgare är människor långt bort, sådana som inte är som vi och som har konstiga seder och bruk. Medborgare är vi, icke-medborgare är de.
En av de viktigaste aspekterna av den vi-gemenskap som medborgarskapet innebär är att det är medfött. Det går inte att bli en av oss. Vi är vi för att vi är vi, och vi är vi för att vi alltid har varit vi. Vi har alltid varit de vi är, och vi är det för att vi alltid har varit det. Om någon försöker bli en del av Vi så kommer de att misslyckas, för de kommer utifrån, från någon annan stans, något De någonstans. Medborgarskapet är så grundläggande att det inte kan förvärvas. Det är antingen redan från början, eller inte alls.
Som alltid när Bauman skriver så går hen in i viss detalj för att beskriva hur den här kategoriseringen går till, för att sedan påvisa att den inte fungerar på grund av ett antal faktorer, som hen sedan fortsätter med att beskriva i lika ingående detalj.
Tanken att medborgargemenskapen är en ointaglig gemenskap en bara kan födas in i punkteras - för att ta det största exemplet - av att folk faktiskt byter nationalitet, byter medborgarskap och flyttar på sig rent generellt. Inte bara genom migration, utan genom assimilation och - förvisso - erövring. När en stat erövrar ett område från en annan stat så får invånarna i området per automatik medborgarskap i den erövrande staten, vilket ställer till det något oerhört för vi-gemenskapens fundament. Vi är vi, men de är också vi, men de är inte vi, men de är vi, för vi har gjort de till vi, men de är inte vi. - Det blir en aning neurotiskt, och efter hand går det inte längre att hålla den här tanken i huvudet utan att bli akut sjuk.
Ett medborgarskap som grundar sig på ett sådant resonemang blir med andra ord ohållbart i längden. En medborgare är ju ändå samma sak som en medborgare, som i sin tur är identisk med en medborgare. Vi behöver därmed ett annat sätt att se på saken, In kommer Marshall, och hens medborgarskapsbegrepp. Det består av tre delar: civilt medborgarskap, politiskt medborgarskap och socialt medborgarskap.
Det som skiljer medborgare från icke-medborgare är att medborgare har rätt att delta i det lokala livet, medan icke-medborgare inte har det. Det civila medborgarskapet är rätten att delta i den lokala juridiska och ekonomiska processen - att sluta lagligt giltiga avtal, bilda företag, köpa och sälja saker, förvalta sin egen egendom, habeas corpus och, inte minst, att kunna gå till domstol för att värna om sina rättigheter om och när dessa blir kränkta.
För att bli politisk medborgare måste en ha tillgång till, en röst i och intresse för den lokala politiska processen. Marshall är stenhård på att bara demokratier ger sina invånare politiskt medborgarskap: bara i demokratier har medborgare rätten att bilda partier, diskutera och ifrågasätta de ledandes beslut, samt vissheten att, om de styrande skulle visa sig inkompetenta, det finns reglerade och lagliga sätt att avsätta dem. Bara i demokratier är medborgarna politiska medborgare; överallt annars är de bara invånare, utsatta för men inte delaktiga i statens aktiviteter.
Det sociala medborgarskapet går närmast att översätta med ordet 'välfärd'. En är garanterad en viss mininivå på saker och ting, så som inkomst och levnadsförhållanden, och kan - i akt av ens civila och politiska medborgarskap - använda sina medborgerliga fri- och rättigheter för att få detta existensminimum tillfredsställt.
En människa är inte en fullvärdig medborgare förrän alla dessa tre former av medborgarskap är uppfyllda. Det går bara att vara en medborgare i en demokrati; övriga platser har invånare.
Se dig nu omkring med dessa tankar i bakhuvudet. Uppfyller din omgivning dessa krav? Har dina medmänniskor dessa medborgerliga rättigheter? Är dina medmänniskor civila, politiska och sociala medborgare, eller är de bara invånare? Om de är fullvärdiga medborgare, så är du lyckligt lottad och bor på en demokratisk plats. Om inte, så har du nu en grund att utgå ifrån om du vill stärka demokratin i ditt lokala område. Varhelst de civila, politiska eller sociala rättigheterna inte är vad de borde vara, finns möjlighet att idka demokratifrämjande arbete.
Vilket parti du nu än råkar tillhöra.
Jag må vara en del av Piratpartiet, men jag visionerar ändå om ett fullt medborgarskap för alla medmänniskor. Även och särskilt åt de eventuella invånare vi råkar ha. -
Bauman kopplar samman tanken om medborgarskap med den generella kategorisering av världen vi dagligen gör. Medborgare är människor av och i vår närhet, sådana som oss, sådana som vi. Icke-medborgare är människor långt bort, sådana som inte är som vi och som har konstiga seder och bruk. Medborgare är vi, icke-medborgare är de.
En av de viktigaste aspekterna av den vi-gemenskap som medborgarskapet innebär är att det är medfött. Det går inte att bli en av oss. Vi är vi för att vi är vi, och vi är vi för att vi alltid har varit vi. Vi har alltid varit de vi är, och vi är det för att vi alltid har varit det. Om någon försöker bli en del av Vi så kommer de att misslyckas, för de kommer utifrån, från någon annan stans, något De någonstans. Medborgarskapet är så grundläggande att det inte kan förvärvas. Det är antingen redan från början, eller inte alls.
Som alltid när Bauman skriver så går hen in i viss detalj för att beskriva hur den här kategoriseringen går till, för att sedan påvisa att den inte fungerar på grund av ett antal faktorer, som hen sedan fortsätter med att beskriva i lika ingående detalj.
Tanken att medborgargemenskapen är en ointaglig gemenskap en bara kan födas in i punkteras - för att ta det största exemplet - av att folk faktiskt byter nationalitet, byter medborgarskap och flyttar på sig rent generellt. Inte bara genom migration, utan genom assimilation och - förvisso - erövring. När en stat erövrar ett område från en annan stat så får invånarna i området per automatik medborgarskap i den erövrande staten, vilket ställer till det något oerhört för vi-gemenskapens fundament. Vi är vi, men de är också vi, men de är inte vi, men de är vi, för vi har gjort de till vi, men de är inte vi. - Det blir en aning neurotiskt, och efter hand går det inte längre att hålla den här tanken i huvudet utan att bli akut sjuk.
Ett medborgarskap som grundar sig på ett sådant resonemang blir med andra ord ohållbart i längden. En medborgare är ju ändå samma sak som en medborgare, som i sin tur är identisk med en medborgare. Vi behöver därmed ett annat sätt att se på saken, In kommer Marshall, och hens medborgarskapsbegrepp. Det består av tre delar: civilt medborgarskap, politiskt medborgarskap och socialt medborgarskap.
Det som skiljer medborgare från icke-medborgare är att medborgare har rätt att delta i det lokala livet, medan icke-medborgare inte har det. Det civila medborgarskapet är rätten att delta i den lokala juridiska och ekonomiska processen - att sluta lagligt giltiga avtal, bilda företag, köpa och sälja saker, förvalta sin egen egendom, habeas corpus och, inte minst, att kunna gå till domstol för att värna om sina rättigheter om och när dessa blir kränkta.
För att bli politisk medborgare måste en ha tillgång till, en röst i och intresse för den lokala politiska processen. Marshall är stenhård på att bara demokratier ger sina invånare politiskt medborgarskap: bara i demokratier har medborgare rätten att bilda partier, diskutera och ifrågasätta de ledandes beslut, samt vissheten att, om de styrande skulle visa sig inkompetenta, det finns reglerade och lagliga sätt att avsätta dem. Bara i demokratier är medborgarna politiska medborgare; överallt annars är de bara invånare, utsatta för men inte delaktiga i statens aktiviteter.
Det sociala medborgarskapet går närmast att översätta med ordet 'välfärd'. En är garanterad en viss mininivå på saker och ting, så som inkomst och levnadsförhållanden, och kan - i akt av ens civila och politiska medborgarskap - använda sina medborgerliga fri- och rättigheter för att få detta existensminimum tillfredsställt.
En människa är inte en fullvärdig medborgare förrän alla dessa tre former av medborgarskap är uppfyllda. Det går bara att vara en medborgare i en demokrati; övriga platser har invånare.
Se dig nu omkring med dessa tankar i bakhuvudet. Uppfyller din omgivning dessa krav? Har dina medmänniskor dessa medborgerliga rättigheter? Är dina medmänniskor civila, politiska och sociala medborgare, eller är de bara invånare? Om de är fullvärdiga medborgare, så är du lyckligt lottad och bor på en demokratisk plats. Om inte, så har du nu en grund att utgå ifrån om du vill stärka demokratin i ditt lokala område. Varhelst de civila, politiska eller sociala rättigheterna inte är vad de borde vara, finns möjlighet att idka demokratifrämjande arbete.
Vilket parti du nu än råkar tillhöra.
Jag må vara en del av Piratpartiet, men jag visionerar ändå om ett fullt medborgarskap för alla medmänniskor. Även och särskilt åt de eventuella invånare vi råkar ha. -
Sunday, March 22, 2009
Brottslingar och terrorister 2: Tevetittare
Det här är en fortsättning på del ett, men kan läsas som ett fristående inlägg.
Jag såg nyss det sista avsnittet av Battlestar Galactica. Jag har ingen teve, så jag kan inte säga att det gick på kanal x eller y. Jag ska inte avslöja för mycket om hur det slutade, men jag kan säga så mycket att det ägde min själ och lade tusen pusselbitar på plats.
I ett ögonblick av stilla nyfikenhet fick jag för mig att undra när detta sista avsnitt ska komma att sändas till televisionerade mottagare här i Svea Rike. Jag vet att serien som sådan går på någon kanal någonstans, men inte vid vilken tid det går eller i vilken säsong som går. Gissningsvis lär det ta ett tag, dock - tevebolagen är inte direkt kända för sin förmåga att vara snabba i sina visningar, om det jag hör från mina Lost-beroende vänners håll är något att gå efter.
Under den tiden avsnittet laddades hem - i hela sin totala storlek på 2.18 gb - funderade jag samtidigt på det här med televisionen som sådan. En teveapparat - när den väl är inköpt och inkopplad och på plats - erbjuder ju, trots allt, när allt är sagt och gjort, ingenting annat än gratis tillgång på kulturprodukter. Om jag hade en teve skulle jag därför kunna ta till mig saker gratis, utan att betala för dem. Med den enda skillnaden gentemot att ladda hem programmet i fråga att jag inte blir stämplad som internationell terrorist och i behov av konstant digital övervakning, då. Skillnaden mellan att ladda hem ett program och att titta på det på teven är i det närmaste noll - i inget fall betalar jag ett rött öre till producenten genom mitt tittande. Ändå är den ena formen vardaglig, och den andra formen i par med grov förberedelse till terrordåd på miljonskala.
Varför?
Om jag (i min brist på teveapparat) skulle få för mig att ladda hem ett avsnitt av the Simpsons, och sedan titta på det samtidigt som just det avsnittet sänds i någon av våra lokala kanaler - vad är då skillnaden mellan att jag har tittat på det från hårddisken gentemot från sändningscentralen? Det är fortfarande samma avsnitt, och jag ger exakt lika mycket till producenten för att titta på bägge. Ändå denna skillnad i hur de båda formerna av tittande betraktas.
Varför?
Å ena sidan gratis, å andra sidan gratis. Å ena sidan en god och laglydig medborgare, å andra sidan en förhärdad brottsling utan mänskliga rättigheter.
Varför?
Om jag vore konspiratoriskt lagd så skulle jag säga att det beror på att De Mäktiga vill hålla kvar befolkningen i sitt televisionsberoende, och därför bestraffar alla former av avvikelse från det Rätta Beteendet med alla till buds stående medel. Att det är ett hot mot De Mäktigas så väl implementerade hjärntvätt att vissa individer tar till sig annan information via andra kanaler än de hjärntvättandes. Att det finns någon slags Mastermind bakom det hela, som har ett väl genomtänkt motiv i alla handlingar och manövreringar och som vet precis vad den gör.
Nu tror jag förstås inte på sådana saker. Det skulle krävas en intelligens långt bortom våra makthavares (oavsett vad vi råkar tycka om dem) för att koordinera någonting sådant. I stället tror jag att det, tvärtom, är en fråga om inkompetens och oförståelse. Anledningen till att tevetittande och tevetittande behandlas så radikalt olika är inte att ett illasinnat sällskap i enlighet med Planen går vidare med nästa steg mot världsherravälde, utan på att människorna i maktposition helt enkelt inte har den blekaste aning om vad de gör. De tror (förhoppningsvis) att de gör någonting bra och konstruktivt, men vad de gör är ytterst kontraproduktivt.
Genom FRA tror de sig bekämpa terrorism. Samtidigt börjar de behandla dig, dina grannar och dina vänner som just terrorister, vars samtliga aktiviteter ska övervakas konstant. Genom IPRED tror de sig bekämpa fildelning på internet. Samtidigt förvandlas hela svenska folket till brottslingar, i och med det inte går att vara oskyldig under dess bestämmelser. Genom datalagringsdirektivet tror de sig bringa in en era av kontrollerad fred. Samtidigt blir varenda medborgare i samma fredsregim en potentiell terrorist, och ska därför per automatik behandlas som sådana, med allt vad det innebär av indragna mänskliga rättigheter och liknande.
Varför?
Inkompetens. Och oförståelse.
Mot dessa två saker kämpar själva gudarna. Förgäves.
Vi pirater är inga gudar. Vi är vanliga människor, som insett att det här med internet är här för att stanna, och att det är en övervägande bra sak. Vi har också insett att det inte är värt det att förvandla samhället till en totalitär polisstat i ett missriktat försök att förhindra att folk tittar på teve. Vilket våra nuvarande makthavare är i full gång att göra, i detta nu. Vare sig de vill det eller inte. Vare sig de vet om det eller inte.
Det är EU-val om två månader. Det är riksdagsval nästa år. Rösta på någon som inte anser att du är en terrorist. Rösta på Piratpartiet.
Jag såg nyss det sista avsnittet av Battlestar Galactica. Jag har ingen teve, så jag kan inte säga att det gick på kanal x eller y. Jag ska inte avslöja för mycket om hur det slutade, men jag kan säga så mycket att det ägde min själ och lade tusen pusselbitar på plats.
I ett ögonblick av stilla nyfikenhet fick jag för mig att undra när detta sista avsnitt ska komma att sändas till televisionerade mottagare här i Svea Rike. Jag vet att serien som sådan går på någon kanal någonstans, men inte vid vilken tid det går eller i vilken säsong som går. Gissningsvis lär det ta ett tag, dock - tevebolagen är inte direkt kända för sin förmåga att vara snabba i sina visningar, om det jag hör från mina Lost-beroende vänners håll är något att gå efter.
Under den tiden avsnittet laddades hem - i hela sin totala storlek på 2.18 gb - funderade jag samtidigt på det här med televisionen som sådan. En teveapparat - när den väl är inköpt och inkopplad och på plats - erbjuder ju, trots allt, när allt är sagt och gjort, ingenting annat än gratis tillgång på kulturprodukter. Om jag hade en teve skulle jag därför kunna ta till mig saker gratis, utan att betala för dem. Med den enda skillnaden gentemot att ladda hem programmet i fråga att jag inte blir stämplad som internationell terrorist och i behov av konstant digital övervakning, då. Skillnaden mellan att ladda hem ett program och att titta på det på teven är i det närmaste noll - i inget fall betalar jag ett rött öre till producenten genom mitt tittande. Ändå är den ena formen vardaglig, och den andra formen i par med grov förberedelse till terrordåd på miljonskala.
Varför?
Om jag (i min brist på teveapparat) skulle få för mig att ladda hem ett avsnitt av the Simpsons, och sedan titta på det samtidigt som just det avsnittet sänds i någon av våra lokala kanaler - vad är då skillnaden mellan att jag har tittat på det från hårddisken gentemot från sändningscentralen? Det är fortfarande samma avsnitt, och jag ger exakt lika mycket till producenten för att titta på bägge. Ändå denna skillnad i hur de båda formerna av tittande betraktas.
Varför?
Å ena sidan gratis, å andra sidan gratis. Å ena sidan en god och laglydig medborgare, å andra sidan en förhärdad brottsling utan mänskliga rättigheter.
Varför?
Om jag vore konspiratoriskt lagd så skulle jag säga att det beror på att De Mäktiga vill hålla kvar befolkningen i sitt televisionsberoende, och därför bestraffar alla former av avvikelse från det Rätta Beteendet med alla till buds stående medel. Att det är ett hot mot De Mäktigas så väl implementerade hjärntvätt att vissa individer tar till sig annan information via andra kanaler än de hjärntvättandes. Att det finns någon slags Mastermind bakom det hela, som har ett väl genomtänkt motiv i alla handlingar och manövreringar och som vet precis vad den gör.
Nu tror jag förstås inte på sådana saker. Det skulle krävas en intelligens långt bortom våra makthavares (oavsett vad vi råkar tycka om dem) för att koordinera någonting sådant. I stället tror jag att det, tvärtom, är en fråga om inkompetens och oförståelse. Anledningen till att tevetittande och tevetittande behandlas så radikalt olika är inte att ett illasinnat sällskap i enlighet med Planen går vidare med nästa steg mot världsherravälde, utan på att människorna i maktposition helt enkelt inte har den blekaste aning om vad de gör. De tror (förhoppningsvis) att de gör någonting bra och konstruktivt, men vad de gör är ytterst kontraproduktivt.
Genom FRA tror de sig bekämpa terrorism. Samtidigt börjar de behandla dig, dina grannar och dina vänner som just terrorister, vars samtliga aktiviteter ska övervakas konstant. Genom IPRED tror de sig bekämpa fildelning på internet. Samtidigt förvandlas hela svenska folket till brottslingar, i och med det inte går att vara oskyldig under dess bestämmelser. Genom datalagringsdirektivet tror de sig bringa in en era av kontrollerad fred. Samtidigt blir varenda medborgare i samma fredsregim en potentiell terrorist, och ska därför per automatik behandlas som sådana, med allt vad det innebär av indragna mänskliga rättigheter och liknande.
Varför?
Inkompetens. Och oförståelse.
Mot dessa två saker kämpar själva gudarna. Förgäves.
Vi pirater är inga gudar. Vi är vanliga människor, som insett att det här med internet är här för att stanna, och att det är en övervägande bra sak. Vi har också insett att det inte är värt det att förvandla samhället till en totalitär polisstat i ett missriktat försök att förhindra att folk tittar på teve. Vilket våra nuvarande makthavare är i full gång att göra, i detta nu. Vare sig de vill det eller inte. Vare sig de vet om det eller inte.
Det är EU-val om två månader. Det är riksdagsval nästa år. Rösta på någon som inte anser att du är en terrorist. Rösta på Piratpartiet.
Saturday, March 21, 2009
Nätvanor
Vissa har frågat mig om mina nätvanor. Vilket inte är mindre än rättvist, eftersom jag ju frågat om era. Givande, tagande och frivilligt delgivande av information är grunden för ett gott förhållande, och jag har en känsla av att det är bra att ha ett bra förhållande till och med sina läsare.
Det första som behövs sägas om mig är att jag använder två skärmar, med vissa planer att expandera till fyra om/när tillfälle och/eller budget infinner sig. Som dubbelskärmare har jag lite större frihet än en enkeldito. Jag kan, exempelvis, titta på Battlestar Galactica i helskärm och prata om det på msn samtidigt. Eller, i mer bloggnära sammanhang, läsa och skriva samtidigt - utan att behöva alt-tabba konstant. Det kanske inte låter mycket, men skillnaden är enorm när en försöker gå tillbaka till en skärm. Abstinens är inte tillräckligt starkt för att förklara det.
Det första som behöver sägas om mina nätvanor (äntligen) är vilken anslutning jag har. En modemare har inte samma inställning till onlinevaron som en någon som sitter på en T1-lina. Jag sitter tyvärr inte på en sådan, men väl på en fast kabel som bringar in och ut information i cirka 250 kpbs. Lite långsamt, tycker vissa, men jag är nöjd. Så här efter några (MÅNGA) års modemande så har jag lite mer tålamod med långsamma sidor än jag egentligen borde.
Nästa steg är webbläsaren. Olika webbläsare, olika upplevelser. De flesta har en och enbart en webbläsare, och håller sig till den; det behövs för det mesta inte mer. Jag använder tre stycken i min vardag, i en slags meditation över vilken webbläsare som är minst dysfunktionell på vilka sidor. Firefox använder jag till det mesta, och är min primära och defaultiga läsare. Nästan allt jag gör nätledes sker här, i min censurerade bubbla av virtualitet. (Det som censureras bort är främst reklam, reklam och mer reklam. Jag ser ytterst sällan reklamannonser på nätet, och de jag ser ser jag oftast bara en gång. Synas -> högerklick -> aldrig synas igen någonsin.)
Now, fördelen med Firefox är ju förstås att en kan titta på femton sidor lika lätt som en. Nackdelen är att om en sida är särskilt tung och seg så blir alla andra också tunga och sega. Av den anledningen har jag delegerat vissa sidor till Chrome, min andra läsare. Däribland Ansiktsboken och Blackboard. Hur mycket jag än har förälskat mig i reklamfrihetens Firefox så måste jag erkänna att vissa sidor helt enkelt inte fungerar däri.
Min tredje webbläsare är Songbird, vilket även är min musikspelare. Eller - rättare - min musikspelare som även är en webbläsare. Den är fortfarande något av en betaprodukt, men dess förtjänster (global hotkeys, automatisk integrering med last.fm) överväger dess brister (lite småseg, kräver en del minne). Även om det tar ett tag att rensa id3-taggarna i ens mp3-samling så att det fungerar smärtfritt. (Om någon känner till ett bra sätt att fixa tusentals id3-taggar på ett snabbt och smidigt sätt - tveka inte att ringa mig, mkay?)
Så. Det är grunden, fundamentet, infrastrukturen. Vad är det då jag gör med dem? Vilka är mina nätvanor?
Min vardag består av ett antal sidor som alltid - utan undantag, permanent, konstant, ständigt - är öppna. Från vänster så är de Helgon, Bilddagboken, Twitter, Google Calendar och (för det mesta) en viss bloggförfattarsida. Och så ansiktsboken, förstås. Om vi hoppar över till höger skärm så har även Google Reader en permanent plats i mitt liv. Sedan finns det ett antal sidor som ligger i konstant närminne, och ett otal som dyker upp, läses och sedan försvinner för evigt. Vissa ligger kvar tills jag hunnit länka till dem; andra ligger kvar så länge att jag glömt bort varför de ens öppnades.
Den absoluta majoriteten av min tid spenderas på den högra skärmen, dvs i GR. Den som vill göra sig till en del av min vardag gör väl i att ta sig besväret att skaffa en RSS-feed som jag kan prenumerera på.
Nu till några utmärkande drag i mitt nätande:
Jag skriver aldrig, någonsin, ever, in en webbadress i sin helhet. Den gamla onda tiden när en var tvungen att komma ihåg adresser är numera definitivt över. Om jag vill åt en sida så kan jag antingen leta upp den i GR, eller bara söka efter den i FF:s URL-fält. Vissa sidor är så pass välbesökta att jag bara behöver skriva in en bokstav för att se dem. Last.fm är bokstaven L, draft.blogger är B, google analytics är A; mitt behov av att minnas var saker ligger är lika med noll. Om jag vet med mig att jag besökt någon sida för länge sedan eller på en annan dator så lägger jag bara googles sökord på minnet, snarare än adressen. Därför blir jag en smula irriterad mär folk frågar efter adresser till saker - vem tänker i termer av hemsideadresser längre?
Om jag ser en sida som är intressant så bokmärker jag den inte; jag RSS:ar den. Internet är för mig inte ett ställe att komma tillbaka till, utan någonting som pågår i realtid. Internet är inte ett arkiv, utan en filtrerad framtid. Det är inte en plats där materialet måste letas upp, utan ett flöde av information som kommer till mig.
Jag är alltid online. Det är någonting som stör en del, men så är det. Jag står som online 24/7, non stop. Alltid lyser min närvarolampa, men ytterst sällan är jag på plats. Folk borta på helgon har gjort något av en sport att peta på mig när mina onlineminuter räknas med fem siffror; folk på MSN har lärt sig leva med att jag svarar ungefär en tredjedel av de gånger de skriver till mig.
Jag kollar aldrig min mail, Den kollar sig själv, åt mig. Om den innehåller nyheter, lyser det blått nere i bägge högra hörnen; om inte, rött. Det är en bärande princip att jag aldrig går till informationen, utan låter den komma till mig.
Jag är alltid inloggad. Vilken sida jag än går in på så är lösenordet alltid ifyllt. Jag behöver sällan logga in; banken är ett noterbart undantag.
Jag har en väldigt slit-och-släng-aktig attityd till tabbar. Jag kommer på att jag vill göra någonting någonstans utanför mina permanenta tabbar, öppnar en ny, är autoinloggad dit jag råkar bege mig, gör det jag vill göra och stänger sedan bort tabben igen. Ofta kan jag öppna, flyga in, göra det som ska göras och stänga igen på en tidsrymd som kan mätas i sekunder. Allting är tillgängligt on demand. Ögonblickligen.
Nätreklam gör fysiskt ont i mig. Bokstavligen. Det finns inget värre än nätreklam. Jag förstår inte hur ni som ser den står ut med den.
Jag Greasemonkeyfierar de flesta sidor jag är inne på. Det finns ingen anledning att inte göra det. Om webbdesignarna inte infört min önskefunktion, så hämtar jag bara hem ett greasemonkeyscript som inför den åt mig. Det innebär, onekligen, att min upplevelse av nätet inte är densamma som de flesta andras. Vilket gör att folk ställer sig en smula, ah, undrande inför mina screenshots. Ibland.
När jag skriver till folk på diverse sidor så skriver jag vanligtvis i lowercaps. Konsekvent. Bara gemener. Det är något av en nätkonvention och en vana. När en skriver i lowercaps så är en informell. Står bakom kulisserna och småpratar lite. Sedan, när en kliver upp på scen och är offentlig, så har en tagit på sig kostymen och intagit en offentlig persona, med Korrekt Stavning och allt det där. Om jag skriver lowercaps till dig så är jag avslappnad; det är bara i offentligheten som det är nödvändigt att vara proper och uppklädd. Precis som AFK.
Jag måste hovra över ALLA länkar och se vart de leder. Ja, jag erkänner - jag har hängt lite för länge borta på ED. Och läst ett avsnitt för mycket av XKCD. Det finns ingen anledning att låta potentialen till ett insmuget skämt smyga förbi - alla länkar måste kollas. ALLA kan ju inte vara relevanta och sakliga, right?
Jag tror det räcker. Ni märker kanske att jag är en aning bortskämd. Nu är jag ju på intet vis en über-1337-haxx0r, men jag har vissa knep, knåp och fasoner för mig. Erkänningsvis.
Sådant är mitt internet. Långt, nördigt och oöverskådligt. Hur är ditt?
Det första som behövs sägas om mig är att jag använder två skärmar, med vissa planer att expandera till fyra om/när tillfälle och/eller budget infinner sig. Som dubbelskärmare har jag lite större frihet än en enkeldito. Jag kan, exempelvis, titta på Battlestar Galactica i helskärm och prata om det på msn samtidigt. Eller, i mer bloggnära sammanhang, läsa och skriva samtidigt - utan att behöva alt-tabba konstant. Det kanske inte låter mycket, men skillnaden är enorm när en försöker gå tillbaka till en skärm. Abstinens är inte tillräckligt starkt för att förklara det.
Det första som behöver sägas om mina nätvanor (äntligen) är vilken anslutning jag har. En modemare har inte samma inställning till onlinevaron som en någon som sitter på en T1-lina. Jag sitter tyvärr inte på en sådan, men väl på en fast kabel som bringar in och ut information i cirka 250 kpbs. Lite långsamt, tycker vissa, men jag är nöjd. Så här efter några (MÅNGA) års modemande så har jag lite mer tålamod med långsamma sidor än jag egentligen borde.
Nästa steg är webbläsaren. Olika webbläsare, olika upplevelser. De flesta har en och enbart en webbläsare, och håller sig till den; det behövs för det mesta inte mer. Jag använder tre stycken i min vardag, i en slags meditation över vilken webbläsare som är minst dysfunktionell på vilka sidor. Firefox använder jag till det mesta, och är min primära och defaultiga läsare. Nästan allt jag gör nätledes sker här, i min censurerade bubbla av virtualitet. (Det som censureras bort är främst reklam, reklam och mer reklam. Jag ser ytterst sällan reklamannonser på nätet, och de jag ser ser jag oftast bara en gång. Synas -> högerklick -> aldrig synas igen någonsin.)
Now, fördelen med Firefox är ju förstås att en kan titta på femton sidor lika lätt som en. Nackdelen är att om en sida är särskilt tung och seg så blir alla andra också tunga och sega. Av den anledningen har jag delegerat vissa sidor till Chrome, min andra läsare. Däribland Ansiktsboken och Blackboard. Hur mycket jag än har förälskat mig i reklamfrihetens Firefox så måste jag erkänna att vissa sidor helt enkelt inte fungerar däri.
Min tredje webbläsare är Songbird, vilket även är min musikspelare. Eller - rättare - min musikspelare som även är en webbläsare. Den är fortfarande något av en betaprodukt, men dess förtjänster (global hotkeys, automatisk integrering med last.fm) överväger dess brister (lite småseg, kräver en del minne). Även om det tar ett tag att rensa id3-taggarna i ens mp3-samling så att det fungerar smärtfritt. (Om någon känner till ett bra sätt att fixa tusentals id3-taggar på ett snabbt och smidigt sätt - tveka inte att ringa mig, mkay?)
Så. Det är grunden, fundamentet, infrastrukturen. Vad är det då jag gör med dem? Vilka är mina nätvanor?
Min vardag består av ett antal sidor som alltid - utan undantag, permanent, konstant, ständigt - är öppna. Från vänster så är de Helgon, Bilddagboken, Twitter, Google Calendar och (för det mesta) en viss bloggförfattarsida. Och så ansiktsboken, förstås. Om vi hoppar över till höger skärm så har även Google Reader en permanent plats i mitt liv. Sedan finns det ett antal sidor som ligger i konstant närminne, och ett otal som dyker upp, läses och sedan försvinner för evigt. Vissa ligger kvar tills jag hunnit länka till dem; andra ligger kvar så länge att jag glömt bort varför de ens öppnades.
Den absoluta majoriteten av min tid spenderas på den högra skärmen, dvs i GR. Den som vill göra sig till en del av min vardag gör väl i att ta sig besväret att skaffa en RSS-feed som jag kan prenumerera på.
Nu till några utmärkande drag i mitt nätande:
Jag skriver aldrig, någonsin, ever, in en webbadress i sin helhet. Den gamla onda tiden när en var tvungen att komma ihåg adresser är numera definitivt över. Om jag vill åt en sida så kan jag antingen leta upp den i GR, eller bara söka efter den i FF:s URL-fält. Vissa sidor är så pass välbesökta att jag bara behöver skriva in en bokstav för att se dem. Last.fm är bokstaven L, draft.blogger är B, google analytics är A; mitt behov av att minnas var saker ligger är lika med noll. Om jag vet med mig att jag besökt någon sida för länge sedan eller på en annan dator så lägger jag bara googles sökord på minnet, snarare än adressen. Därför blir jag en smula irriterad mär folk frågar efter adresser till saker - vem tänker i termer av hemsideadresser längre?
Om jag ser en sida som är intressant så bokmärker jag den inte; jag RSS:ar den. Internet är för mig inte ett ställe att komma tillbaka till, utan någonting som pågår i realtid. Internet är inte ett arkiv, utan en filtrerad framtid. Det är inte en plats där materialet måste letas upp, utan ett flöde av information som kommer till mig.
Jag är alltid online. Det är någonting som stör en del, men så är det. Jag står som online 24/7, non stop. Alltid lyser min närvarolampa, men ytterst sällan är jag på plats. Folk borta på helgon har gjort något av en sport att peta på mig när mina onlineminuter räknas med fem siffror; folk på MSN har lärt sig leva med att jag svarar ungefär en tredjedel av de gånger de skriver till mig.
Jag kollar aldrig min mail, Den kollar sig själv, åt mig. Om den innehåller nyheter, lyser det blått nere i bägge högra hörnen; om inte, rött. Det är en bärande princip att jag aldrig går till informationen, utan låter den komma till mig.
Jag är alltid inloggad. Vilken sida jag än går in på så är lösenordet alltid ifyllt. Jag behöver sällan logga in; banken är ett noterbart undantag.
Jag har en väldigt slit-och-släng-aktig attityd till tabbar. Jag kommer på att jag vill göra någonting någonstans utanför mina permanenta tabbar, öppnar en ny, är autoinloggad dit jag råkar bege mig, gör det jag vill göra och stänger sedan bort tabben igen. Ofta kan jag öppna, flyga in, göra det som ska göras och stänga igen på en tidsrymd som kan mätas i sekunder. Allting är tillgängligt on demand. Ögonblickligen.
Nätreklam gör fysiskt ont i mig. Bokstavligen. Det finns inget värre än nätreklam. Jag förstår inte hur ni som ser den står ut med den.
Jag Greasemonkeyfierar de flesta sidor jag är inne på. Det finns ingen anledning att inte göra det. Om webbdesignarna inte infört min önskefunktion, så hämtar jag bara hem ett greasemonkeyscript som inför den åt mig. Det innebär, onekligen, att min upplevelse av nätet inte är densamma som de flesta andras. Vilket gör att folk ställer sig en smula, ah, undrande inför mina screenshots. Ibland.
När jag skriver till folk på diverse sidor så skriver jag vanligtvis i lowercaps. Konsekvent. Bara gemener. Det är något av en nätkonvention och en vana. När en skriver i lowercaps så är en informell. Står bakom kulisserna och småpratar lite. Sedan, när en kliver upp på scen och är offentlig, så har en tagit på sig kostymen och intagit en offentlig persona, med Korrekt Stavning och allt det där. Om jag skriver lowercaps till dig så är jag avslappnad; det är bara i offentligheten som det är nödvändigt att vara proper och uppklädd. Precis som AFK.
Jag måste hovra över ALLA länkar och se vart de leder. Ja, jag erkänner - jag har hängt lite för länge borta på ED. Och läst ett avsnitt för mycket av XKCD. Det finns ingen anledning att låta potentialen till ett insmuget skämt smyga förbi - alla länkar måste kollas. ALLA kan ju inte vara relevanta och sakliga, right?
Jag tror det räcker. Ni märker kanske att jag är en aning bortskämd. Nu är jag ju på intet vis en über-1337-haxx0r, men jag har vissa knep, knåp och fasoner för mig. Erkänningsvis.
Sådant är mitt internet. Långt, nördigt och oöverskådligt. Hur är ditt?
Wednesday, March 18, 2009
Flykten från ett rättssäkert straff
När jag är ute och cyklar brukar jag hålla utkik. Ni vet. Så där allmänt. Så att jag inte kör in i folk, saker, byggnader eller andra farthinder. Inget märkligt med det - alla gör det, Det är en naturlig, neutral och nödvändig del av det hela. Inget att skriva hem om. Bara att acceptera och gå vidare. Fact of life. Move along.
När jag är ute och cyklar i mörkret brukar jag också hålla utkik. Inte bara allmänt, utan efter någonting mer specifikt. Jag håller korpgluggarna och koögonen öppna efter poliser, nämligen. Ni ser, jag har ingen lampa på min cykel, vilket är en väldigt giltig ursäkt för dem att ge en böter. Vilket jag ju inte vill ha några av. Alltså håller jag utkik efter dem, och undviker dem så gott som det går. Vilket, onekligen, leder till en hel del rivstarter i ren panik när de svänger in från en oväntad vinkel.
På dagen håller jag också utkik efter de uniformerade. Ni ser, mina bromsar är inte vad de borde vara, och består till stor del av skosulorna på mina kängor. De av er som är initierade i hur det här fungerar vet att en lär sig allt om bromssträckor och hur fort saker (inte) saktar in på olika ytor under olika förhållanden. Ni vet också att det, dessutom, ger böter att vara utan fungerande bromsar. Oavsett om det är dag eller natt. Det är dock inte lika synligt som att vara utan ljus, så jag behöver inte kika lika hårt under dagen.
Detta utkikande är förstås lite småirriterande, men det går att leva med. Det är svårt att fånga en cyklist som inte vill bli fångad, och med träning följer färdighet. Det är, dessutom, lätt att göra någonting åt det om jag någon dag skulle få för mig att tröttna. Det är bara att sätta fast en lampa och fixa bromsarna, så är jag grön sedan. Det är inte övermänskligt, precis. Det kan göras..
De måste dessutom fånga mig in action. De kan inte hävda att de såg mig göra det igår, och sedan ge mig böter på det idag. Det måste hända där och då. Bevisbördan ligger på dem; de måste bevisa min skuld, jag måste inte bevisa min oskuld.
Detta berättar jag för att påvisa att jag inte är helt ovan vid tanken att gömma mig för polisen, men också för att poängtera att jag i det här fallet vet vad jag gömmer, och varför, och vad straffet blir om jag skulle råka bli påkommen. Det är så en rättssäker rättsstat fungerar - straffet för olika brott är fastslaget på förhand, och brotten är klart och tydligt definierade. Det ska gå att förutsäga att om en gör x så kommer konsekvens a att inträffa. Straffet för x är a, inte vad domaren råkar känna och tycka just där och då.
Vilket osökt för oss till IPRED, där brottet x är vagt definierat, konsekvens a är, ehm, lite lagom flexibel och bevisbördan är märkligt frånvarande. Det är inte överdrivet nödvändigt att ha gjort någonting för att drabbas av den konsekvens som råkar kännas rätt just där och då, och en är inte ens tilldelad den teoretiska möjligheten att eventuellt kanske kunna vara oskyldig. - Vad ska en skyldig person med en försvarare till? Vad ska ett skyldigt folk med en rättsstat till?
Jag vet inte vad ni tycker, men den gamla tidens rättsordning hade sina poänger i mina ögon. Även om jag inte alltid följer dess bestämmelser till punkt och pricka.
När jag är ute och cyklar i mörkret brukar jag också hålla utkik. Inte bara allmänt, utan efter någonting mer specifikt. Jag håller korpgluggarna och koögonen öppna efter poliser, nämligen. Ni ser, jag har ingen lampa på min cykel, vilket är en väldigt giltig ursäkt för dem att ge en böter. Vilket jag ju inte vill ha några av. Alltså håller jag utkik efter dem, och undviker dem så gott som det går. Vilket, onekligen, leder till en hel del rivstarter i ren panik när de svänger in från en oväntad vinkel.
På dagen håller jag också utkik efter de uniformerade. Ni ser, mina bromsar är inte vad de borde vara, och består till stor del av skosulorna på mina kängor. De av er som är initierade i hur det här fungerar vet att en lär sig allt om bromssträckor och hur fort saker (inte) saktar in på olika ytor under olika förhållanden. Ni vet också att det, dessutom, ger böter att vara utan fungerande bromsar. Oavsett om det är dag eller natt. Det är dock inte lika synligt som att vara utan ljus, så jag behöver inte kika lika hårt under dagen.
Detta utkikande är förstås lite småirriterande, men det går att leva med. Det är svårt att fånga en cyklist som inte vill bli fångad, och med träning följer färdighet. Det är, dessutom, lätt att göra någonting åt det om jag någon dag skulle få för mig att tröttna. Det är bara att sätta fast en lampa och fixa bromsarna, så är jag grön sedan. Det är inte övermänskligt, precis. Det kan göras..
De måste dessutom fånga mig in action. De kan inte hävda att de såg mig göra det igår, och sedan ge mig böter på det idag. Det måste hända där och då. Bevisbördan ligger på dem; de måste bevisa min skuld, jag måste inte bevisa min oskuld.
Detta berättar jag för att påvisa att jag inte är helt ovan vid tanken att gömma mig för polisen, men också för att poängtera att jag i det här fallet vet vad jag gömmer, och varför, och vad straffet blir om jag skulle råka bli påkommen. Det är så en rättssäker rättsstat fungerar - straffet för olika brott är fastslaget på förhand, och brotten är klart och tydligt definierade. Det ska gå att förutsäga att om en gör x så kommer konsekvens a att inträffa. Straffet för x är a, inte vad domaren råkar känna och tycka just där och då.
Vilket osökt för oss till IPRED, där brottet x är vagt definierat, konsekvens a är, ehm, lite lagom flexibel och bevisbördan är märkligt frånvarande. Det är inte överdrivet nödvändigt att ha gjort någonting för att drabbas av den konsekvens som råkar kännas rätt just där och då, och en är inte ens tilldelad den teoretiska möjligheten att eventuellt kanske kunna vara oskyldig. - Vad ska en skyldig person med en försvarare till? Vad ska ett skyldigt folk med en rättsstat till?
Jag vet inte vad ni tycker, men den gamla tidens rättsordning hade sina poänger i mina ögon. Även om jag inte alltid följer dess bestämmelser till punkt och pricka.
Tuesday, March 17, 2009
Emilie Rathou
Folk förvånas ibland över att jag 'ser' olika ut på olika platser på internätet. Särskilt vid övergången från blogg till ansiktsbok, eller - mer sällan - från blogg till MSN. (Från blogg till helgon har aldrig hänt, dock. Än finns möjligheten att bli den första.) Det beror på att jag har olika persona på olika platser, olika beteenden i olika situationer. Borta på Tankefel är jag på ett sätt, här ett annat, på andra platser på andra vis. Livet är en pjäs, och varje människa spelar många roller under sin tid.
När jag så funderade över hur jag skulle lägga upp min del av retorikgruppens gemensamma presentation om den retoriska historien mellan den svenska stormaktstiden och början på nittonhundratalet - dvs en viss Emilie Rathou (1862-1948) - så funderade jag på hur jag skulle lägga upp ett blogginlägg på temat. Ett Tankefelsinlägg skulle förmodligen ta sig formen av en sammanfattning av de intressantaste aspekterna och detaljerna, och sedan en påminnelse om att det är ett tankefel att förbise obskyra historiska figurer. Ett helgoninlägg skulle bestå av en massa gnäll på hur träbenig jag är som väljer ämne som retorik av fri vilja, och sedan femton tusen tecken om själva Rathou.. Ett Magnihasa-inlägg skulle - hmm.
Mysterium.
Jag tror jag skulle följa Mrals disposition, någorlunda. Börja med att säga att hen - Emilie, alltså - är relativt okänd idag, men var en framstående talare i slutet av artonhundratalet, som drev en tidning (Dalmasen, senare namnbuten till Svenska Medborgaren) och skrev om sådana saker som feminina talare i Amerikat och om kvinnofrågan här hemma. Och, inte minst, om retorikens (retorikernas) insatser i världsförbättrande syfte.
Sedan skulle jag nämna någonting om de fem intresseområden den goda Rathau brann för: allmän rösträtt, feminism (så som den såg ut anno ~1880-1920), social rättvisa, pacifism och nykterhet. Sedan skulle jag, i tur och ordning, expandera en aning över vart och ett av dessa fem områden, och ge lite mer kött på benen åt det hela. Därefter skulle jag - precis som Mral - ta några exempel på hur hens retorik såg ut. Särskilt den delen där det beklagas att femininum uppfostras till dockor och inte till människor, och att detta medför vissa så kallade Negativa Konsekvenser för samhället.
Som avslutning - conclusio - skulle jag, utan tvekan, koppla samman det hela till att det är val till EU-parlamentet om mindre än tre månader, och att vi pirater OCKSÅ står för allmän rösträtt, social rättvisa, pacifistisk fredsaktivism och feministiska framsteg. Och, inte minst, att en röst på Piratpartiet är en röst MOT de partier som försöker avskaffa alla de fri- och rättigheter som Emilie Rathou kämpade så hårt och så länge för att införa.
Så ser min Magnihasa-persona ut. Så skulle jag nog disponera ett inlägg.
När jag så funderade över hur jag skulle lägga upp min del av retorikgruppens gemensamma presentation om den retoriska historien mellan den svenska stormaktstiden och början på nittonhundratalet - dvs en viss Emilie Rathou (1862-1948) - så funderade jag på hur jag skulle lägga upp ett blogginlägg på temat. Ett Tankefelsinlägg skulle förmodligen ta sig formen av en sammanfattning av de intressantaste aspekterna och detaljerna, och sedan en påminnelse om att det är ett tankefel att förbise obskyra historiska figurer. Ett helgoninlägg skulle bestå av en massa gnäll på hur träbenig jag är som väljer ämne som retorik av fri vilja, och sedan femton tusen tecken om själva Rathou.. Ett Magnihasa-inlägg skulle - hmm.
Mysterium.
Jag tror jag skulle följa Mrals disposition, någorlunda. Börja med att säga att hen - Emilie, alltså - är relativt okänd idag, men var en framstående talare i slutet av artonhundratalet, som drev en tidning (Dalmasen, senare namnbuten till Svenska Medborgaren) och skrev om sådana saker som feminina talare i Amerikat och om kvinnofrågan här hemma. Och, inte minst, om retorikens (retorikernas) insatser i världsförbättrande syfte.
Sedan skulle jag nämna någonting om de fem intresseområden den goda Rathau brann för: allmän rösträtt, feminism (så som den såg ut anno ~1880-1920), social rättvisa, pacifism och nykterhet. Sedan skulle jag, i tur och ordning, expandera en aning över vart och ett av dessa fem områden, och ge lite mer kött på benen åt det hela. Därefter skulle jag - precis som Mral - ta några exempel på hur hens retorik såg ut. Särskilt den delen där det beklagas att femininum uppfostras till dockor och inte till människor, och att detta medför vissa så kallade Negativa Konsekvenser för samhället.
Som avslutning - conclusio - skulle jag, utan tvekan, koppla samman det hela till att det är val till EU-parlamentet om mindre än tre månader, och att vi pirater OCKSÅ står för allmän rösträtt, social rättvisa, pacifistisk fredsaktivism och feministiska framsteg. Och, inte minst, att en röst på Piratpartiet är en röst MOT de partier som försöker avskaffa alla de fri- och rättigheter som Emilie Rathou kämpade så hårt och så länge för att införa.
Så ser min Magnihasa-persona ut. Så skulle jag nog disponera ett inlägg.
Monday, March 16, 2009
Goda tider
Jag kom just hem från en tre timmars cykeltur efter seminariet, och ska sätta mig ner och skriva en sammanfattning av Emilie Rathous liv och gärning, och sedan konvertera den till ett tal. Med deadline relativt omgående.
Men. Det är vår. Orka.
Jag tror jag tar två timmar till.
Men. Det är vår. Orka.
Jag tror jag tar två timmar till.
Subscribe to:
Posts (Atom)
Posts
