Rättvisa och objektiva domar

Det är mycket viktigt att våra domare är opartiska, rättvisa och objektiva när de avger sina domar, och de resonemang som ligger bakom dessa måste reflektera en opartisk bedömning av bägge parters argument för och emot, en rättvis värdering av dessa utifrån denna bedömning, och ett objektivt beslut baserat på denna värdering i ljuset av rådande lagstiftning. Det här är något av ett fundament för en fungerande rättsstat, och det finns inget sätt att komma förbi det här utan att samtidigt förinta rättsstaten som helhet. Om domaren helt plötsligt går och är partisk, orättvis eller subjektiv så är både peruk och handduk inkastad sedan länge.

Nyligen så har en tingsrätt avgivit en dom i ett Ipred-ärende. TeliaSonera blev enligt domslutet skyldiga att under hot om statligt sanktionerat våld uppge namn, identitet och annat som tillhör en viss någon som enligt uppgift deltagit i och/eller bedrivit Pirate Bay-liknande verksamhet. Detaljerna är inte helt viktiga, och finns att läsas om lite varstans på internätet, så go get 'em om du är intresserad.

Det som är viktigt här är de tre orden ovan - opartisk, rättvis och objektiv. De domare som varit verksamma i fallet som just nämndes har inte varit helt kunniga i de mer tekniska aspekterna av vad en torrenttracker sysslar med. De besitter inte heller någon direkt fenomenologisk kunskap om detsamma, vilket gör saker etter värre.

Grejen är den att alla som vet hur en torrent fungerar - antingen tekniskt eller fenomenologiskt eller bäggedera - per definition är partisk, till fördel för trackerinnehavaren. Ni ser, de skulle redan från början vara utrustade med kunskapen att det enda som sker på trackern är att folk sätter upp lappar på en anslagstavla, lappar med anvisningar om att sak x finns på plats a för avhämtning för den som råkar vara intresserad. Själva anslagstavlan är helt, fullt och totalt irrelevant för överlämnandet och distribuerandet av denna sak x - denna handling sker helt och hållet utom synhåll, räckhåll och associationshåll från anslagstavlan själv. Det finns inga större problem med att byta anslagstavla om anledning skulle finnas, ty det är inte där de centrala utbytena sker.

Nu kan vi ju förstås inte gå omkring och ha partiska domare. Det vore en skymf mot rättsstaten - och så kan vi ju definitivt inte ha det! Alltså måste vi se till att vi konsekvent allokerar domare som inte vet vare sig ditt eller datt om torrentvärldens tekniska eller fenomenologiska aspekter, så att de kan vara opartiska, rättvisa och objektiva till Ipred-maffians fördel.

Det här är inte bara ett försök att visa på hur ord lite snabbt kan koopteras och fås att betyda motsatsen till vad de egentligen betyder. Det är inte bara ett försök att anamma den satiriska eller den sarkastiska genren. Det är dessutom en beskrivning av hur situationen ser ut idag. Det är enbart och endast möjligt att på ett opartiskt vis lyssna på Ipred-maffians argumentation om en inte är partisk, och en blir per definition partisk mot denna maffia om en känner till ens det minstaste lilla minsta om det här med fildelningens praktik.

Som alltid så är det utbildning som är problemet till lösningen. Det ingår inte i utbildningen till domaryrket att lära sig de finare nyanserna av de allra enklaste av vardagsupplevelser hos oss i den yngre generationen, och sålunda ingår detta inte i domarkompetensen. Men. Med ett kort och kostnadseffektivt tillägg till denna utbildning så kan saker ställas till rätta igen, och den yngre generationens tilltro till rättsväsendet kan påbörja sin långa och smärtsamma resa mot att återställas.

Steg ett är förståelse. Steg två är, förhoppningsvis, avkriminalisering. -

Att vila på lagrarna

Ifpi vilar inte på lagrarna. Här ska den vanlige användaren, den vardaglige människan, verklighetens folkhjälte, sättas dit, och det omgående och ordentligt, så att allt garanterat går rätt till i framtiden!

Now, jag är försenad till någonting, så i stället för att posta en långt inlägg om mina spontana känslor, tankar och reaktioner kring det hela så drabbar jag er med lite stämningsmusik som i detalj lyckas uttrycka dessa. Here goes:

Om makt och maktlöshet

Det finns en slags intuitiv och av alla delad bild av hur maktens folk ser ut. Det är en bild som innehåller kostymer, portföljer, höga löner och den sortens sammanträdesrum där viktiga saker händer när vi inte är där. Vad som händer i dessa slutna rum är inte alltid helt klart, men att det händer och att det påverkar människor i stor skala är det ingen som helst tvekan om.

Samtidigt finns det en bild av hur maktlöshetens folk ser ut - de är hemlösa, utslagna, marginaliserade och/eller fattiga. Precis så som det finns en intuitiv bild av makten, så finns det en intuitiv bild av maktlösheten.

Som alltid så är verkligheten inte lika enkel som vår bild av den. Om ett stort antal hemlösa skulle samordna sig och sätta sig utanför riksdagshuset och vara allmänt synliga dag ut och dag in så skulle det ha en större effekt på saker och ting än en riktigt välsvarvad debattartikel i någon av våra större dagstidningar. Det kanske inte är en lika omedelbar effekt, men den skulle vara desto påtagligare när den väl satt igång.

Makt är, som jag skrivit om tidigare, inte någonting som vissa människor har. Det är någonting som uppstår när folk befinner sig tillsammans i någon slags sammanhang. En ensam människa är maktlös - även om hen är både monark och president. Det måste finnas någon annan på plats att utöva makt på, annars finns ingen makt, utan blott fantasin om den.

Men makt är inte bara någonting som utövas på eller mot människor - den kan även användas med dem. Om en människa bestämmer sig för att göra något så kan hen göra det; om tio människor bestämmer sig för att göra något så kan de göra det tretton gånger effektivare än den ensamme människan. För att återgå till våra hemlösa ovan så kan en ensam hemlös fösas bort utan större problem, men när ett visst antal uppnåtts så blir det desto svårare. Efter ett lite högre antal blir det direkt omöjligt att ignorera deras närvaro, och snöbollen är i rullning.

Jag har mig en alldeles egen snöboll som jag vill sätta i rullning, och det är den att bilden av makt/maktlöshet behöver omformas. Den nuvarande är till för att få folk att känna sig maktlösa, och om de anammar denna självbild så blir de just maktlösa. Om vi i stället byter ut denna mot en bild av att den ensamme är maktlös, så skulle det på sikt leda till att alla - i någon mån - blev mäktiga. Ty om det är någonting vi alla har i våra liv så är det andra människor, och om vi kan komma överens med dem om saker och ting så är all eventuell maktlöshet ett minne blott.

So. Om du råkar vara en medlem av Piratpartiet så uppmanar jag dig att leta upp lokala likasinnade och börja kasta snöbollar på dem. Som ensam piratpartist är en förvisso värdefull som människa och partikollega, men om vi vill göra intryck av att vara en maktfaktor så gäller det att vi måste komma igång att vara organiserade, aktiva och, än mer, mäktiga. Makten är inte någonting som drabbas oss, utan någonting som vi kan komma överens om att använda för det gemensammas bästa.

Men bara tillsammans. Ensamma är vi maktlösa. -

Rätt utbildning för jobbet

Så här just efter inskrivandet av mitt tvåhundrationde högskolepoäng i de offentliga registren så känns det som om det är dags att delge en liten men ändå insikt i det här med utbildningens relevans för ens fungerande på eventuella arbetsplatser. Ni kanske eller kanske inte gått omkring med den här insikten i bakhuvudet, men det är lika bra att skriva den rakt ut, för tydlighetens skull: relevansen är för 90% av arbetsmarknaden brutalt obetydlig.

Nu kanske ni som inte haft den här insikten i bakhuvudet tänker att, hey, doktorer måste ha utbildning, annars blir det fel! Doktorer tillhör dock de där tio resterande procenten. De allra flesta andra yrken går att lära sig på två eller tre veckor genom att vara på plats, via socialisation eller via övning. Den stora hemligheten med många arbeten är att de faktiskt inte är direkt svåra att utföra, lära sig och bemästra, men att det ändå av olika anledningar kommit att bli så att det krävs ohemult många kvalifikationer för att få dem.

Det här är både bra och dåliga nyheter. Det är bra nyheter så här i tider av arbetslöshet, då det sänker tröskeln för vilka som kan anställas till de flesta jobb. Det spelar ingen roll om en inte vet någonting om vad som görs på ett visst jobb - ge henom en två eller tre veckor lång inlärningsperiod och hen är lika good to go som en som läst intressanta men per definition inte helt relevanta kurser på universitetet. De dåliga nyheterna ligger i att relevansen för mina uppmaningar till folk att släpa sig till universitetet och läsa intressanta kurser sjunker som en sten. Vilket är ganska fail, eftersom jag bevisligen uppmanar ungefär alla att göra just detta.

Likväl finns de där tio procenten fortfarande kvar, så det går inte att lägga ner universiteten riktigt riktigt än. Doktorer måste veta vilken del som sitter ihop med vilken annan i människans inre; byggnadsingenjörer (så som min partikollega kommer att bli när hen är klar) måste veta hur en hållbar bro ser ut för att kunna rita nya sådana; kärnfysiker måste få tillräckligt tid och lokaler för att inte av misstag råka spränga universum på fritiden. Det kanske inte behövs en utbildning för 90% av alla jobb där ute, men de som behöver dem behöver dem desto mer.

En skulle kunna tro att det krävs en hel del utbildning för att bli riksdagsledamot. Det ligger lite i sakens natur, och än mer i arbetsbeskrivningen: att tillsammans med en församling inte helt likasinnade men av naturen lika begåvade människor i jämlik diskussion väga rationella argument för och emot olika ställningstaganden i frågor rörande lagstiftning som i förlängningen kommer att beröra miljontals människors liv, leverne och vardag. Dock - det krävs ingen direkt utbildning för detta. Eller, rättare, för att få jobbet - det tillsätts i allmänna demokratiska val, och den (medborgare) som får tillräckligt många röster är per automatik anställd.

Det här har sina för- och nackdelar. Å ena sidan skulle varje form av restriktion vara ett demokratiskt problem genom att förhindra representation från ekonomiskt och kulturellt fattiga segment av befolkningen, vilket skulle snedvrida den lagstiftande församlingens representation till förmån för de redan besuttna; å andra sidan så finns det vissa metodologiska bekymmer med att låta folk som inte helt och fullt inser vidden av lagstiftandets effekter stifta lagar utifrån sina egna personliga åsikter om saker och ting. Att utesluta folk är demokratiskt felaktigt, men att inkludera kreti och pleti leder eventuellt till lagar av den typ som den danska riksdagen just röstade igenom, där oskyldiga människor kan slängas i fängelse för att de står och diskuterar pacifistiska tillämpningar av neoaristotelisk retorik inom synhåll av ett demonstrationståg. För att inte tala om.

På samma sätt är det problematiskt med nämndemän. Mårten Schultz har skrivit mycket, länge och övertygande om varför dessa är ett gissel, men för de av er som inte orkar läsa så är den korta sammanfattningen av hens argumentation att outbildade människor sätts att döma människor efter eget godtycke, utan att nödvändigtvis känna till sådana saker som rättssäkerhet, bevisprövning eller - för den delen - gällande svensk lag. Ni anar säkert parallellen till resonemanget ovan.

Det här med att ha rätt utbildning för jobbet är med andra ord lite småproblematiskt i den demokratiska längden. Å ena sidan räcker det med att kunna läsa lagom bra, skriva godtagbart, räkna lagom fort och vara lagom socialt kompetent för att klara av det mesta i arbetsväg: å andra sidan lever vi i ett klassystem där ens arbetssituation baserar sig på ens arbete; å tredje sidan sägs vi leva i en demokrati, där folkets vilja ska vara vägledande för statens agerande. Människan spelar samtidigt en roll som arbetare, som klassvarelse och som medborgare; den första rollen spelar in på hur hen kan spela den andra, som i sin tur är direkt avgörande för hur hen spelar den tredje.

Om du finner den här problematiken relevant, och bor i Örebrotrakten, så finns det fortfarande platser kvar på vårterminskurserna i sociologi. Det enda du behöver göra för att komma in är att skicka in en anmälan (kod ÖU-25567 för A-kursen, ÖU-25569  för B) och vänta på bekräftelse. Jag kan nästan garantera en intressant vår. -

Extremism

Jag får vissa indikationer (hur kommer det sig att mina indikationer så väldigt sällan kommer i kommentarsform) om att jag var lite extremistisk igår. Våld, maskingevär, revolution - vad är grejen?

Grejen är den att jag skrev om statens våldsmonopol, och om the founding fathers sätt att hantera problematiken kring denna. Det ska inte ens för ett ögonblick stickas under stol med att dessa revolutionära och skäggiga hattbärare var extremister. Jag vill inte sticka hål på någon eventuell pacifistisk-kommunistisk fantasi, men det finns ingenting sådant som en konservativ revolution. Det var inte direkt så att de skrev en självständighetsdeklaration efter att i all vänlighet frågat den lokala brittiska guvernören om att lämna de stackars kolonisterna ifred av ren humanitär medkänsla. Det är inte riktigt så det fungerar.

Så. Om nu författarna till den amerikanska konstitutionen är att betrakta som extremister, vilka andra faller inte in i samma kategori av bara farten? John Stuart Mill? Robert Nozick? John Rawls? John Locke? Adam Smith? - Eller, om vi talar om lite mer samtida extremister, Rick, Blogge, Emma, Farmor Gun, Livbåtsfolket, Mikusagi, Rasmus projO, Tankefelsgänget, jag, veganer, studenter, samtliga medlemmar av Piratpartiet...

Det känns som att övergången från vanligt engagemang till extremism är något luddig nuförtiden. Det ena tolkas lätt som det andra, särskilt som det går ut över mer normala och hälsosamma sysselsättningar som att titta på teve och vara nöjd med allt som livet ger.

Att våra goa skäggstubbar till konstitutionsgrundare är att betrakta som extremister leder eventuellt till en brutal urvattning av begreppet. Till sist blir varje kritiker av den rådande ordningen en sådan. Ändå är det svårt att komma ifrån att revolutioner och revolutionärer är något av det mest extrema som står att finna.

Det här är värt att rynka pannan över ett tag till.

Våldsmonopolet

Calandrella, bloggosfärens ljus och framtidshopp, gjorde ett påpekande i en kommentar till måndagens inlägg - om det enda vi kan hoppas på att är FRA låter bli att avlyssna just oss, borde inte samma tanke gälla även för militären och polisen? Vad annat kan vi göra än att hoppas på att de inte en dag till synes helt utan anledning får för sig att ge sig på oss oskyldiga medborgare?

Calandrella är inte ensam om denna tanke. Författarna till den amerikanska konstitutionen funderade hårt, mycket och länge över just denna fråga när de skulle formulera den självständiga amerikanska statens grundvalar. De vred och vände och vred på frågan tills de kom fram till att det bästa sättet att komma ifrån den här problematiken var att avskaffa stående arméer. En stående armé är synonym med en yrkesarmé, dvs en yrkeskår vars enda och primära sysselsättning är att vara soldater. En sådan är farlig, eftersom den per definition är ensam om att få bruka tungt systematiskt våld - polisen får bruka våld under vissa specifika omständigheter, men inte av samma natur eller i samma utsträckning. Farligheten ligger i att om armén får för sig att regeringen är illegitim, så finns det inget som förhindrar den från att i princip förklara krig mot sitt eget land, och därmed mot den egna befolkningen, som inte har någonting att sätta emot när kavalleriet rullar in på torget.

Deras lösning var att fösa undan yrkesmilitären och byta ut den mot en milismilitär. En milis är i all korthet en värnpliktsarmé - vanligt folk inkallas, får en viss träning och skeppas sedan iväg till kriget om och när det inträffar. Detta minskar risken för militär statskupp, då soldaterna i armén i princip är folket självt, och nyss gick omkring på gatorna som vanliga människor och gjorde vanliga saker.. Dessa skulle, är tanken, aldrig någonsin gå med på att angripa den egna befolkningen - de ÄR den egna befolkningen, och känner i många fall de människor de beordras anfalla. En öppnar inte eld mot oskyldiga civila om en bott granne med dem i tjugo år. Punkt. (Tanken var dessutom att minsken för krig mot andra stater skulle minska; när ett krig övergår från att handla om en abstrakt armé någonstans långt bort till att handla om att bygdens ungdomar ska skickas iväg för att dö så blir det inte lika populärt med krig längre. Samma tanke, fast åt andra hållet.)

Detta var inte tillräckligt, enligt de amerikanska urfäderna. De skrev dessutom in rätten för medborgarna att inneha vapen som en grundmurad och icke ifrågasättbar rättighet. Detta som en ytterligare försiktighet gentemot hotet om en stat som missbrukar sitt våldsmonopol - även om medborgarna inte använder dessa vapen i parktiken, så är det faktum att en stor del av dem är beväpnade och kan besvara eld om en försöker förtrycka dem en garant mot att staten försöker allt för hårt eller allt för öppet.

Jag vet inte om detta är sant eller inte, men jag har hört att Schweizarna har gått ett steg längre i det här, och att varje kvarter eller bygemenskap enligt lag är tvingade att inneha och underhålla minst ett stycke brutalt tungt och extremt grovkalibrigt maskingevär. Detta för att verkligen understryka att all makt utgår från folket, och att garanten för detta hänger på väggen i ett hus inte allt för långt bort. Det här är kanske eller kanske inte sant, men poängen kvarstår - en beväpnad befolkning är skyddad från statligt förtryck i egenskap av att när som helst kunna förklara regeringen illegitim och helt sonika avsätta den. Det gäller med andra ord för statsmakten att sköta sig, eller finna sig i att inte finnas längre.

Tanken att det finns en viss risk att staten ger sig på sin egen befolkning har således varit en ständigt närvarande tanke i modern statsvetenskap. Och det finns gott om exempel i den moderna historien på hur det ser ut när detta händer - inte minst i det land som för tjugo år sedan låg inte mindre än en östersjö österut.

Som jag skrev i mitt inlägg om staten så är ett sätt att hålla den under kontroll att tvinga dess lagar att vara obönhörligt gällande även för den själv, främst då via en författningsdomstol. Ett annat sätt är att beväpna befolkningen på ett sådant sätt att det blir militärstrategiskt omöjligt att kuva det.

Vi i Sverige har varken det ena eller det andra. I stället har vi FRA och Ipred och deras likar.

Förhoppningsvis räcker det med att rösta bort de outbildade dårar som röstat igenom dessa protodiktaturens lagar, främst då genom att rösta på Piratpartiet. I annat fall får vi, när all motvilja dikterats bort, ta till andra metoder då omständigheterna inte ger oss något annat val. Ty det är inte bara en rättighet utan även en skyldighet att revoltera mot den statsmakt som valt att ta den despotiska vägen. -

Lyckans utmaning

I flera veckor har jag gått omkring och tänkt att jag ska haka på det här med lyckans utmaning, men aldrig riktigt kommit till skott. Nu, däremot, känns det som att det är oerhört dags att göra just detta, så jag greppar tag i Mikus senaste: att skriva om någonting trevligt en läst den här veckan.

Nu skulle jag förstås kunna göra det lätt för mig och säga att jag läst Mikus ansikte, men det känns lite som att fuska. I stället håller jag mig till en smal definition av läsande, dvs den som har med traditionell text att göra, och skriver lite om den ömma bloggen Mycket snack och lite cykel, som skrivs av en av A-kursarna i retorik. Det blir en mysig blandning av nostalgi från de moment jag hade i våras, diverse cykelrelaterade saker och en hel del annat. Vilket, som ni förstår, inte kan bli annat än trevligt att läsa.

Har du läst någonting trevligt på sistone?