Muren - strax efteråt

Idag för femtio år sedan började Berlinmuren byggas.

Sådant får en att tänka.

Nyckelordet i det hela är "byggas". Den inte bara hände en dag, helt oförhappandes. Inte heller fick den östtyska arbetarklassen spontant för sig att greppa verktygen och utöva klassmakt med produktionsmedlen. Det är inte riktigt så det fungerar - särskilt inte med byggnadsprojekt som resulterar i en femton mil lång mur i mitten av en högst urban bebyggelse.

Ni som någonsin försökt få människor att göra någonting vet att det krävs fenomenala förmågor att få dem att göra någonting alls. Det räcker med att försöka välja en restaurang att gå till för att kommunikationssvårigheter ska börja uppstå, och när saker blir desto mer komplicerade uppstår desto fler svårigheter.

Vilket i murens fall innebär att någon, någonstans, på ett litet kontor, med lön och statlig anställning, var tvungen att rita var muren skulle byggas. Därefter måste finansiering ordnas, pappersarbete läggas i rätt högar, råmaterial införskaffas, mannakraft motiveras och tusen andra saker göras.

Det är, i all korthet, ett himla jobb att bygga en mur. Och detta jobb dödar alla former av spontana infall, historiska nödvändigheter och oplanerade avvikelser. Det hände eftersom någon, någonstans, beslutade att det ska hända.

Det är lätt att glömma sådant. En börjar tänka att det är ett undantagsfall, någonting som hände under unika omständigheter och som svårligen kan hända igen.

Men vet ni. Det är fortfarande skitjobbigt att välja restaurang att gå till. Det är fortfarande tusen saker som måste göras närhelst människor ska samordnas. Och mitt i allt ihop är det fortfarande möjligt att någon, någonstans, bestämmer sig för att det är dags att bygga en ny Berlinmur.

Sådant får en att tänka. Så här femtio år senare.