Skjut alla övervakningskameror!

Nu när detaljerna kring Acta-avtalet sipprar ut, och analyserna så sakteliga börjar dugga in, Det är oroväckande läsning. Den helt verklighetsfrånvända tanken att en piratkopierad fil går att översätta direkt till en utebliven försäljning slås fast, tullen får fria händer att undersöka vad som helst på jakt efter upphovsrättsskyddad material (vilket då inkluderar dina bärbara datorminnens alla skrymslen och vrår), det ska bli olagligt att ta bort DRM-skydd från saker och ting, en internationell Acta-myndighet med direkt utomparlamentarisk lagstiftande makt ska upprättas och - värst av allt - dess hantlangare ska ges immunitet för allt de gör i tjänsten.

Om de inte vore för att fördragstexten finns att läsa,, svart på vitt, så skulle jag avfärda det hela som en NWO-konspiration och fortsätta med nästa avsnitt i den där serien om klass. Nu när det finns lite för mycket bevis och underlag för att det ska kunna gå att ignorera med gott samvete så är det svårt att inte tänka på det. Det gnager, och vill få någon slags uttryck.

Det finns två gnagande saker, två tankespår som återkommer. Det ena är att det finns en gräns för hur långt övervakningstendenserna kan gå innan folk helt enkelt tröttnar. Inte tröttna som i att gå med i Piratpartiet och skriva insändare till tidningen, utan som i att helt enkelt sluta spela med och gå under radarn. Dels för att det kanske blir för jobbigt med alla konstanta kontroller, säkerhetsrutiner, åtböranden och ritualer som måste genomgås i övervakningens och trygghetens namn; lite mer akut kanske för att det enda sättet att gå med vinst är att smuggla sig förbi den officiella marknadens alla diton. Trygghet kostar som bekant, och det finns logiskt sett en social punkt när tryggheten blir så pass dyrköpt att folk aktivt väljer - eller måste välja - att gå utanför systemet för att över huvud taget kunna klara sig.

Now, varje steg på vägen dit kan rationaliseras med tanken att det inte är så farligt, och att det bara är den där lilla extra saken. Vare sig det rör sig om någonting byråkratiskt, en ny säkerhetskontroll vid en viss byggnad, ett extra antal övervakningsfaktorer i det offentliga rummet, som var och en kanske inte utgör ett gigantiskt steg, så utgör den totala systemiska effekten av varje litet extra moment att kostnaden (i termer av tid, pengar eller energi) för att vara officiellt godkänd blir högre än den att göra saker svart. Om säkerhetskontrollen vid framdörren tar en kvart så kommer det att finnas gott om incitament för den stressade att hitta den lite snabbare bakdörren.

När sådana situationer blir lite för vardagliga kommer systemet att gå sönder av sig självt, vare sig det vill det inte. Det kommer också att bli svårare och svårare att försöka upprätthålla det, och ju hårdare kontrollinstanser som sätts in desto större blir behovet av att glida undan.

Det andra återkommande tankespåret har att göra med tiden som kommer innan brytpunkten. Jag talar med många som är upprörda över övervakningstendenserna varje dag, och försöker hålla mig så uppdaterad jag kan på tidsandan. Vissa jag talar med börjar röra sig med tankar om att det har gått för långt, att det är dags att göra någonting, att tiden för handling är nu. Även om jag misstänker att det mestadels är retorik (i alla fall när det gäller direkta aktioner), så har ändå sinnesstämningen börjat sätta sig.

Min gissning är att den senaste Acta-texten nog har föst tidsandan en smula i den riktningen.

Likväl. Om jag får höra talas om den så innebär det att det förmodligen finns mer av den där ute. Jag börjar mer och mer förvänta mig att autonoma vänstergrupper ska göra en IT-vändning, införskaffa slangbellor och helt sonika utföra protester av typen "SKJUT ALLA ÖVERVAKNINGSKAMEROR!" (med plakat och efterföljande kravaller och allt). Eller, mindre formellt organiserat, att vandalismen gentemot övervakningens olika manifestationer ska öka rent generellt. Till en början mot fysiska ting, så som kameror och dylikt, men till sist även mot de som underhåller systemen. Mot vanliga hederliga arbetare som råkar befinna sig på fel plats vid fel tillfälle.

Vi kan se den här tendensen komma redan nu. Och om vi rannsakar den sociologiska, socialpsykologiska och historiska litteraturen på valfritt universitetsbibliotek så kan vi inom kort dra slutsatsen att det är precis så människor reagerar mot kontroll och övervakning - genom att vilja försöka undvika den, och om de inte kan undvika den försöka kämpa mot dem. Med våld, om och när det blir den enda utvägen.

Vi kan se den här tendensen komma redan nu. Och om det inte vore för Piratpartiet som det enda sättet att konkret försöka motverka detta utan att ta till revolution som medel så vet jag inte hur mycket mer trygghetsbaserat våld vi skulle se framöver.

Fast om det fortsätter som nu - med eller utan Acta - så lär sentimentet att inomparlamentarisk reformaktion är lite för långsamt att breda ut sig än mer. Och den dag den första maskerade vänsteraktivisten skjuts ihjäl inför den kamera som missades så kommer vi att vara väldigt många som säger ett väldigt trött - vad var det vi sa.

Och vi kommer att säga det igen när det första ropet om hårdare tag dyker upp.