Plötsliga taltillfällen

Det finns ett oerhört elakt knep som den rådande ordningens företrädare använder mot de kritiker som anser att vissa minoriteter inte får göra sin röst hörd, och det är att - antingen symboliskt eller bokstavligen - trycka upp en mikrofon och en videokamera i ansiktet på nämnda minoritet och säga: tala! Världen tittar! Nu har du allt utrymme att framföra din åsikt du någonsin kommer att behöva - använd det väl!

Anledningen till att det här är elakt är dels för att saker och ting ganska snabbt återgår till ursprungsläget efteråt, men än mer därför att en är akut oförberedd på att hålla ett anförande på stående fot just där och då. En är förberedd på att i dialogform ge en kritik av det systematiska underrepresenterandet av vissa åsikter i den samtida diskursen, och det här med att hålla någon slags monolog är inte riktigt vad en tänkte göra när en klev upp den morgonen. Det hela faller därför ganska platt, och däri ligger det elaka.

Jag har länge funderat på vad jag skulle säga om jag helt okynnes hamnade i någon slags dylikt fokus - om jag helt plötsligt fick fem minuter tevetid att lägga ut en verbal text på, och dessa fem minuter började för fem sekunder sedan. Vad säga när en inte hinner förbereda någonting att säga?

Jag börjar tro att det finns någon slags poäng i att skriva och öva in ett litet standardtal. Ett kortare anförande som på ett snyggt men elegant vis framför ens generella ståndpunkt utan att för den skull få en att framstå som ett fån. Ett retoriskt standardformulär 1A som en kan drabba folk med på en femöresvändning, om och/eller när omständigheterna tvingar en till det.

Vad skulle du säga om du fick en kamera i nyllet?