Grattis Danmark

Danskarna klubbade igenom en intressant men olycklig lag lagom till det ack så beryktade toppmötet i Köpenhamn. Den är intressant eftersom den utgör en god grund att tänka och spinna vidare på, på ett gott och sunt teoretiskt plan; den är olycklig eftersom den i praktiken utgör en krigsförklaring från den danska staten gentemot det danska folket. Och alla andra som eventuellt råkar befinna sig.

Den lag danskarna klubbat igenom kallas Lymmelpaketet. Syftet med detta är att se till så att inga brottslingar, terrorister eller andra illbattingar får fri lejd att göra någonting elakt, och att beskydda freden mot eventuella ickedemokratiska element. Ordning och reda, med andra ord. Konsekvenserna av denna lag är dock att det i praktiken är brottsligt att befinna sig i närheten av en polis. Vilket har vissa metodologiska problem - inte minst för poliserna.

Huvuddraget i lagen är att det blir lagligt och redigt för polisen att gripa folk som i all stillhet står och diskuterar det wallinska diktarskapet och dess inverkan på svensk psalmhistoria - om de står i närheten av någon som gör någonting olagligt. Polisen har rätt att på synnerligen godtyckliga grunder gripa ungefär vem som helst, och ve den som råkar stå på fel ställe på fel plats vid fel tid när polisen är på fel humör efter att ha svängt åt fel håll.

Now, ett brott är per definition en handling som är i strid mot lagen. Varken mer eller mindre. Den som begår ett brott ska drabbas av den påföljd som står inskriven i lagen - varken mer eller mindre. Det får inte heller förekomma en påföljd utan ett brott, så varje gång en påföljd delas ut så har det per definition begåtts ett brott. Så. Vi har alltså att göra med en lag som säger att det är tillåtet att gripa folk på rent godtycke. Påföljden är given i lag, så det måste finnas ett brott. Och detta brott är, som synes, att finnas i närheten av den polis som griper en.

Det här är ungefär två snäpp värre än de lagar som råder i vissa av de länder vi tar emot flyktingar från. Där upprätthåller de åtminstone någon slags brottsdefinition som är vidare än generell existens rent allmänt. Att lagstifta om att en viss etnicitet är olaglig är förvisso en rätt obegriplig sak att göra, men brottet är i alla fall klart och tydligt specifierat - det är inte existens som sådan, utan en specifik form av existens. Att lagstifta om att det är förbjudet att tala vissa språk är fruktansvärt kontraproduktivt, men det finns i alla fall en möjlighet till rättssäkerhet i en sådan definition. Att lagstifta om att homosexualitet är en onaturlighet och måste stenas ut ur existensen om den upptäcks är förvisso i strid mot allt vad mänskliga rättigheter heter, men länken mellan brott och straff är i alla fall klart urskiljbar. Om en är skyldig till något av dessa brott så vet en i alla fall om att en är skyldig, och att ett straff finns för detta brott.

Danskarna utklassar alla dessa länder och lagar. Med råge. De har gjort sig av med ens det minstaste lilla minimum av rättssäkerhet som även de mest brutala av stater känner sig tvingade att erkänna och upprätthålla - kopplingen mellan brott och straff. Detta erkännande kanske inte är mer än en läpparnas bekännelse i vissa fall, men det finns där ändå. Vi svenskar gjorde ett tappert försök genom att kriminalisera alla födda efter Ronald Reagans omval, men vi lyckades inte riktigt gå lika långt som våra nyfrälsta fascistiska grannar i söder.

Må vi nu alla samlas i ett olyckligt gratulerande - grattis Danmark! Välkommen in i klubben av länder som det är helt legitimt att lämna i egenskap av livrädd flykting!