Kommentera mera!

Ett ständigt återkommande tema häromkring är den digitala klyftan, dvs en skillnad som av olika anledningar uppstått mellan de som blivit smittade av nätkulturens alla nycker och nyanser - och de som av olika anledningar inte blivit det. Det återkommer i gammelmedia också, med jämna mellanrum. Vanligtvis med perspektivet att de som lever i den så kallade verkliga världen hittat någon aspekt av den så kallade virtuella världen som de inte kan få ut varken rim eller reson ur, hur mycket de än vrider och vänder på det hela.

För tid sedan körde DN ett sådant stycke. Det handlar om det vi blaserade närvarelser kallar troll. Vi kanske inte gillar dem, men vi har som sista utväg och som ren desperationsåtgärd accepterat deras närvaro och tar itu med dem genom att ignorera dem så brutalt att de knappt ens registreras som en blipp på vår mentala radar längre. Ungefär som reklam i morgontidningen - vi känner igen den så omedelbart att vi inte ens behöver titta på den mer än i ett kort ögonblick för att inse att vi inte missar någonting om vi går vidare till kultursidorna. (Helst då utan att passera sporten.)

Det är därför något förvånande att se de icke-blaserades reaktion på det hela. Det är tal om juridiska åtgärder, ansvar som ligger på inte helt självklara ställen, övergripande insatser för att "komma tillrätta med problemet" och andra saker som får en att undra om det inte är dags att återintegrera sig med den icke-virtuella, verkliga verkligheten igen. Ens egen reaktion på trollen är ju att använda en diskursiv version av en ångvält och ignorera dem mer än en ignorerar jobbiga människor på tunnelbanan. Sättet de talar om det hela på känns så malplacerat att en inte kan annat än att börja oroa sig för att det, kanske, trots allt, är en själv som är ur fas med samtiden. I stället för tvärtom.

Sen så kommer jag ihåg att DN, sin nätvaro till trots, är gammelmedia, och att de inte nödvändigtvis har det gradvisa konvergerandet av virtuellt och verkligt till en enhetlig fenomenologisk upplevelse som slutgiltigt mål. De har, snarare, sådana saker som nyhetsvärde och upplagssiffror som motivator. DN vill inte nödvändigtvis hjälpa en komma till insikt om saker och ting genom försiktigt gjorda analyser av alla nyanser och aspekter. Vad de däremot vill är att folk ska bli tillräckligt intresserade av det första intrycket att en läser vidare.

Med detta i bakhuvudet blir det lätt att förstå rubriken


Näthatet störst bland unga


som förvisso är ganska intetsägande. Lite som att säga att de flesta studenter är unga - det ligger i situationens natur. En akut övervägande majoritet av nätets invånare kan definieras som 'unga'; rubrikens lockelse och attraktion ligger i att ordet 'näthat' kan tolkas både som 'troll' och som 'genuint hat mot allt som är virtuellt' 'Störst' kan dessutom referera till både mängd och intensitet. Det enda ord som inte är dubbeltydigt är egentligen 'bland', fast det är svårt att vara säker.

Själva artikeln utmynnar i att det vore bäst för alla inblandade om alla - på något plan - tvingades registrera sig med sitt riktiga namn innan de tilläts kommentera på folks bloggar. Det skulle, enligt uppgift, göra de som trollar bakom en pseudonym mindre benägna att göra sin grej. Resonemanget är att det inte blir lika kul när en samtidigt skriver under med sin namnunderskrift och ett heligt löfte om att denna åsikt är i överensstämmelse med ens inre övertygelse och kommer direkt från hjärtat, oförändrat av yttre faktorer och giltigt genom alla tider.

Problemet med det här resonemanget är förstås att det inte fungerar. Det må vara på modet att vilja totalreglera den virtuella världens alla uttryck och intryck, så att bara den goda versionen av sanningen kommer fram, men som Piratrörelsen visat så är det inte riktigt så saker fungerar. Varje gång någon försöker så kommer det alltid någon och berättar för alla hur en kan lura systemet, och så är alla tillbaka på ruta ett igen. Ytterst omagnifikt.

Den magnifika lösningen på trollproblemet är inte att skriva färre kommentarer, utan fler! Massor av fler kommentarer. Och inte bara fler kommentarer, utan fler bra kommentarer. Magnifika sådana, till och med, om andan faller på. Vad gör det att få en dålig och elak kommentar när en fått tre fenomenala och vänliga sådana? De behöver inte ens vara långa; för det mesta räcker det med ett par ord i positiv riktning.

Soe. Om du skulle råka känna dig lite tveksam om var en bra stans att börja utöva din makt att kommentera världen bättre, så vill jag, lite diskret sådär, tipsa om de här platserna:

Aaron korrektur | Abort, retry, fail | Area | Calandrella | Cynism | Hanna Wagenius | Jag vill dansa utan dina händer på mig | Livet på lannet | Livsagnostiker | Mia is a geek | Mikusagi | Mitt rosa liv | Neuroticum | Pred 7:15 | Raggoparden | Tankar från Skåneland | Tankefel och dylikt | Teflonminne | Trams, allvar, kultur och liv | Whoa yeah, neat!