Irritationsmoment, och konsten att bli ett sådant

Irritationsmoment finns det gott om i vardagen. Det går knappt att falla ur sängen och landa på en synnerligen väl malplacerad tomburk utan att drabbas av den underbara känsla som är irritationens irriterande ofullständighet. Vad en än gör, var en än befinner sig, åt vilket håll näsan än pekar, så kommer det alltid att finnas något moment i det omedelbara varat som helt oombett påminner en om att saker och ting, egentligen, är ganska &%&!

Irritation uppstår främst när en försöker göra någonting, men inte riktigt lyckas. Now, ens tolerans för störningsmoment varierar förstås med dagsformen - om en just sovit sig igenom en djup och sund natts sömn och knaprat i sig en djup och sund morgons frukost så är risken aningen mindre att irritation inträffar än om en just varit vaken tre dygn i sträck och bara ätit en liten tunn mintchoklad under denna tid. Dock kan även den mest väl förberedde av vardagsfirare drabbas av irritation när den där lilla saken som vanligtvis bara fungerar vägrar att fundera just här, just nu, just idag. Det spelar egentligen ingen roll vad en försöker göra - när saker och ting ställer sig i vägen och/eller försvårar för en så ligger irritationen där och lurar runt hörnet.

För de retstickor som gillar det här med att ge folk ett par extra grader av synlighet när det kommer till irritationsförstorade blodådror är detta förstås självklart, men så som alla självklara saker så blir det hutlöst mycket lättare att tänka på så fort någon tagit sig för att säga det rakt ut. Målet är inte att förhindra uppnåendet av den retades målsättning - målet är att lägga in ett extra moment av görande mellan nuläget och färdigläget. Att helt undanröja möjligheten till målets uppfyllelse skapar mer ångest och uppgivenhet än irritation, så det gäller att lägga in extra moment med måtta. För mycket och det hela slår tillbaka på sig självt; för lite och ingen märker någonting. Den gyllene medelvägen gäller även oss, således.

Om en exempelvis vill reta sina lokala nynazister - alltid en tacksam målgrupp att leta och reta upp, för övrigt - så är det overkill att byta lås till deras samlingslokal en kvart innan deras stora årsmöte börjar. Det tjänar snarare till att sporra deras kreativitet i så motto att de antingen hittar en ny lokal eller något sätt att komma runt den här dörren. Det förhindrar dem inte från att hålla mötet, på det stora hela. I stället är det bättre att samla ett gäng goa typer som, med lika frekventa som regelbundna mellanrum, frågar om de får vara med. Goa typer som, säg, synnerligen feminina handjur, folk i burka (av endera kön), folk som ser traditionellt judiska ut (om sådana finns till hands), hånglande homosexuella, vem som helst som bor i Brickebacken - och så, förstås, nynazisternas ömma mödrar.

Ni ser säkert den generella principen här. Irritation är inte ett tillfälligt problem som kan, ska och måste överkommas. Sådant tenderar att röjas ur vägen rätt fort. Nej, irritation är ett konstant problem, någonting som ständigt måste hanteras och någonting som, trots detta hanterande, ständigt återkommer. Den som har om målsättning att vara ett irritationsmoment måste alltså vara en återkommande figur i sammanhanget, snarare än en engångshändelse.

Och så, utrustade med denna motiverande pet i retnerven, står ni redo att reta magnifikt, snyggt, kreativt, lustfyllt och, inte minst, ansvarsfullt.

Glöm bara inte att berätta om det hela efteråt. Eller innan - jag hänger gärna på med ett extraordinärt oskyldigt leende. -