Helgon

Det blåser just en storm i ett vattenglas kring (för att inte tala om i) det community vi känner som Helgon. Historien är i all korthet att huvudadmin till synes utan anledning slängt ut de flesta av sina medarbetare, stängt de flesta av sidans forum (och gjort tillgången till det fåtal som finns kvar till en smula av en ansträngning) samt under flera dagars tid låtit oerhört bli att ge något som helst besked om någonting alls.

Allt detta är förstås antimagnifikt. Det är dock oerhört spektakulärt, vilket kanske inte är helt rumsrent att säga. Det finns en slags skönhet i att se saker sakta men långsamt gå sönder och dö, även om vi kanske inte vill eller vågar erkänna det.

De utslängda medarbetarna - och det gäng som hänger på i ren protest - har, något förenklat, bestämt sig för att skapa ett alternativt community till Helgon. Ett community som, till stora delar, är Helgon: när de blev utkastade så höll de som bäst på att arbeta på en uppdaterad version av sidan. I och med utslängningen så har de ingen större vilja att överlämna denna sida till den i deras ögon mörka sidan, så de tar saken i egna händer och gör den till sin egen.

Jag gillar det namn de valt att ge detta nya community. Likström. Det kanske verkar lite småfånigt till en början, men när en väl kommit förbi det så växer dess pregnans exponentiellt. En ström av lik; en ström av likasinnade; likt ström; AC/DC...

Det är oerhört intressant att se saker och ting gå i graven, men det är också oerhört glädjande att se nya saker ta sin början. Helgon har varit en oerhört integrerad del av min vardag sedan snart sju år; om Likström blir det substitut som behövs för att jag inte ska tappa dessa delar av mitt liv - so be it.

Så. Framöver när jag säger att det är lätt att hitta mig på Helgon, så får jag lägga till att det är precis lika lätt att hitta mig på Likström. För att inte tala om att det är brutalenkelt att hitta mig på ansiktsboken...

Kulturpolitik

Den gode Blogge skrev för tid sedan ett inlägg om den svenska kulturen, eller, rättare, den akuta bristen på sådan. Hen tassar inte särskilt länge kring denna halvljumma gröt, utan går direkt på att definiera problematiken i dess helhet: Sverige är ett kulturellt kalhygge, kort, gott och utan pardon. Det finns ingen direkt tvekan om hens syn på saken, med andra ord.

Kultur består, avrundat till närmaste tretal, av tre ting: mystifiering av den reproduktionella akten, förändrandet av ens tillfälliga sinnesstämning genom användandet av diverse substanser, samt, förstås, det rytmiska upprepandet av vissa ljudmönster i en systematiserad helhet. Eller, med andra ord, sex, drugs and rock'n'roll. Eller, mer generellt, sex, droger och musik.

Det är ingen direkt hemlighet hur den svenska staten förhåller sig till dessa tre ting, både nu och historiskt. Redan på trettio- och fyrtiotalet rådde ett stort rabalder kring det så kallade dansbaneeländet. Ni kanske inte tror det, men den samlade auktoriteten hos både stat och kyrka - som på den tiden var ett och detsamma - och alla andra moraliska aktörer sökte koordinera sig i en gemensam aktion mot detta satanistiska påfund som lockade ungdomen i fördärvet.

Vad ungdomen gjorde på dessa eländiga dansbanor var att lyssna på ny och modern musik, så kallad "jazz", som enligt uppgift förstörde alla de goda resultat som uppkommit via utbildning, fostran och tillämpandet av sunt förnuft. Vad dessa ungdomar också gjorde var att - hujjedamig - söka kontakt med medlemmar av motsatta könet och idka både social och annan kontakt med dessa. Att det dessutom förekom måttliga mängder alkohol och tobak lade bara ett extra lager av diesel på det övertända raseriet. Detta elände måste stoppas!

Om vi gör ett kontextuellt hopp framåt i tiden, till nittiotalets glada dagar, så hade den så kallade rejvkulturen blommat upp. Det var en kultur som bland annat riktade sig till och uppskattades av ungdomar. Den inträffade och utspelade sig på periodvisa möten, så kallade rejv. Det som hände på dessa möten var att musik spelades (ny, modern musik, hemskt nog), sociala och andra möten över (och inom!) könsgränserna inträffade, samt att det förekom ett visst intag av sinnesstämningsförändrande substanser.

Ni som var där när det hände minns säkert hur etablissemanget reagerade på detta. En skulle kunna tro att det hade tagit lärdom av det halva sekel som gått och utspelat sig sedan dansbaneeländets dagar, men icke. Responsen var inte ett öppenhjärtat accepterande och omfamnande av denna nya kulturyttring och ett omedelbart inkorporerande av denna i den reguljära ruljansen av samhällets vardagliga lunk i akt och mening att avdramatisera det hela samtidigt som de lärdomar som följde med kulturen togs tillvara. No dice. I stället sattes polisen in för att hitta och upplösa samtliga dessa möten. I full kravallutrustning, om så bedömdes behövas.

Grejen med detta är att medan dansbaneeländets administratörer och tjänstemän antingen är extremt pensionerade eller extremt döda, så är det i stort sett fortfarande samma människor som sköter det kulturpolitiska idag som på rejvkulturens tid. Bokstavligen. Och om den pedagogiska processen inte lyckats inträffa under det halva sekel som hände mellan 1940- och 1990-talen så känns det aningen osannolikt att den inträffat den femtedel av denna tid som följt därefter.

Vilket vi onekligen märker med den senaste tidens hantering av detta nya som är internetkulturen. Pirate Bay lyckas, utan att egentligen vilja det, bli en av världens största ikoner för nätvarons frihet från tidigare former av vara. Att hylla fenomenet som en ny och effektiv form av marknadsföring för det fria och kulturella Sverige kommer inte på tal. Att däremot, på beprövat manér, sätta in statens samtliga resurser i ett försök att en gång för alla sätta ner den etablerade foten och få tyst på de där uppstudsiga och irriterande ungdomarna - now DET tycks vara mottot för dagen. 1939 som 2009.

Sverige är ett kulturellt kalhygge. Blogge använder ordet trädgårdsmästare för att beskriva den svenska statens förhållande till det svenska kulturlandskapet - en trädgårdsmästare utrustad med bulldozers, motorsågar och annat som hör det storskaliga demolerandet av kulturella och andra landskap till.

Det är upp till oss magnifika gnistor att visa att saker och ting kommer att hända ändå, både kulturellt, sexuellt och experimentellt. Inte bara på grund av, utan även trots den så kallade kulturpolitiken! Det fungerar liasom inte om vi är kulturella på egen hand, och bygger oss egna små elfenbenstorn av väl odlade kulturella intressen. Som tur är så har vi tillgång till någonting varken dansbaneungdomarna, rejvungdomarna eller, tydligen, dagens politiker har tillgång till: internet, och dess mentalitet.

Makten ligger i våra händer. Bollen är din. Använd den väl.

Retorik, you say?

Alldeles nyss fick jag reda på att jag fick VG på den däringa uppsatsen om Rick the Vinge. Jag blev lite förvånad över det, och en aning frågande, men jag känner ändå att jag kan leva med det.

Ibland när jag säger att jag läser retorik så frågar folk om det blir lättare att finna svar på tal i skarpa lägen. Ni vet. Lägen när någon just har sagt någonting förolämpande, och det skulle passa perfekt med ett dräpande svar av oerhört raffinerad kaliber, men hjärnan vill liasom inte samarbeta - förrän långt efteråt. Folk blir lite besvikna när jag säger att, nej, en blir inte bättre på att komma på bra svar på tal på stående fot, men att en däremot blir långt bättre på att ligga vaken natten efteråt och tänka på vad en borde ha sagt i stället. Och känslan av att en egentligen är ett riktigt pundhuvud som sade just det där just då blir inte direkt bättre av att en förstår i exakt vilken grad ens uttalande var både fel, korkat och, inte minst, så totalt missanpassat att det sätter en ny standard för hur mycket fail som kan samlas på en och samma plats vid ett och samma tillfälle.

Någonting säger mig att det nog hjälper en smula att ha en gnutta självförtroende. Både när det händer och efteråt. -

I fas med samtiden

Ett av mina nöjen borta på ansiktsboken är att öppna sidan med alla mina 300+ grupper och söka på ordet "admin". Ibland händer det sig att en grupp inte har någon sådan, och då är det bara att kliva in och trycka på en knapp, och sedan kan en stolt titulera sig själv som, just det, Admin, envåldig härskare och därmed musklick.

Efter valet i förrigår får jag nästan en känsla av att samma sak håller på att hända i befolkningen i stort. Ingen håller i rollen som röstmagnet drivandes demokratiskt relevanta frågor - why, då kan vi pirater smyga in och fylla den rollen. Med ett musklick, närmast bokstavligt.

Outlook good.

I morgon gäller och smäller det

Folk frågar vad jag skrivit om den gode Falkvinge i den där uppsatsen jag jobbat på så länge. Jag tänkte först skriva ett inlägg om denna uppsats, men sedan fick vi en uppgift där vi skulle utgå från nämnda uppsats för att få fram en poäng. Jag lägger upp denna uppgift i stället, om än i en något anpassad form, för att förhindra dubbelarbete.

Förändringens tider blåser in över det kommunikativa och valförberedande Sverige. Bloggar blir en allt viktigare del av det offentliga samtalet och de semioffentliga valrörelserna. Deras förmåga att vara universellt tillgängliga för alla, överallt, blott några sekunder efter att beslutet att publicera dem är taget, förändrar saker och ting till oigenkännlighet för den som inte tar omedelbarheten för givet. Det är inte längre nödvändigt att vänta på att morgondagens tidning för att få reda på det senaste. Det är inte heller nödvändigt att invänta att en representant för en åsikt ska komma och redogöra för denna för att få en inblick i åsiktens utgångspunkter och bevekelsegrunder. Det räcker med en snabb visit på lämplig blogg. Att nå ut till folket är inte lika svårt som förr, och att bli nådd av folket är likaledes inte heller särskilt svårt. Detta, sammantaget, leder till ett antal förändringar i hur politik uppstår och pågår.

Detta exemplifieras ytterst väl av Rick Falkvinges blogg. I korta men kontrollerade inlägg kommenterar, informerar och samordnar hen pågående skeden, händelser och processer, och sätter därigenom en prägel på dessa. Genom att kommunikationen mellan partiledare och partimedlemmar sker i små men frekventa doser, minskas det mentala avståndet mellan ledare och medlemmar. Falkvinge blir ett stående inslag i vardagen, någon som dyker upp med vardaglig regelbundenhet och som, via bloggens kommentarfunktion, kan nås lika lätt som han når ut till en själv. Partiledarens framträdande blir inte den monumentala och undantagstillståndsmässiga uppståndelse det brukade vara, utan snarare någonting som tillhör det förväntades domäner. Det går, dessutom, att få fram ett budskap till denne utan att behöva gå genom det otal partifunktionärer som traditionellt sett svarar för kommunikation mellan inre och yttre aktiva.

Att kommunikationen sker på regelbunden basis minskar även avståndet mellan väljare och sakfrågor. Det som talas och läses om varje dag blir en del av ens latenta tankegångar, det där mentala bakgrundsljud som allt annat en ser, hör och läser filtreras genom. Åsikterna och tankarna hålls ständigt aktuella, berikas med nya nyanser och undertoner, kopplas samman med varandra och bildar så småningom en hel väv av sammanlänkade övertygelser. Sakfrågorna blir med andra ord en del av väljarens aktiva föreställningsvärld, någonting som ständigt ligger i fokus. Kanske inte i huvudfokus, kanske inte i den konstanta uppmärksamhet som frågan kanske förtjänar, men likväl inom ramen för det vardagliga tänkandet. Denna förankring är politiskt ovärderlig, men den är samtidigt svår att uppnå med hjälp av traditionella medier. Det går, men det kräver betydligt mer ansträngning och resurser.

Bevis för att denna nya form av frekvent kommunikation är effektiv står att finna i det att Piratpartiet, det parti som ligger i absolut framkant för denna form, har gått från att ha varit ett ytterst marginellt parti till att vara mer eller mindre garanterade en plats i både parlament och riksdag. De fick någonting som avrundat uppåt blir en halv procent i förra riksdagsvalet, och får nu mellan fem och tio procent av rösterna i olika väljarundersökningar. Hundratusentals röster har redan mobiliserats genom den nya tidens digitala valarbete, och fler därtill om ingen annan tar upp den digitala handsken och mobiliserar sina egna konstanta kommunikationskanaler.

De traditionella formerna för valarbete och kommunikation mellan valda och väljare är hårt ansatta. Den gamla formen där partiledningen är en central koloss som genom dekret och i mödosamt läsbara dokument postulerade att den partipolitiska viljan är si, så och sa, börjar allt mer ersättas av en konstant ömsesidig kommunikation av lättare men mer genomträngande slag. Partier är inte längre någonting långt bort, utan någonting som finns i ens vardag. Att nå ut till folket är inte lika svårt som förut, men att inte nå ut till dem har blivit lättare. De traditionella formerna syftar till att genom effektivt övertygande en gång för alla förankra en övertygelse hos väljarna; de nya formerna syftar till att kontinuerligt och konsekvent underhålla och stärka denna övertygelse, om och när den på egen hand infunnit sig. Nyheter sprider sig med ljusets hastighet snarare än med traditionens, och den som på traditionsenligt maner söker övertyga folk en gång för alla blir alldeles omgående omsprungen av den nya tidens föränderliga men konstanta omedelbarhet. Traditioner i all ära, men digital upplysning är mer den nya tidens melodi och metod.


Om den själv får välja. Vilket vi får. I morgon. I morgon gäller och smäller det. -

Grejen med Facebook

Jag frågar ofta folk jag nyss träffat om de finns på ansiktsboken. Det har mer eller mindre gått och blivit ett defaultställe, en plats som en konstant återkommer till. Väldigt ofta svarar folk ja, väldigt ofta stöter jag på den irritation och det moment som är att de svarar nej.**

Grejen med ansiktsboken är inte att det finns särskilt mycket kul att göra där. Eller att det är ett effektivt sätt att kommunicera. Eller ens att sidan är väl skriven och tillhandahåller tusen funktioner som underlättar ens vardag. Nope. Grejen med ansiktsboken är att folk finns där, och att det mer eller mindre de facto har blivit platsen en går till för att skicka ett meddelande till någon. För alla finns där, och det är bara att skicka iväg ett meddelande Rakt av. Mer än så behövs inte. Det behövs ingen introduktion, ingen motivering till varför en tagit kontakt, ingen direkt ansträngning för att få kommunikationen ska hända.

Grejen med ansiktsboken är, med andra ord, den höga grad av latent kommunikation som pågår. Latent kommunikation är sådan kommunikation som pågår utan att endera parterna lyfter ens det minstaste lilla lillfinger för att säga någonting. Det pågår ett ständigt surrande, och periodvis så får en höra något rykte eller läsa någon statusuppdatering eller tjuvläsa någon väggkonversation eller dylikt - de andra är närvarande, på ett sätt som gör att det mentala avståndet minskar på ett ganska dramatiskt vis.

När folk då säger att de inte finns på ansiktsboken så skapar detta ett väldigt moment, ett avstånd, ett orka. En alternativ kommunikationskanal måste letas upp. De former som är passande för kommunikation via denna kanal måste förstås. De tidsramar och -aspekter som är rådande för denna kanal måste respekteras. Det är något av ett arbete, en ansträngning. Någonting som inte händer av sig självt. Och, därför, i de flesta fall, inte händer alls. Det mentala avståndet är helt enkelt för stort.

Det finns alltid tusen oskrivna regler för hur en inleder en kommunikation. Dessa skiljer sig åt mellan olika kanaler. På Helgon krävs det en viss introduktion för att folk ska lyssna på en; när en skriver ett e-mail gäller det att skriva i en form som inte avfärdas som spam; när en ringer någon så gäller det att ha någonting att säga. I alla dessa fall är det för det mesta väldigt ouppskattat att bara drabba folk på måfå - särskilt i det sista fallet.

Vissa gillar av olika anledningar inte ansiktsboken, och söker efter alternativa ställen att hänga på. Problemet med att migrera från ansiktsboken till någon annan stans är att en måste få med sig folk för att det nya stället ska vara värt att vara på. De av er som varit med i en grupp som försökt bestämma vilken film de ska se på bio vet att det finns vissa svårigheter med att uppnå konsensus och skapa en klar kommunikation där alla argument vägs för och emot. Tänk er sedan att denna grupp består av sjuttio personer, varav ungefär två är intresserade redan från början. Ni anar säkert exakt hur baxnande ett sådant projekt är.

Grejen med ansiktsboken är således inte att det är särskilt bra. Det är mer att det är där folk är, och att det är så fruktansvärt lätt att peta på dem. En behöver inte komma ihåg vilket nick de har på vilken sida, vilken adress eller vilket nummer de har, vilken av dessa som är arbete och vilken som är ledig, ditt, datt och tusen andra saker som är lätta att glömma bort. Det är bara att leta upp rätt människa och slänga iväg ett meddelande, och fait accompli.

Ansiktsboken har onekligen sina nackdelar, men när det gäller att ta kontakt med alla de där diffusa människorna i ens vardag som en nästan känner men ändå inte har någon direkt anledning att ta kontakt med är det oslagbart. Ansiktsboken är ett slags mentalt förstoringsglas - det minskar det mentala avståndet genom att få folk att verka närmare varandra än de egentligen är. -


(** Jag frågar väldigt ofta. Det ligger i sakens natur att bägge svarsgrupper är representerade, ehm, väldigt ofta.)

Piratpartiet är ett misslyckande

Tro det eller ej, men vårt ömma piratparti är ett misslyckande. Inte i det att vi inte är engagerade; inte i det att vi inte får några röster; inte i det att vi förfaller till en ren diskussionsgrupp; inte i det vi gör, utan i det att vi finns.

Vissa säger att partiet är ett enfrågeparti. I sådana fall är det en oerhört viktig fråga, i och med att vi får mellan fem och tio procent av rösterna i diverse opinionsundersökningar. I sådana fall är denna enda fråga en sådan som inget annat parti tar sig an, i och med att vi lyckas locka röstare genom den.

Vissa säger att vi är ett missnöjesparti. I sådana fall är det ett oerhört stort missnöje som spridit ut sig över landet likt en rättighetsskyddad liveinspelning av Metallicas senaste, och ett missnöje som inget annat parti tar sig an, vilket visar sig i att vi lyckas locka till oss rösta genom detta.

Vissa säger att vi är ett elitistiskt parti, som bara riktar in sig på vissa specifika frågor som bara rör ett privilegierat fåtal och som lämnar resten av samhället utan vidare avseende. I sådana fall är det en väldigt stor elit vi vänder oss till, i och med att vi lyckas nå ut och locka till oss så pass många väljare som vi gör.

Piratpartiets existens är ändå, trots allt detta, ett misslyckande. I en sund demokratisk debatt är det inte ett elitprojekt att värna medborgarrätten - det är någonting som ligger till grund för alla politiska ambitioner, deliberationer och funktioner. I en sunt demokratiskt klimat är det inte någonting negativt att vara missnöjd med hur den demokratiska processen ser ut - det är någonting som varje medborgare är av ren reflex, hur bra den än må vara rent absolut. I en sund demokrati är det, dessutom, ett akut misslyckande att ett parti som har som största och mesta målsättning att ge den politiska processen en demokratisk spark i baken.

Piratpartiets existens är ett misslyckade i och med att grunden för denna existens är att demokratin i mångt och mycket monterats ner. Piratpartiets existens är ett misslyckade i och med att det krävs att ett parti går till val med målsättningen att bevara demokratin för att bevara demokratin.

Det är ett demokratins misslyckande, men det är ändå så landet ligger, tyvärr. Piratpartiet behövs, tyvärr.

En röst på Piratpartiet är dock inte en misslyckad röst. En röst på något annat parti, däremot, är en röst på alla de saker som gör att Piratpartiet behövs.

Tyvärr.