Med tillräckligt många arbetsläger försvinner all arbetslöshet

Moderaterna säger att det snabbaste sättet att bli integrerad i samhället är att ha ett jobb.

De har en poäng.

Sverigedemokraterna säger att jobben kommer att försvinna om vi tar in fler invandrare.

De har också en poäng.

Problemet med SDs poäng är förstås att jobben kommer att försvinna oavsett om vi avskaffar gränserna eller blir Nordkorea 2.0. Det är lite som att förutsäga att solen kommer att gå upp om vi gör vissa saker - den kommer förvisso gå upp, men det har väldigt lite med vad vi gör att göra.

Problemet med moderaternas poäng är att den stämmer. Så som samhället ser ut idag så är det oerhört stigmatiserande att vara omotiverat jobblös. Tillfällig jobblöshet mellan anställningar är en sak, men att ofrivilligt vara utan anställning en längre period ses som ett personligt misslyckande. Att frivilligt vara utan anställning är något det närmaste vi har till att synda.

Syndare har sällan en accepterad plats i samhället.

Om vi kombinerar dessa två problem, så drabbas vi av ett samhällsproblem. Allt fler konkurrerar om allt färre jobb, Allt fler står utan anställning, allt oftare och allt längre. Allt längre bort från att vara integrerade, legitima medborgare i samhället. Allt fler misslyckade människor.

Vissa av dem är invandrare. Andra inte.

Det blir allt fler av dem. Och de kommer hunsas allt mer, både av arbetsförmedlingar som tvingar dem till allt meningslösare åtgärder, och av medmänniskor som ser dem som ovärdiga misslyckanden.

Lösningen på detta är inte att försöka skapa jobb till alla. Det fungerar inte. Lösningen är inte heller att sätta in hårdare tag mot de arbetslösa. Att aktivt försämra livet för folk är motsatsen till både utveckling och framsteg. Lösningen är definitivt inte att hålla fast vid tanken om att enbart arbetande människor är fullvärdiga medborgare.

Ordspråket att den som inte arbetar inte heller ska äta är förlegat i ett samhälle präglat av överproduktion. Vi har mer bröd än vi kan äta, och efter finanskrisen har vi mer bröd än världen kan köpa.

Lösningen är att helt enkelt acceptera en permanent arbetslöshet. En allt större del av befolkningen kommer att vara arbetslös allt längre, och det kommer inte att gå över om fem år. Eller tio år. Eller ens tjugo. Och om vi fortsätter att aktivt nedvärdera de som står utan anställning - frivilligt eller ofrivilligt - så kommer vi att behöva finna oss i att nedvärdera en allt större del av samhället.

En politik vars främsta ambition är att göra livet sämre för människor är inte värdigt ett modernt samhälle. Ren anständighet kräver att vi gör bättre.

Sök jobbet som statsminister!

Det är sommar. Det är semestertider. Det är nästan till och med varmt väder.

För de som nu äntligen kan se fram emot en lugn stund är det goda tider. Efter många månaders slit och släp finns det nu, äntligen, marginal för någonting så mytomspunnet som en sovmorgon. En slö eftermiddag. En kväll som inte jagas av morgondagens åtaganden.

Det är den tiden på året. För de arbetande.

För den arbetslöse är det dock ingen större skillnad mellan den här tiden på året och alla andra tider på året. Semester definieras trots allt som en motsats till arbetstid, och precis som alla motsatspar så blir det väldigt meningslöst att bara ha en pol. Utan arbetstid ingen semestertid, och utan semestertid ingen arbetstid.

Det finns bara arbetslöshetstid.

I en ambition att ge alla möjligheten att gå på semester, så uppmanas arbetslösa att söka jobb. Gärna många jobb, för att öka chanserna. Helst så många jobb som möjligt, av samma anledning.

Vilket är logiskt på en individnivå. En person som söker ett jobb har hälften så stora chanser som en som söker två jobb, och än mindre jämfört med någon som sökt tre. Det blir dock märkligt när väldigt många anammar samma strategi, eftersom det inte uppstår fler jobb av att fler söker. På en övergripande nivå blir det bara mer pappersarbete för de redan anställda innan den där arbetsplatsen blir tillsatt, och paradoxalt nog mer arbete för den arbetslöse. Ju fler som söker jobb de rent aritmetiskt inte kan få, desto fler bortslösade timmar på ansökningar som ingen läser och som inte har någon effekt.

Vilket är slöseri med energi för alla inblandade.

Om du nu tittar upp på rubriken och leende förstår vartåt det här inlägget barkar, så är du en slug lobbyist. Det är onödigt att slösa energi i onödan, trots allt, och det är ännu onödigare att skriva ansökningar till någon som inte läser dem. Rent generellt är det bättre att göra saker som har effekt än saker som inte har det, och det är dit jag vill komma.

Sök jobbet som statsminister. En gång i veckan.

Nu kanske någon invänder att det är omöjligt att få jobbet som statsminister, eftersom det inte tillsätts enligt ett traditionellt anställningsförfarande, och tillgången till de sociala sfärer varur statsministerkandidater väljs är väldigt begränsad. Det är helt sant. Men vi behöver återigen tänka större än individen. En person som söker statsministerjobbet en gång gör varken till eller från. Men om många gör det många gånger, så blir blotta mängden ansökningar ett budskap som är svårt att missa. Vare sig någon läser de enskilda ansökningarna eller inte.

Vilket är en väldigt större effekt än av att skriva en ansökan till ett annat jobb som är precis lika omöjligt att få.

Så om du inte har semester i år, och befinner dig i den paradoxala situationen att du lägger ner arbetstid på att vara arbetslös - sök då jobbet som statsminister. En gång, två gånger, tre gånger - så länge du uppmanas skriva så många ansökningar som möjligt.

Det har ju trots allt aldrig skadat att visa initiativ, framåtanda och nytänkande, eller hur?

Män är djur, fast bara ibland

Det är intressant hur motsatta åsikter kan samexistera i samma system. Å ena sidan det ena, å andra sidan det motsatta.

Å ena sidan är män rationella varelser vars förnuft är fullt kapabelt att förstå och hantera världen så som den framstår för dem, och utifrån detta i stånd att agera i enlighet med sina inre etiska imperativ närhelst de interagerar med andra.

Å andra sidan är män djur som inte kan hantera eller kontrollera sina inre djuriska drifter, och vi måste agera utifrån detta.

Jag är inte mer rättspositivist än att det finns utrymme för jobbskapande här. Det finns bevisligen utrymme i våra rättsvårdande instanser för både det ena och det andra, och det skulle göra rättsläget desto klarare om vi kunde skapa en syntes av dessa två till synes motsatta ståndpunkter. Tillsätt en utredning, eller två.

Ty inte kan det väl vara så att de myndigheter som håller oss säkra flipfloppar mellan dessa två extremer, ibland slumpmässigt och ibland strategiskt?

Väl?

Ta debatten - men inte med rasisterna!

De flesta är överens om att det goda samtalet är någonting eftersträvansvärt. De kanske har olika exakta definitioner av hur detta samtal ser ut, men det brukar kretsa kring formuleringar liknande de Habermas en gång i tiden använde: det bättre argumentets icketvingande övertygande makt, det ömsesidiga utbytet av åsikter och perspektiv, det lika ömsesidiga lyssnandet och försöket att förstå den andre på dennes egna premisser.

Det välvilliga sökandet efter sanning i sällskap med medmänniskan.

Det är goda ideal att ha. Ha dem. Efterlev dem. Sprid dem.

En dialog behöver dock två parter. Det blir en monolog annars, trots allt. Och i detta behov finner vi någonting lika ofrånkomligt som bortglömt: hur samtal utspelar sig beror till hälften på vem vi samtalar med.

Och vilka vi inte samtalar med.

Det finns gott om rasister som är förtjusta i att använda uttrycket "ta debatten". Gärna med hänvisningar till det goda samtalet som nämndes ovan. De vill uppmana oss alla att ta debatten, men inte vilken specifik debatt som helst, och inte med vem som helst.

De vill att folk ska ta debatten om det de kallar invandring, med dem. Och bara dem.

Now, samtal består som sagt till hälften av den en samtalar med, och om hälften av alla samtal som pågår kring ett visst tema förespråkar en viss ståndpunkt, så förskjuter det perspektivet en smula. De blir defaultläget, normaltillståndet. Den bakgrund som allt annat jämförs mot.

Hur framstår högern med rasismen som bakgrund? Hur framstår vänstern med rasismen som bakgrund? Hur framstår konservatismen med rasismen som bakgrund?

Det spelar mindre roll än att rasismen är alltings måttstock. Och ännu mindre än att de som försöker närma sig rasismens nolläge för att se bättre ut i jämförelse per automatik blir mer rasistiska, hur de än gör.

Det är inte en god utveckling. Inte heller ett gott samtal.

Så. Håll dessa ideal nära hjärtat. Och håll goda samtal om rasismen - med andra än rasisterna. Bjud in dem emellanåt, för att se ifall de lyssnar, men våga även ta ordet utan dem. De är inte huvudpersonerna i det här samtalet, och deras största skräck är att de en dag ska upptäcka att samtalet klarar sig helt finemang utan dem. Utan att de behöver nämnas eller åsyftas.

Rasisterna kommer aldrig att hålla med dig om att rasism är en dålig idé. Men det finns gott om andra som gör det.

Håll samtalet vid liv.

Den som inte har någonting att dölja...

Ibland händer det att folk säger att den som inte har något att dölja inte heller har någonting att frukta. Vanligtvis i diskussioner om övervakning, i ett försök att diskreditera ståndpunkten att det finns invändningar mot övervakningen, speciellt då den gränslösa massövervakningen.

När det händer, brukar jag börja beskriva mitt liv efter att jag opererade bort gallblåsan. Om hur det är att hålla extra uppsikt efter den exakta fetthalten i saker och ting, och om hur vissa maträtter behöver undvikas av viktigare skäl än vikten. Om hur måttlighet i ätandet är både en dygd och en nödvändighet, och om hur maten kommer att spela fast and loose med en om en spelar fast and loose med den.

När order 'bajs' (med tillhörande adjektiv) börjar användas, så brukar en annan invändning dyka upp. Nämligen det som på engelska kallas 'too much information'.

Plötsligt är min poäng gjord. Det kanske finns någonting att dölja, trots allt.

Frågan är månne vem som har mest att frukta. -

En eftervalsanalys utöver det vanliga

En vecka har gått sedan parlamentsvalet, och många har reagerat på resultatet. Reflekterat. Rapporterat. Särskilt när det gäller Piratpartiet, som gick ner från två till ett mandat.

Den vanligaste reaktionen tycks vara att säga att Piratpartiet åkte ut. Den märkligaste är att säga det för att i nästa andetag följa upp med ett "men de kom in i Tyskland", som om det handlade om två olika partier i två olika parlament.

Det sägs att EU-politiken är svårbegriplig. Månne är detta en ledtråd till varför - med en sådan rapportering behövs inga konspirationer eller systematiska underrepresentationer.

Vissa reflekterar att det var ofrånkomligt att Piratpartiet förlorade mandat. Dels de vanliga misstänkta, som anser att varje förlust är välförtjänt och självförvållad, och som gjort det till en personlig genre att förkunna partiets död närhelst de kommer att tänka på saken. De som, om partiet sade att himmelen var blå, skulle invända att den var himmelsblå, och att det är okunnigt att göra en sådan svepande generalisering.

De har förmodligen sina anledningar.

Dels de analytiker som analyserar de frågor som varit dominerande i valrörelsen, och som konstaterar att RUT varit en hetare valfråga än vilken annan EU-relaterad politisk process som helst. De konstaterar att både partiet och EU lärt för mycket av familjen Wallenberg - att verka utan att synas drar inga röster. Hur mycket det än verkar.

De kan vara någonting på spåren.

Slutligen har vi de som, av olika anledningar, anser att det finns ett begränsat utrymme för nykomlingar att samsas om, och att Feministiskt Initiativ och Sverigedemokraterna dominerade detta utrymme. De som inte röstar röstar inte, de som röstar på ren slentrian bryr sig inte, de som tänker i termer av blockpolitik (en förkrossande irrelevant tankegång i parlamentet) velar mellan S och M, och de som blir över är inte särskilt många. En fjärdedel av hälften, plus/minus.

Det ska onekligen bli spännande att se vad som händer när 'nykomlingarna' slutat vara nya. Även om det, med tanke på att internet fortfarande är en nyhet, förmodligen kommer att ta ett tag.

Vissa sörjer partiets mandatförlust, om än så här i efterklokhetens tecken. Det har varit betryggande att ha ett par pirater nere i Bryssel som för oväsen bland byråkraterna, även om en inte alltid håller med om allt de bullrar om. Det skulle ha varit betryggande att kunna fortsätta ta dem för givna. Likt tidningen som kommer med morgonkaffet - sällan en uppmaning till handling, men betryggande i sina regelbundna uppdateringar.

Andra gläds åt det, med utropet att de kommer ta på sig uppgiften att fylla det plötsliga tomrummet. Det är inte Piratpartiet som ska ta över efter Piratpartiet - glädjande nog. Tillsammans är vi många.

Partiet, då. Vad anser partiet?

Tja.

Det gläds åt de många lokala mandat det för tillfället förvaltar, från sitt mandat i parlamentet till de många mandaten i nästan lika många (vad vi skulle översätta till) kommunalråd. Det förbereder sig på de otaliga kommande lokalval det ställer upp i. Det förundras över komplexiteten i att koordinera en global rörelse utifrån lokala förutsättningar. Det ser med solidarisk spänning fram emot nästa val, var det än må inträffa - Sverige, Tyskland, Australien, Österrike, Island eller Pakistan.

Det håller ögonen på bollen. Rom blev som bekant inte open source över en natt. Framtiden är inte här än.

Men vi jobbar på det.