Maskinpolitik, eller någonting begripligare

Idag är det en vecka kvar till EU-valet. Eller, rättare, det är en vecka kvar av det - precis som melodifestivalen så är det inte bara en händelse, utan även en tidsperiod.

Det som händer på valdagen, och som inte händer på alla andra dagar, är detta: samtliga EU-politiker samlas på en och samma plats och morphar till en megazord i form av en superval. Denna superval kommer sedan att traditionsenligt slåss mot de enorma robotar från yttre rymden som hotar att förstöra vår värld, och om vi valt rätt personer så kommer de att vinna denna fight.

Till skillnad från melodifestivalen så går det inte att skapa nyheter av detta. Sammanhanget är för svårbegripligt, absurt och abstrakt för att kunna komprimeras till en slagfärdig copy, och det är omöjligt att översätta terminologin till normalspråk utan att någonting går förlorat. Så som i den subtila skillnaden mellan en zord och en megazord - det kan tyckas vara en liten småsak, men det har stor betydelse i skarpt läge.

Så som när enorma robotar från yttre rymden anfaller.

Så som de gör om en vecka.

Det kan tyckas vara ett stort ansvar att lägga på bara ett fåtal personer - blott tjugo från vårt land. Men med tanke på att det blir 751 personer sammanlagt när alla vi är på plats, så blir det en relativt stor megazord. Tillsammans är vi många, och förenade är vi enorma.

Nu kanske någon undrar varför vi blir invaderade av enorma robotar från yttre rymden var femte år. Anledningen är lika komplicerad som svårläst: på grund av en kortslutning mellan ett fördrag, ett ramverk, en överimplementering av ett tillbakadraget direktiv samt en juridiskt ofrånkomlig direkt effekt, så är tullarna på import av robotdelar så pass höga att det enda sättet vi har råd att införskaffa dem att en gång var femte år förklara krig mot Mars. Som sedermera anfaller med specificerat antal robotar. När EU sedan enligt traditionen förlorar och betalar en ytterst specifik summa i krigsskadestånd, samlas delarna ihop och fördelas enligt medlemsländernas mandat och förmåga till förhandling.

Moms ej medräknat.

Det finns, med andra ord, tre alternativ att rösta på i EU-valet. De ser ut så här:

Robotpartiet. Dvs de robotar som angriper oss var femte år. Även maskiner är människor.

Alla partiet som inte nämns i det här inlägget. Dvs de partier som anser att den ordning som beskrivs ovan (eller, rättare, det oöverskådliga virrvarr av motstridiga fördrag och överenskommelser som bäst beskrivs så som ovan) är en fungerande ordning, och därför gärna vill behålla den. Vissa med lite mer oöverskådlighet, andra med lite mer virrvarr. Alla med större megazorder.

Piratpartiet. Dvs ett parti som anser att det inte ska behövas Power Rangers-liknelser för att beskriva hur överdrivet överkomplicerat EU är, och att den enda vägen framåt är att skriva en ny konstitution som faktiskt går att förstå. För att sedan testa dess begriplighet genom att rösta om den.

EU kan bli någonting bra. Det kan också förbli en förvirrad röra som ingen och inget begriper. Vi kan antingen påbörja arbetet med att räta ut kablaget, eller låta bli. I all enkelhet.

Om en vecka anfaller robotarna. Håll utkik efter fallande robotdelar!