Dessa märkliga ordningar

Att vara retoriker är att befinna sig i en märklig situation nuförtiden. Å ena sidan är världen mer baserad på färdigpackad kommunikation än någonsin, vilket är något av ett guldläge. Å andra sidan är världen mer baserad på färdigpackad kommunikation än någonsin, vilket gör att det inte krävs allt för stor analys för att förstå samtiden.

Om du är en sunt tänkande person med förnuftet i behåll, så är detta smått förbryllande - hur kan någonting vara både A och icke-A samtidigt?

Det är onekligen märklighetens kärna. Och retorikens. Dissoi logoi.

Det enklaste exemplet på märkligheten är detta supervalår som pågår. Det skulle kunna tänkas att utrymmet och möjligheterna för retoriska analyser i det offentliga är enorma - konstanta utspel, konstanta debatter, konstanta försök att på olika mer eller mindre effektiva vis förmå väljare att välja.

Det skulle kunna tänkas.

Om det inte vore för att hälften av det som sägs är halvfabrikat, och hälften förutsätter att publiken hör det sagda för första gången. Vilket inte är överdrivet intressant, och inte heller överdrivet intressant att analysera.

Ni som läst analyser av diverse partiledardebatter har förmodligen förstått detta till döds vid det här laget. Frågan om vem som vann och vem som gjorde mest/bäst intryck är dödstrist för alla inblandade, men det är också den enda fråga som är tydlig nog att motivera de allt snabbare medierna att fråga en retoriker vad de tyckte om debatten.

Det enda som får plats är svar som är bestämda på förhand. Vem som använde vilka figurer, vem som hade stadigast kroppsspråk, vem som upprepade sina talking points mest kamerafähigt. Diskursivt halvfabrikat, svar som inte behöver någon direkt eftertanke. Utfyllnad. Fluff. Retorisk parafernalia.

En retoriker behöver göra två analyser. Den ena av vadhelst som råkar vara på tal. Den andra av dom som råkar vara mottagare för det en säger. Varpå den första analysen behöver förpackas på ett sådant sätt att den blir begriplig i ljuset av den andra - det vill säga för läsarna/lyssnarna. Vilket, när det gäller partiledardebatter, leder till de döträliga analyser du läst hittills. Eftersom det är de som förstås och (viktigt i sammanhanget) ges utrymme.

Om du är läskunnig och formar dina tankar kring vad du läser, så undrar du inom en snar framtid vad det är som utelämnas från den första analysen. Bra läst, bra undrat.

Varje retorisk situation är en sammansmältning av ethos och kairos. Varje given retorisk aktör siktar på att genom diskursiv handling förändra den sociala position hen innehar i det sociala fält hen utgör eller önskar utgöra en deltagare i, och genom att strategiskt välja att ikläda sig vissa subjektspositioner skapas möjligheter att säga sådant som inte skulle kunna sägas annars. Varje språkhandling sker primärt performativt - en person blir till som socialt begriplig aktör genom att ha agerat som om hen varit det hen blir begripen som. Denna cirkularitet skapar ett register av legitima talare och uteslutna andra, och bara den som är fräck nog att kortsluta processen blir sedd som relevant i sammanhanget. -

Om du slutade läsa vid orden ethos och kairos, så förstår du i praktisk handling vari märkligheten ligger. Om du insisterade att läsa igenom helheten utan att egentligen förstå, så förstår du också - det var en himla massa ord utan resonans. Det är, med färre ord, vad som behöver skalas bort för att kunna fungera i medierna. Till förmån för halvfabrikatet. Det som hinner sägas.

Till sist blir en Ulf Bjereld. Vilket också är ett märkligt öde, onekligen. -