Det är inte bögarnas fel

Sverige har en policy om att inte utvisa personer till länder där de riskerar att torteras eller avrättas.

Sverige utvisar HBTQ-personer till länder där de riskerar att torteras eller avrättas.

Du behöver inte vara världsmästare i formell logik för att se att detta inte hänger ihop. Vi har ett uttalat mål om att någonting inte ska göras, och ett konkret bevis på att detta någonting ändå görs.

Detta är ett problem. Även om du skiter fullständigt i allt vad HBTQ heter. Till och med om du anser att homosexualitet är en synd mot naturen, och exporterar denna syn till alla former av mänsklig sexualitet som inte är heterosexualitet. Problemet har inget med den aspekten att göra.

Problemet är att vi har myndigheter som inte gör som de är ålagda att göra. Och det är ett problem av två potentiella anledningar.

Den ena anledningen kan vara att myndigheten inte låter sig kontrolleras. Den får direktiv från högre ort, skiter fullständigt i dem och gör sin egen grej utan vidare pardon. De kan inte kontrolleras, och inga ytterligare direktiv kommer att förändra deras beteende. Med alla de förvaltningsmässiga bekymmer det innebär.

Den andra anledningen kan vara att de fått officiella direktiv som vi i allmänheten kan läsa, och inofficiella direktiv som säger åt dem att göra någonting annat i stället. Vilket är ett demokratiproblem, i och med att vi inte längre kan granska myndighetens funktion och organisation. Alla eventuella frågor från allmänheten hänvisas till de inkorrekta men officiella dokumenten, alltmedan verksamheten utförs enligt inofficiella direktiv som ingen utom den inre cirkeln har tillgång till. Politik och förvaltning låtsas göra en sak inför medborgarna, och för dem sedan bakom ljuset när verksamheten möter asfalten.

Ingen av dessa anledningar inger förtroende.

Så. Sverige utvisar HBTQ-personer till länder som torterar eller avrättar HBTQ-personer, trots att vi har övertydliga regler om att inte utvisa människor som riskerar att tortera eller avrätta dem.

What gives?

Livslångt lärande vs kortsiktig politik

Moderaterna firar nya triumfer. De har identifierat orsaken till att skolungdomar presterar allt sämre i internationella jämförelser. Det är, tro det eller ej, datorspel. Och den moderata vägen framåt är informella överenskommelser mellan politik och föräldrar om att minska datorspelandets skadliga inverkan på dagens ungdom.

Verkar rimligt. Om vi bortser från allt som har med skolan, ungdomar och datorspel att göra.

Det enda rätta är att bena ut allt från början. En sak i taget. Med början i skolan.

Skolan är ett fängelse. Som elev måste du infinna dig, du har ingen kontroll över vad som händer där, och om du inte infinner dig så kommer polisen och tvingar dit dig. Hur vi än vrider och vänder på saken, så består skolans fundament av en brutal ofrihet. Du ska dit, vare sig du vill det eller inte, och det enda sättet att ta sig därifrån är att sitta av tiden, ett år i taget. En dag i taget. En timme i taget.

Ordet "skolplikt" är inte ett tomt ord. Det betyder något.

När du väl är där, så får du finna dig i att vara under ständig övervakning. Sen ankomst skrivs in i en logg, odisciplinerat beteende bestraffas, och den som av någon anledning inte lever upp till den förväntade normen för hur en god elev ska vara kategoriseras på ett tidigt stadium in gruppen "underpresterande". Detta följer sedan med eleven genom hela skolgången, och däfter genom hela livet i form av det dokument som ges vid skolans avslut.

Ordet "betyg" är inte ett tomt ord. Det är ett hot om bestraffning.

Detta hot är på inget vis implicit. Det är en uttalad ambition att göra skolan mer arbetsmarknadsinriktad, och det finns ingen brist på tillfällen där detta sägs högt. "Det finns inga garantier för att ni får några jobb när ni går ut!" basuneras med jämna mellanrum ut från etablissemangets representanter. "Bara den som får höga betyg kan komma någon vart i livet!" trummas med lika jämna mellanrum in i de som vet med sig att deras betyg är långt från höga. "Framtiden är allt annat än ljus!" är den generella underton som förmedlas genom institutionens väggar.

Ordet "hopp" handlar bara om rådjur som hoppar in i långtradares strålkastarljus. Det är ett tomt ord.

Som den uppmärksamme läsare du är, så har du förmodligen upptäckt något av ett mönster här. En råd tråd som går igenom helheten. En viss dystopi mellan raderna.

Du är inte ensam om denna uppmärksamhet. Dagens ungdom är högst medveten om denna samtid, och lever sina liv i den. Av nödvändighet - det är det liv de lever, trots allt. De har inte fördelen av att ha växt upp under en tidigare epok. Samtiden är nu. Ungdomen är nu.

Det alternativ som förespråkas (ack så implicit) i Moderaternas senaste utspel är att anpassa sig själ(v)löst till järnburen. Viga sitt liv åt utbildningen, spendera varje vaket ögonblick med ögonen på målet, anpassa varat till de krav som institutionen ställer. Skjut upp alla anspråk på att leva nu, för att leva desto betygsrikare senare. Målet är att se bra ut i betygsdokumentet; medlet är att leva sitt skolarbete.

Någonting som är desto mer uttalat från Moderaterna, är att denna process fortsätter även efter skolan: livet blir arbetslivet.

Det rationellaste svaret på detta krav är ordet "nej". Och dagens ungdom är smartare än dagens politiker vill ge sken av att de internationella jämförelserna antyder. De säger nej, och gör någonting annat i stället.

De lever.

En del av dem lever i form av att spela datorspel. Andra lever i andra former, som alla har karaktären av att inte vara direkt målinriktade. Saker som är av social natur, eller som i olika former påminner om ordet "humaniora". Livsformer som inte kan kategoriseras in under vare sig skol- eller arbetsliv, men som är liv likväl.

Det är i det här ljuset vi borde se ungdomars datorspelande. Det är också i det här ljuset vi borde se skolan och dess relation till (ut)bildning. Vad är det vi förbereder våra unga inför? Och vad är det vi förvandlar dem till under förberedelsernas gång? Vad är meningen med utbildningen? På vad baserar vi våra anspråk på deras liv?

Det finns en tid för politiska floskler. Skoltiden är inte denna tid. Och ingen tid i världen kan återuppväcka en själ när den väl har dött, inlåst i järnburens raka rör och klara besked.

Tomma ord betyder inget.

Men män då!

Den gode Opassandes inlägg om mansförbund genererar respons. Vilket är trevligt och bra - folk borde över lag ge mer respons på bra inlägg de läser i vardagen. Bekräftelse på brahet är kungsvägen till att se mer av det i framtiden, trots allt.

Det märkliga med just den här responsen är att jag, i minst fem mer eller mindre oberoende instanser, sett invändningen "men feminister kommer klanka ner på det hela". Vilket månne kan förstås i termer av att feminismen används som en diskursiv soptipp, och att alla invändningar mot allt som är gott med omedelbarhet förskjuts till feminister rent generellt (utan att vara specifik om någonting alls). Så för att skingra förvirringen, så vill jag nu ta tillfället i akt att klargöra vad feminismen har att säga om mansförbund:

Skitbra! Gört! Bilda dem! Heja! Det finns hjälpsamma böcker och länkar på temat - här är de! Vi stöttar och uppmuntrar! Lycka till, ha kul!

Now, som invändning är det här ytterst förvirrande. Som ett uttryck för tummen upp, däremot, är det mer begripligt. Det är den intuitiva läsningen, trots allt.

Nu kanske någon frågar sig: var gör ett mansförbund?

Det finns något av ett missförstånd om att det handlar om någonting i stil med MRA - mänsrättsaktivister som gör allt för att flytta fram männens position i ett inbillat krig mellan könen. Det är inte vad detta handlar om. Det är väldigt mycket mer down to earth, och om det ska sammanfattas i en rad, så blir det denna:

Det handlar om män som samlas för att prata om känslor.

Jag ser i detta nu ett stort antal läsare som fnissar, tycker det hela låter fånigt/fjolligt, och inte minst tycker det hela vara extremt onödigt. Varför skulle män vilja prata om känslor, liksom?

För att de har massor av dem. Och för att det i samtiden finns ytterst få arenor där de kan samlas för att diskutera dem, och de vardagsrelaterade problem - stora som små - som uppstår kring att hantera dem.

Det finns något av en tendens att fnissa åt, förlöjliga (fånigt/fjolligt) och förringa fenomenet. Bevisligen, om du till äventyrs sitter och fnissar åt det löjliga i det hela.

Ett mansförbund syftar till att skapa sociala arenor där dessa saker kan diskuteras. Inte att tvinga dit folk, men väl att skapa förutsättningar för samtal som i mångt och mycket inte förs idag. Samtal som behöver föras.

Samtal och bekräftelse är vägen framåt. Gört.

Ingen demokrati utan representation - eller?

Det sägs att vi lever i en representativ demokrati. Det är en bra sägen - det är prestigefyllt att leva i en representativ demokrati. Särskilt med tanke på alternativen.

Nyckelfrågan i sammanhanget är: vem representerar vem?

I teorin representeras medborgarna av politikerna. Inte minst eftersom de väljs och väljs om med jämna mellanrum, och därmed behöver göra sig representativa med samma mellanrum. Den som gör sig mest representativ väljs - den som inte representerar väljs inte. Det är ett självlegitimerande och självförstärkande system, där den som vill göra anspråk på att representera behöver ge sig ut bland medborgarna och göra sig representativ. Dvs tala med väljarna.

I teorin.

Här är en praktisk fråga: när pratade du med en politiker senast?

Här är ännu en praktisk fråga: när pratade du med ett representativt urval politiker senast?

Det finns rent fysiska gränser för hur många politiker du kan prata med. Om du skulle prata i fem minuter med alla riksdagsledamöter, så skulle det ta trettio timmar. Och det utan att räkna med tiden det tar att få tag i alla dessa människor, rent praktiskt.

Omvänt så finns det rent fysiska gränser för hur många personer en politiker kan tala med. Fem minuters med varje väljare blir totalt längre tid än en mandatperiod. Det blir med andra ord omöjligt att lyssna och ta till sig samtliga medborgares åsikter och insikter. Eller ens en majoritet av dem - den mest ambitiöse kan på sin höjd komma upp till en tiondels procent, och då enbart med en enorm ansträngning.

Frågan inställer sig då: hur representeras medborgarna för politikerna? Hur sammanställs det underlag de baserar sina representationer (även kända som "vallöften) på?

Siffror, mestadels. Övervägande statistik.

Detta är en intressant situation. Den lägger väldigt mycket makt hos den som sammanställer dessa siffror. Folkviljan uttrycks genom ett statistiskt underlag. Folkets röst är en procentsats.

En aspekt av detta är att människor som inte har en talan helt plötsligt blir representerade. Det kanske inte finns någon som talar för de som drabbas av barnadödlighet, men i och med att det förs statistik över barnadödlighet så finns det ändå en talande representation i det politiska maskineriet. Statistiken talar för dem, och utgör en uppmaning till handling.

Samma sak gäller för alla grupper, vare sig de har organiserade lobbyorganisationer eller inte. Hur de representeras beror på vilken statistik som förs, och hur, och om vem. Men representeras gör de.

Det går förstås att vända på processen. Ett känt exempel på detta är när DDR slutade föra statistik över antalet självmord. Helt plötsligt fanns de inte längre - i dubbel bemärkelse.

Allt detta leder oss till frågan: vem representerar dig?

Det är förmodligen inte du. Det är förmodligen inte någon du känner. Det är förmodligen inte ens någonting du känner till. Eller någonting du kan rösta på.

I teorin lever vi i en representativ demokrati. Men vem representerar vem?

Så giv oss vår opartiska radiostation

Jag lyssnar inte överdrivet ofta på SR. Det händer under två ytterst specifika omständigheter, varav den ena är julaftons morgon, när jultomten talar med barnen (traditioner är viktiga). Det andra, aningen mer förekommande omständigheten, är när jag är i tvättstugan, och den obligatoriska stugradion är förinställd på någon av deras kanaler.

Bägge dessa tillfällen påminner mig om hur extremt ideologiska SR är, och om hur radikalt politisk deras funktion är.

Vad är deras funktion? Vad är deras budskap? Vad är det de säger, mellan raderna?

"Allt är normalt. Allt är som det ska vara. Det finns inga problem. Om det hade funnits problem, så hade vi berättat om dem. Vi berättar inte om problem just nu, alltså är allt normalt, som det ska vara."

Det går inte att överskatta hur viktig denna funktion är. Hur samhällsbyggande det är att ha en lugnande röst i vardagen som säger att världen inte håller på att gå under, att allting är så pass lugnt att vi kan ta det lugnt, att morgondagen kommer att se ut ungefär som idag. Att allt är som det ska, och att det är tillåtet att tycka att saker nog är rätt bra trots allt.

Allting är som det ska. Det finns inga ideologiska eller systemiska fel i den rådande ordningen. Fortsätt leva ditt liv som du gör nu.

Samhällsbyggande och samhällsbevarande.

Det är i ljuset av detta vi borde se SRs senaste försök att hålla sig opartiska. De försöker inte hålla sig opartiska per se - de försöker tvärtom fortsätta hålla sig partiska till den rådande ordningen. Allting är som det ska vara, det finns ingen anledning till oro. Fortsätt leva som du gör, gör ingenting som skulle kunna orsaka förändring.

Gör absolut ingenting som skulle kunna belysa de inneboende konflikter och motsättningar som finns i dagens samhälle.

Det vore ju trots allt att vara partisk med alla dessa märkliga människor som anser att ordet "förändring" inte per automatik också betyder "försämring". Och så kan vi ju inte ha det.

Inte i Sveriges Radio. Den mest bevarande och traditionella institution vi har.

Men inte den mest opartiska.

Två personer och deras arbetsliv

Låt oss titta på två fiktiva personer. Utan vidare inledning:

Person 1 är en arbetsvägrare. Hens mål i livet är att aldrig någonsin träda in i ett anställningsförhållande, och för att uppnå detta är hen villig att göra saker som andra skulle tycka vara socialt oacceptabla. Så som att, helt oförblommerat, leva på bidrag utan att ens låtsas motivera sin existens för välmenande medmänniskor. Att söka jobb står inte på dagordningen.

Inga om, inga men, inga jobb.

Person 2 har pengar. Och är konstintresserad. Och gillar att gå på museer och promenader. För att inte tala om bibliotek. Hen tenderar att vandra genom staden emellanåt, för att läsa arkitekturens subtila språk och budskap under vandringens gång. Någonstans i hens huvud finns planer på att skriva en bok på temat, men det är inte bråttom - tid finns, i överflöd.

Inga sorger, inga bekymmer, inga jobb.

Vad skiljer dessa två personer från varandra?

Om du är en samtida läsare, så kommer förmodligen ordet "arbetsvägrare" att sticka ut. Eller in, likt en törn i sidan - att arbetsvägra är en modern synd. Det finns i samtiden en ytterst stark press på att jobba - på att göra rätt för sig, dra sitt strå till stacken, bidra med sitt. Både social och ekonomisk press. Social, i att du är ett misslyckande om du inte tar dig i kragen och skaffar dig ett jobb. Ekonomisk, i att det är högst oortodoxt att leva på det landet ger.

Att arbetsvägra - att vägra träda in i ett anställningsförhållande - är inte bara underligt. Det är asocialt och oekonomiskt också.

Person två arbetsvägrar inte. Hen går bara omkring och är generellt intresserad av världen i stort, likt en flanör av Baudelaires snitt. Månne kommer det bli en Baudelaire av henom, om och när skrivandet väl händer. Men det är inte bråttom.

Det finns en monumental skillnad mellan person 1 och person 2. Den största likheten, dock, är att det är samma person i bägge fall.

Det enda som skiljer dem åt är beskrivningen av dem.

Visst är det intressant att samma sak kan se så olika ut beroende på hur den framställs?

Den mest minmaxade politiska analys du någonsin läst

Den senaste tidens fokus på Max är intressant och positiv. Dels för att det alltid är positivt att våra konsumtionsmönster hamnar under den politiska luppen, och dels för att det är intressant att se vad som händer när alla talar om samma sak. Jämförelser blir så mycket enklare då.

Det är som bekant valår. Det som i vanliga fall skulle lett till att ett företag tvingats erkänna att det de gjort var urbota korkat och därmed inte kommer att hända igen, leder under ett valår till att samtliga politiska aktörer får akuta ryck i märgen tills de uttalat sig om det. Vilket leder till att samtliga politiska aktörer uttalar sig om det. Och i stället för att konstatera att "hörrni, det där var urbota korkat, låt bli att göra om det", tas allt till en helt ny nivå.

Om vi ska tro tonläget, så kommer den svenska ekonomin att gå under på fem minuter om någonting kring restaurangmomsen ändras. Det är inte lika allvarligt när det gäller skattesatser för unga arbetare, där en eventuell ändring kommer ta en hel kvart på sig att ödelägga all ekonomisk aktivitet.

Vi ska förmodligen inte tro tonläget. Särskilt inte om vi lyssnar till andra sidans likartade hyperboler. Vi skulle kunna få intrycket att det inte finns några andra viktiga frågor inför supervalåret 2014 än hamburgerkedjors vara eller inte vara, och det blir en smula skevt att basera sin politiska analys på att Sverige på något vis blivit en hamburgarbaserad ekonomi utan att någon märkte det.

Det intressantaste en kan göra i sammanhanget är att ställa frågan: av alla saker som skulle kunna sägas, så väljer de inblandade att säga precis det de säger. Varför? Av alla möjligheter som finns i universum, av alla möjliga alternativa diskursiva stigar som skulle kunna vandras, av alla restauranger de skulle kunna stiga in i, så väljer de denna.

Varför?

Om det beror på att vi lever i ett så fullbordat samhälle att det finns ett underskott av andra konfliktytor att skapa politik kring, så är det en bra sak. Vi fulländade samhället, gjorde politik överflödigt. Achievement unlocked.

Om det beror på att det finns en hel drös andra problem som är så pass olösliga att den enda vägen framåt för den som vill bedriva valrörelse är att prata om någonting trevligt i stället -

Well.

Det är onekligen en intressant utgångspunkt för en politisk analys.

Som om integration inte handlade om dig

Det största misstaget en kan göra gällande integrationsfrågan är att tro att den handlar om invandrare.

Make no mistake. Det finns gott om "infödda" som är allt annat än integrerade, och som inte heller kommer att bli integrerade. Någonsin. Som gett upp alla försök på att bli integrerade, och som inte tänkt tanken på att försöka på så länge att de glömt hur den formuleras.

Det kan handla om droganvändare som bara har nästa fix för ögonen.

Det kan handla om den som inte har en adress att kalla ett hem.

Det kan handla om den som varit för fattig, för hungrig och för övergiven för att vara någonting annat.

Det kan handla om den som fått nej från samhället så många gånger att det mist all legitimitet.

Det kan handla om den som är så pass rädd för konspirationer och massinvasioner att hen inte ser någonting annat.

Det kan handla om den som är nominellt integrerad, och som hatar varje dag av det med en infernalisk glöd som får solen att rodna.

Det kan handla om den som inte vet vad som finns att bli integrerad till.

Det största misstaget en kan göra gällande integrationsfrågan är att tro att den handlar om invandrare.

Varför skulle den göra det?