Jag tar kritik. Gör det du också

Den hätska debatten göder dumheten. Sålunda lyder rubriken till den artikel som orden länkar till. Hjälp mig gärna cementera mitt upphovsrättsbrott genom att klicka på den - det är en artikel värd att ha läst.

Den grundar sig på en bortglömd skillnad. Skillnaden mellan kritik och att vara ett reflexmässigt vrålneggo. De är inte synonyma, och den största skillnaden ligger i att det är väldigt ansträngande att ge kritik. Att bara säga att någonting är dåligt rent generellt kan vem som helst göra - det enda som krävs är förmågan att sätta ihop ord i en mening. Vilket, onekligen, är en av de faktorer som hjälper att föda dumheten.

Kritik kräver ansträngning. Den största ansträngningen ligger i att en måste förstå det en kritiserar för att kunna kritisera det. Den näst största ansträngningen ligger i att en måste förmedla denna förståelse till läsaren i sin kritik, för att sedan följa upp med det som är bra, dåligt och relativt likgiltigt. Vilket, som du kanske anar, med viss oundviklighet leder till massor av text.

Förståelse förmedlas inte i en handvändning, trots allt.

Vitsen med kritik är inte att vara negativ. För det mesta handlar det inte ens om att visa att någon har fel. Det handlar om att sätta in någonting i ett sammanhang, för att på så vis påvisa för- och nackdelar med vissa sätt att betrakta världen. Och, med en pedagogs goda intentioner, att ge läsarna inblick i olika sätt att tänka om världen.

Det är ett himla jobb.

Att vara ett reflexneggo kräver, som bekant, desto mindre ansträngning. Det kan därför göras i långt större utsträckning - massproduceras, om vi så vill. Ett exempel på detta är twitterkonton vars enda funktion är att svara på folk som använder vissa ord. Det är en enkel sak att göra - här är exempelvis alla som använt ordet "Magnihasa" - och material kan återanvändas med lätthet.

Vilket görs. In absurdum. Ibland även mot en och samma person, vilket är mer än genomskinligt.

En annan ickeansträngning är att göra sig allergisk mot vissa ord. Det stora exemplet är förstås feminism - du känner förmodligen någon som helt tappar fotfästet när ordet används. Vilket är en oerhörd makt att ha över någon - att känna till någons knäppord är att när som helst kunna få någon att tappa fattningen. Ofta utan att de själva inser det, så upptagna som de är med att vara arga.

Det säger sig självt att det är svårt att bilda förståelse tillsammans med någon när en behöver tassa på tå kring de centrala begreppen. Särskilt när de förökat sig och blivit många. Och reaktionerna på dem blivit längre än både tålamod och den sociala situationen klarar av.

Och så vidare, i tusen varianter på tema. Människor som, i debattens och polemikens namn, gör sig dummare än de behöver vara.

Var inte en av dem. Var lärorikare än så. Ta kritik. Ge kritik.

Saker som sker i mörkret

Under mycken buller och bång har Storbritannien infört ett porrfilter för internet. Tanken är att det ska filtrera bort allt det som är porr, för att på så vis säkerställa dygden hos den puritanska befolkningen, som annars riskerade att ledas i fördärvet av de köttets lockelser som lurar runt varje hörn.

Resultatet?

Tja, det gick ungefär så här:

The only site found not to be explicitly censored by @O2’s parental control filter so far: McDonalds.
— Asher Wolf (@Asher_Wolf) December 22, 2013

Vi kan, utan att överdriva eller göra våld på sanningen, säga att filtret filtrerade mer än vad namnet antydde. Faktum är att det är så pass allomfattande att det är svårt att kalla det ett porrfilter. Det är snarare ett filter, rent generellt. Allt ska med. Allt.

Ok the UK Porn Filter by default now blocks GitHub Stackoverflow iNinjas & Apple’s website. http://t.co/FFJVpl7Bdj
— iKy1e (@Freerunnering) December 22, 2013

All my websites are blocked by @o2 for ‘blogging’. I had no idea blogging was so subversive. Hey kids, wanna be rebellious? Get a blog!
— Suw (@Suw) December 21, 2013

Subversiva, kriminella och farliga saker, som synes.

Det hela är ett praktexempel på vad som händer när dylika system ska sjösättas. Det börjar med en ambition om begränsad tillämpning, men någonstans i översättningen mellan idé, policydokument och implementering så expanderade projektet. Det går från att vara ett filter för porr till att blir ett filter för - well, allt. Internet. Den totala mängden webbsidor som inte på förhand godkänts från administrationen - må den så vara världslig eller digital.

Detta är något av ett problem. Det skulle kunna vara ett större problem än det är, om det inte vore för att det är så löjligt enkelt att ta sig runt filtret. En enkel plugin till webbläsaren och wham! filtret är som bortblåst. Eller en webbläsare som automagiskt tunnlar genom diverse omvägar för att finna framkomliga vägar. Eller någonting annat. Det finns gott om alternativa vägar.

Men intet ont som inte för något gott med sig. Jag tror det uttryckts bäst så här:

"Millions of teens learning how to bypass porn filters will do more to improve the future IT skillset of the UK than many computing classes"
— Alec Muffett (@AlecMuffett) December 22, 2013

Det är aldrig för sent att göra en pedagogisk insats, onekligen.

Världen efter #Kärrtorp

Det har varit intressant att se diskussionen om dagens demonstration i Kärrtorp (och annorstädes) utspela sig. Och hur det förändrats under dagens lopp.

Innan idag har det varit väldigt mycket tal om AFA och deras likar. Om att det är att stödja dem att dyka upp och delta. Att det därmed är bättre att stanna hemma, på behörigt avstånd. På väl tilltaget avstånd, för att ordvitsa till det.

Än mer har det talats om nazister och kommunister. Det har med stor entusiasm lagts krut på att framställa det hela som om det handlade om att ta ställning mellan dessa tu, och att det är dålig PR/karma att lägga sig i bråket mellan dessa. Som om det var det det handlade om.

Som om antirasism vore ostfronten i andra världskriget, och ens bästa chans att öka sina livschanser är att hålla sig så långt borta som möjligt.

Sedan dök mellan sexton och tjugo tusen personer upp i Kärrtorp, vilket gjorde hela framställandet svårt att upprätthålla. Det finns inte sexton tusen nazister i landet, och inte heller sexton tusen organiserade kommunister. Vi kommer inte ens upp i sådana siffror om vi slår ihop dessa två grupper och avrundar uppåt.

Det är ett gissel att framställa demokrati och antirasism som ett särintresse när det visar sig att gamla, unga, infödda, invandrade, män, kvinnor, arbetande, arbetslösa och alla intersektionella korsvarianter däremellan dyker upp och med gemensam front påpekar att det är ett ytterst allmänt intresse. Att vi alla är en del av detta tillsammans, och att solidariskt samarbete är vägen till framtiden. Att demokrati är större.

Det är intressant att se vilka som fortsätter på samma spår. Som fortsätter hålla skenet uppe, och envisas med att "ta avstånd" från AFA, SMR och allt annat som ska tas avstånd från. Som, trots övertydligt besked om motsatsen, ändå envisas med att framställa det hela som ett lokalt gängbråk mellan extremhöger och extremvänster.

Hur ett lokalt gängbråk kan innehålla sexton tusen deltagare som inte bråkar är bortom mig. Men de envisas.

Det hela är ett ytterst intressant och påtagligt exempel på hur försök att göra saker bättre konsekvent marginaliseras och reduceras till småfrågor. I just det här fallet är det övertydligt hur dumt argumentet "åk inte dit, du kommer att stödja AFA" ter sig. Men precis samma argument, och liknande argument av samma dumhetsmagnitud, används för att få folk att inte engagera sig i andra världsförbättrande aktiviteter. Vad de än må vara.

Det enda sättet att hantera sådana försök och argument är att bli akut döv, och göra sin grej ändå. För det fungerar, och det är viktigt att det blir gjort.

Sexton tusen gånger viktigt.

Låt inte någon övertyga dig om att det du gör är oviktigt. Det är viktigt, och den enda anledningen till att någon vill stoppa dig är för att de gillar saker så som de är.

Låt inte sådana som dom hindra dig. Det finns för mycket värld att förbättra, trots allt.

Morgondagen väntar. Vänta inte med att knuffa den i rätt riktning.

Ärlighet varar längst, även under övervakning

Likt regndroppar på ett plåttak hörs ljudet av avslöjandena om FRA och massövervakningen. En enskild droppe gör inte så mycket väsen av sig, men i stora mängder är det svårt att inte höra oväsendet. Till sist blir det så pass öronbedövande att tanken på att byta ut plåttaket mot någonting lite mindre högljutt börjar infinna sig.

Men, kanske du nu invänder. Du har ju inget att dölja, de får inte reda på någonting viktigt om dig, du kunde inte bry dig mindre om att du är övervakad ens om du försökte. Du bryr dig inte, alls.

Det är en rimlig invändning. Du kanske inte har något att dölja. Du kanske stödjer hela övervakningspaketet helhjärtat. Du kanske till och med känner dig säkrare i din vardag med vissheten om att någon därute lyssnar till dig.

Men blir du lika betryggad över nyheten att regering och myndigheter ljuger om det hela?

Du är ju trots allt en hederlig människa. Har inget att dölja, inget att invända mot, inget att ljuga om. Du är en öppen bok, och det är bara rimligt att en hederlig människa kan förvänta sig hederliga, informativa och relevanta svar på sina frågor. En varudeklaration, ett förtroende som tack för förtroendet.

En redogörelse för vad dina skattepengar används till, om inte annat.

Det är en rimlig sak att kräva. Det är inte rimligt att det krävs att medialt, politiskt och högljutt bombardemang av frågor, kritik och juridiskt armbändande för att få folkvalda och tjänstemän att ens erkänna att frågan finns.

Det är inte rimligt att de sedan ljuger om det när de väl ställs mot väggen.

Om du inte har något att invända mot massövervakningen, så borde du ändå ha något att invända mot att de som står för och utför den rutinmässigt duckar undan för frågan, ljuger, vilseleder, använder försökande omskrivningar och på det stora hela gör allt annat än att vara raka och ärliga. Du vet, så där raka och ärliga som bara de som tror på det de gör kan vara.

Den som inte har något att dölja har ju trots allt ingenting att frukta. Som bekant.

Integritetsfrågor for dummies

Det sägs ibland att det är svårt att förklara integritetsfrågor. Att det är ett gäng abstrakta principer som den vanliga pöbeln har svårt att förstå, och som kräver sina år i det akademiska för att greppa.

Folk säger de märkligaste saker.

Det är egentligen väldigt enkelt att förklara dem. Det gäller bara att börja i rätt ände.

Så som med frågan: vad skulle du säga om Hells Angels flyttade in i ditt hem?

Det vore onekligen ett integritetsbrott av enorma mått om de en dag helt okynnes bestämde sig för att bo i ditt vardagsrum, äta din mat och på det stora hela dominera ditt hem. För att inte tala om den där inte helt subtila känslan som uppstår när de rotar igenom alla de skåp, garderober, skrymslen och vrår som råkar innehålla allt du kallar ditt.

Det är inte en svårförklarad känsla. Det krävdes färre än hundra ord att förmedla den.

Det som är svårare att förklara är varför polisen ska ges tillträde till alla dessa skåp, garderober, skrymslen och vrår. Särskilt med motiveringen att det håller borta Hells Angels och andra skrämmande personer vi inte känner. Det kan jämföras med att tända eld på något i brandförebyggande syfte: det kommer förvisso inte att brinna senare, men skadan är redan skedd.

Nu kommer det förstås invändas att det finns tillfällen när polisen borde kunna titta in i dessa utrymmen. Brottsförebyggande och bevissäkrande och husrannsakande och så vidare. Förvisso. Men inte alltid, närhelst de råkar känna för det. Det finns ett värde för alla inblandade i att det är ett mindre hästjobb att få tillstånd att göra en husrannsakan - det betyder att det inte händer så ofta, och att det finns en väldigt bra anledning tillhanda när det väl behöver hända.

När det gäller husrannsakningar så finns rutinerna för detta på plats. Det är ett mindre hästjobb att få till stånd en sådan, och alla förstår att fallet med den sprängande huvudvärken är ett fail av katastrofala mått.

Men när det gäller dina digitala skrymslen och vrår, så är det dock annorlunda. Där har alla spärrar släppt, och allt som kan bli genomrotat blir genomrotat. Allt. Utan att någon behöver motivera det för någon. Alls.

Frågan är: vad de gör med det de hittar i sitt rotande? Vad gör de med ditt privatliv?

De säljer det. Till ryska maffian. Till amerikanska regeringen. Till högstbjudande. Till vem de vill.

De vet var du bor. Och allt annat om dig.

Du kan börja tycka det är milt obehagligt nu.