Att gå av vägen är vågat

Det är viktigt med avvvägningar. Det säger åtminstone politiker som hamnar i rampljuset för att de fattat ett svårt eller kontroversiellt beslut. Om det är en bra politiker så handlar det om att avväga mellan två bra saker - alla vill ju trots allt bra saker, och om det kan kommuniceras att politikern i fråga försöker uppnå två bra saker samtidigt, så framstår beslutet i god dager.

En sådan avvägning är hur stora befogenheter polisen ska ges. Det finns en avvägning mellan att stoppa brottslighet och att låta folk vara fria medborgare med privatliv. Det skulle förmodligen ha en starkt brottsförebyggande effekt att låta en högt beväpnad polis punktmarkera varje medborgare vid varje tillfälle, med befogenhet att utdela hård bestraffning närhelst ett lagbrott begås, men det skulle inte vara värt det. Det vore att misslyckas med att göra den där avvägningen, och den politiker som föreslog någonting sådant torde i god demokratisk ordning bli ordentligt utbuad.

Inte minst när frågan om budget dyker upp.

Ändå verkar denna avvägning inte vara aktuell när det gäller våra digitala privatliv. Polisen kan förvisso inte skjuta dig för att du stavar fel i en rasistisk kommentar på Aftonbladet, men de kan se det hända, och de kan logga händelsen för framtida referens. Avvägningen liknar mer ett lodrätt streck - hundra procent övervakning, noll procent privatliv.

Trots frågan om budget.

När frågan kommer på tal sägs det dock ofta att det är en avvägning. Det är en avvägning mellan privatliv och terrorism. Vilket är en märklig sak att säga, eftersom valet torde vara enkelt: mer privatliv, mindre terrorism. Särskilt som terrorister i årtionden har vetat att det säkraste sättet att kommunicera är att göra det utanför övervakade kanaler. Och, än mer, eftersom det finns fler anledningar att bli terrorist ju mer inkräktande statens närvaro gör sig.

Det är viktigt med avvägningar.

Nästan lika viktigt som att lägga tungan rätt på vågen.

Länkar genom tiderna

I begynnelsen var grejen.

Och precis som Berkeley sade, så kunde inte tinget finnas i och för sig självt. Det fanns enbart om någonting länkade till det. Och eftersom människor gillar saker och ting, länkade de till dessa ting stup i kvarten.

Till en början var det en omständlig process. Den länkande tog dig i örat, drog dig till tinget och drämde utan vidare ceremoni tinget i dig. Vilket tog ett tag, gjorde ont, och länkade dig med tinget på ett betingat vis.

Sedan uppfanns pekandet. Fort! Där! Grejen! Väldigt mycket mindre huvudvärk, väldigt mycket mer länkande. Världen blev större än vad som fanns inom räckhåll.

Sedan inträffade symbolisk interaktionism. Eller, med andra ord, ord. Helt plötsligt kunde människor länka till saker som låg utom pekhåll.

Sedan uppfanns berättelsen. Eller, med fler ord, fler ord. Som tillsammans bildar sammanhang och kontext, och länkar samman ett stort antal ting med varandra. Världen blev en ordning större.

Sedan uppfanns författaren. Sammanhangen började länkade tillbaka till någonting, ett ursprung. Det blev viktigt att få ordning på ordningen - världen blev en författning större.

Sedan uppfanns källförteckningen. En sammanställning av länkar som gjorde en text till en del av någonting större. Världen spelades i ett större register.

Sedan uppfanns hyperlänken. Ty precis som vid övergången mellan handling och pekande, så finns det en viss tröghet i att behöva hantera fysiska objekt. Världen blev i en handvändning och på ett ögonblick en mindre, större plats.

Sedan uppfanns sökmotorn. Symbolisk interaktionism 2.0. Kan du tänka det, kan du länka det. Världen gick från ord till handling.

Sedan uppfanns magnetlänken. Ord är trots allt bara ett onödigt mellanled. Världen är större.

Hur mycket offentlighet tål Sverige?

Från olika håll hör jag om ett aktuellt förslag om att göra sig av med offentlighetsprincipen. Eller, rättare, att inskränka den så pass att skillnaden blir lika byråkratisk som hårfin.

Allt med motiveringen att EU säger att det ska göras, och att vi som medlem i unionen inte kan låta bli att göra det.

Det är en märklig sak att säga. Särskilt om vi tänker på att landets valuta heter krona och inte euro.

Anledningen till att vi har kvar kronan är inte för att vi inte infört euron. Vi införde den samtidigt som de flesta andra EU-länder införde den, nådens år 1999. Det vi inte gjorde var att bry oss om att vi infört den, och i stället fortsatte vi med kronan som valuta utan att någon gjorde någonting särskilt av saken.

Det faktum att en behöver läsa sig halvvägs till expertstatus för att ta reda på vad EU tyckte om detta långfinger mot dess regelverk säger en hel del om vad vi kunnat komma undan med tidigare. Om vi verkligen vill, så kan vi göra någonting annat än vad EU säger.

Om vi kan dissa euron - unionens flaggskepp, symbolen för det ökade internationella politiska samarbetet mellan Europas stater, grundbulten i det ekonomiska uppbyggandet av en gemensam europeisk marknad - så finns det förhandlingsutrymme. Vi är inte en lydstat, vi kan säga nej, vi kan säga att i de fall där EU och våra demokratiska värderingar skiljs åt, så väljer vi det senare framför det förra.

Det kan göras. Vi har gjort det förr. Big time.

Så argumentet att vi måste montera ner offentlighetsprincipen för att EU säger det är en lögn. Eller, än värre, ett tecken på inkompetens bortom varje rimlig författning. Det är dumt, fel och fail.

Vilket osökt för in en på tankespåret att de drivande krafterna bakom förslaget har andra motiv än EUs uppmaningar. Kanske är denna demokratiska nedmontering någonting de egentligen velat genomföra ändå, men aldrig riktigt fått tillfälle att göra det. Kanske är de bara lata, och gummistämplar vad de uppfattar vara ännu en i mängden av EU-papper som flyger förbi. Kanske vet de inte vad de gör, men gör det ändå.

Rent demokratiskt kan en tycka att de borde berätta för oss vad de tycker och tänker. Om de får som de vill så behöver de trots allt inte göra det längre.

Konsten att debattera dåligt

Kommunikation är svårt. Det svåraste av allt ligger i att förstå att det en inte säger inte sägs, och inte heller hörs. Vilket kan verka självklart, men det är det inte. Det är motsatsen till engelskans uttryck "that goes without saying".

Om det inte sägs, hörs det inte.

Om du använder sociala medier som bygger på att tjuvlyssna på folk - Twitter och Facebook, exempelvis - så har du förmodligen sett ett märkligt fenomen. Folk som enligt allt sunt förnuft borde hålla med varandra i full färd med att bråka om - någonting. Det är inte helt klart vad bråket handlar om, men de inblandade är väldigt engagerade i det. Mycket och länge.

Jag tänker drista mig till att de inblandade kommunicerar dåligt.

Skeendet tenderar att se ut så här: någon säger någonting. Någon annan finner någonting de inte håller med om, och kommenterar detta. Svarsmål händer, och hundrafemtio utbyten senare så verkar det som att evighetsmaskiner inte är så omöjliga trots allt.

Oftare än inte är den inledande avsikten att säga någonting i den här stilen: "jag håller med om 95% av vad du säger, och du formulerar dessa 95% ytterst väl, men du verkar ha missat denna aspekt av helheten. Du har förmodligen tänkt på det, och glömt det i din iver att formulera allt annat, men det vore intressant att höra dina tankar på saken." Det sägs dock inte, och hörs därmed inte heller. Det som sägs och hörs ligger mer i linje med detta: "du har fel." Och om det vill sig illa, med tillägget: "och du är dålig också".

Jag tror du ser skillnaden mellan avsikt och budskap. Det bidrar väldigt mycket till att bråk uppstår - och fortsätter. Särskilt om endera parten drar in stora ord i sammanhanget - demokrati, rättvisa, frihet osv. Helt plötsligt är det inte ett övervägande medhåll, utan ett frontalangrepp. Det som börjar som ett "jag håller med, men" övergår till ett "du är ett hot mot den demokratiska ordningen, har fel och är dålig".

Det är svårt att medge eventuella fel i ett sådant sammanhang. Onekligen.

Som tur är så finns det sätt att förebygga denna händelseutveckling. Det enklaste är förstås att minska skillnaden mellan det som avses och det som sägs. Exempelvis genom att helt formulera sig så här: "jag håller med om 95% av det du säger, och ger det tummen upp. Men jag ställer mig frågande till den här aspekten - kan du förklara närmare?".

Det är väldigt mycket mindre dramatiskt, och ger den andre en chans att förklara eventuella tankegångar kring den relevanta aspekten. Om det visar sig att ni håller med varandra, så kan det konstateras och handskakas. Om det visar sig att ni inte håller med varandra, så har du chansen att lägga ut texten om varför du inte håller med.

När du lägger ut texten, så finns det en poäng i att förklara varifrån du kommer och vad du uppfattar att den andre säger. Säga "det här är jag, så här tänker jag, och utifrån detta upplever jag dig säga detta. Stämmer det överens med vad du tänker?".

Det som händer när du gör detta är att din invändning sätts in i ett sammanhang. Det blir lite mindre "du är dålig" och lite mer delad förståelse - lite mer kommunikation.

Nu kanske du tänker att detta verkar vara väldigt mycket jobb, och att det tar ett tag att göra allt detta.  Vilket är precis vad det gör. Jag är dock villig att drista mig till att det kräver aningen mindre jobb än ett genomsnittligt okynnesgräl, och att det är bättre att förebygga än att reparera brända broar i efterhand.

Kommunikation är svårt. That goes without saying.

Den här tårtan är inte stor nog för oss bägge

"Tårtan hotar demokratin!" sägs det. Inte barnprogrammet från sjuttiotalet, utan tårtan som kastades på en viss Åkesson nyligen. Den är tydligen ett så pass stort hot att den behöver diskuteras i långform - för att hantera ett hot av denna magnitud så behöver vi en bred konsensus där alla berörda parter tillfrågats. Demokratin måste räddas!

Från tårtan.

Samtidigt, några gator längre bort, blir någon stoppad av polisen. Inte för att de begått någonting brottsligt eller är misstänkta för någonting, utan för att de ser utländska ut. Och polisen har tagit för vana att slumpmässigt stoppa personer som ser utländska ut för att titta närmare på deras ID-kort. Hur infödda dessa personer än är.

REVA finns.

Samtidigt, några gator bort, blir någons brev tjuvlästa. Inte deras fysiska brev, men väl deras elektroniska brev. Och allt annat de gör och har gjort i elektronisk form - allt från bankärenden till informationssökningar om saker som skulle kunna vara besvärande ifall andra fick reda på dem. Så som "hur vet jag ifall jag är gravid?"

FRA lyssnar.

Samtidigt, några gator längre bort, händer något märkligt. En ung människa låter bli. Låter bli att engagera sig politiskt, låter bli att uttrycka sina åsikter, låter bli att göra allt för mycket väsen av sig. För hen vet att allt dokumenteras, och att allt kan och kommer att användas emot henom. Av arbetsgivare, som ser att hen är en oanställbar bråkmakare. Av rättsväsendet, som ser att det finns en straffhöjande historik i rättshaveriet. Av myndigheter, som i tider av allt striktare budgetar ser alla anledningar att säga nej som bra anledningar.

Datalagringen glömmer aldrig.

Dessa saker skulle kunna sägas vara hot mot demokratin. De skulle också behöva diskuteras i långform. Där alla berörda parter tillfrågas och ambitionen är att skapa en bred konsensus.

Fast det händer inte. Kommer inte att hända.

För tårtan drabbade ju någon vi känner. Kompis Jimmy.

Allt det där andra drabbar ju bara folk vi inte känner. Såna där medborgare som försöker leva vanliga liv, vanliga vardagar, med vanliga röster.

Varför skulle de känna sig berättigade att delta i demokratin? Vem inkluderade dem?

TPP - vad är det och varför bry sig?

Det bubblar lite mer om TPP än vanligt nuförtiden. Vilket är bra, eftersom det behöver bubblas. Och dåligt, eftersom det innebär att det fortfarande finns någonting att bubbla om.

Jag måste tillstå att jag tröttnade på ondsinta frihandelsavtal redan vid ACTA. Men ingen frågade mig om saken.

Nu inställer sig förstås frågan - vem bryr sig? Vad är grejen? Orka?

Det är rimliga frågeställningar.

Grejen med frihandelsavtal är att de inte är lagstiftning. En teknisk men viktig poäng, eftersom det spelar en oerhörd roll i vem som författar dem. Om det vore lagstiftning, så skulle det behöva gå igenom hela det demokratiska maskineriet från början till slut. Det skulle behöva diskuteras i riksdagen, remissinstanser skulle behöva konsulteras, utredningar skulle behöva skrivas, departement mobiliseras - och så vidare och så vidare. Alla ska med. Det är väldigt många rörliga delar, väldigt många personer inblandade, och väldigt jobbigt rent generellt. Särskilt för den som vill smussla igenom någonting ohemult utan att det märks.

Dessa avtal behöver inte gå igenom hela den här processen. De är avtal som sluts mellan diverse länders regeringar, och där dessa regeringar kan peta in lite vad de vill utan att behöva konsultera några andra än sig själva. Särskilt inte de där jobbiga folkvalda, som insisterar på att de har någonting att säga till om.

Helt plötsligt blir det desto lättare att smussla igenom ohemula saker utan att de märks. Särskilt eftersom förhandlingarna om dessa avtal är hemliga. Tills de inte är det.

Det skulle kunna tänkas att frihandelsavtal har att göra med tullar och avgifter och importkvoter och liknande. De kan ha att göra med sådana saker, men behöver inte göra det. De kan innehålla lite vad som helst, så länge de förhandlande regeringarna kommer överens om det. Och när avtalen väl är på plats så gäller de - utan att någon frågat folken i respektive länder vad de kan tänkas ha att säga om saken.

När ACTA var på tapeten så försökte de smussla igenom massor av ohemula saker utan att någon märkte det. Någon märkte det, och därför misslyckades projektet. Nu försöker de göra samma sak igen, men med en annan förkortning. Och därför är det med andra ord dags att återigen knacka dessa hemlighetsmakare på axeln och fråga dem vad de tror sig hålla på med.

Det är ett evighetsgöra. Precis som Sisyfos så är det enda vi kan göra att bita ihop och rulla ännu en sten uppför berget.

Det är viss orkafaktor på det, onekligen.

UPPDATERING, en vecka senare: tydligen finns det en hel uppsjö av dessa ondsinta frihandelsavtal. För att göra en lång uppdatering kort: TPP händer väster om USA, och TTIP händer öster om USA. De skiljer sig marginallt åt i innehåll, men är ungefär lika ondsinta bägge två, och behöver stoppas lika mycket. Läs gärna på Ttippen om hur det går på vår sida av saken.

Sokrates och skolvärlden

Jan B Protagonist: Hej där, Sokrates! Hur är läget?
Sokrates: Hej där, Janne! Jag har funderat på det här med skolan på sistone. Vet du någonting om det?
Protagonist: Jag vill och vet att vi har den bästa skolan i världen!
S: Jaså? Hur vet du det?
P: Eleverna får så bra betyg numera! Det är upplyftande att se att vi blivit så mycket bättre med åren!
S: Så meningen med skolan är att elever ska få bra betyg?
P: Jajjamensan! Ju bättre desto bättre!
S: Vore det då inte bäst om alla fick högsta betyg?
P: Men det skulle ju förstöra meningen med allt!
S: Så meningen med skolan ligger inte i betygen, trots allt?
P: Skolan är till för att förbereda eleverna för framtiden. Betygen är en del av detta mål.
S: Jag förstår. Så vad är då denna framtid eleverna ska förberedas inför?
P: Men, Sokrates, vad du är frågvis. Yrkeslivet, förstås!
S: Yrkeslivet? Vad är det?
P: Yrkeslivet är vad som kommer efter skolan.
S: Det verkar vara en stor del av livet. Hur förbereds eleverna?
P: Genom att förses med de kunskaper och färdigheter som behövs i yrkeslivet!
S: Vilka kunskaper och färdigheter skulle det kunna vara?
P: Vi lär dem att bli självständiga, initiativtagande, kritiskt tänkande och demokratiskt sinnade!

S: Hur förses eleverna med de kunskaper och färdigheter?
P: Vi tvingar dem att vakna tidigt varje morgon, att infinna sig på de platser schemat anger, att göra de saker vi säger åt dem att göra, och att rätta sig i ledet när de är olydiga.
S: Och detta fungerar som det ska?
P: Oh ja! Sade jag inte nyss att våra elever är bättre än någonsin?
S: Låt mig se ifall jag har förstått det här rätt. Skolan är till för att förbereda eleverna för framtiden, genom att lära dem saker. Så som självständighet. Samtidigt består skolan av väldigt många moment där just självständighet ses som någonting dåligt - den som är så pass självständig att den inte dyker upp på lektionen får dåliga betyg, trots allt. Genom att ständigt påminna eleverna om vad som är bra och dåligt, så lär de sig på egen hand vad som är bra och dåligt. Lydnad är bra, för det get bra betyg. Olydnad är inte bra, för det ger inte bra betyg. Och på så vis förbereds de inför framtiden. Har jag förstått saken rätt?
P: Jag skulle kanske inte uttrycka saken precis så, men du har förstått saken till stora drag.
S: Du finner inte att det kanske finns något av en motsättning mellan lydnad som metod och självständighet som mål?
P: Tyst med dig, du fördärvar ungdomen!
S: Jag vet endast att jag intet vet. Jag fick ju trots allt aldrig några betyg.

Yttrandefriheten och du - en kort guide

Yttrandefrihet är ett dygdetiskt imperativ.

Detta är inte en mening som de flesta drabbas av i vardagen. Tanken som uttrycks i meningen - att det följer vissa uppmaningar från att yttrandefrihet råder - är också en odrabbande mening. Yttrandefrihet tenderar att tänkas på i termer av frihet - frihet att göra lite vad en vill, pga frihet.

Varför skulle det finnas en inbyggd uppmaning i yttrandefriheten? Och vad skulle denna vara?

Uppmaningen ser ut ungefär så här: säg åt folk som beter sig som om de är dumma i huvudet att de beter sig som om de är dumma i huvudet.

Vadan detta?

Det skulle kunna sägas att det annars finns en risk att det offentliga samtalet dras ner i smutsen. Att urbota dumma idéer annars får fritt spelrum, och i viss mån legitimeras av att personer uttrycker dem med ett ogenerat ansiktsuttryck. Att de mest kontraimponerande argumentationer börjar få medhåll eftersom de upprepats så många gånger.

Allt detta skulle kunna sägas. Det vore inte den dygdetiska argumentationen, men det skulle kunna sägas likväl.

Mer stilrent så är det helt enkelt en dygd att vara artig, och det är högst oartigt och respektlöst att inte påpeka att någon gör bort sig. Det behöver förvisso göras med stil och finess - det finns inget egenvärde i att vråla på folk, trots allt - men även med tillräcklig bestämdhet för att budskapet ska gå fram.

Det finns sämre uppmaningar, onekligen.

Osynlighetsmaskinen

Osynliggörande: att inte erkänna någons närvaro. Vilket i rent bokstavlig bemärkelse kan vara att ignorera någons fysiska närvaro, och helt okynnes börja småprata högljutt om annat när någon kliver upp i talarstolen. Eller, mer metaforiskt, att konsekvent och systematiskt låta bli att nämna en viss part, trots att denna har betydelse för det sagda.

Det händer oftare än du tror.

Ett samtida exempel är efterspelet till en viss Falkvinges senaste inlägg. Hen skriver att hen tycker det vore en bra idé ifall folk röstade på en viss Engström i det pågående valet till toppnamn på Piratpartiets EU-lista. Det är inte det elegantaste av inlägg, men det får jobbet gjort: det kommunicerar en uppmaning om att rösta på ett visst sätt.

Responsen lät inte vänta på sig. Helt plötsligt var det inne att prata om Piratpartiets EU-lista, och ungefär lika inne att säga saker så som att Piratpartiet har ytterst specifika åsikter rörande vem som bör stå högst upp på nämnda lista.

Utan att nämna namn och gå in på detaljer, så är det oerhört intressant att notera ett visst glapp i argumentationen. Falkvinge säger någonting -> ? -> Piratpartiet tycker.

Snabbfråga: vad heter Piratpartiets partiledare?

R^r^r^r^Anna Troberg.

Det är märkligt hur det där med osynliggörande fungerar. Det händer oftare än en kanske tror.

Ett intressant sidospår i sammanhanget är att Engströms främsta rival till topplaceringen på EU-listan, Andersdotter, oftare än inte tenderar att inte nämnas när svepande generaliseringar av och om partiet görs. Och när namnet förs på tal så tenderar kritikern att tillstå att, jo, hen är förvisso rätt bra, trots allt, nu när jag tvingas konfrontera det...

Det är märkligt hur det där fungerar. Oftare än du kanske tror.

Rätt som det är, eller rätten att vara annorlunda

Märkliga saker händer med den som tänker två saker samtidigt. Nämnda saker sätts i perspektiv, och märkligheter som går förbi obemärkta i sin ensamhet blir uppenbart övertydliga i tvåtakt.

Frågan är: vad händer om vi tänker på den reellt existerande demokratin och den reellt existerande massövervakningen samtidigt?

För att kunna tänka dessa två saker samtidigt så måste en först ha tänkt dem var för sig. Sålunda tänker jag ställa upp det ena och det andra var för sig, för att sedan ställa dem bredvid varandra. För att underlätta din läsning är uppställandet numrerat - först den ena, sedan den andra, sedan det tredje som följer när de två första inträffat. Helt okynnes.

1. Det märkliga med den reellt existerande massövervakningen är att den handlar väldigt lite om att ställa brottslingar inför rätta. Den motiveras förvisso väldigt stenhårt med trygghet och säkerhet som garant, men när policydokumentet möter asfalten så är det väldigt få vardagsbrottslingar som behöver bry sig. Det är inte det att de inte omfattas av övervakningen - tvärtom, alla övervakas - utan det att de som sitter vid de digitala periskopen har annat för sig. Andra prioriteringar, andra målbilder, andra sponsorer.

Det är oerhört märkligt att vi inte börjat översköljas av rapporter om rättsfall där misstänkta terrorister och överorganiserade brottslingar sätts dit på grund av bevisning insamlad via massövervakningen. Dess förespråkare, som i alla tidigare lägen varit ytterst måna om att betona att det var precis så övervakningssystemen skulle användas, borde vara eld och lågor över de fall där det gick som de tänkte sig. Helt plötsligt vore alla kritiska röster möjliga att vifta bort med en enkel hänvisning till faktiska omständigheter: systemen används som de är tänkts, brottslingar får sina rättvisa straff, och världen har bevisligen inte gått under. Rent PR-mässigt vore det slam dunk, och inte bara gentemot kritikerna - det finns inget som vinner hjärtan och röster så mycket som konkreta bevis på att brottslingars liv blivit svårare under ens mandatperiod.

Det finns inga anledningar att utgå från att den samlade mediekompetensen hos den sittande regeringen och den slumrande oppositionen helt plötsligt är nollställd. De vet fortfarande vad de gör, de vet fortfarande vad de röstade ja till, och de vill fortfarande bli omvalda. Varför låter de bli att exploatera denna källa till omgående goodwill?

Eftersom systemen inte används för att sätta dit brottslingar, terrorister och deras vänner. De används för att spionera på Angela Merkel.

Eller, för att bli mindre specifik, de används för att spionera på personer som inte är vare sig brottslingar eller terrorister enligt gängse definitioner. Det kanske kan argumenteras att andra länders regeringschefer är både brottslingar och terrorister, men det är inte PR-mässigt smart att göra det. Inte minst när det finns en förväntan om att bibehålla och kontinuerligt fördjupa befintliga diplomatiska förbindelser med dessa regeringar.

Om det nu inte är brottslingar och terrorister som sätts under bevakning - vem är då måltavlan för all denna övervakning?

Tja. Det vore onekligen intressant att veta. Inte minst för att få klarhet i var skattepengarna tar vägen; inte mest för att det finns en konstitutionell trygghet i att veta att de inte kan riktas mot vem som helst bara för att deras namn råkar nämnas under en fikarast.

Eller att systemen inte aktiveras så fort du blir politiskt obekväm. Enligt godtycklig definition av 'obekväm'.

2. Det märkliga med den reellt existerande demokratin är att den inte alltid är så representativ som dess definition antyder att den borde vara. I teorin finns det folk på plats i statsapparatens beslutsfattande maskineri som representerar våra intressen - oberoende av vilka vi råkar vara. Eftersom vi röstar in våra representanter till detta maskineri.

Tanken är att systemet på så vis ska legitimera sig självt. Alla har trots allt rösträtt, och när allas röster tas i aggregat så blir summan större än dess deltagande - den enskilda rösten gör förvisso vare sig till eller från, men eftersom de som tycker samma saker röstar på samma saker så blir slutresultatet ändå representativt.

Det säger sig självt att det här bygger på att så många som möjligt röstar. Det blir väldigt fort väldigt icke-representativt om stora delar av befolkningen inte deltar. Vilket bäst kan representeras av de tidevarv då bara rika människor fick rösta - eller, för den delen, när kvinnor inte fick rösta. Eller bli röstade på.

Du kanske eller kanske inte håller med om vikten av proletär feministisk kamp. Det är inte viktigt - det viktiga är att de som gör det kan bli representerade.

I teorin är denna ordning självlegitimerande. De som bäst representerar väljarnas intressen blir valda; väljarna blir representerade av att rösta på de som bäst representerar deras intressen. De som styr idag styr inte för att de råkade göra det igår - de har gjort sig relevanta för de medborgare de styr över, och dessa medborgare har blivit relevanta i sammanhanget.

Som synes så fungerar detta i dubbel riktning. Den ansvarsfulle politikern har ett kall att representera efter bästa förmåga, och den ansvarsfulle medborgaren har ett ansvar att gå och rösta när valdagen anländer. Mycket kan sägas om de politiker som inte levererar - än mer sägs till de medborgare som inte röstar.

För den som vill ha ett övertydligt exempel på detta, så finns den här intervjun med Russel Brand. Invändningen "men du röstar ju inte!" används, mer eller mindre ordagrant, Det är svårt att inte tänka att ganska precis vilken argumentation som helst skulle kunna sopas under mattan med de orden - hur relevant den än må vara.

Legitimitet går åt två håll. Systemet är självlegitimerande - och därmed är de som inte deltar i systemet illegitima. Deras röster är inte räknade, och därmed räknas inte deras röster.

Det finns ett otal anledningar till att inte rösta. Akut politisk apati är en av dem. En känsla av att inget förändras av att rösta är en annan. För att inte tala om en grundmurad visshet om att det politiska maskineriet struntar fullständigt i ens åsikter, bekymmer, frågor, livsvillkor, liv och ens bokstavliga död.

De senaste åren har kännetecknats av en generell nedprioritering. Ordet 'nedskärningar' är på tapeter och policydokument. Allting ska göras billigare, effektivare, snabbare. Om det kostar så måste det motiveras, och om det inte motiveras snabbt och effektivt nog så omklassas det till en onödig kostnad. Kombinationen av ökade vinster och sänkta skatter innebär en minskning av de frågor som anses legitima - det offentliga drar sig tillbaka, Dras tillbaka. Skärs ned, bort, av. Trygghet kostar pengar - du borde börjat bygga dit personliga varumärke för femton år sedan!

Det är inte utan att vissa människor har fog att börja känna sig illegitima. Vare sig de röstar eller inte.

Det är i allra högsta grad en politisk fråga åt vilket håll illegitimiteten riktas. Riktas den från individen och uppåt? Det vill säga, är individen en oföretagsam latmask som är för oförmögen för att skaffa sig ett ordentligt jobb? Eller riktas den nedåt - finns det ett demokratiskt problem i att politiken i allt högre grad meddelar att den aktivt försöker bry sig mindre om ifall dess medborgare lever eller dör?

Det finns legitimitet, och det finns legitimitet.

3. Det märkliga i att ställa den reellt existerande massövervakningen och den reellt existerande demokratin bredvid varandra är att det inte görs oftare. Inte minst eftersom det leder oss till frågan om varför. Varför övervakas Angela Merkel? Varför övervakas du och jag? Varför är en demokratiskt ambitiös stat i full färd med att övertrumfa DDR:s väldokumenterade prestationer?

Den skulle kunna ha väldigt goda, väldigt legitima skäl för det.

Om vi ser legitimitet som någonting som garanteras genom formalia, så är massövervakningen framröstad av informerade väljare som vägde för- och nackdelar och kom fram till att mer övervakning är representativt för dem. Vi har massövervakning eftersom vi röstade på de partier som införde (och förstärkte) den, och vi röstade på dem eftersom det efter nogsamt övervägande verkade vara en bra idé. Demokratin levererar.

Om vi vänder på legitimiteten så ser bilden annorlunda ut. Det finns allt fler människor som inte längre är legitima i klassisk mening - de är arbetslösa, de är invandrare, de har märkliga sexuella läggningar, de är fattiga, de är jobbiga, de är någonting som inte klassas som 'normalt'. De är störningsmoment, främmande inslag, fläckar på samhällskontraktet. De är oförutsägbara. Och på grund av detta så måste ett öga hållas på dem - ordningen måste upprätthållas mot den ständiga anstormningen av oordnade människor. Annars väntar kaos.

Det märkligaste med denna bakvända bild är att brottslingar inte är det största hotet. De bryter förvisso mot lagen och skapar allmän oreda i sina härjningar, men det är en hanterbar och förutsägbar oreda. Den kan mildras, förebyggas, försäkras mot. Förskjutas från det allt mindre offentliga till det allt ensligare privata - brottslighet normaliseras, och det är ditt fel om du inte låser cykeln, dörren eller underlivet.

Det finns många sätt att bli en illegitim människa.

I stället för att hålla ordning på brottslingar, används den allt mer omfattande övervakningen för att hålla koll på vanliga människor. Arbetslösa tvingas fylla i rapporter om sitt arbetssökande, socialbidragstagare får finna sig i att samtliga deras ekonomiska transaktioner granskas, invandrare (eller, rättare, folk som ser utländska ut) får finna sig i att bli stoppade av polisen vid jämna mellanrum. Allt tätare och allt intensivare mekanismer används för att hålla de illegitima på plats.

Och om de tar sig friheten att protestera mot detta, så möts de inte helt sällan av de två minst motiverande svaren de över huvud taget kan få: "men du röstade på det", samt "men rösta på något annat då".

Det torde inte vara någon överraskning varifrån dessa svar hämtar sin legitimerande kraft.

Kombinationen av den reellt existerande massövervakningen och den reellt existerande demokratin är inte en munter tanke. Vem övervakas, vems är demokratin? Vem behöver de allt fler och allt finmaskigare kontrollmekanismer som sätts i system? Är det ett legitimt försvar av den rådande ordningen, eller är det ett allt desperatare försvar av en ordning där allt fler grupper exkluderas och behöver försvaras mot?

Det är inte en fråga du kommer få svar på i det här inlägget. Men det är en fråga som är väl värd att fundera vidare på. En tanke i taget, sedan två, och sedan -