Det är både snabbt och enkelt att bränna en bil!

När någonting inträffat är det naturligt att detta någonting talas om. Just den här morgonen handlar det om att det under natten inträffat bråk, kravaller och bilbränningar pågått på ett stort antal platser runt om i landet. Däribland inom ett väldigt påtagligt gångavstånd från min ytterdörr.

Det är naturligt att tala om sådana saker. Och nyttigt. Dels för att ventilera sina egna känslor och tankar kring det inträffade. Dels för att lyssna in vad ens nära och kära känner och tänker. Men mest för att under diskussionens gång komma fram till någon slags ungefärlig konsensus om hur det inträffade ska hanteras. Vad hände? Vad är nästa steg? Hur går vi som bor här vidare?

Om de två första så har jag inget mer att säga än att lyssnandet är viktigare än en kanske tror. Åt bägge håll.

När det gäller att blicka framåt så tenderar diskussionen att bli lite enklare än de behöver vara. Mestadels av den naturliga anledningen att det ligger så nära i tiden, men även för att det lämpar sig bättre med enkla förklaringar. De kommuniceras enklare, förstås snabbare och sätter händelserna i en emotionell kontext på ett självklarare sätt. Kort sagt - de får jobbet gjort.

Vilket inte i sig är någonting negativt. Enkel, snabb kommunikation som resonerar med situationen är den bästa typen av kommunikation. Det blir dock en smula problematiskt när förståelsen av situationen stannar vid det här stadiet, och lösningarna för att gå vidare utgår från dessa enklare bilder av läget. Även när det hunnits med en stunds tid för eftertanke.

Vilket leder till att vi kan höra folk på fullaste allvar säga saker som att det behövs mer hyfs bland ungdomarna, hårdare tag från poliserna och mer disciplin i samhället. Främst då från "högern" (denna förenkling). Eller att det inte är så märkligt att det händer, pga de ökade sociala klyftorna, den allt naknare kapitalismens brutalare anspråk på livet, och den allmänna solidaritetens bortvittring. Företrädesvis då från "vänstern" (här precis lika förenklad som högern). Och så förstås standardformuleringen om att det är invandrarnas fel, som tenderar att höras från alla håll numera. Skrämmande nog.

Problemet är att det inte beror på x, där x är vilken samhällelig faktor som helst. Och, än mer, att det inte inte beror på x. Vilket kanske låter märkligt, tills det här förklarande diagrammet dyker upp:

Om du är en normalt funtad människa så tänker du förmodligen att det här är en smula överväldigande. Det är den faktorn, och den faktorn, och den faktorn, och alla faktorer samtidigt - och alla samspelar med varandra på ett komplicerat sätt som får hjärnan att hissa omedelbar vit flagg. Det är helt enkelt för mycket, för snabbt och för invecklat. Det blir så väldigt mycket enklare att helt enkelt säga att det bara beror på en viss faktor, och sedan stanna där.

För att inte tala om enklare att kommunicera. Och snabbare.

Jag vill inte på något vis förringa vikten av enkel och snabb kommunikation. Men jag vill påminna om att det alltid finns mer att säga bakom det redan sagda. Och mer att säga bakom detta. Och så vidare tills varje enskild förklarande faktor fyller ett eget bibliotek av specialiserade saker som sagts och kan sägas.

Och alla faktorer spelar roll samtidigt. I samverkan.

Det finns inga genvägar förbi detta. Det enda sättet att verkligen sätta sig in i skeendet är att börja med någon enskild faktor, läsa grunderna om denna, och sedan gå vidare till nästa, och nästa, och nästa - och så vidare. Inte för att lära sig allt om allt (det är omöjligt) men för att börja se sambanden. Hur det ena påverkar det andra som inverkar på det tredje som har betydelse eftersom det fjärde - och så vidare.

Det är komplicerat. Och det är mer komplicerat än så. Världen är större.

Det är värt att komma ihåg när självsäkerheten överflödar. Vare sig den flödar från höger, vänster eller det där lite mer diffusa hållet.

Eller när de brända bilarna är en kort dörröppning bort.

Medborgargardet som vare sig vaktade eller medborgade

Ord har makt. Genom att använda vissa ord i stället för andra så kan saker framställas i olika dager. Genom att strategiskt välja ord så kan vissa saker framställas som självklara, även om de kanske inte riktigt är självklarhetens främsta exempel.

Det självklara exemplet på detta är DNs användning av ordet "medborgargarde".

Ordet "medborgargarde" för med sig vissa tankar. De ingår i ordet.  Tankar så som att läget spårat ur och att medborgarna fått nog, och helt sonika tagit järnrören i egna händer för att ta tag i problemet. Tankar så som att det är ett dåligt tecken att de finns, men att de ändå har en viss legitimitet eftersom de tar itu med ett problem som behöver tas itu med. Tankar så som att de gör fel i att ta järnrören i egna händer, men att de samtidigt gör det av goda anledningar.

Det är inte riktigt dessa tankar vi förknippar med nynazister som springer runt på gator och torg och begår våld på saker som ser utländska ut - så som människor. Det finns andra ord för sådant. Så som, exempelvis, nynazister.

Det som händer när DN kallar dem för ett medborgargarde är att de helt utan vidare motivering accepterar den hotbild som dessa nynazster målar upp. Och, än mer, accepterar att det finns ett legitimt behov av att försvara oss mot detta hot.

De hotfulla utlänningarna som hotar oss alla genom att bara finnas. Och som finns så till den grad att järnrören med nödvärnens motiverande självklarhet måste användas.

Det är nog inte det DN vill åstadkomma med sitt ordval. Det är nog inte det de vill säga. Men det är likväl det de gör.

Ord har makt. Och de slår hårdare än vilket järnrör som helst.

Några tydligare ord om patriarkatet

Jag har hamnat i något av en debatt med folket borta på Genusdebatten, med anledning av mitt tydliga inlägg om patriarkatet. De har skrivit ett inlägg, och det är min tur att svara. Och det har varit det i över en vecka, vilket är något av en långsam svarstid. Men men. Omständigheter och så vidare.

Det enda sättet att kompensera denna långsamhet är att vrida upp tydligheten en smula. Med början i en mycket tydlig premiss.

Premiss: vårt samhälle är baserat på våld.

Det här är inte en kontroversiell sak att säga. Det finns mer litteratur om begreppet "våldsmonopol" än någon orkar läsa, och större delen av det liberala projektet baserar sig på denna premiss. Land ska med lag byggas, och lagar upprätthålls av beväpnade personer i uniform som står redo att bruka våld mot den som begår lagbrott. Eller mot de som på något annat vis bryter mot den sociala ordningen.

För den som eventuellt vill ha empiri på området, rekommenderas experimentet att inte betala räkningarna i några månader. Empiri kommer att infinna sig.

En invändning som  brukar infinna sig när detta experiment föreslås är "men är du dum i huvudet heller, det är klart saker händer när räkningarna inte betalas!". Vilket är poängen.

Saker händer.

De händer dock inte slumpmässigt. Det finns en systematik i vem som drabbas, och ett system av rättfärdiganden för varför det är rätt att just dessa personer drabbas. När det gäller personer som inte betalar räkningarna så kan det röra sig om allt från att "lata parasitära jävlar ska inte kunna komma undan med att inte göra rätt för sig" till "pacta sunt servanda". Motiveringarna skiftar, men slutresultatet är alltid detsamma. Och vissa drabbas ofta än andra.

Detta är förstås inte begränsat till lagens väktare. Det finns gott om personer som gärna gör samhället en tjänst genom att spöa upp bögjävlar. De har ingen brist på motiveringar för varför det är rätt och riktigt att göra just detta, och de kommer att göra det igen. Och förmodligen komma undan med det.

Systematiken i detta är ingen hemlighet för någon. Det går att förutsäga vem som kommer att drabbas med större sannolikhet än andra. Vi har alla gått på högstadiet, och vet precis vilka det är som stannar hemma för att de vet att de kommer att drabbas av minst någon form av kränkning under skoldagens gång.

Den största av dem alla är det ständigt närvarande underförstådda budskapet att de skulle slippa eländet om de bara var lite bättre. Om de bara var lite smalare, lite snyggare, lite mindre homosexuella, lite mindre etniska, lite normalare -

Lite mindre en sådan person som förtjänar spö, spott och spe för att de är så fel.

De kommer förstås aldrig att bli sådana. Det finns alltid någonting mer att anmärka på, någonting som inte gjorts tillräckligt, någon aspekt av en nyans som är otillräcklig. Eftersom poängen inte är att dessa personer ska anpassa sig till ett ideal och sedan inkluderas i innegruppen - poängen är att hålla dessa personer i ett ständigt utanförskap genom att tvinga dem att försöka leva upp till ouppnåeliga ideal. En ständig underordning.

Så länge de inte anpassar sig så är de fel. Och så länge de är fel, så händer saker. På ett systematiskt förutsägbart vis.

Patriarkatet är ingen enskild händelse i denna systematik. Det är systematiken som sådan. Det är den samling omständigheter som gör att dessa personer kommer att anses vara förtjänta av spö, spott och spe i morgon också.

Och i övermorgon. Och nästa vecka. Och så vidare.

Det här är inget undantagstillstånd. Det är inget uttryck för ett tillfälligt avbrott i arbetet. Detta är det som händer när ingenting händer. Defaultläget. Vardagen.

De som gillar sina vardagar har förstås ett intresse av att framställa läget som att det är fel på individerna. Som om de faktiskt förtjänade det spö, spott och spe som drabbar dem, och bara behövde anpassa sig lite bättre till den goda ordning som råder. I stället för att bråka och ställa till bekymmer.

För vi vet ju alla vad som händer med bråkstakar.