Kommentarsmoderering

Jag gillar inte kommentarsmoderering. I alla fall inte på mindre bloggar - det känns väldigt ovärt, väldigt overkill, väldigt "ta sig själv på för stort allvar"-aktigt. Det förtar lite av glädjen i kommentarsfunktionen, och gör den väldigt mycket otympligare än vad den behöver vara.

Now, det finns förstås legitima skäl att ha förhandsgranskning av kommentarer aktiverat, så som spam, juridiskt ansvar (en är tydligen ansvarig utgivare för det folk skriver i ens kommentarsfält, av någon anledning), eller dylikt, men ändå. Legitima skäl för att motivera någontings giltighet är inte legitima skäl för att jag ska gilla detta någonting.

Anledningen till att jag inte gillar just detta någonting är dels att det aktivt förhindrar att folk har spontana diskussioner under ens inlägg när en är ute och härjar i världen (och därför inte sitter hemma och godkänner kommentarer), dels att det gör det lite svårare att kräva intellektuell hederlighet hos författaren (det finns en viss risk att ens kommentar som påpekar den där lilla lilla bristen i resonemanget som välter det över ända inte blir godkänd om författaren inte känner för att kännas vid den), och dels att det är irriterande att behöva vänta på att få se sin kommentar dyka upp (det tycker du också, egentligen; jag kan se det på dig).

Den klassiska retoriken rekommenderar att en ger tre skäl för att motivera sin ståndpunkt. Den starkaste sist, så att åhöraren tänker att alla tre skäl är lika starka; det mellersta först, så att hen inte för för sig att alla tre skäl är svaga, och det svagaste i mitten så att det varken kommer först eller sist. Jag har tenta på klassisk retorik i övermorgon, så jag kan tydligen sådant. Bör kunna, iaf.

Det skulle dock krävas en rejäl skopa både klassisk och modern retorik för att övertyga mig om att tycka att, jo, kommentarsmoderering är nog faktiskt en bra sak, trots allt. Och mitt kommentarsfält är öppet för precis alla sådana försök till övertygelse - utan förhandsgranskning, utan fördomar och till och med utan krav på att logga in.

Soe. Vad tycker du om detta fenomen?

Tentavecka

I morgon har jag inlämning på ett helmanus till ett tal på tio minuter, plus en tre sidor lång reflektion kring samma tal. I övermorgon ska jag hålla dessa tal. På torsdag släpper de lös hemtentan i retorik över världen, med inlämning på fredag. Samtidigt som denna pågår på fredag morgon så har jag salstenta i filosofi.

Det är lite mycket nu.

Ni får ursäkta om det inte blir helt många inlägg den här veckan. Dock. En video, helt fri från reklam:

Om reklam

Innan jag börjar med själva inlägget, så vill jag rikta er uppmärksamhet mot denna korta men informativa video:





Många har sett den här informativa och diskursivt avancerade videon, och de flesta av dem rasar över bildningens förfall, ungdomens bättreförrhet och moralens försvinnande, för att inte tala om att ge vissa väl valda omdömen om budbäraren själv. De flesta som ser denna excellenta video blir akut bestörta och/eller upprörda - för bestörta och upprörda för att vilja expandera över de subtila teman, esoteriska ämnen och finstilta exkurser som läggs fram av denna vår framtida ideologiska guru. De flesta vill inte ha någonting att göra med den. Alls.

Jag? Jag tycker att det är en synnerligen genial video, som är totalanpassad till dagens nätvarelser. Målgruppsanpassningen är så total att ungefär precis hälften av er förmodligen redan sett videon dyka upp i både det ena och det andra sammanhanget vid det här laget. Den fångar precis de impulser som får dagens marknadsförare att gråta sig till sömns av lycka om de ens lyckas snudda vid - den viktigaste är förstås "heeey, kolla in det här, det här måste jag berätta för folk om!". Det spelar ingen roll att det som berättas är "dude, wtf, hur korkad kan en bli utan att ens celler börjar emigrera till någon annans kropp av ren självbevarelsedrift?" - det är berättandet som sådant som är det viktiga. Den blogg som marknadsförs har förmodligen fått fler nya läsare än vad en konstant återkommande reklam på TV3 kunde inbringa ens om den var ett permanent inslag i tre veckor. Det här, folks, är att tälja reklammiljoner med silversked.

Hell framtiden! Hell den nya reklamens frontfigur! Hell den nya tidens ansikte utåt, inåt och snett från sidan via en spegel! Hell den nya tiden! Hell morgondagens ideologiske centralgestalt! Hell den bästa föraning om vad som komma skall som någonsin ignorerats av så många! Hell framtiden - redan idag!

Stimulera ekonomin, you say?

Jag läste just ett intressant inlägg borta på Livbåten. Den handlade om staten och dess försök att stimulera ekonomin, och om huruvida staten som sådan borde vara huvudman för diverse ekonomiska stimulanser eller inte. Alltså inte om hur staten ska göra för att sparka igång ekonomin, utan om staten ska göra detta över huvud taget. Tillåt mig citera:

I hög grad saknas en förståelse för att staten egentligen inte stimulerar ekonomin utan bromsar den. När staten ”stimulerar”, så innebär det oftare än inte att man för en gångs skull försöker låta bli att bromsa. I några fall bromsar man i en ände för att gasa i en annan.

 Jag vill spinna vidare på det här en smula, eftersom det är en givande utgångspunkt att spinna vidare på. Staten är fantastisk på att bromsa vissa marknader, och ett undanröjande av statens hinder på dessa marknader skulle utgöra en formlig ekonomisk explosion på dessa.

Ett exempel på en marknad där staten gör sitt bästa för att bromsa ekonomisk aktivitet är drogmarknaden. Det finns av begripliga skäl inga siffror på hur stor denna marknad är, då staten aktivt förbjuder all ekonomisk aktivitet på denna. Bokföringen av denna illegala aktivitet är inte direkt uppmuntrad av att våldsmonopolet i skrivande stund har hela avdelningar sysselsatta med att eliminera drogmarknaden som sådan, så vi har inget pålitligt underlag för att avgöra exakt hur stor denna är.

Det här kanske ser lite märkligt ut, men det beror enbart på att jag låtit bli att explicit definiera begreppen 'stat' och 'ekonomisk aktivitet'. En stat är en relativt väl avgränsad bit territorium där en central makt stiftar lagar och med hjälp av ett våldsmonopol upprätthåller dessa. Ekonomisk aktivitet är alla transaktioner där den ena parten byter någonting mot någonting annat, övervägande ofta pengar.

Brottslighet är en ekonomisk aktivitet. Det finns ingen direkt anledning att definiera det som någonting annat; när någon bryter sig in någonstans så är inte målet att se om en kan slå sönder fönsterrutan lika lätt med vänster som med höger hand, utan vanligtvis att försöka greppa tag i så många värdefulla saker som möjligt i syfte att sedan sälja dem till någon. Att det är olagligt förändrar inte det faktum att det rör sig om transaktioner på en ekonomisk marknad.

Att tala om staten som katalysator för ekonomisk aktivitet är lite smått enögt såvida en inte samtidigt erkänner att staten har ett visst intresse av att vara en tegelsten på bromspedalen för viss ekonomisk aktivitet. Dess största tegelsten är lagboken, och det största hinder de kan lägga på en marknad är att förklara den olaglig i sin helhet. Illegaliserandet kanske eller kanske inte lyckas med sina föresatser, men det utgör ett ganska påtagligt hinder för den ekonomiskt aktive i vilket fall.

Så. Staten som stimulant av ekonomisk aktivitet? Det skulle kunna fungera, rent principiellt. Det finns ingen direkt anledning varför staten per automatik inte skulle kunna stimulera vissa marknader. Men vi får inte glömma att dess främsta och högst prioriterade syfte är att skjuta andra marknader i sank. Eller, i fråga om drogmarknaden, att skjuta den i foten, amputera hela benet och sedan tömma ett halvt dussin saltkar direkt på den blödande stumpen.

Det känns lite oärligt att råka glömma bort just den delen av statens verksamhet. Håller ni inte med?

Kyrkoval

Idag är det kyrkoval. Och jag röstar inte.

Sedan staten och kyrkan skiljdes åt så har det inte riktigt varit samma medborgerliga rättighet att kyrkorösta som det en gång var.

Röstar du?

En liberalnihilists credo 3

Det finns ett antal mer och ett ännu större antal mindre intuitiva ramifikationer som följer av mitt credo att ingenting är nödvändigt alternativt att ingenting följer av nödvändighet.  En av de mer uppenbara är att varje religiöst motiverat imperativ som grundar sig i att det är Kosmiskt Nödvändigt att göra någonting inte riktigt är lika övertygande som de kanske hade kunnat vara. Tanken att Dug och tusen änglar med brinnande svärd (som om Dug själv inte vore skrämmande nog) kommer att slita ens odödliga själ i tusen bitar och sedan slunga in dessa bitar i en Ohelig Eld där de brinner för Evig Tid blir inte lika otäck om en samtidigt kommer ihåg att den sociala ordning som itutat en denna tanke är socialt konstruerad över några tusen år av slumpmässig social evolution. Det ger lite perspektiv på det hela.

En av de mindre uppenbara ramifikationerna är att det inte är direkt tillrådigt att gå ut och bränna heliga skrifter och häda runt rent allmänt bara för sakens skull. Det är inte direkt liberalt att säga åt folk att de inte borde tro som de gör för att de tror fel, och det finns vissa problem med att motivera brytandet av sociala normer utifrån den nihilistiska tanken att ingenting är. Att religionens teser som sådana inte står i direkt korrespondens med Varats objektiva natur förändrar inget - du är fortfarande dum i huvudet om du greppar tag i en helig text i ett heligt tempel, tänder eld på den och vrålar "död åt Dug!" med hög röst mitt under en tyst passus i den allra högtidligaste av högtider.

Att saker och ting inte är som de är för att det står inskrivet i varats mest fundamentala grund betyder inte att de inte är som de är, och att en inte kan åstadkomma rätt omfattande skada på det som råkar finnas. Tvärtom - just för att sakers nuvarande tillstånd inte är förutbestämt så måste de mer konservativa krafterna bland oss arbeta desto hårdare för att förhindra att saker och ting inte förfaller. Det krävs ett omfattande underhållsarbete för att hålla den Naturliga Ordningen igång och på plats. Om då någon kommer och stör detta underhållsarbete så får det tusen olika konsekvenser på tusen olika nivåer - och om en sparkar till ordentligt så kan en orsaka ganska ordentlig åverkan på saker och ting.

En av de allra minst uppenbara ramifikationerna är att om ingenting är nödvändigt så är inte heller samvetet nödvändigt. Det är egentligen rätt valfritt om en har ett sådant eller inte, och än mer om en tar sig tid att lyssna på det om en väljer att ha ett sådant. Om Dug är död så är inget förbjudet; om Dug inte finns är allt tillåtet.

Om inte dessa tre meningar får dina knän att darra av skräck för att din granne helt spontant skulle få för sig att bli en samvetslös yxmördare med en viss irritation över att du ännu inte lämnat tillbaka den där saken du lånade för fem år sedan - tänk då att det inte direkt finns någonting som säger att du inte är den grannen, och att du skulle kunna bli denne utan att ditt samvete ens bryr sig om att lyfta ett moraliskt ögonbryn. Samvetet är inte nödvändigt, och om du har ett så är det mer av fritt val än på grund av Dugs oföränderliga plan.

Den tredje delen av mitt credo är att samvetet blir desto mer värdefullt när det väl finns. Det behöver inte finnas, men när en väl upptäcker ett sådant ue i världen så är det värt att ta till vara på det - precis som alla andra vackra saker som av en slump råkar finnas. Att ta det för givet är inte - aldrig - ett alternativ.

Jag kanske inte behöver tillägga att jag själv försöker mig på att ha ett samvete, och att även om jag inte direkt har någon kärlek för saker och tings nuvarande tillstånd, så inser jag att det finns vissa nackdelar med att välta den på ett sådant sätt att det blir pinsamt uppenbart att ett korthus är ett korthus hur högt det än är; att folk som faktiskt finns kan skadas om en sparkar för hårt. Förändring? Ja. Förstöring? Inte nödvändigtvis.

Magnifika gnistor hackar samhället; magnifika gnistor hackar samvetsgrant. -

Plankandet och dess ickeproblem

Det är inte helt ofta som skillnaden mellan det individcentrerade och det mer övergripande perspektivet slungas i ansiktet på folk så påtagligt som det just gjorts, men ibland händer det. Det som hänt nu är att SL - en ständig källa till inspiration och lycka - fått för sig att plankare tydligen är ett ännu större problem än de redan har varit. Tidigare var de bara ett mindre irritationsmoment, men nu har de uppgraderats till ett reellt säkerhetshot, i stil med snö, löv på banan och beväpnade terrorister.

Det här kanske låter lite överdrivet, men med tanke på att de planerar att bygga om en större del av tunnel- och pendelstationerna - ett inte helt ringa ingrepp - till en kostnad för något par hundra miljoner kronor eller tre i syfte att förebygga just plankarnas aktiviteter, så råder det inte direkt någon tvekan om var prioriteterna ligger. Jag är förvisso ingen ekonom, men på något vis känns det som att en massiv renovering av infrastrukturen till en sådan kostnad på något plan markerar att det är Viktigt. Med stort V.

Till grund för denna prioritering ligger tanken om att individuella individer - plankare - gör fel, och att det bästa sättet att komma åt dem är att göra det svårt för dem att göra det de gör på individbasis. Om det kan göras så pass jobbigt för en enskild individ att smyga sig förbi biljetten att det hela mer antar formen av ett mindre gympapass än en simpel benspark så kommer individen att låta bli att göra det. I alla fall de flesta; de finns alltid någon som orkar även de jobbigaste av omvägar.

Sålunda - spärrar, vändkors, glasdörrar, människor i gula jackor med fulla löner. En hel industri har byggts upp kring denna tanke att Individen Skall Stoppas - kosta vad det kosta vill. Och kostar gör det, miljoners miljoners miljoner om året.

SL tycker tydligen att det är värt dessa miljoner. Det är inte bara värt det - det är till och med VIKTIGARE att förhindra plankare än att göra någonting annat. De pengar som läggs på antiplankningsåtgärder är pengar som aktivt INTE läggs på sådana saker som, säg, underhåll av kollektivtrafik och dylikt. Jag är fortfarande ingen ekonom, men likväl känns det som att det är möjligt att få till stånd en hel del kollektivtrafik för ett par hundra miljoner kronor.

Ni anar säkert att det finns vissa ekonomiska och metodologiska problem med att försöka lösa individcentrerade problem på massiv skala - i alla fall om dessa lösningar inte innehåller tanken att status quo kan förändras. SL har ingen som helst ambition att ens tillsätta en utredning kring tanken att det kanske - högst eventuellt - finns smidigare sätt att lösa finansieringen av kollektivtrafiken än genom att slunga miljoner på ett pseudoproblem. De enda som tjänar någonting alls på de nya antiplankåtgärderna är de företag som bygger och installerar spärrarna - om en då bortser från tanken att SL:s goda samvete är stillat efter att ha gjort det svårare för Onda människor att göra Onda saker, då. (Onda människor som dessutom går och tänker rösta på Piratpartiet, tjuvar som de är!)

Om en lyfter blicken från den enskilda individen och ser mer övergripande så är problemet inte folk som inte betalar. Den enskilde individens vanor och ovanor är inte en utslagsgivande orsak till varför en stad med över en miljon invånare fungerar som den gör. Problemet är inte individuellt; problemet är strukturellt. Problemet är inte att plankare finns; problemet är att det strukturella svaret på deras existens är att lägga ner hundratals miljoner för att tillfredsställa en moralisk neuros.

Om en vill ha en lösning på problemet, dvs få bort plankarna, så finns en sådan inom räckhåll. Montera ner spärrarna, friställ kontrollanterna, avskaffa biljettsystemet och lägg finansieringen på skatten. De medborgare som tjänar minst per månad skulle betala mindre i skattefinansiering av trafiken än vad de redan gör för månadskorten, så folks ekonomi skulle inte drabbas negativt - tvärtom! SL skulle dessutom ha ett flertal hundra miljoner kronor över att lägga på underhåll av tåg, bussar, stationer och annat som hör kollektivtrafiken till. Pengar som de bevisligen i dagsläget har tillgängliga att lägga på annat, och som utan tvekan fortfarande är användbara när plankarproblemet är ur världen.

Vad sägs?

(Andra om samma nyhet: Svensson, Svenskbladet, Wennerholm [kommentarsmys], Alam [mer kommentarsmys], Ravenna)