Jag har fått offlinekommentarer om att jag använder ordet 'internetkultur' på ett väldigt löst vis. Jag använder det som om ni redan har en bestämd uppfattning om vad det handlar om, som om det inte behöver förklaras närmare. Jag funderade inte mer över detta förrän för några dagar sedan, när jag försökte förklara just internetkulturen för en offlinemänniska. Jag försökte, men jag lyckades inte riktigt till en början. Men sedan, efter ett tag, lossade det, och förståelse hände.
Jag misslyckades i början eftersom jag konsekvent hänvisade till platser online. Det ingår inte riktigt i min världsbild att det finns människor som inte känner till vissa saker, så jag hänvisar ständigt till dem. Alla känner till dem, right? Alla vet att vatten är vått och att bollen är rund, eller hur?
Jag började med att prata om Blackboard. Now, att personen jag pratade med inte kände till det är inte så konstigt, eftersom det är ett halvobskyrt webbverktyg som vi studenter använder för att samordna betyg och annat byråkratiskt. Det är inte en del av internetkulturen per se, men väl en del av min vardag. Direkt efter att jag nämnde det så kom jag på att det var lite fel approach; lite som att börja förklara fotboll genom att gå igenom offsideregelns aspekter och nyanser. Inte helt optimalt.
I stället för att dra den generella slutsatsen att jag nog borde prata om något annat än en hemsida så gick jag vidare med att prata om Encyclopedia Dramatica (NSFW). Det är, för de av er som mot förmodan inte skulle känna till det, en av de största samlingarna av internetmemer som finns där ute. Ytterst få saker som cirkulerar där ute i termer av Advice Dog, Longcat, epic win eller andra stående skämt finns inte att läsa om där (i någorlunda rumsrena ordalag). Det är fortfarande fel ställe att börja på, dock; för att fortsätta fotbollsmetaforiken så är det som att diskutera teoretiskt giltiga undantag från hands-regeln och de situationer då det är tillåtet för en spelare att för ett ögonblick snudda vid bollen med handen. Intressant, men - ja. Ni förstår.
I brist på pedagogiskt skarpsinne tänkte jag att - filmer. IMDB. En sida som diskuterar sådant som även hen intresserar sig av. Hen lös upp lite grann när jag visade en sida med hens favoritfilm, men det dog lite när det visade sig att det bara fanns text på engelska. I fotbollstermer började jag nu att diskutera gräsets olika grader av grönhet och de olika grässorternas effekt på hur bollen studsar. Lite mer i fas, men fortfarande off.
Som den juggernaugt av empati och förståelse jag är fortsatte jag sedan med att visa Youtube. Här kom ett visst gensvar direkt - rörliga bilder! Saker som rör sig! Nästan som teve, fast ändå inte. Som teve, fast alla som vill kan ladda upp sina egna filmer. Hen började förstå konturerna av internätet nu, get the gist of it, skönja bergen vid horisonten. Jag hade lyckats förklara att det finns två lag om elva personer styck och att de på något sätt stod i opposition mot varandra.
I en akt av gudomlig inspiration gick jag vidare med att visa Wikipedia. Jag tänkte visa sidan om hens hemby, men den var kort. Elva ord kort. Hen frågade vem det var som skrivit den här skitsidan, och jag svarade att det är vi som gör det - vi användare. Jag fortsatte med att säga att hen, om hen ville, skulle kunna få skriva om sidan på ett längre och bättre sätt om hen kände för det och hade tålamod till det. Hen skulle inte få något betalt för det, men skulle veta att hela världen kunde läsa allt som stod att finna om hens hemby, och att hen hade gjort en insats för att sätta den byn på kartan. Och hen skulle veta att det var en insats som gjordes av den som visste bäst om det - ty vem vet mer om byn i fråga än de som bor i den?
Just där, just då, lyckades jag förklara att fotboll är en sport där två lag med hjälp av olika taktiska manövrar, sociala organisationer, fotfärdighet och individuella initiativ på dynamiska och spontana vis söker ta bollen förbi det andra lagets spelare in i respektive mål - samtidigt som spelet ska fortgå inom vissa snävt definierade ramar och regler, och att det avbryts om och när någon av dessa ramar och regler bryts. Plötsligt lyckades jag överföra förståelsen för att internet inte är en plats där saker finns, utan en plats där folk gör saker, en plats där saker händer. Just där, just då, föddes insikten om att internet inte är en plats att konsumeras, utan en plats att aktiveras. På dynamiska och spontana vis, men samtidigt inom vissa ramar och regler.
När jag använder ordet 'internetkultur' är det väldigt mycket en sådan betydelse jag avser. Inte nödvändigtvis det vi använder internet till, även om det är en del av det hela. Inte nödvändigtvis de interna skämt vi nätvarelser kastar till varandra, även om de ingår. Inte nödvändigtvis de databaser vi refererar till, även om de är viktiga. Inte heller nödvändigtvis de mediekanaler eller ens de sidor vi besöker. De är en del, men de är inte huvudsaken.
Poängen, huvudsaken och det viktigaste med internetkulturen är inte vad vi gör, utan att vi gör. Inte vad vi använder den moderna globala kommunikationsteknologin till, utan att vi använder den. Inte vad vi delar med oss om våra åsikter om, utan att vi gör det. Inte vad vi bloggar om, utan att. Inte vad, - att.
Det är det jag menar när jag talar om internetkultur.
Välkommen till internet.
Saturday, February 28, 2009
Thursday, February 26, 2009
Outlook good
Saker är i görningen. Kronprinsessan ska gifta sig i enlighet med grundlagens alla regler. IPRED klubbades igenom i strid mot de flesta av samma regler. Rättegången segar vidare. Det finns inte direkt någon brist på saker att skriva om. I alla fall inte saker som ligger i tiden.
Jag har en tendens att vara ur fas i tiden, dock. Om en timme - klockan 01.00 - öppnar min replokal, och jag ska börja slutrepetera morgondagens roll. Med mig kommer jag att ha mina trogna repetitionspartners Torktumlaren, Torkskåpet och Tvättmaskinen. Jo - vi har dygnetruntaccess till vår tvättstuga, och genom att kombinera tvätt och talövning så slår jag två nödvändigheter med en dygd. Dessutom så tvingas jag tala högre för att överrösta alla maskinationer, vilket är bra, eftersom jag har en tendens att vara, ah, en aning tystlåten. Ännu mer dessutom så ligger tvättstugen i ett eget hus, vilket gör att jag kan tala hur högt som helst utan att någon bryr sig. - I tvättstugen kan ingen höra dig tala fel.
Morgondagens roll är en riktigt ärkekristen någon, en person som ingen vettig människa kan tycka om, egentligen. De av er som läst Webers Den protestantiska etiken och kapitalismens anda vet precis vilken slags ärkekristen personlighet jag talar om, och förstår vidden av hur ytterst jobbig denna människotyp är.
Om ni mot förmodan inte har läst Weber, så går resonemanget i all korthet ut på att vissa delar av protestantismen tror att Gud belönar de rättrogna med materiell framgång, och att den som arbetar hårt och flitigt också kommer att belönas med Guds kärlek. Den som är rik är alltså god i Guds ögon, och ju rikare en är desto kärare är en. Det finns (förvisso) ett antal nyanser och aspekter och detaljer av det här som jag springer förbi, men detta är Essensen. Detta är min roll för morgondagen.
Sålunda kommer jag, min konfirmandbibel och min gråa kostym att komma till skott. Jag kommer att stå inför gruppen och med väl inövat självförtroende proklamera att Gud älskar mig, och att jag tror på Henom nästan lika mycket som Hen tror på Mig. Med Bibelen i högsta hugg.
Det blir kul.
Jag är inte helt i fas med tiden. Men det gör inte så mycket. Inte i dessa tider.
Outlook good.
Jag har en tendens att vara ur fas i tiden, dock. Om en timme - klockan 01.00 - öppnar min replokal, och jag ska börja slutrepetera morgondagens roll. Med mig kommer jag att ha mina trogna repetitionspartners Torktumlaren, Torkskåpet och Tvättmaskinen. Jo - vi har dygnetruntaccess till vår tvättstuga, och genom att kombinera tvätt och talövning så slår jag två nödvändigheter med en dygd. Dessutom så tvingas jag tala högre för att överrösta alla maskinationer, vilket är bra, eftersom jag har en tendens att vara, ah, en aning tystlåten. Ännu mer dessutom så ligger tvättstugen i ett eget hus, vilket gör att jag kan tala hur högt som helst utan att någon bryr sig. - I tvättstugen kan ingen höra dig tala fel.
Morgondagens roll är en riktigt ärkekristen någon, en person som ingen vettig människa kan tycka om, egentligen. De av er som läst Webers Den protestantiska etiken och kapitalismens anda vet precis vilken slags ärkekristen personlighet jag talar om, och förstår vidden av hur ytterst jobbig denna människotyp är.
Om ni mot förmodan inte har läst Weber, så går resonemanget i all korthet ut på att vissa delar av protestantismen tror att Gud belönar de rättrogna med materiell framgång, och att den som arbetar hårt och flitigt också kommer att belönas med Guds kärlek. Den som är rik är alltså god i Guds ögon, och ju rikare en är desto kärare är en. Det finns (förvisso) ett antal nyanser och aspekter och detaljer av det här som jag springer förbi, men detta är Essensen. Detta är min roll för morgondagen.
Sålunda kommer jag, min konfirmandbibel och min gråa kostym att komma till skott. Jag kommer att stå inför gruppen och med väl inövat självförtroende proklamera att Gud älskar mig, och att jag tror på Henom nästan lika mycket som Hen tror på Mig. Med Bibelen i högsta hugg.
Det blir kul.
Jag är inte helt i fas med tiden. Men det gör inte så mycket. Inte i dessa tider.
Outlook good.
Monday, February 23, 2009
Raggning
Trollhare skrev för tid sedan den smått bevingade formuleringen "tanken på att för en kort period räknas som heterosexuell fick mig att må illa". Det är en något tillspetsad formulering, men den fångar ändå en viss sanning, resonerar med ett visst något i mig. Det får mig förvisso inte att må illa att folk tror mig vara en sexuell varelse, men det är onekligen ytterst irriterande.
Det händer oftare än en kanske tror. Aaron skrev i en kommentar till ett av mina tidigare inlägg att hen aldrig - bokstavligen - hört talas om asexuelitet, vilket förmodligen stämmer för de allra flesta andra också. Det stämde definitivt på de som för ett tag sedan försökte sätta in en stöt och ragga på mig.
Att hantera folk som raggar på en är en konst. Att vara asexuell är inget alternativ i raggningens universum: en är alltid sexuell, och denna sexualitet tar sig uttryck antingen gentemot den raggande eller mot någonting annat. Någonting tredje gives icke.
Så, när någon raggar på en så finns det alltså två alternativ: att svara med ett positivt gensvar, eller med ett 'du är ful'. Antingen eller. Nyanser däremellan är obefintliga och/eller osexiga. Den asexuella dimensionen är akut frånvarande från situationen redan från början, och inget annat än en heroisk pedagogisk prestation kan införa den.
Jag är ingen pedagogisk hero. Men jag är inte heller särskilt bra på att be folk att GTFO. Sålunda hamnar jag, om och om igen, i situationer där jag tvingas agera mer eller mindre sexuellt. Inte hela vägen, men, ni vet, den där delen som är förspelet innan förspelet innan förspelet. Ibland är det till och med kul, men för det mesta är det ren reflex, någonting jag gör för att inte förolämpa den raggande, på samma sätt som en omedvetet låter bli att gå in i folk på stan. Det är mindre intresse än omedveten social kompetens, mer dammkorn i ögat än flirterande blinkning.
Jag skulle förstås kunna lära mig att bli rakare och elakare, och bara avvisa folk som försöker med en gång. Men jag är inte särskilt bra på vare sig rakhet eller elakhet, så därför frågar jag i stället er om ni har några bra knep för att omdirigera samtalet från 'du och jag, ikväll, yeah' till, säg, andra saker som till exempel Aristoteles nikomachiska etik eller gårdagens väder eller fiskhuvuden eller vad som helst annat som faktiskt är intressant. Knep för att hålla samtalet vid liv men utan att hålla några som helst sexigheter igång samtidigt, med andra ord. Knep för att göra livet bland sexuella lite mer smidigt, och lite mindre fyllt av missförstånd. -
Det händer oftare än en kanske tror. Aaron skrev i en kommentar till ett av mina tidigare inlägg att hen aldrig - bokstavligen - hört talas om asexuelitet, vilket förmodligen stämmer för de allra flesta andra också. Det stämde definitivt på de som för ett tag sedan försökte sätta in en stöt och ragga på mig.
Att hantera folk som raggar på en är en konst. Att vara asexuell är inget alternativ i raggningens universum: en är alltid sexuell, och denna sexualitet tar sig uttryck antingen gentemot den raggande eller mot någonting annat. Någonting tredje gives icke.
Så, när någon raggar på en så finns det alltså två alternativ: att svara med ett positivt gensvar, eller med ett 'du är ful'. Antingen eller. Nyanser däremellan är obefintliga och/eller osexiga. Den asexuella dimensionen är akut frånvarande från situationen redan från början, och inget annat än en heroisk pedagogisk prestation kan införa den.
Jag är ingen pedagogisk hero. Men jag är inte heller särskilt bra på att be folk att GTFO. Sålunda hamnar jag, om och om igen, i situationer där jag tvingas agera mer eller mindre sexuellt. Inte hela vägen, men, ni vet, den där delen som är förspelet innan förspelet innan förspelet. Ibland är det till och med kul, men för det mesta är det ren reflex, någonting jag gör för att inte förolämpa den raggande, på samma sätt som en omedvetet låter bli att gå in i folk på stan. Det är mindre intresse än omedveten social kompetens, mer dammkorn i ögat än flirterande blinkning.
Jag skulle förstås kunna lära mig att bli rakare och elakare, och bara avvisa folk som försöker med en gång. Men jag är inte särskilt bra på vare sig rakhet eller elakhet, så därför frågar jag i stället er om ni har några bra knep för att omdirigera samtalet från 'du och jag, ikväll, yeah' till, säg, andra saker som till exempel Aristoteles nikomachiska etik eller gårdagens väder eller fiskhuvuden eller vad som helst annat som faktiskt är intressant. Knep för att hålla samtalet vid liv men utan att hålla några som helst sexigheter igång samtidigt, med andra ord. Knep för att göra livet bland sexuella lite mer smidigt, och lite mindre fyllt av missförstånd. -
Sunday, February 22, 2009
En trojan
En trojan har drabbat min dator. Den stjäl min bandbredd, tar sig liberala friheter med min processorkraft, byter ut min skärmsläckare mot sig själv och gör att datorn låter på maxnivå konstant. Den har drabbat min dator och tagit över kontrollen över processorerna, och har enbart och endast sitt eget syfte för ögonen.
Now, innan ni alla börjar prata om vikten av antivirus och det kloka i att inte öppna filer som bifogas i epost från okända källor, så vill jag bara säga att just den här trojanen inte gör någonting. Faktiskt. Det är okej. Jag bjöd in den. Jag installerade den. Jag gav den klartecken att fungera. Och jag vet precis vad den gör. Och jag gillar det.
Det jag talar om är förstås inte en riktig trojan, i betydelsen spy/malware, men den gör ändå allt det jag sagt ovan. Den stjäl bandbredd, gör min dator högljudd och använder massor av processorkraft. Men den gör det på ett bra sätt. För ett ändamål jag gillar. Och jag kan pausa den eller stänga av den när som helst. Och den är smidig nog att göra allt detta på ett sådant sätt att det knappt märks att den är igång.
Det jag talar om är, förstås, en form av frivillig trojan. Det är ingenting annat än Rosetta@home, ett projekt som använder den processorkraft jag inte använder när jag sitter och skriver (eller är ute och ränner på föreläsningar och annat) till att simulera hur proteiner och annat bioteknologiskt fungerar. Detta i syfte att hitta bättre botemedel mot diverse sjukdomar, och skapa en större förståelse för hur livets byggstenar förhåller sig till varandra. Grundläggande forskning, med andra ord.
Tanken är att det finns tusentals datorer ute i världen, och att de flesta av dem egentligen inte används till någonting särskilt större delen av tiden. Väldigt många datorer är långt snabbare än de behöver vara, och använder ytterst sällan sina processorer till max. Samtidigt finns det väldigt många problem som skulle kunna lösas om vi bara kunde frammana den datorkapacitet som behövs för att knäcka koden. Å ena sidan massor av oanvänd datorkraft; å andra sidan problem som kan lösas med hjälp av massor av datorkraft.
Hmm.
En superdator kan förvisso räkna ganska mycket ganska fort, men den står sig slätt i jämförelse med tusentals datorer i frivillig samverkan. De gnistor som kan uppstå i ett sådant samarbete är, i alla ordets bemärkelser, magnifika. I det här fallet kanske till och med så magnifikt som ett botemedel mot HIV.
Jag donerar gärna min oanvända datorkraft till ett sådant ändamål. Gör du?
Now, innan ni alla börjar prata om vikten av antivirus och det kloka i att inte öppna filer som bifogas i epost från okända källor, så vill jag bara säga att just den här trojanen inte gör någonting. Faktiskt. Det är okej. Jag bjöd in den. Jag installerade den. Jag gav den klartecken att fungera. Och jag vet precis vad den gör. Och jag gillar det.
Det jag talar om är förstås inte en riktig trojan, i betydelsen spy/malware, men den gör ändå allt det jag sagt ovan. Den stjäl bandbredd, gör min dator högljudd och använder massor av processorkraft. Men den gör det på ett bra sätt. För ett ändamål jag gillar. Och jag kan pausa den eller stänga av den när som helst. Och den är smidig nog att göra allt detta på ett sådant sätt att det knappt märks att den är igång.
Det jag talar om är, förstås, en form av frivillig trojan. Det är ingenting annat än Rosetta@home, ett projekt som använder den processorkraft jag inte använder när jag sitter och skriver (eller är ute och ränner på föreläsningar och annat) till att simulera hur proteiner och annat bioteknologiskt fungerar. Detta i syfte att hitta bättre botemedel mot diverse sjukdomar, och skapa en större förståelse för hur livets byggstenar förhåller sig till varandra. Grundläggande forskning, med andra ord.
Tanken är att det finns tusentals datorer ute i världen, och att de flesta av dem egentligen inte används till någonting särskilt större delen av tiden. Väldigt många datorer är långt snabbare än de behöver vara, och använder ytterst sällan sina processorer till max. Samtidigt finns det väldigt många problem som skulle kunna lösas om vi bara kunde frammana den datorkapacitet som behövs för att knäcka koden. Å ena sidan massor av oanvänd datorkraft; å andra sidan problem som kan lösas med hjälp av massor av datorkraft.
Hmm.
En superdator kan förvisso räkna ganska mycket ganska fort, men den står sig slätt i jämförelse med tusentals datorer i frivillig samverkan. De gnistor som kan uppstå i ett sådant samarbete är, i alla ordets bemärkelser, magnifika. I det här fallet kanske till och med så magnifikt som ett botemedel mot HIV.
Jag donerar gärna min oanvända datorkraft till ett sådant ändamål. Gör du?
Friday, February 20, 2009
Födelsedagspresenter
Om tolv timmar har jag tenta. Jag borde sistaminutenplugga mig till sömns, men i stället börjar jag fundera på vad jag ska ge folk i födelsedagspresent. Ni vet. Så där som en gör när en aktivt inte tänker på någonting annat.
Helt plötsligt i mitt funderande snubblade jag över den Perfekta Presenten till någon. Now, någon kanske läser det här, så jag kan inte skriva vad det är. Eller vem. Eller varför. Det är grand, i alla fall. Problemet - det finns alltid ett problem - är att jag inte vet om någon har fått just detta något i present av någon annan än eller inte (eller införskaffat den på egen hand), och jag vet inte hur jag ska ta reda på det. Att fråga om hen hört talas om presenten i fråga vore lite genomskinligt, och skulle förstöra överraskningsfaktorn, så det är uteslutet.
Hen bor dessutom ganska långt bort, och har sina ägodelar distribuerade över ett antal inte helt lättillgängliga platser, så det fungerar inte heller att snabbt snoka igenom dem för att se om den finns där eller inte. I alla fall inte med någon större grad av visshet.
Hmm.
Hur gå till väga för att ta reda på om Presenten fortfarande är Perfekt utan att avslöja den i förväg?
Jag hoppas det inte kommer upp som tentafråga...
Helt plötsligt i mitt funderande snubblade jag över den Perfekta Presenten till någon. Now, någon kanske läser det här, så jag kan inte skriva vad det är. Eller vem. Eller varför. Det är grand, i alla fall. Problemet - det finns alltid ett problem - är att jag inte vet om någon har fått just detta något i present av någon annan än eller inte (eller införskaffat den på egen hand), och jag vet inte hur jag ska ta reda på det. Att fråga om hen hört talas om presenten i fråga vore lite genomskinligt, och skulle förstöra överraskningsfaktorn, så det är uteslutet.
Hen bor dessutom ganska långt bort, och har sina ägodelar distribuerade över ett antal inte helt lättillgängliga platser, så det fungerar inte heller att snabbt snoka igenom dem för att se om den finns där eller inte. I alla fall inte med någon större grad av visshet.
Hmm.
Hur gå till väga för att ta reda på om Presenten fortfarande är Perfekt utan att avslöja den i förväg?
Jag hoppas det inte kommer upp som tentafråga...
Thursday, February 19, 2009
I fas med samtiden
Hanna - alla i bloggosfären känner varandra på förstanamnsbasis - skriver att TPB-målet ligger oerhört rätt i tiden i relation till hens studiesituation. Jag kan inte annat än att tänka att det ligger rätt i tiden även för mig. Jag läser förvisso inte juridik, men - ändå.
En annan sak jag inte läser, eftersom det ironiskt nog blev inställt, är minikursen Mediekultur och konvergens (4p), som skulle handla om hur nya medier samverkar och påverkar i denna nya tid. De av er som hållit ett halvt korpöga öppet de senaste dagarna har märkt att det hänt en hel del när det gäller nya medier och deras samverkande påverkan på saker och ting.
Någonting jag faktiskt läser, och som i allra högsta grad är relevant i all aktivitet kring målet, är retorik. Dels hör retoriken, av hävd, hemma i det juridiska, och dels så sker väldigt mycket retorik kring det som pågår. Roswells insats i rättegången hittills tjänar som ett ytterst konkret exempel på att det som står i samtliga mina fyra kursböcker faktiskt stämmer: det gäller att förbereda sig i tid, öva, träna, repetera, gå igenom materialet, öva, sortera bort det oviktiga och oväsentliga, vara kort och koncis i framställningen, öva, undvika att tråka ut publiken, börja förbereda sig i tid samt öva. Vi har nu ett ytterst pedagogiskt motsatsexempel att peka på - en god retoriker gör inte så här.
Ett par goda retoriker är däremot Rick och Christian. Jag vet inte om de läst ämnet i fråga, men de lyckas i alla fall få till det när de uttrycker sig. Till skillnad från, - tja. Ni vet ju vem.
Ett annat ämne som ligger oerhört rätt i tiden är konstvetenskapen, som sparkar igång på måndag. Det går inte att komma ifrån att det finns vissa konstnärliga aspekter av och kring rättegången, inte minst teatrala och televisionära. Ibland tycks det mig som att hela den gemenskap som bildats kring och på grund av denna är ett konstverk i sig självt, någonting att ta tillvara på och njuta av, precis som en soluppgång eller en vacker tavla. Vår tid är, som de säger, nu.
Ett tredje ämne som också passar sig i tiden (som förvisso inte sparkar igång förrän om fem veckor för min del, men jag har tjuvstartat lite) är sociologi. Religionssociologi, för att vara exakt. Durkheim skriver om de känslor, ritualer och magnifika gnistor som Dreyfusaffären frammanade på sin tid, och det är svårt att inte se paralleller när en läser hens ord. Religion är inte primärt ett dyrkande av ett Högre Väsen, utan ett dyrkande av den kollektiva kraft som människor i samverkan uppvisar. -
Jag är optimistisk. Jag känner mig i fas. Jag blickar ut över framtiden i trygg förvissning om att den kommer att bli både intressant och lärorik.
Outlook good, som min magiska åttaboll skulle säga.
En annan sak jag inte läser, eftersom det ironiskt nog blev inställt, är minikursen Mediekultur och konvergens (4p), som skulle handla om hur nya medier samverkar och påverkar i denna nya tid. De av er som hållit ett halvt korpöga öppet de senaste dagarna har märkt att det hänt en hel del när det gäller nya medier och deras samverkande påverkan på saker och ting.
Någonting jag faktiskt läser, och som i allra högsta grad är relevant i all aktivitet kring målet, är retorik. Dels hör retoriken, av hävd, hemma i det juridiska, och dels så sker väldigt mycket retorik kring det som pågår. Roswells insats i rättegången hittills tjänar som ett ytterst konkret exempel på att det som står i samtliga mina fyra kursböcker faktiskt stämmer: det gäller att förbereda sig i tid, öva, träna, repetera, gå igenom materialet, öva, sortera bort det oviktiga och oväsentliga, vara kort och koncis i framställningen, öva, undvika att tråka ut publiken, börja förbereda sig i tid samt öva. Vi har nu ett ytterst pedagogiskt motsatsexempel att peka på - en god retoriker gör inte så här.
Ett par goda retoriker är däremot Rick och Christian. Jag vet inte om de läst ämnet i fråga, men de lyckas i alla fall få till det när de uttrycker sig. Till skillnad från, - tja. Ni vet ju vem.
Ett annat ämne som ligger oerhört rätt i tiden är konstvetenskapen, som sparkar igång på måndag. Det går inte att komma ifrån att det finns vissa konstnärliga aspekter av och kring rättegången, inte minst teatrala och televisionära. Ibland tycks det mig som att hela den gemenskap som bildats kring och på grund av denna är ett konstverk i sig självt, någonting att ta tillvara på och njuta av, precis som en soluppgång eller en vacker tavla. Vår tid är, som de säger, nu.
Ett tredje ämne som också passar sig i tiden (som förvisso inte sparkar igång förrän om fem veckor för min del, men jag har tjuvstartat lite) är sociologi. Religionssociologi, för att vara exakt. Durkheim skriver om de känslor, ritualer och magnifika gnistor som Dreyfusaffären frammanade på sin tid, och det är svårt att inte se paralleller när en läser hens ord. Religion är inte primärt ett dyrkande av ett Högre Väsen, utan ett dyrkande av den kollektiva kraft som människor i samverkan uppvisar. -
Jag är optimistisk. Jag känner mig i fas. Jag blickar ut över framtiden i trygg förvissning om att den kommer att bli både intressant och lärorik.
Outlook good, som min magiska åttaboll skulle säga.
Wednesday, February 18, 2009
Frågor, svar, förtydliganden, kramar
Jag fick onekligen svar på tal när det kommer till mitt bloody långa inlägg om asexualitet. Fem kommentarer (i skrivande stund) av lika många läsare. Oerhört glädjande, och oerhört välkommet. Jag funderade en stund på att skriva en lång svarskommentar, men sedan tänkte jag att det vore jobbigt med en lång kommentar efter ett långt inlägg. Tårta är gott, men tårta på tårta är en pleonasm.
Bättre då med ett nytt inlägg, i stället, där alla frågor och invändningar får det utrymme de förtjänar.
Först ut en kram till Mia (Avenit, asexuell, vän), som gillade liknelsen om fågelskådarna. Sedan en likadan till Malin-bollen, som frågade snällt.
Aaron frågar hur det här med attraktion och kärlek ter sig för en asexuell. När det gäller kärleken så tar den sig uttryck precis hos alla andra: nyfikenhet, intresse, en önskan om att få den Andre att le, neurotisk besatthet - hela paketet, från alfa till omega. Förutom, då, den sexuella biten. Attraktion fungerar även det som hos andra, men med andra förtecken. Vissa människor har mer 'vill vara med'-faktor än andra, men den grundar sig inte i sexighet, utan i - annat. Exakt vad beror på vem och var, så som så mycket annat. Allt intresse för medmänniskor är inte enbart sexuellt intresse, även om mycken tonvikt läggs vid sådant.
Andreas frågade om var gränsen för sex går, och om jag tyckte att det finns snygga människor. Now, jag vill inte skriva ännu ett bloody långt inlägg, så jag nöjer mig med att svara på den förra frågan med en nickning och ett 'det är onekligen en väldigt bra fråga'. På den senare frågan är svaret att det, onekligen, finns vissa människor som lyckas fånga min uppmärksamhet på ett positivt vis. Det brukar dock ligga mer i deras sätt att röra sig än i deras utseende per se; folk som rör sig snyggt blir snygga, hur de än råkar se ut. Sexighet is optional.
Livsagnostiker är avers mot min definition av den romantiska kärleken. Den är, enligt henom, för snäv och för generaliserande, på samma gång. Min definition ser, i okonstlad form, ut så här: den romantiska kärleken går ut på att de tu inte har sex med någon annan utan sin medparts tillåtelse. Invändningen mot detta består i att det, faktiskt, finns sådana saker som öppna förhållanden, polygama förhållanden och dylika former av förhållanden där de inblandade, trots allt, har sex med andra än medparten. Min definition är därför fel och överdrivet exkluderande.
Jag tror invändningen bygger på ett missförstånd. Jag säger inte att poly- och/eller öppna förhållanden inte förekommer. Jag säger att de är undantagna från normen, och att det krävs ett aktivt beslut från de inblandade för att ett förhållande ska bli ett sådant. Ett förhållande där bara den ene lever i ett öppet förhållande och agerar därefter är inte ett öppet förhållande; om den andre tror att det är ett traditionellt förhållande så är den andre Otrogen, rätt och slätt. Enbart och endast i de fall där bägge är överens om att förhållandet är någonting annat än ett traditionellt sådant är det tillåtet för de inblandade att bege sig ut i världen på nya erövringståg. De följer inte normen, men de måste ändå förhålla sig till den, och definieras negativt (i logisk bemärkelse) av den.
Det förekommer förhållanden som inte är monogama. Givet. Men dessa är sådana att det någon gång under förhållandets gång gjorts absolut klart att det inte är ett monogamt sådant. Nyckelordet i min definition är tillåtelse. Att tillåtelse faktiskt ges ibland gör inte definitionen ogiltig, precis som att tyngdkraften inte upphävs när ett flygplan lyfter. Flygplan måste fortfarande bry sig om tyngdkraften, även uppe i luften; icke-monogama förhållanden måste finna sig i att vara definierade utifrån någonting de inte är, även och särskilt när de försöker vara någonting annat.
Oh my. Vi har inte nått gränsen för bloody långt än, men nästan. Vi stannar där, innan folk börjar klaga på att jag skriver för mycket. -
Bättre då med ett nytt inlägg, i stället, där alla frågor och invändningar får det utrymme de förtjänar.
Först ut en kram till Mia (Avenit, asexuell, vän), som gillade liknelsen om fågelskådarna. Sedan en likadan till Malin-bollen, som frågade snällt.
Aaron frågar hur det här med attraktion och kärlek ter sig för en asexuell. När det gäller kärleken så tar den sig uttryck precis hos alla andra: nyfikenhet, intresse, en önskan om att få den Andre att le, neurotisk besatthet - hela paketet, från alfa till omega. Förutom, då, den sexuella biten. Attraktion fungerar även det som hos andra, men med andra förtecken. Vissa människor har mer 'vill vara med'-faktor än andra, men den grundar sig inte i sexighet, utan i - annat. Exakt vad beror på vem och var, så som så mycket annat. Allt intresse för medmänniskor är inte enbart sexuellt intresse, även om mycken tonvikt läggs vid sådant.
Andreas frågade om var gränsen för sex går, och om jag tyckte att det finns snygga människor. Now, jag vill inte skriva ännu ett bloody långt inlägg, så jag nöjer mig med att svara på den förra frågan med en nickning och ett 'det är onekligen en väldigt bra fråga'. På den senare frågan är svaret att det, onekligen, finns vissa människor som lyckas fånga min uppmärksamhet på ett positivt vis. Det brukar dock ligga mer i deras sätt att röra sig än i deras utseende per se; folk som rör sig snyggt blir snygga, hur de än råkar se ut. Sexighet is optional.
Livsagnostiker är avers mot min definition av den romantiska kärleken. Den är, enligt henom, för snäv och för generaliserande, på samma gång. Min definition ser, i okonstlad form, ut så här: den romantiska kärleken går ut på att de tu inte har sex med någon annan utan sin medparts tillåtelse. Invändningen mot detta består i att det, faktiskt, finns sådana saker som öppna förhållanden, polygama förhållanden och dylika former av förhållanden där de inblandade, trots allt, har sex med andra än medparten. Min definition är därför fel och överdrivet exkluderande.
Jag tror invändningen bygger på ett missförstånd. Jag säger inte att poly- och/eller öppna förhållanden inte förekommer. Jag säger att de är undantagna från normen, och att det krävs ett aktivt beslut från de inblandade för att ett förhållande ska bli ett sådant. Ett förhållande där bara den ene lever i ett öppet förhållande och agerar därefter är inte ett öppet förhållande; om den andre tror att det är ett traditionellt förhållande så är den andre Otrogen, rätt och slätt. Enbart och endast i de fall där bägge är överens om att förhållandet är någonting annat än ett traditionellt sådant är det tillåtet för de inblandade att bege sig ut i världen på nya erövringståg. De följer inte normen, men de måste ändå förhålla sig till den, och definieras negativt (i logisk bemärkelse) av den.
Det förekommer förhållanden som inte är monogama. Givet. Men dessa är sådana att det någon gång under förhållandets gång gjorts absolut klart att det inte är ett monogamt sådant. Nyckelordet i min definition är tillåtelse. Att tillåtelse faktiskt ges ibland gör inte definitionen ogiltig, precis som att tyngdkraften inte upphävs när ett flygplan lyfter. Flygplan måste fortfarande bry sig om tyngdkraften, även uppe i luften; icke-monogama förhållanden måste finna sig i att vara definierade utifrån någonting de inte är, även och särskilt när de försöker vara någonting annat.
Oh my. Vi har inte nått gränsen för bloody långt än, men nästan. Vi stannar där, innan folk börjar klaga på att jag skriver för mycket. -
Subscribe to:
Posts (Atom)
Posts
