I fas med samtiden

Ett av mina nöjen borta på ansiktsboken är att öppna sidan med alla mina 300+ grupper och söka på ordet "admin". Ibland händer det sig att en grupp inte har någon sådan, och då är det bara att kliva in och trycka på en knapp, och sedan kan en stolt titulera sig själv som, just det, Admin, envåldig härskare och därmed musklick.

Efter valet i förrigår får jag nästan en känsla av att samma sak håller på att hända i befolkningen i stort. Ingen håller i rollen som röstmagnet drivandes demokratiskt relevanta frågor - why, då kan vi pirater smyga in och fylla den rollen. Med ett musklick, närmast bokstavligt.

Outlook good.

I morgon gäller och smäller det

Folk frågar vad jag skrivit om den gode Falkvinge i den där uppsatsen jag jobbat på så länge. Jag tänkte först skriva ett inlägg om denna uppsats, men sedan fick vi en uppgift där vi skulle utgå från nämnda uppsats för att få fram en poäng. Jag lägger upp denna uppgift i stället, om än i en något anpassad form, för att förhindra dubbelarbete.

Förändringens tider blåser in över det kommunikativa och valförberedande Sverige. Bloggar blir en allt viktigare del av det offentliga samtalet och de semioffentliga valrörelserna. Deras förmåga att vara universellt tillgängliga för alla, överallt, blott några sekunder efter att beslutet att publicera dem är taget, förändrar saker och ting till oigenkännlighet för den som inte tar omedelbarheten för givet. Det är inte längre nödvändigt att vänta på att morgondagens tidning för att få reda på det senaste. Det är inte heller nödvändigt att invänta att en representant för en åsikt ska komma och redogöra för denna för att få en inblick i åsiktens utgångspunkter och bevekelsegrunder. Det räcker med en snabb visit på lämplig blogg. Att nå ut till folket är inte lika svårt som förr, och att bli nådd av folket är likaledes inte heller särskilt svårt. Detta, sammantaget, leder till ett antal förändringar i hur politik uppstår och pågår.

Detta exemplifieras ytterst väl av Rick Falkvinges blogg. I korta men kontrollerade inlägg kommenterar, informerar och samordnar hen pågående skeden, händelser och processer, och sätter därigenom en prägel på dessa. Genom att kommunikationen mellan partiledare och partimedlemmar sker i små men frekventa doser, minskas det mentala avståndet mellan ledare och medlemmar. Falkvinge blir ett stående inslag i vardagen, någon som dyker upp med vardaglig regelbundenhet och som, via bloggens kommentarfunktion, kan nås lika lätt som han når ut till en själv. Partiledarens framträdande blir inte den monumentala och undantagstillståndsmässiga uppståndelse det brukade vara, utan snarare någonting som tillhör det förväntades domäner. Det går, dessutom, att få fram ett budskap till denne utan att behöva gå genom det otal partifunktionärer som traditionellt sett svarar för kommunikation mellan inre och yttre aktiva.

Att kommunikationen sker på regelbunden basis minskar även avståndet mellan väljare och sakfrågor. Det som talas och läses om varje dag blir en del av ens latenta tankegångar, det där mentala bakgrundsljud som allt annat en ser, hör och läser filtreras genom. Åsikterna och tankarna hålls ständigt aktuella, berikas med nya nyanser och undertoner, kopplas samman med varandra och bildar så småningom en hel väv av sammanlänkade övertygelser. Sakfrågorna blir med andra ord en del av väljarens aktiva föreställningsvärld, någonting som ständigt ligger i fokus. Kanske inte i huvudfokus, kanske inte i den konstanta uppmärksamhet som frågan kanske förtjänar, men likväl inom ramen för det vardagliga tänkandet. Denna förankring är politiskt ovärderlig, men den är samtidigt svår att uppnå med hjälp av traditionella medier. Det går, men det kräver betydligt mer ansträngning och resurser.

Bevis för att denna nya form av frekvent kommunikation är effektiv står att finna i det att Piratpartiet, det parti som ligger i absolut framkant för denna form, har gått från att ha varit ett ytterst marginellt parti till att vara mer eller mindre garanterade en plats i både parlament och riksdag. De fick någonting som avrundat uppåt blir en halv procent i förra riksdagsvalet, och får nu mellan fem och tio procent av rösterna i olika väljarundersökningar. Hundratusentals röster har redan mobiliserats genom den nya tidens digitala valarbete, och fler därtill om ingen annan tar upp den digitala handsken och mobiliserar sina egna konstanta kommunikationskanaler.

De traditionella formerna för valarbete och kommunikation mellan valda och väljare är hårt ansatta. Den gamla formen där partiledningen är en central koloss som genom dekret och i mödosamt läsbara dokument postulerade att den partipolitiska viljan är si, så och sa, börjar allt mer ersättas av en konstant ömsesidig kommunikation av lättare men mer genomträngande slag. Partier är inte längre någonting långt bort, utan någonting som finns i ens vardag. Att nå ut till folket är inte lika svårt som förut, men att inte nå ut till dem har blivit lättare. De traditionella formerna syftar till att genom effektivt övertygande en gång för alla förankra en övertygelse hos väljarna; de nya formerna syftar till att kontinuerligt och konsekvent underhålla och stärka denna övertygelse, om och när den på egen hand infunnit sig. Nyheter sprider sig med ljusets hastighet snarare än med traditionens, och den som på traditionsenligt maner söker övertyga folk en gång för alla blir alldeles omgående omsprungen av den nya tidens föränderliga men konstanta omedelbarhet. Traditioner i all ära, men digital upplysning är mer den nya tidens melodi och metod.


Om den själv får välja. Vilket vi får. I morgon. I morgon gäller och smäller det. -

Grejen med Facebook

Jag frågar ofta folk jag nyss träffat om de finns på ansiktsboken. Det har mer eller mindre gått och blivit ett defaultställe, en plats som en konstant återkommer till. Väldigt ofta svarar folk ja, väldigt ofta stöter jag på den irritation och det moment som är att de svarar nej.**

Grejen med ansiktsboken är inte att det finns särskilt mycket kul att göra där. Eller att det är ett effektivt sätt att kommunicera. Eller ens att sidan är väl skriven och tillhandahåller tusen funktioner som underlättar ens vardag. Nope. Grejen med ansiktsboken är att folk finns där, och att det mer eller mindre de facto har blivit platsen en går till för att skicka ett meddelande till någon. För alla finns där, och det är bara att skicka iväg ett meddelande Rakt av. Mer än så behövs inte. Det behövs ingen introduktion, ingen motivering till varför en tagit kontakt, ingen direkt ansträngning för att få kommunikationen ska hända.

Grejen med ansiktsboken är, med andra ord, den höga grad av latent kommunikation som pågår. Latent kommunikation är sådan kommunikation som pågår utan att endera parterna lyfter ens det minstaste lilla lillfinger för att säga någonting. Det pågår ett ständigt surrande, och periodvis så får en höra något rykte eller läsa någon statusuppdatering eller tjuvläsa någon väggkonversation eller dylikt - de andra är närvarande, på ett sätt som gör att det mentala avståndet minskar på ett ganska dramatiskt vis.

När folk då säger att de inte finns på ansiktsboken så skapar detta ett väldigt moment, ett avstånd, ett orka. En alternativ kommunikationskanal måste letas upp. De former som är passande för kommunikation via denna kanal måste förstås. De tidsramar och -aspekter som är rådande för denna kanal måste respekteras. Det är något av ett arbete, en ansträngning. Någonting som inte händer av sig självt. Och, därför, i de flesta fall, inte händer alls. Det mentala avståndet är helt enkelt för stort.

Det finns alltid tusen oskrivna regler för hur en inleder en kommunikation. Dessa skiljer sig åt mellan olika kanaler. På Helgon krävs det en viss introduktion för att folk ska lyssna på en; när en skriver ett e-mail gäller det att skriva i en form som inte avfärdas som spam; när en ringer någon så gäller det att ha någonting att säga. I alla dessa fall är det för det mesta väldigt ouppskattat att bara drabba folk på måfå - särskilt i det sista fallet.

Vissa gillar av olika anledningar inte ansiktsboken, och söker efter alternativa ställen att hänga på. Problemet med att migrera från ansiktsboken till någon annan stans är att en måste få med sig folk för att det nya stället ska vara värt att vara på. De av er som varit med i en grupp som försökt bestämma vilken film de ska se på bio vet att det finns vissa svårigheter med att uppnå konsensus och skapa en klar kommunikation där alla argument vägs för och emot. Tänk er sedan att denna grupp består av sjuttio personer, varav ungefär två är intresserade redan från början. Ni anar säkert exakt hur baxnande ett sådant projekt är.

Grejen med ansiktsboken är således inte att det är särskilt bra. Det är mer att det är där folk är, och att det är så fruktansvärt lätt att peta på dem. En behöver inte komma ihåg vilket nick de har på vilken sida, vilken adress eller vilket nummer de har, vilken av dessa som är arbete och vilken som är ledig, ditt, datt och tusen andra saker som är lätta att glömma bort. Det är bara att leta upp rätt människa och slänga iväg ett meddelande, och fait accompli.

Ansiktsboken har onekligen sina nackdelar, men när det gäller att ta kontakt med alla de där diffusa människorna i ens vardag som en nästan känner men ändå inte har någon direkt anledning att ta kontakt med är det oslagbart. Ansiktsboken är ett slags mentalt förstoringsglas - det minskar det mentala avståndet genom att få folk att verka närmare varandra än de egentligen är. -


(** Jag frågar väldigt ofta. Det ligger i sakens natur att bägge svarsgrupper är representerade, ehm, väldigt ofta.)

Piratpartiet är ett misslyckande

Tro det eller ej, men vårt ömma piratparti är ett misslyckande. Inte i det att vi inte är engagerade; inte i det att vi inte får några röster; inte i det att vi förfaller till en ren diskussionsgrupp; inte i det vi gör, utan i det att vi finns.

Vissa säger att partiet är ett enfrågeparti. I sådana fall är det en oerhört viktig fråga, i och med att vi får mellan fem och tio procent av rösterna i diverse opinionsundersökningar. I sådana fall är denna enda fråga en sådan som inget annat parti tar sig an, i och med att vi lyckas locka röstare genom den.

Vissa säger att vi är ett missnöjesparti. I sådana fall är det ett oerhört stort missnöje som spridit ut sig över landet likt en rättighetsskyddad liveinspelning av Metallicas senaste, och ett missnöje som inget annat parti tar sig an, vilket visar sig i att vi lyckas locka till oss rösta genom detta.

Vissa säger att vi är ett elitistiskt parti, som bara riktar in sig på vissa specifika frågor som bara rör ett privilegierat fåtal och som lämnar resten av samhället utan vidare avseende. I sådana fall är det en väldigt stor elit vi vänder oss till, i och med att vi lyckas nå ut och locka till oss så pass många väljare som vi gör.

Piratpartiets existens är ändå, trots allt detta, ett misslyckande. I en sund demokratisk debatt är det inte ett elitprojekt att värna medborgarrätten - det är någonting som ligger till grund för alla politiska ambitioner, deliberationer och funktioner. I en sunt demokratiskt klimat är det inte någonting negativt att vara missnöjd med hur den demokratiska processen ser ut - det är någonting som varje medborgare är av ren reflex, hur bra den än må vara rent absolut. I en sund demokrati är det, dessutom, ett akut misslyckande att ett parti som har som största och mesta målsättning att ge den politiska processen en demokratisk spark i baken.

Piratpartiets existens är ett misslyckade i och med att grunden för denna existens är att demokratin i mångt och mycket monterats ner. Piratpartiets existens är ett misslyckade i och med att det krävs att ett parti går till val med målsättningen att bevara demokratin för att bevara demokratin.

Det är ett demokratins misslyckande, men det är ändå så landet ligger, tyvärr. Piratpartiet behövs, tyvärr.

En röst på Piratpartiet är dock inte en misslyckad röst. En röst på något annat parti, däremot, är en röst på alla de saker som gör att Piratpartiet behövs.

Tyvärr.

Döden har ännu inte inträffat

Jag vill bara i all korthet lugna er genom att säga att jag, mot förmodan och trots alla bevis om motsatsen, inte är död riktigt riktigt än. Det är bara det att det är dubbel deadline på uppsatser denna vecka, så jag har inte lika mycket tid att skriva här som jag borde ha.

På något vis har jag dock, utan att riktigt veta hur, lyckats övertyga ett flertal släktingar om att rösta på Piratpartiet i valet. I och med att vi är så många som vi är i partiet så räcker det med att varje medlem värvar två röster för att vi ska komma in i parlamentet, och ju fler desto bättre. Kudos till de av er som lyckats med denna bedrift, och lika mycket till de av er som försöker.

Men. Nu tillbaka till skrivandet. En av deadlinerna - deadline i bestämd form plural? - är om bara några timmar, så det kanske är dags att, ehum, Bli Klar snart...

Feministiskt självförsvar

Jag är oerhört mycket för att införa ett ämne av typen feministiskt självförsvar i grundskolorna. Inte för att jag per någon som helst default bekänner mig till feminismen i någon av dess former, utan för att jag är mer, ah, medborgerligt och pedagogiskt inriktad. Den ideale medborgaren är en kunnig sådan, och det idealaste förhållandet för lärdom är ett förhållande där den lärande är trygg och självsäker

Now, en av grundförutsättningarna för att en någon ska kunna känna sig trygg och säker är att denne känner sig kapabel att försvara sig mot eventuella hot som kan dyka upp i dennes vardag. En grundtrygghet är ett gott första steg mot en god medborgaranda, och en sådan baserar sig på att medborgaren - inom rimliga gränser - kan hantera de problem som dyker upp. Så som, säg, hot om våld mot den egna personen.

Folk tenderar att glömma bort den aspekten av självförsvaret, och snöa in lite mer på ordet "feministisk". Tillåt mig att precisera min inställning till det hela genom att säga att jag är lika mycket för manschauvinistiskt, asexuellt, könsneutralt, systematiskt, amalgamistiskt eller till och med folkpartistiskt självförsvar. Det är den medborgerliga delen av det hela, ordet "självförsvar", som är det viktiga. Att det enligt tradition och konvention kommit att kallas feministiskt känns mer som en olycklig omständighet än som en ofrånkomlig nödvändighet.

Jag förespråkar inte att samtliga elever skall lära sig att bli systematiska mördarmaskiner av typen antikens Spartaner, men väl att de ska lära sig tillräckligt mycket om mänsklig fysiologi och tillräckligt många fula knep angående denna för att kunna neutralisera eventuella angripare på personligt plan. Varje elev ska lära sig tillräckligt mycket om att försvara sig själv för att kunna vara säker på att inte trakasseras av första bästa någon som känner sig stärka sitt självförtroende genom att sätta sig på andras. Om alla vet att alla är tillräckligt säkra i sig själva för att effektivt bryta ett revben på den som vågar försöka sig på något så skulle ingen våga sig på något.

Det är synd att så många är emot detta på grund av det missvisande förledet "feministiskt". Det kanske vore en idé att byta namn på det till någonting mer passande, så som medborgerligt självförsvar.

Vad sägs?

Dagen E som i EU

Heey, idag går det att börja förtidsrösta. Jag önskar nästan att jag kunde säga att det vore ett ypperligt bra läge att rösta på mig, men i och med att jag är lite för upptagen med det här med att parallelläsa så kan jag bara säga att det är ett ypperligt bra läge att rösta med mig.

Kring klockan elva (plus/minus någon kvart eller så) den sjunde juni vet vi med absolut säkerhet hur det går för vårt kära Piratparti. Till valdagen går det hur bra som helst att lägga in sista rycket i projektet att värva nya röster, dock.

Go team!