När det brinner i knutarna gäller det att rädda det viktigaste

Det är i ovanliga situationer som värderingar testas på riktigt. I vanliga situationer går det att hänvisa till rutin och göra som vanligt - inga märkligheter. Men i ovanliga situationer finns det inga rutiner och ingen vanlighet att hänvisa till. Ett beslut måste fattas, och detta beslut fattas på grundval av de värderingar som verkligen betyder något. Det är i ovanliga situationer som verksamheten möter asfalten, och det viktiga skiljs från det oviktiga.

Det kan inte direkt hävdas att det finns en anrik svensk tradition av att bränna flyktingläger. Det kan snarare klassas som en nymodighet. Dessutom en populär nymodighet, med tanke på att brandfrekvensen ökat från nära nog noll om året till en om dagen. Den nuvarande situationen kan därmed klassas som ovanlig.

Bränderna kan dessutom klassas som terrorbrott.

I vanliga fall finns regler och rutiner rörande terrorbrott. All elektronisk kommunikation övervakas i syfte att stoppa terroristernas förmåga att samordna, och alla medborgares elektroniska spår lagras i syfte att göra utredandet av terrorbrott enklare. Om samma mobiltelefon upprepade gånger dykt upp vid olika brottsplatser, så är det en stark ledtråd om att dess ägare/innehavare har något med dessa brott att göra. Om det dessutom står klart att denne kommunicerat i elektronisk klartext rörande liknande brott, så är det en ännu starkare indikation på vilka som kan tänkas ligga bakom brotten. Detta är det uttalade syftet för denna övervakning, och den är tänkt att användas just vid denna typ av brottslighet.

Därför är det intressant att se hur dessa övervakningsverktyg kommer att användas för att stoppa de terrorbrott som nu pågår. Ännu intressantare om de till äventyrs inte används. Vi befinner oss i en ovanlig situation, och det är nu det viktiga skiljs från det oviktiga. Det är nu vi får reda på ifall de verkligen är till för att stoppa verkligt existerande brottslighet, eller om detta bara var ett svepskäl för att införa verktyg som egentligen är ämnade att användas för någonting annat.

Detta reser två frågor:

Om du övervakas i syfte att stävja terrorism, och denna övervakning inte används för att stoppa terrorister när de väl dyker upp - vad är då meningen med övervakningen?

Om polisen är till för att skydda människor från brott, men de inte gör det när brotten drabbar en viss kategori människor - vad är då meningen med polisen?

Vi lever onekligen i intressanta och ovanliga tider.

Det finns inga ensamma galningar

Ensamma galningar är intressanta fenomen. Särskilt som de tycks följa vissa förutsägbara mönster. Mönster som är så pass förutsägbara att en kritisk läsare kan börja misstänka att de faktiskt inte är så ensamma som namnet antyder, eller så galna som en kan förledas att tro.

Det är nästan som att de ensamma galningarna är vare sig ensamma eller galna.

Anledningen till att de kallas 'ensamma galningar' är att dessa ord är lättare att använda än ordet 'terrorist'. Om det bara handlar om en enskild person så behöver inga åtgärder vidtas utöver att omhänderta personen i fråga. Det finns en hel arsenal av psykiatriska metoder att tillämpa på ensamma galningar, och inga större systemiska förändringar behöver genomföras för att undanröja hotbilden. Hotet är oskadliggjort när galningen är inspärrad.

Det kan göras eftersom hotbilden per definition är en ensam galning. En fängelsecell är fullt tillräckligt.

Definitionen av terrorism är det systematiska och strategiska användandet av våld eller hot om våld för att uppnå politiska mål. Det är en planerad och rationellt utförd operation, där mål, syfte och medel har koordinerats för att maximera den önskade effekten. Det kan röra sig antingen om ett enskilt dåd eller en serie dåd utförda över längre tid. Det kan röra sig om antingen enskilda individer eller organiserade grupperingar, men är vanligtvis det senare.

Notera att definitionen av terrorism är motsatsen till definitionen av en ensam galning. Organisationer som systematiskt utför rationellt planerade strategier är 1) inte galna och 2) inte ensamma. De har analyserat situationen och kommit fram till att terror är den bäst lämpade metoden att uppnå organisationens mål, och de har byggt konsensus om att denna metod är godtagbar för att uppnå dessa mål. Kombinationen av rationellt agerande och social acceptans är, i allt väsentligt, så långt bort från ensamma galningar det över huvud taget är möjligt att komma.

De flyktingförläggningar som satts i brand på senaste tiden har inte antänts av ensamma galningar. Det har funnits stort socialt stöd att finna för de som känt tvekan inför att ta tändvätskan i egna händer. Det har funnits ännu mer uppmuntran att finna för de som uttryckt åsikten att det är deras tur att göra det. När Sverigedemokraternas lokalavdelning i Lund publicerar information om var flyktingförläggningar finns så är det inte en passiv olyckshändelse - det är en aktiv handling som kommunicerar klart och tydligt att eldens tid är nu. De hurrarop som hörs varje gång det rapporteras att ännu ett flyktingläger satts i brand är inte heller olycksfall i arbetet - det är en direkt uppmaning att samla sina likasinnade och gå till de platser kartan säger ska brännas ned.

Det är inte en order. Men det är en omisskännlig uppmaning. Och det är långt mycket lättare att tända eld på sina fiender när ens allierade är högljudda i sitt stöttande och uppmuntrande.

Anledningen till att orden "ensamma galningar" fortfarande är i bruk ligger i att de, som sagt, inte uppmanar till större förändringar. Sekunden ordet "terrorist" används, så kräver logiken att åtgärder sätts in för att stoppa de organisationer som valt att använda terror som metod. Det kräver också att åtgärder sätts in för att stoppa ytterligare terrordåd. Dels fysiskt genom polisnärvaro vid flyktingförläggningar, och dels genom att oskadliggöra de organisationer som aktivt uppmanar till och vållar dessa terrorhandlingar.

Att dessa organisationer har representanter i riksdagen är ingen ursäkt att inte göra det. Tvärtom: att använda parlamentariska resurser i syfte att organisera och utföra terrordåd är motsatsen till förmildrande omständigheter.

Tusentals organiserade personer med gemensamma värderingar och målbilder kan per definition inte vara ensamma galningar. De kan dock vara terrorister, och de kan vara terrorister så till den grad att ett ännu starkare ord blir lämpligt:

Landsförrädare.

Självförsvar i sociala medier

[Det här är en översättning av ett av Elle Armageddons blogginlägg. Då det rönt massiv uppmärksamhet internationellt, har en översättning känts angelägen. Jag vill tacka Emma/Opassande och Cernael för hjälp vid översättningsarbetet.]

Samtida skeenden har skapat diskussioner om nödvändigheten av vardagssäkerhet när det gäller sociala medier. Det har blivit aktuellt för allt fler att diskutera hur man upprätthåller en närvaro i sociala medier och samtidigt skyddar sitt privatliv och sin identitet. Även i gemenskaper som tidigare aldrig känt det nödvändigt att idka vardagssäkerhet, och som tidigare inte tänkt på möjligheten att bli drabbas av konsekvenserna av bristande säkerhet och dataskydd.

I de sociala mediernas tid finns det ett stort antal sätt våra onlinenärvaror kan användas emot oss av ett lika stort antal motståndare. Allt från stalkers till åklagare kan använda offentlig information som kan kopplas till oss. Vanligtvis för att skada oss och gynna sig själva. Det är viktigt att vi tänker på de resurser vi ger till eventuella angripare.

I syfte att göra praktisk digital vardagssäkerhet mer tillgängligt, har jag skapat en lista av enkla strategier för att dölja sambanden mellan ens närvaro i sociala medier och ens sanna identitet. Denna lista är på inga vis uttömmande, och det är viktigt att komma ihåg att en motståndare med tillräcklig motivation förmodligen kommer att kunna se igenom dessa strategier om de gräver tillräckligt länge. Med det sagt så finns det ingen anledning att göra deras jobb enkelt för dem, särskilt inte som det är vare sig dyrt eller jobbigt att göra det svårare för dem.

1. Använd unika epostadresser
För att dölja kopplingar mellan våra olika konton i sociala medier (inklusive datingsidor), är det viktigt att använda dedikerade epostadresser som inte kan kopplas till andra konton, vårt juridiska namn eller någonting annat vi är öppet associerade med. Att använda förnamn.efternamn@jobbet.se är en dålig idé; att använda slumpfärg.slumpsak@gmail.com är en bättre idé. Att skapa nya epostkonton är enkelt, och det finns ingen anledning att använda samma adress för konton du vill hålla åtskilda.
Protip: du kan använda tjänster så som 10minutemail.net för att skapa tillfälliga epostadresser, vilket underlättar skapandet av nya gmail-konton.

2. Använd unika användarnamn
Återanvänd inte namn på sidor du vill hålla åtskilda. Använd inte förnamnefternamn69 på sidor du vill associera med ditt juridiska namn. Använd någonting annat. Vad som helst annat.

3. Använd unika foton
Återanvänd inte foton på profiler du vill hålla åtskilda. Det går att söka på bilder numera, och dina motståndare kommer att göra det. Om möjligt, använd inte bilder på ditt ansikte på sidor du inte vill koppla till dig. Om du måste använda sådana bilder, dubbelkolla att du använder bilder som inte kan kopplas till din Twitter eller Facebook med en enkel bildsökning.

4. Dina webbflikar är DIN ensak
Ge inga onödiga ledtrådar om att du använder en websida du inte vill att folk ska veta att du använder. Om du försöker hålla dina privata konton privata, dubbelkolla att du inte röjer dem genom att hålla dem synliga bland dina öppna flikar. Dubbelkolla att ingen tjuvkikar över axeln medan du är inloggad på dessa konton. Posta ALDRIG screenshots där du visar dina öppna flikar. NÅGONSIN.

5. Rensa din näthistorik
Rensa religiöst. Allt ska bort. Som sagts ovan, så är det mindre risk att folk får reda på att du använder vissa sidor eller tjänster om du inte lämnar tydliga spår efter dig. Att ta bort din sökhistorik är enkelt. Att använda Chrome i incognito-läge och stänga dina flikar efter att du använt dem är ännu enklare.

6. Om möjligt, betala kontant
När du köper saker som är kopplade till din privata persona, betala kontant. När kontanter inte är möjligt, betala med ett förbetalt kort. Som du köpt kontant. Du behöver inte bank- eller kortkvitton som kopplar dig till platser du aldrig varit på eller sidor du aldrig använt.

7. Använd inte ditt juridiska namn
Välj ett annat namn. Vilket namn som helst. Det finns ingen anledning att använda ditt juridiska namn i sociala medier. Du kan göra det om du känner dig bekväm med det, men det är absolut inte nödvändigt. Välj dock ett namn som du faktiskt kan identifiera dig med.

8. Om du vill behålla en hemlighet, HÅLL TRUTEN
Prata inte om det. Skryt inte om det. Diskutera det inte ens anonymt. Berätta inte för dina bästa vänner, arbetskamrater eller främlingar i baren. TRUTEN. Håll den.

9. Använd starka fraser som lösenord
"Lösenord", "lösen0rd", "lösenord123" osv är inte bra lösenord. Använd ett starkt unikt lösenord för varje hemsida eller tjänst. Ännu hellre, använd en lösenordshanterare med ett starkt lösenord.
[Att använda en fras som lösenord är starkare än ett enskilt ord - särskilt för oss svenskar, med våra märkliga å, ä och ö. En fras är lätt att komma ihåg, och svår för datorer att knäcka. Exempel: detvarengångengång är ett enkelt lösenord att komma ihåg. övers. anm.]

10. Dela inte med dig av identifierande information
Om du försöker hålla en profil hemlig, dela inte med dig av personlig information som kan spåras till dig. Håll din arbetsplats, din skola, dina tatueringar och andra lättigenkännliga markörer hemliga; det finns ingen anledning att göra det lätt för folk att spåra dina hemliga profiler tillbaka till dig själv.

11. Pokerface är en dålig säkerhetsåtgärd
Om dina säkerhetsarrangemang gör det nödvändigt för dig att använda detta, så är risken stor att du inte kommer att klara av att göra det. Det är mycket bättre (och enklare) att dela falsk information redan från början, än det är att dela sann information och sedan försöka hävda att det inte var du. Du befinner dig inte i ett starkt läge om du behöver förneka att det var du - de vet redan, och de är dig på spåren.

12. Att bli igenkänd kommer att förstöra allt
Håll inte hemliga möten på platser där du brukar vara till vardags. Det enda som krävs är att någon som också brukar vara där (personal, stamkunder, kollegor, vänner etc) känner igen dig och kallar dig "fel" namn, och allt arbete är förgäves. Det enda som krävs är en oskyldig kommentar från någon som känner dig för att röja dina hemligheter och din identitet. Välj någonstans där folk du känner sällan (eller aldrig) befinner sig i vanliga fall, klä dig på ett annat sätt än du gör i vanliga fall, och håll dig borta från denna plats till vardags så mycket du kan.

13. Alibin kan vara behändiga, men de är svåra att skapa
Använd ditt kontantkort för att köpa en biobiljett eller betala för mat på ställen du besöker ofta. Problemet med alibin är att de kräver att någon annan ljuger å dina vägnar, vilket går emot punkt 8. Om du behöver ett alibi, se till att det består i att du skapar bevis för det, snarare än att lita till andras (falska) vittnesmål.

14. Håll saker strikt åtskilda
Den första regeln i Fight Club är att inte prata om Fight Club. Den andra regeln i Fight Club är ATT INTE PRATA OM FIGHT CLUB. Denna regel går åt båda hållen: precis som du inte borde prata om dina hemliga liv till vardags, så borde du inte prata om ditt vardagsliv när du är incognito. Låt bara bli. Håll saker åtskilda - inga överlappningar, inga antydningar, inga internskämt, inget.

15. Håll masken
Om du vill behålla en hemlighet, så måste du hålla masken. Be cool. Håll dina reaktioner i styr. Fnissa inte när någon säger ordet "hemligt". Håll uppsikt på dina ansiktsrörelser och dina reaktioner på människor omkring dig. Var medveten om vilka tilltal du reagerar på och när. Behåll självbehärskningen.

16. Bli inte självbelåten
Att hålla ett alter ego hemligt kräver konstant uppsikt. Personlig säkerhet är aldrig garanterad, och man får aldrig glömma detta. Självbelåtenhet leder till slarvighet, och slarvighet leder till upptäckt.

17. Övning är färdighet
Inga av de förmågor som nämnts ovan är medfödda. Alla kräver grundlig och utförlig träning. Eventuellt kommer du att upptäcka att du behöver starta om från början igen, och igen. Det finns ingen skam i att misslyckas, men det är viktigt att komma ihåg att internet aldrig glömmer. Det är bättre att ta det säkra före det osäkra, och enbart lägga ut ytterligare information om dig själv stegvis, efter att du gjort en rimlig bedömning av riskerna med att göra det.

Återigen: denna lista är på intet vis uttömmande, och det finns en risk att dessa strategier är otillräckliga gentemot motståndare med motivation och resurser. Men de strategier som nämns är enkla sätt att minimera risker från stalkers, farliga familjemedlemmar, snokande arbetsgivare och eventuellt även lokala statliga aktörer. Sociala medier kan mycket sannolikt vara en svag punkt för många av oss, men genom försiktig hantering av online-profiler, är det möjligt att förebygga denna sårbarhet och samtidigt behålla en robust närvaro i sociala medier.

Politik är det möjligas konst - utom när det gäller flyktingar

Om flyktingkrisen bevisat något, så är det att det finns skillnader mellan människor. Inte minst mellan de som flyr och de som inte gör det. Men än mer mellan de som kan göra någonting åt det, och de som inte kan göra det. Mellan de som kan underlätta flykten, och de som bara kan underlätta för enskilda flyktingar.

Det har skett många insamlingar av olika slag i syfte att underlätta för flyktingar. Pengar, kläder och förnödenheter har samlats in, och i vissa fall så till den grad att det stora problemet varit logistik snarare än insamlandet. Det finns ingen brist på individuella initiativ för att stötta flyktingmottagandet, och varje enskild insats förtjänar att berömmas.

Samtidigt är systemet oerhört skevt. Det finns en diskrepans mellan vad individer och vad organisationer kan göra, och skillnaden mellan dessa är så pass enorm att det är lätt att känna sig maktlös.

Det samlas in filtar och pengar för att köpa dem, för att värma de i flykt. Samtidigt skulle IKEA helt oförhappandes bestämma sig för att dela ut de filtar de har i lager, utan att ens behöva ombudgetera; deras PR-budget är stor nog att förse oss alla med både kataloger och filtar, vare sig vi flyr eller inte. Det vore ett effektivare PR-drag än att köpa reklamplats för miljontals kronor i tunnelbanor och medier.

Det samlas in pengar för att ge mat till de som anländer eller flyr genom landet. Samtidigt slänger stora köpcentrum och affärer massor av duglig mat varje dag, som utan vidare hade gjort bättre nytta i hungriga magar än i kalla sopcontainrar. Det mesta slängs eftersom datummärkningen gått ut - en datummärkning som är satt konservativt för att minimera riskerna. Den övervägande majoriteten av denna mat är fullt ätbar, och affärerna får bokstavligen inte i sälja den. Det finns ingen förlustmarginal - bara slängd mat. (Nu är det förvisso bättre PR att dela ut mat som går ut nästa dag, pga rädsla för deadlines, men poängen kvarstår: massor av pengar samlas in för att köpa någonting som dumpas i stora mängder. Resurser finns.)

Samtidigt som pengar samlas in för att betala flyktingars tågbiljetter, skulle SJ i ett svep kunna undanröja nödvändigheten för sådana insamlingar. De skulle inte ens förlora någonting på det, eftersom det per definition handlar om personer som utför en enda resa. Deras stora inkomster ligger bland pendlare och de som reser regelbundet, och att under en övergångsperiod låta flyktingar resa gratis skulle inte påverka deras ekonomi på lång sikt över huvud taget.

Det är inte det att resurser inte finns; det är bara det att de används till att göra annat. Eftersom de används till att göra någonting annat, behöver individer stiga in och fylla tomrummet. Eftersom resurser finns, men de som har makten att använda dem har andra mål än att underlätta flykten från krig, måste individer göra heroiska insatser för att åstadkomma en bråkdel av vad som skulle kunna göras.

Det finns en skillnad i prioritet mellan de som har resurser och de som inte har det. Denna skillnad är på intet vis subtil. Vi medborgare vill underlätta flykten från kriget, men de som verkligen skulle kunna göra skillnad i denna flykt ingår inte i detta "vi".

Håll detta i åtanke. Ty detta är det samhälle vi lever i.

Sanningen är socialt irrelevant

Är du upprörd över rubriken? Är du fylld av en vilja att säga emot? Är du redo att rycka ut som en sanningens försvarare nu när den är under attack?

Coolt.

Tillåt mig att i all stillsam ärlighet fråga dig: var du lika redo att skrida till sanningens försvar för fem minuter sedan, eller uppstod beredskap först när någon kom och påpekade att den var socialt irrelevant?

Svara ärligt. Sanningen är på din sida, precis som du är på dens.

Problemet med sanningen är att den är socialt irrelevant. Det finns ingen anledning att prata om sanna saker förrän någon aktualiserar dem i ens sociala närhet. Inte för att de inte är sanna, utan för att de inte står på agendan. De är sanna, men det finns ingen anledning att prata om dem. Sanningen är stum.

Detta är enormt viktigt, eftersom vi bygger gemenskaper genom att prata om saker. Det är så beslut fattas, vänskaper uppstår, förståelser delas. Genom pratandet finner vi varandra, och genom varandra definierar vi vad som är viktigt.

Vad är viktigt? Tja, det vi pratar om.

Väldigt mycket politiskt arbete består av att göra saker socialt relevanta. Det är poängen med reklam - den tränger in i vardagen och gör sig till ett samtalsämne. Och helt plötsligt uppstår diskussioner om ämnen som aldrig skulle diskuteras annars: de fattiga barnen i Afrika, nackdelarna med valjakt, vem som skulle vinna i en fight mellan Stålmannen och Batman...

Att det finns fattiga svältande barn i Afrika är sant. Att valjakten har brutala nackdelar är också sant. Och att Batman skulle vinna är en ofrånkomlig sanning. Men så länge det inte finns någon anledning att prata om dem, så finns det inte heller någon anledning att agera på dem. Att barnen svälter är inte en uppmaning till handling i sig självt - det blir ett imperativ när du konfronteras med det i din levande vardag.

När någon gör dem socialt relevanta.

Allt detta placerar dig i en maktposition. Du kan göra saker socialt relevanta genom att ta upp dem, påminna om dem, påpeka dem, och på det stora hela göra dem till föremål för diskussion. När de diskuteras tvingas folk ta ställning till dem, och när de tar ställning till dem tvingas de att tänka på dem. Och det är där politisk förändring sker - i människors tänkande.

Du är mäktigare än du tror.

Ett enkelt sätt att använda denna makt är att inte prata om idiotiska dumsaker. Exempelvis genom att undvika att sprida saker av typen "hörrni, kolla hur dumt det här är!" i sociala medier. Det enda som händer när en delar sådana saker är att dumheterna får mer uppmärksamhet, och du mår bättre av att vara i en miljö som inte bondar över att glädjas åt hur dumma alla andra är.

Ett annat sätt är att påpeka när andra säger dumma saker. När någon säger något rasistiskt - konfrontera det, och påvisa att det som sades inte är okej. Gör det klart för dem att de just uttryckt en åsikt som inte delas. Gör det socialt relevant att deras rasism inte är okej.

Ett tredje sätt är att ge komplimanger - stora såväl som små. Det ger oerhört mycket att höra att en är en uppskattad del av gemenskapen, och inget är effektivare i att bygga gemenskap än att göra uppskattning socialt relevant.

Sanningen är socialt irrelevant. Men du har makten att göra den relevant.

Använd denna superkraft väl.