Låt oss datalagra detta nej

Datalagringsdirektivet förklarades just ogiltigt av EU-domstolen. Inga om, inga men, inga tvetydigheter. Raka rör, raka besked. Det kan inte missförstås.

Nej.

Som med så mycket annat i samtiden som inte kan missförstås, så kommer mycken energi att läggas på att få det hela att framstå som något annat. Något annat än ett nej. Kanske är det, om vi tänker på det här och det här, egentligen ett förklätt ja?

Att direktivet är ogiltigt betyder väl inte att vi inte kan, borde och ska göra det, inte sant? Vi har ju trots allt stiftat lagar om det, och visst vore det synd och skam att slösa bort all den kraft som lagts på processen?

Vi är ju trevliga killar.

Det raka och ärliga vore att riva upp direktivets lokala implementering så fort det blir möjligt, och redan nu klart kommunicera att det kommer att rivas upp så snart som möjligt. Utan tvetydigheter.

Det kommer inte att göras. Det kommer att förhalas, förnekas och förtigas, och om möjligt så kommer det förglömmas till förmån till någonting annat. Som jobben, eller någonting annat som inte är riktigt lika pinsamt så här snart inför valen.

Ett nej är inte alltid ett nej i de trevliga killarnas regim. Inte ens när det kommer från EU.