De komma de komma från skevhetens land

Någonting märkligt är i görningen. Någonting skevt. Någonting snedfördelat.

Nazister tågar på gatorna, utan att göra någonting för att dölja att de är just nazister. Men det är inte de som drabbas av påminnelser om opropert beteende från ordningsmakten. De som säger emot nazisterna, däremot, drabbas av både tillsägelse och batong.

Skevt.

Fascister tågar in i skolorna. De tågar för att berätta om den bättre värld de ser i sina visioner. En värld som, utan vidare omsvep, inte innehåller många av de som går i skolorna de tågar till. Och de som säger emot blir, under omständigheter som inte kan kallas annat än fascistiska, påminda om det odemokratiska i att säga emot eller protestera mot någon som öppet protesterar mot dig.

Omständigheter där det blir viktigare att visionens förespråkare får tala än att de som lyssnar garanteras en god skolmiljö. Det är viktigare att ordet sprids än att eleverna mår bra.

Skevt.

Det talas om yttrandefrihet. Men det verkar vara en selektiv yttrandefrihet. Hatet från nätet - den flodvåg av hot, löften och tillmälen som till synes strategiskt utvalda personer drabbas av - är yttrandefrihet och ljudet av de sedan länge förtryckta klassernas innersta väsen i blom. Försök att påpeka att flodvågor av hot, löften och tillmälen eventuellt inte är helt rumsrena viftas bort som irrelevant gnäll. Särskilt om det påpekas av en kvinna.

Om det är mer än en kvinna så uppgraderas det till ett drev.

Skevt.

Detta är förmodligen inte var ordningsmakt, myndigheter och upprätthållare av status quo vill kommunicera. Det är också vad de, såvida de inte aktivt anstränger sig för att kommunicera någonting annat, kommunicerar.

Månne finns det en informatör där ute som kan förklara för oss varför saker verkar ske som de sker. Och, samtidigt, göra sin samhällstjänst genom att förklara för sina överordnade varför de inte kan fortsätta agera som om fascismen redan var fullt införd?

Det skulle trots allt vara trevligt att ha fel i sin pessimism. Att allt bara är ett missförstånd. Att det bara är i mina ögon skevheten finns. -

Låt oss datalagra detta nej

Datalagringsdirektivet förklarades just ogiltigt av EU-domstolen. Inga om, inga men, inga tvetydigheter. Raka rör, raka besked. Det kan inte missförstås.

Nej.

Som med så mycket annat i samtiden som inte kan missförstås, så kommer mycken energi att läggas på att få det hela att framstå som något annat. Något annat än ett nej. Kanske är det, om vi tänker på det här och det här, egentligen ett förklätt ja?

Att direktivet är ogiltigt betyder väl inte att vi inte kan, borde och ska göra det, inte sant? Vi har ju trots allt stiftat lagar om det, och visst vore det synd och skam att slösa bort all den kraft som lagts på processen?

Vi är ju trevliga killar.

Det raka och ärliga vore att riva upp direktivets lokala implementering så fort det blir möjligt, och redan nu klart kommunicera att det kommer att rivas upp så snart som möjligt. Utan tvetydigheter.

Det kommer inte att göras. Det kommer att förhalas, förnekas och förtigas, och om möjligt så kommer det förglömmas till förmån till någonting annat. Som jobben, eller någonting annat som inte är riktigt lika pinsamt så här snart inför valen.

Ett nej är inte alltid ett nej i de trevliga killarnas regim. Inte ens när det kommer från EU.

Så här ser valsnack utan EU ut

Det sägs att saker och ting blir klarare om de uttrycks med bildspråk. Låt oss testa det påståendet en smula för att se om det är sant.

En svensk politiker som valkampanjar utan att nämna EU är som en cirkusartist vars främsta nummer är förmågan att stå still när allt pågår runtomkring.

En svensk politiker som valkampanjar utan att nämna EU är som en musiker som bara kan spela Wonderwall.

En svensk politiker som valkampanjar utan att nämna EU är som en bilförsäljare som berättar allt om lacken, men blir besvärad när orden "motor" och "däck" nämns.

En svensk politiker som valkampanjar utan att nämna EU är som en kentlåt en solig sommardag: specifik och malplacerad.

En svensk politiker som valkampanjar utan att nämna EU är som någon som bara äter pappret runt en chokladbit.

En svensk politiker som valkampanjar utan att nämna EU är som en hollywoodactionfilm utan omotiverad konstant patriotism.

En svensk politiker som valkampanjar utan att nämna EU är som någon som skriver om Melodifestivalen utan att berätta vilka som deltar.

En svensk politiker som valkampanjar utan att nämna EU är som ett styrelsemöte med för få närvarande.

En svensk politiker som valkampanjar utan att nämna EU är som att ha ett födelsedagskalas utan att bjuda in någon.

En svensk politiker som valkampanjar utan att nämna EU är som en bladlös kniv utan skaft.

En svensk politiker som valkampanjar utan att nämna EU är som Sagan om Ringen utan Sauron. Och Ringen. Och Frodo. Och Tolkien.

En svensk politikerkår som valkampanjar utan att nämna EU är som tusentals röster som helt plötsligt tystas. Eftersom väljarna inte blev informerade om att det som verkligen betyder något i termer av lagstiftning sker i Bryssel numera, och de nationella valen har större betydelse som fördelare av lyxiga toppjobb till partipampar än någonting annat.

Lita inte på en politiker som försöker övertyga dig om att rösta på dem utan att nämna EU. De målar in sig i ett hörn. Bildligt talat.

Den lagstiftning riksdagen inte behöver lägga sig i

Det sägs att över 60% av all lagstiftning numera sker i EU. Det kan verka en smula abstrakt, men det är oerhört konkret. Särskilt för den som försöker förändra något, och sedermera upptäcker att det är ett större jobb än det till en början verkade.

Låt oss ta ett exempel som många stöter på i vardagen. Ni vet de där varningstexterna på cigarettpaket? En skulle kunna tro att det är en fråga riksdagen har något att säga till om, och att den som ville bli av med dem i god demokratisk ordning skulle kunna gå till sin lokale riksdagsledamot och ta upp frågan. De skulle sedan kunna ha en dialog om saken, och ledamoten skulle kunna lova att se över saken när nästa tillfälle att göra så infinner sig. Dialog och demokrati.

Problemet är att det inte är riksdagen som beslutar om sådant. Det är EU. Riksdagen kan inte bestämma att ta bort varningsetiketterna, ens om den röstar för det med 100%.

Eftersom det finns ett direktiv från EU som säger att de ska finnas.

Nu kanske du inte bryr dig särskilt mycket om varningsetiketter på cigarettpaket. Men det är ett exempel på vad som menas med att över 60% av all lagstiftning sker i EU. Det finns bokstavligen tusentals andra saker som följer samma modell - riksdagen kan inte rösta bort dem ens om den verkligen verkligen vill. Eftersom de kommer från EU.

Det är i det här ljuset vi ska förstå EU-valet. Det vi röstar om är inte om vilka personer riksdagen klarar sig utan, utan om vilka frågor riksdagen klarar sig utan.

Det blir inte konkretare än så.