Vi är alla cyborger

Ibland händer det att jag stöter på hyperindividualister. Ni känner igen typen - behöver ingen hjälp, klarar sig fint på egen hand, tänker göra det på egna meriter och blir på det hela taget rätt stötta när en antyder att samarbete finns. Beroende på omständigheter så kan det antingen vara en ultraliberal eller en apolitisk personlighet; resultatet är detsamma. Det vill säga att jag numera aktivt låter bli att lägga fram argumentationen nedan när jag stöter på dem.

Ni ser, den brutala individualismen är död. Inte för att vi lever i ett supersocialistiskt samhälle där alla tycker, tänker och svälter likadant (som ultraliberalerna gillar att antyda), Snarare beror det ironiskt nog på den individualisering som pågått de senaste hundra åren, med ökad arbetsdelning, fria utbildningsvägar och tolerans av subkulturers existens. När skillnaden mellan två givna individer har kunnat bli större totalt sett, så har desto mer av den sammanhållande funktion (som tidigare varit likhetens förtjänst) förskjutits till det där abstrakta mellanmänskliga området som sociologer talar om. Individualismen uppstod och dog på grund av moderniteten; de processer som gett individen möjlighet att vara har efter hand också omöjliggjort samma vara.

Arbetsdelning och specialisering är nyckelord i denna process. För länge sedan var det ytterst vanligt att vara halvduktig på det mesta som behövde göras - jagande och samlande, ni vet. Alla kunde göra det mesta som behövde göras, och kunde således också förstå de som gjorde detta; görande föder förståelse.

Nuförtiden krävs det dock många och långa förberedelser för att ens börja förstå grunderna i många av de saker som görs. Molekylärbiologen lever i en helt annan värld än reklammakaren, och när massageterapeuten och plastforskaren jämför världsbilder så är det svårt att tro att de lever på samma planet. Görande föder förståelse, och när det finns väldigt många saker att göra så finns det också väldigt många sätt att vara.

Vi skulle kunna kalla detta en epistemologisk balkanisering, om vi vill skriva ett annat inlägg.

Med så många olika sätt att vara inom samma samhälle, uppstår omgående ett behov av att förenkla samvaron mellan dessa olika människovarelser så pass mycket att de egentligen inte behöver kommunicera för att förstå varandra. Det är fullt möjligt att ritualisera viktiga sociala situationer så pass mycket att det räcker med att anpassa sitt beteende till omgivningen för att göra rätt. Biltrafiken är ett uppenbart exempel på detta, där kommunikation ibland kan vara direkt livsfarligt. Att handla i en affär kräver inte heller särskilt mycket kommunikation - det som behöver sägas finns redan inkodat i de kontanter eller plastkort som används. Lönearbetet som institution kräver enligt samma logik ingen större kommunikation mellan givare och tagare. -

Och så vidare genom tusen exempel.

Now, anledningen till att individualismen är död ligger i att denna process att förenkla samvaron mellan människor har gått så pass långt att det är oerhört svårt att ta sig loss från dem. Att förklara sig autonom gentemot våldsmonopolet kräver ett himla jobb, att vägra underkasta sig trafikreglerna (formella som informella) är inte att rekommendera rent generellt, och att göra sig oberoende av det globala logistiska system som genom tusen vardagliga kanaler ser till att mat finns på affärshyllorna - well.

Att försöka sig på hela det superindividuella projektet med att bli helt och hållet självförsörjande på allt en behöver vore direkt omöjligt. Det har visat sig vara omöjligt att producera någonting så enkelt som en blyertspenna på egen hand, och med tanke på att de flesta på denna vår jord bor i städer, där det är ont om land och fria råvaror att självförsörja sig med, så kvarstår bara en enda slutsats:

Vi är alla cyborger.

Vi är alla inpluggade i ett stort, samhälleligt och (i ordets många bemärkelser) övermänskligt system som möjliggör vår överlevnad samtidigt som det inskränker våra möjliga sätt att vara. Den ekonomiska krisen har inte den effekt den har eftersom vissa människor helt plötsligt blivit fattigare än de känner för att vara och följaktligen oresonligt tjuriga, utan för att det är ett hot mot de former av samvaro som utvecklats för att vi arbetsdelade specialister ska kunna leva sida vid sida. En störning i systemet är ett direkt hot mot oss.

Definitionen av en cyborg är någonting som är beroende av ett artificiellt system för att överleva. Vi människor är väldigt beroende av våra artificiella system för att överleva.

Till en början spelar denna individualismens död inte så stor roll. Det är först när tanken börjar sjunka in och bli en del av ens naturliga sätt att se på världen som effekt uppstår. Marknadsliberalernas "osynliga hand" blir exempelvis ett uttalat dyrkande av cybernetik; informationspolitikernas integritetsbegrepp handlar mindre om människor och mer om systemisk självreglering; individens livsmening handlar mindre om ett medfött inneboende telos och mer om ett kompromissande med en ny form av Gud.

För att inte tala om hur arbetslinjen byter skepnad efter en stunds eftertanke.

Vi är alla cyborger indeed.