Tuesday, October 12, 2010

En partipiskas bekännelse

Jag är kampanjsamordnare inom Piratpartiet.

Det låter lite småimponerande när jag berättar det för folk. Det frammanar bilder av ett skrivbord, med papper på, och en telefon som ringer och blir ringd, och planer som smids och sätts i verket, och tabeller och listor och häftapparater och dokumentlådor och pärmar och mappar och en hel del andra saker vars funktion är ospecifierade men som ändå tycks behövas när en samordnar och iscensätter komplicerade politiska skeenden enligt en outgrundlig masterplan. Möjligtvis också en halvfull låda med munkar, om fantasin lämnade utrymme för sådana.

När jag vid tillfälle berättat det för mina ömma partikollegor så uteblir imponeringen, dock, och reaktionen blev för det mesta mer i stil med - eh, har vi sådana positioner i partiet?

Något av en nyansskillnad, där.

Likväl. Mitt stora område har varit att försöka få någon slags fason på våra ärade partibloggare, och se till så att de skriver de där inläggen som folk läser och blir inspirerade av. Och helst många av dem. Vilket låter enkelt nog - vi är ju trots allt Piratpartiet, och vi har ett par begränsade fokusfrågor på vårt partiprogram, så det är väl bara att säga åt fotfolket att skriva om just de sakerna med jämna mellanrum, inte sant?

Tokfel.

Grejen är att det inte går att se på bloggare som en enhetlig massa som en kan bossa runt med. Inte ens med en partiorganisation i ryggen. Dels för att frambossade inlägg tenderar att vara så tråkiga att inte ens svensklärare vill förfasa sig över dem, men än mer eftersom alla bloggare har olika anledningar till varför de skriver, känner för att skriva olika saker till olika dagar, har fullt upp med resten av livet lite då och då, har fullt upp med andra bloggprojekt lika ofta, har olika förkunskaper rörande olika saker och - som om allt annat inte vore nog - har olika dygnsrytm. Sammantaget blir normalläget lite småkomplicerat, för att underdriva en smula.

Oh, och, justja, om försöket att bossa omkring med fotfolket är ett för uppenbart försök att bossa så leder det till dålig stämning, och till att åtminstone någon börjar prata demokrati och att en episk diskussion påbörjas och att nettoresultatet när allt är sagt gjort tenderar att vara lite mindre samordning än när en började. För att inte tala om färre inlägg, eftersom ingen hunnit skriva någonting medan diskussionens vågor lekt hela havet stormar.

Det finns två sätt att reagera på en sån här situation. Det ena är att vara ett benhuvud och anse att lösningen består i att greppa en hård handske och sedan skrida till verket med att göra alla upprörda. Det andra är att inse att det kanske krävs andra metoder och andra arbetssätt, och att det enda sättet att få någonting gjort är att skapa förutsättningar för dess görande.

Över tid så skiftade mitt samordningsuppdrag till att bli mer av ett uppmuntransuppdrag. Det kanske inte har blivit officiell sanning än, men glada och positiva bloggare skriver mer och bättre än arga och frustrerade, och den som vill försöka sig på att få bloggkampanjen att rulla vidare måste därför också försöka göra sitt bästa för att hålla stämningen riktad åt det positiva hållet. Inte nödvändigtvis genom att undvika konflikter till varje pris, men väl genom att se till så att saker och ting håll så stabila att alla vet vad som gäller, och än mer att försöka skapa en anda av att saker och ting är på rätt väg.

Den stora hemligheten med bloggare är att de är fenomenalt duktiga på att samordna sig själva, och att de redan är på väg åt rätt håll. Det bästa en kan göra för att hålla dem gåendes i den riktningen är att hjälpa dem när det går, och att sedan aktivt låta bli att ställa sig i vägen i onödan när de väl kommit igång.

Jag hör ibland skräckhistorier om krav på måsten - att alla inlägg måste innehålla minst fem länkar till aktuella inlägg av partikollegor, att det måste ut minst ett inlägg om dagen (med länkar), att större event måste skrivas om. Såna saker är att ställa sig i vägen, både för kreativiteten och för bloggarglädjen. Förr än någon anar är det någon som missat en länk eller en dag, och måste skällas på för det - och plötsligt ligger fokus mer på regler och procedurer i stället för på tankar och idéer.

Grejen är att folk skriver om det de tycker är viktigt, och är fullt kapabla att leta på Live eller i sina RSS-läsare efter inlägg att länka till. De vet vad de gör, och det går att lita på att de vet detta utan att behöva tvinga dem till det. Dessutom ligger det i bloggandets natur att den övervägande majoriteten av det sker gratis, och regel nummer ett när det gäller ideellt arbete är att aldrig, någonsin, klaga över folks engagemang. Allt över noll är ett plus, och om det enda folk får för att de anstränger sig är gnäll så slutar de med det.

Så. Jag är kampanjsamordnare. Vilket då i praktiken innebär att jag är en väldigt lokal inspirationsminister - ex officio.

Det är det enda sättet att samordna individualistiska fritänkare i frivilligt samarbete mot ett gemensamt mål. Inte genom att sakta men långsamt förvandla dem till bloggdroider som pumpar ut inlägg efter inlägg på beställning, utan genom att påminna dem om varför de gör det de vill göra.

Min gode kollega Emma frågade vad den politiska bloggosfären tillför världen. Som en av de kanske mest insyltade i denna så vill jag tillstå att den tillför vissa klokskaper rörande hur mänskliga organisationer i en digital tidsera fungerar (vilket då kanske är ett mycket lokalt fenomen). Hen avslutar sitt inlägg genom att ställa frågan om den här politiska bloggosfär vi bor i med nödvändighet måste vara tråkig, och som världens mest inofficielle kampanjsamordnare vill jag avsluta mitt med orden:

Bara om vi vill. Men jag vet att vi kan bättre.

Flattr this

5 comments:

  1. Jag håller med. Som fan. Och det här gäller allt ideellt arbete vi uträttar i partiet. Vilket får mig att komma till frågan "vem har vi då rätt att skälla på?" Jo: De som uppbär lön. Endast de kan förmodas agera "professionellt". Inte en kotte av oss andra ska någonsin ha några som helst krav på oss.

    Inser vi detta kommer vi få en chans att faktiskt få en organisation som anpassas efter våra förutsättningar i stället utifrån ett önsketänkande om vad vi skulle vilja ha.

    Detta visar också varför en styrelse aldrig kommer kunna kontrollera en anställd partiledare. Det är bara när partiledaren själv vill samarbeta som detta kommer gå.

    Felet sitter inte så mycket i organisationen som i våra förväntningar på denna.

    ReplyDelete
  2. En viktig sak för att få igång bloggandet är att få bloggarna att läsas. Både på PP's egen site och på flera tunga bloggares siter så har man plockat bort "blogrolls", dvs listor med länkar till bloggar man gillar. De var ett bra sätt att klicka runt inom piratblogvärlden och höll intresset uppe.

    "Vilket får mig att komma till frågan "vem har vi då rätt att skälla på?" Jo: De som uppbär lön. Endast de kan förmodas agera "professionellt". Inte en kotte av oss andra ska någonsin ha några som helst krav på oss."

    Håller inte alls med. Man har rätt att skälla på alla som accepterat ett ansvar och som inte lever upp till det. Det är inte pengarna som är den viktiga frågan, det är att man brutit mot sitt ord och därmed satt andra med röven i hackelådan.

    ReplyDelete
  3. klara: Erfarenheter från andra organisationer visar att det inte fungerar så. I samma sekund som man tar på sig ett uppdrag, så kan - och ska - man hållas till svars för hur man utför det uppdraget.

    Här kommer det magiska: det är helt oberoende av om man har någon lön eller inte.

    Det kan ställas krav och det bör och ska ställas krav på dem som vill ha ett uppdrag, mandat och förtroende inom organisationen. Från styrelseuppdrag i partistyrelsen till affischuppsättning som enskild aktivist. Har man inte gjort det man har tagit på sig, så har organisationen ett problem, för då har man gjort så att någon annan har underlevererat.

    Men det är ju inte det som Sargoth skriver om. Alls. När det gäller människor utan formella mandat, utan som bara kommit hit för att de gillar det, så går de inte att styra, bara att inspirera. Det är något helt annat.

    ReplyDelete
  4. @Sargoth: "Möjligtvis också en halvfull låda med munkar, om fantasin lämnade utrymme för sådana."

    Ok att du är mångsidig/multibegåvad/ultraengagerad men den där associationen äger NYPD. ;)

    I övrigt tycker jag inlägget, i sedvanlig ordning, var välskrivet och genomtänkt. Vad jag däremot saknar är vikten av incitament och hur dessa yttrar sig.

    Har man någon som helst ledarskapserfarenhet så vet man att uppmuntran och att helt enkelt bli sedd ofta är en förvånansvärt väl fungerande motor för att öka på aktivitet, engagemang och allmän "kreativ buzz". Av egen erfarenhet så minns jag hur det kändes när giganter som ex. Deep Edition (som på den tiden var bland de absolut mest inflytelserika bloggarna) och Oscar Swartz länkade till min egen tankesmitta första gången. Det var dessutom då länkandet inte hade drabbats av viss inflation. Det gjorde bloggandet extra roligt och man försökte utveckla sig och vara fortsatt kreativ.

    Mot den bakgrunden så har jag själv försökt att medvetet länka enligt vissa kriterier, dvs dels kvantitativt (för att underhålla/öka egen trafik om möjligt), dels kvalitativt (för att uppmärksamma bra inlägg) och dels inspirerande (för att om möjligt lyfta färska/mindre bloggar som har potential). Givetvis med brasklappen att tillgänglig tid och hetsen inom bloggosfären gör att man ibland tvingas skarva kvalitativt vad gäller en sådan länkningsstrategi.

    En sådan strategi tror jag på sikt dock leder till allt det man vill uppnå ur ett kampanjperspektiv. Dessutom organiskt och förhoppningsvis bestående.

    Innan jag fortsätter så vill jag betona att det här absolut inte är någon kritik mot Sargoth. Tvärtom så tycker jag hon har gjort sig mer än väl förtjänt av en längre tids vila och återhämtning mot bakgrund av det enorma hästgörat som bedrevs under valrörelsen.

    Se det jag skriver istället som ett allmänt tips riktat åt hela piratbloggosfären och då med betoning på er som redan är framgångsrika och har mycket trafik.

    En annan viktig om man vill få liv i ett ökat kvalitativt/kvantitativt bloggande är att bidra till att praktiskt underlätta bloggandet för de som är nya. Konkretiserat:

    - Tipsa om bloggplattformar och plug-ins och liknande så att nybörjarbloggar INTE rent tekniskt binder upp sig mot ex. urusla blogg.se.

    - Lär ut om pingande (nyligen.se, knuff.se, Aftonbladets bloggportal, Twingly etc).

    - Lär ut om "nätvaro", dvs att etablera sin nätidentitet på ett sammansatt sätt för att få en solid identitet på nätet (skapa beskrivande/grundläggande konton på Blogger, Wordpress, MySpace, YouTube etc).

    - Lär ut om att använda sociala medier på ett produktivt sätt, dvs hur man använder Twitter, Facebook och liknande fullkomligt fantastiska sociala medienav för att nå sin publik och ytterligare etablera nätvaro.

    - Utveckla kunskap om hur man nätnätverkar och betona den sociala komponenten och vikten av äkthet.

    Finns nog flera punkter kring detta som jag spontant missar men kanske är ett ämne att ta upp på bredare front (om så inte redan skett vill säga)?

    ReplyDelete
  5. @Klara: "Vilket får mig att komma till frågan "vem har vi då rätt att skälla på?" Jo: De som uppbär lön. Endast de kan förmodas agera "professionellt".

    Nja, ansvaret är givetvis kopplat till den roll man har. Kräver rollen professionalitet så bör agerandet vara därefter. Sedan kan man å andra sidan diskutera vad det innebär (mot bakgrund av somliga utspel under valrörelsen av "sådana som borde veta bättre"). Håller dock med om att det som alltid är så att ju högre upp i hierarkin desto större är det ansvar man kan och bör kunna utkräva från vederbörande. Detta accentueras om man dessutom befinner sig i en organisation där majoriteten arbetar idéellt.

    Däremot håller jag helt med om detta: "Felet sitter inte så mycket i organisationen som i våra förväntningar på denna."

    Med utvecklingen att när förväntningar får verklighetsanknytning så kan det ofta leda till behov av organisatoriska förändringar.

    @Rick Falkvinge: "När det gäller människor utan formella mandat, utan som bara kommit hit för att de gillar det, så går de inte att styra, bara att inspirera."

    ...som jag försökte påpeka i kommentaren innan så är det inte så bara. *petimäter*

    ReplyDelete