Tuesday, September 1, 2009

Samhällsförändring i praktiken

Att förändra samhället är ett stort arbete. Men, precis som att virka eller att sticka, så är det ett arbete som består av många små steg. Det krävs inga episka superkrafter eller gudomliga ingripanden, men det hjälper med vardaglig aktivitet och små insatser. Varje steg i rätt riktning är ett steg som i sin tur inspirerar andra att följa efter, så varje liten bit hjälper, hur obetydligt det än råkar verka just där och då.

En av mina mindre citerade inspiratörer är Timothy Leary. Ni kanske eller kanske inte hört talas om henom, men hen var något av en guru på sin tid. Låt oss nöja oss med att säga att hen var den sortens guru som en kan fråga om i mer hippieanska sammanhang och vara garanterad att få ett entusiastiskt svar om. Hens slagord var "think for yourself and question authority", vilket som ni kanske anar gjorde att hen hade vissa bekymmer med myndigheter och andra auktoriteter.

Ett annat av hens motton, som länge skvalpat i mitt bakhuvud, är hens uppmaning att ta med sina föräldrar eller, ännu bättre, grandföräldrar till ett raveparty. Min ständiga undran är om hen menade det bokstavligen eller metaforiskt; bägge tolkningar har nämligen sina meriter. Att bokstavligen ta sina föräldrar till ett rave - vilket, på Learys tid, var den paradigmatiska symbolen för ungdomskultur som sådan - tjänar till att visa dem vad som egentligen pågår, bortom alla rykten och lögner och halvsanningar, och det finns dessutom en viss chans att de dansar bort nattens unga timmar till ljudet av den nya tiden. En något extrem version av learning by doing, med andra ord.

Den andra tolkningen är lite mindre dramatisk. Den handlar om att lära den äldre generationen vad den nya tiden går ut på, under lugna och kontrollerade former, så att de inte längre ser den som något underligt och farligt. Då ravescenen sjunkit undan en smula så får någonting annat symbolisera den nya tidens ungdom: internet och den nätbaserade verkligheten känns som en god efterträdare.

Ett sätt att påbörja detta initierande i den nya tiden är att ta med sina föräldrar till ens egen blogg, och låta dem läsa vad du tycker, tänker och håller för viktgt här i världen. Now, om du jobbar aktivt i BDSM-branschen och bloggar om olika aspekter och nyanser av den rent praktiska sidan av ditt yrke, och dina föräldrar är så rentroende kristna att till och med påven blir lite smått oroad när hen ser dem, så kanske det finns vissa problem med upplägget. Om du är lite mindre explicit och/eller har lite mer toleranta föräldrar så är det dock mer pedagogiskt effektivt.

Det stora steget ligger dels i att du får nya läsare - alltid ett plus, i alla fall för oss små fiskar - och dels i att den som vill läsa en blogg med nödvändighet måste sitta framför en dator när hen gör det. Now, om du uppdaterar varje dag och de läser varje dag så blir det en del av deras vardag att sitta framför en dator. Efter ett tag är det mer eller mindre oundvikligt att de via den pedagogiska processen (ständigt närvarande) lär sig att hantera mer avancerade aspekter av internet än att läsa bloggar, och när detta tag har passerat så är ni närmare en ömsesidig förståelse av världen än innan.

Med denna förståelse följer förändring. Steg för steg. Det gäller bara att, någonstans, sparka igång sig själv och se till att det hela får en början.

(Om du dessutom kan få dem att använda Firefox med adblock så begår du en dubbel god gärning gentemot den naturliga ordningen; allt som får bort folk från att använda IE6 (eller högre eller lägre)  är, som Orwell skulle uttryckt saken, dubbelplusbra. ) -

4 comments:

  1. Det är lite ironiskt att nyspråksord som inom berättelsen användes för att göra språket fattigare nu har adaptats av det verkliga språket; det har inte ersatt samtliga deras synonymer (som exemplet dubbelplusbra:s utomordentligt, utmärkt, fantastiskt, strålande, toppen etc), utan tvärtom lagts till i ordförrådet, så att det blir rikare, mer varierat och därmed mindre nyspråksaktigt (då poängen med nyspråk ju inte främst var exempelvis ordet dubbelplusbra i sig, utan ordfattigheten var vad som eftersträvades).

    ReplyDelete
  2. Jag är på alla plan en ironisk människa. Det ingår. ;)

    ReplyDelete
  3. Nej men nu fick du mig att komma ihåg att uppdatera den blogg som är riktad främst till mina släktingar :o

    ReplyDelete