Sverige har råd med både flyktingar och sverigedemokrater

För ett tag sedan påpekade jag att Sverige kan ta emot en miljon flyktingar. Vilket tydligen var lika kontroversiellt som svårbegripligt - trots att det egentligen är en mycket enkel tanke.

Sverige har nio miljoner invånare. Om vi delar in befolkningen i grupper om nio och låter varje grupp ta hand om en flykting, så har vi uppnått kapacitet att ta emot nämnda miljon. Det är ett rimligt antagande att nio personer i det rika och välutvecklade Sverige tillsammans har tillräckligt med resurser att ackommodera en person på tillfällig basis.

Det är lika enkelt som det låter. Nio personer per flykting. Delad arbetsbörda. Det kan göras.

Det faktum att cirka en av nio kommer vägra delta i ett sådant mottagande går att räkna med och arbeta runt. Sverige har råd med både flyktingar och sverigedemokrater.

Den stora invändningen mot detta är förstås att vanliga människor behöver förändra sin vardag. De behöver träffa och - ve och fasa - umgås med flyktingarna i fråga. Och, än värre, de behöver mobilisera sina resurser till ändamål som inte är att titta på teve och sjunga med till Så Mycket Bättre.

Eller till att måla om sommarstugan.

Poängen med detta resonemang är Sverige har resurser att göra väldigt mycket, om vi bara bestämmer oss för att göra det. Det är bara det att vi varje dag bestämmer oss för att inte göra det. Eftersom vi prioriterar annat, som vi definitivt har resurser till. Exempelvis julhandeln, som förra året omsatte ungefär sjuttio miljarder kronor.

Nio personer per flykting. Delad arbetsbörda.

Det kan göras.

Postscript: Självförsvar i sociala medier

För ett tag sedan översatte jag Elle Armageddons blogginlägg om självförsvar i sociala medier. De av er som läst både översättningen och originalet har förmodligen märkt att jag försökte kompromissa mellan att översätta troget och att få texten att stå på egna ben. Vilket är en svår balansgång eftersom originalet inte står på egna ben, och en trogen översättning vore mindre användbar än den översättning jag gjorde. Användbarhet är trots allt huvudpoängen med guider. Resultatet blev... aningen kantigt.

Jag är förvisso partisk, men ta dig gärna tid att läsa både original och översättning. Det är lärorikt på mer än ett sätt.

Under översättandets gång tänkte jag ofta att det behövdes någon slags eftertext till det översatta, som satte ämnet in ämnet i sitt sammanhang. Originalet står som sagt inte på egna ben, och dess användbarhet står och faller med att läsaren är införstådd i varför det är en bra idé att idka självförsvar i sociala medier. En läsare kommenterade på översättningen att den var "lika häpnadsväckande bisarr som den faktiskt är verklighetsförankrad", och det ligger mycket i den reaktionen. Inlägget ger goda råd, men dessa råd behöver backas upp med kontext för att bli fullt begripliga.

En sådan kontextuell ledtråd är att svara på frågan: varför är det en bra idé att idka självförsvar i sociala medier?

Elle skrev ett uppföljningsinlägg, där huvudpoängen är att hen skriver utifrån den hotbild hen själv lever under. Vilket är viktig kontextuell information, och det sätter fingret på den springande punkten i det hela - ens behov av att försvara sig beror helt och hållet på vem en är. Vissa kan glatt dela med sig av hur mycket information som helst utan att någonting händer (eller någon ens reagerar med ett endaste like), medan andra behöver vara ytterst disciplinerade för att inte råka illa ut.

Det säger sig självt att behovet och användbarheten av en guide till självförsvar i sociala medier skiljer sig åt mellan dessa två grupper. Den som inte har något att dölja har inget att frukta, som talesättet går.

De som har hämndlystna ex, familjer som inte accepterar ens läggning, eller medlemskap i organisationer som inte tillåts av den nuvarande regimen, däremot, har både något att frukta och något att dölja. Att kunna vara online utan att omedelbart bli identifierad är en fördel i dessa fall, och i många fall är det ens enda möjlighet att kunna komma i kontakt med likasinnade över huvud taget.

I många fall räcker med att vara homosexuell för att hamna i onåd, och det vore direkt förödande att vara öppen med det.

Behovet av att ha en hemlig identitet vid sidan av sin "öppna" identitet är påtagligt i sådana fall. En vanlig strategi är att ha ett officiellt konto där vanliga, okontroversiella sociala interaktioner tar vid. Exempelvis ett Facebook-konto med ens riktiga namn, för att skriva födelsedagsgratulationer och liknande. När alla berörda parter har tagit del av ens officiella front och konstaterat att inget lurt är i görningen, byter en till sitt hemliga konto och upprätthåller stenhård disciplin för att hålla det hemligt. De som vet vet, och de som inte vet nöjer sig med den officiella storyn.

Nu kanske du tänker att det inte är en så stor sak att vara homosexuell. Vilket är en tolerant sak att tänka, men tyvärr är det fortfarande en minoritetsuppfattning. Tills läget blir bättre kommer många tyvärr behöva leva med hotbilden och agera på den.

Ett exempel som är lite mer närliggande är den rasistiska hatmobb som på sistone gått från ord till handling. Migrationsverket har beslutat att flyktingförläggningars adresser ska hållas hemliga för att förhindra att de bränns ned. Det är samma princip i handling, om än i större skala.

De flesta lever inte med en sådan hotbild. Tack och lov. Men det krävs inte mycket för att hamna på någons hatlista, vilket inte minst rasisterna visar. Även den som inte har något att dölja kan en dag drabbas av någon att frukta, och när den dagen kommer är all offentlig information tillgänglig.

Det är i det här ljuset en bör läsa Elles inlägg om självförsvar. Det handlar inte om att vara hemlig för hemlighetsmakeriets skull, utan om att anpassa sig till den hotbild som föreligger. Vare sig det handlar om hämndlystna ex, intoleranta familjer eller arga rasister. -