Så hur ska artisterna få betalt?

Konkurrens är ett märkligt fenomen. När det bara finns en spelare på plan så är hen fri att improvisera lite som hen vill. När det finns två spelare, så uppstår en helt annan dynamik. När det finns ett helt gäng spelare, så expanderar dynamiken geometriskt.

Det gäller att slå sig fram. Ha vassa armbågar. Vara bäst i mängden. Ge bäst och mest valuta för pengarna.

Pressen på att bli bättre drivs av att alla andra blir det. Det är en självgenererande process, i och med att ens egna framsteg leder till att andra behöver göra liknande framsteg för att hänga med dig. Och, omvänt, andras förbättringar innebär att du behöver hänga med i uppgraderingsracet. Alla ska med, och de som inte ska med konkurreras ut.

Resultatet över tid blir att de som presterar bäst till rimligast pris blir framgångsrikast. Vad som är "bäst" respektive "rimligast" förblir en öppen fråga som besvaras av marknaden.

För att konkretisera: om ett företag tar tre timmar på sig att producera en stol, så måste dessa tre timmar betalas. Dels lönekostnader, och dels de andra diverse utgifter som hör till produktionsprocessen. Vanligtvis översätts detta till ett pris som gör det lönsamt att fortsätta tillverka stolar, det vill säga att betala alla kostnader och lite till. Ingen lunch är gratis, och facket har någonting att invända när det gäller gratis arbete.

Detta leder till att företag som tar sex timmar på sig att producera en stol får svårt att hävda sig i konkurrensen. De måste dels betala för alla timmar de lägger in i produktionen, och dels konkurrera med de billigare stolar deras konkurrenter säljer. Inte nog med att konkurrentens stolar är billigare, det finns dessutom fler av dem, eftersom produktionen går fortare. Konkurrensen pressar priset, och pressar företag att anamma det produktionssätt som är effektivast.

Detta innebär att om någon hittar ett sätt att producera stolar på två timmar, så kommer konkurrensen över tid att leda till att företagen anammar detta sätt. Marknaden ger inga pluspoäng till den som tar lång tid på sig i onödan, och tesen att det ska löna sig att arbeta gäller inte för improduktiva arbeten. Inte minst som lönekostnader räknas per timme, och måste betalas med de intäkter som genereras av dem.

Det är värt att notera att allt detta gäller för reguljär kontinuerlig massproduktion. Kostnaden för att designa nya modeller ingår inte i kostnaden för att producera gamla modeller. Denna kostnad måste dock betalas, och betalas av de intäkter som generas av produktionen av de gamla modellerna.

När den väl är designad så behöver den inte designas igen. Eller, för att uttrycka det annorlunda: hjulet måste inte uppfinnas två gånger. När det nya sättet väl är satt i arbete, så kan konkurrenterna också sätta det i arbete. Med konkurrensfördelen att de inte behöver betala för design- och uppfinningsarbetet. De kan fritt anamma de effektivare metoderna, och sälja till billigare priser utan att behöva bry sig om hur svårt design- och uppfinningsarbetet var.

Som sagts tidigare: det ges inga bonuspoäng till den som tar lång tid på sig i onödan. Marknaden belönar den som kan göra något bäst till rimligast pris, oavsett omständigheter så som vem som uppfann det bästa sättet att göra detta något på. Kostnaden för att producera den första kopian är inte vad som avgör marknadspriset, utan kostnaden för att producera den andra kopian.

För att parafrasera Marx: det är så kapitalismen fungerar, motherfucker.

Allt detta är direkt relaterat till frågan om hur artisterna ska få betalt. Deras arbete består till största delen av att se till att den första kopian blir till. Det är dock inte det som sätter marknadsvärdet, och deras arbete är inte det som belönas av marknaden. De tar oerhört lång tid på sig att producera ett exemplar, som därefter kan kopieras i all oändlighet till en kostnad av noll. Den socialt nödvändiga arbetstiden för den andra kopian av en inspelad låt är noll, och således är dess pris noll.

Frågan om hur artisterna ska få betalt är en direkt utmaning till kapitalismen som samhällelig organisationsform.

Låt oss anta denna utmaning.

Breiviks sida av historien

Idag är fyraårsdagen av terrordådet på Utöya, och skiljelinjen kvarstår.

Skiljelinjen mellan de som kallar det ett terrordåd och de som kallar det en ensam galnings verk.

Det är inte en subtil skiljelinje. Det är historiens skiljelinje, och den skiljer de som är på rätt sida av historien från de som är på fel sida av den.

Att vara på fel sida historien är inte något att sträva efter. Om du inte hört begreppet förr, så kan det sammanfattas så här: att strida på sydstaternas sida för att skydda slaveriet; att rösta nej till kvinnlig rösträtt; att försvara apartheid. Att aktivt kämpa för det vars tid är över. Historien har en riktning, och det gäller att vara på rätt sida om den. Utvecklingen går framåt, och vissa saker är dömda att försvinna när historien tagit vid.

Linjen syns tydligast i eftermälet till terrordådet. De som ser det för vad det är - ett planerat och utfört våldsdåd i syfte att sätta skräck i den utvalda befolkningen - hyser inga illusioner kring vad som hänt. De som försöker få det till någonting annat, däremot, befinner sig på väldigt fel sida av historien. Inte minst som de aktivt håller med Breivik i den analys som ledde upp till dådet.

De förnekar förstås att de gör det. Genom att lisma och använda alla retoriska fulknep de kan hitta försöker de påstå att de inte tror att muslimer försöker ta över världen, att den nationella motståndskraften förstörs av ett liberalt/feministiskt omanligt medieklimat, och att svaghet är någonting att förakta. Detta är vad de tror, detta är vad Breivik tror, och detta är vad historien lämnat bakom sig.

De kommer inte undan att Breivik är deras rörelses Jar-Jar Binks. Hur mycket de än vill förneka det, så är terroristen en del av deras ideologiska kanon.

Det krävs en särskild sorts dumhet att fortsätta hävda att terroristen hade rätt. Än mer att gång på gång glatt utropa att de oreserverat håller med. Att medvetet bekänna sig till historiens baksida är inget att skryta med - likväl är det precis vad de gör.

Om de inte ville döda oss skulle jag skratta åt dumheten. I stället får jag dela och delta i sorgen.

Adam Tensta är smartare än du

Jag vill redan nu slå fast en sak:

Jag tittar inte på teve. Alls. Över huvud taget. Det är inte en slump, eller en oavsedd bieffekt av en upptagen vardag. När jag i samband med en flytt blev erbjuden en gratis teve när jag ändå var i farten med att flytta saker, tackade jag nej. Jag tittar inte på teve, och det är ett ytterst medvetet beslut.

Det kan verka vara en märklig sak att inleda ett inlägg med, men det är viktigt att ha i åtanke. Eftersom inlägget du nu tittar på handlar om någonting som sänts på teve.

Du vet att du haft impact när människor som inte ens tar del av det medium du agerar i skriver om det du gjort i detta medium.

Om du läser det här i framtiden, så är kontexten att Adam Tensta deltagit i Nyhetsmorgon i TV4 och utan pardon lämnat studion mitt under pågående sändning. Vilket - för att uttrycka det milt - genererat reaktioner.

Detta var ett mycket medvetet agerande. Det var överlagt, strategiskt och planerat. Det var en handling utförd i visshet om sig själv, och det finns inga tvivel om att den handlande utövade sin rationella agens i den givna situationen. Det planerades, utfördes, och fick avsedd effekt.

Detta är en lika subtil som brutal poäng. Den är subtil i och med att det krävs ett visst mått av etisk reflektion för att förstå den, och brutal i och med att den rutinmässigt förnekas utan vidare omsvep i vardagen. Eller, för att uttrycka det osubtilt: människor som Adam Tensta tillskrivs sällan rationell agens.

För att uttrycka det brutalt osubtilt: de ses rutinmässigt som mindre vetande. Vilket är precis så rasistiskt som det låter.

Anledningen till att just detta studiolämnande väckt så pass stor respons är att det är oerhört svårt att inte tillskriva det rationell agens. Det sätter fingret på det rutinartade förnekandet av att invandrare är i besittning av förnuftets förmågor. Hur mycket studiolämnandet än vrids och vänds på, så kan det inte förnekas att det var ett medvetet val. Vilket skaver mot det rutinartade förnekandet. De går inte ihop, och rutinen måste ge vika mot fullbordat faktum. Meddelandet är sänt, avsändaren är nådd. Fait accompli.

Vissa invänder att detta är elakt. Vilket det inte är. Det är snarare effektivt. Dels genom att det når mottagare som inte ens tar del av sändningen, och dels genom att mottagarna inte har någon möjlighet att säga att de inte förstått vad som har hänt. Du har förstått, och du har inget annat val än att agera på denna förståelse.

De som eventuellt inte vill agera på denna förståelse kan från och med nu inte längre låtsas som att de inte vet vad de gör. De vet vad de gör, men gör det ändå.

Onekligen.

Grekland vs samtiden

Allt eftersom skeendet i Grekland fortsätter, så står det allt klarare att EU nyligen anförskaffat sig nya kompetenser. Unionen kan göra saker den inte kunnat göra förut. Saker ingen förutspått att den kunnat göra. Att avsätta regeringar verkar inte längre ligga utanför deras makt, och utrymmet för ytterligare möjliga åtgärder verkar obegränsat.

Det är en öppen fråga vad dessa nya förmågor kommer att användas till, men jag har några förslag.

Spanien införde nyligen lagar som förbjuder protester. Inga specifika protester, utan alla protester rent generellt. Att uttrycka kritiska åsikter i offentligheten, att bevista offentliga sammankomster utan tillstånd, eller på något annat sätt ge uttryck för socialt missnöje är belagt med dryga bötesstraff. Fängelsestraff, om missnöjet är stort eller populärt nog.

Vilket, onekligen, är oacceptabelt på många olika plan. Att använda EU:s nya superkrafter för att komma till rätta med denna situation är ett logiskt nästa steg.

Ungern har de senaste åren blivit allt mer totalitärt. De gör inga som helst anspråk på att inte vara det, och blir allt öppnare med att de har rätt att göra lite vad de vill närhelst de känner för det. Vare sig de har de mänskliga rättigheterna på sin sida eller inte.

Detta är bekymmersamt. Men medlen för att komma till rätta med detta ligger inom räckhåll.

Sverige har under lång tid haft ett problematiskt förhållande till sin ursprungsbefolkning. Samers rättigheter har under många år haft en undanskymd roll i det politiska, och viljan att komma till rätta med de systemiska missförhållanden som råder kan endast beskrivas som obefintlig. Vilket är ett bekymmer för ett land som vill beskriva sig som demokratiskt och rättssäkert.

Som tur är har EU numera makten att göra någonting åt saken. Om viljan finns.

Grekland visar vägen framåt. Det nya EU är nu. Dess vilja är, rent juridiskt, din lag.