Möjligheternas TTIP

En av de mer hyllade aspekterna av TTIP är det som kallas ISDS. I oförkortad version uttalas det "Investor-State Dispute Settlements", och det är som namnet antyder ett sätt att jämka dispyter som kan komma att uppstå mellan stater och investerare. Vilket låter användbart, och det är det också. Med ett sådant instrument kan investerare stämma stater som inte tillvaratar deras investeringar på ett adekvat sätt.

Tänk vad vi skulle kunna göra med ett sådant instrument. Tänk på möjligheterna!

Vi skulle kunna stämma Sverige för att de envisas med att tillåta arbetsköpare att stapla tidsbegränsade anställningar på varandra i oändlighet. Detta är definitivt ett inadekvat sätt att hantera de investeringar svenska folket för i sitt humankapital, och eftersom EU:s mycket klara regler på området inte är tillräckliga så skulle TTIP vara behjälpligt.

Vi skulle också kunna stämma USA för att de under brutala former systematiskt skjuter sina egna medborgare på grundval av att de är färgade. Det är ett risktagande för oss utländska investerare att inte kunna lita till att våra investerade pengar inte går upp i rök på grund av att vår entreprenör blivit skjuten av polis på väg till snabbköpet. Det är ett inadekvat sätt att hantera våra investeringar, och när nu inte ens FN:s deklaration om mänskliga rättigheter biter på dem, så vore TTIP behjälpligt.

Vi skulle även kunna stämma EU för att de systematiskt låter tusentals potentiella konsumenter drunkna i Medelhavet. Våra växande marknader behöver konsumenter som kan finansiera investeringar i ytterligare ekonomisk tillväxt, och denna ekonomiska tillväxt undermineras av att dessa konsumenter inte bedöms vara värdiga att leva. Eftersom ingen av de miljontals etiska eller moraliska riktlinjer som formulerats under den mänskliga historiens gång biter på EU, så kan vi bara hoppas att TTIP kan göra skillnad.

Det finns många fördelar med TTIP. Det finns många möjligheter, om vi bara vågar använda dem. Låt oss använda dem fullt ut.

Så som de är tänkta att användas.

Läs det här så vet du bättre sen

Ett av de tyngsta etiska besluten är att veta vad en gör och göra det ändå. Det är en sak att inte veta vad en gör; det finns gudomlig förlåtelse för sådant. Det är en helt annan sak att veta precis vad en gör men göra det ändå. Särskilt i sådana lägen då en bevisligen vet bättre.

Det finns tre sätt att läsa en text. Dessa tre sätt är som följer:

Neutral läsning. Läsningen börjar i ena änden och slutar i den andra, och läsaren försöker ta texten för vad den är.

Välvillig läsning. Läsaren försöker förstå vad texten vill säga, och förlåter den i de fall där argumentationen är svagare än den borde. Om något kan tolkas på olika sätt, väljs den tolkning som ger texten bäst bärkraft.

Fientlig läsning. Läsaren ger sig redan från början in i texten med avsikt att finna fel och svagheter. Om någonting är mindre än 100% självklart, sätts det i tvivel. Om något kan tolkas på olika sätt, väljs den sämsta tolkning som kan hittas.

Det säger sig självt att en text ter sig olika beroende på hur den läses. Det som i en välvillig läsning ses som ett misstag, ses i en fientlig läsning som ett uttryck för aktiv illvilja. I mångt och mycket bidrar läsaren med lika mycket information som texten, och beroende på vilken läsning läsaren gör så blir texten olika. Vilket inte förändras av att vi som läsare kan välja hur vi läser någonting.

Så. Det finns tre sätt att läsa en text på, och vi kan välja vilket vi använder.

Kommer du ihåg det första stycket? Det om att det finns etiska dimensioner i att veta vad en gör, och att det finns en ofrånkomlig etisk tyngd i att veta vad en gör men göra det ändå?

Från och med nu vet du ifall du konsekvent läser någons texter fientligt. Och du kommer aldrig någonsin kunna skylla på att du inte vet vad du gör. Eftersom du varje gång medvetet väljer att göra det.

Välkommen till ditt nya, mer etiska liv.

Sätt fildelarna i arbete

Det sägs ibland att fildelning och fildelningsfrågor är irrelevanta för samhällsutvecklingen.

Inget kunde vara mer fel.

Tvärtom. De är en förvarning om vad som komma skall. En utveckling i miniformat som senare kommer ta plats i större format.

Det här är vad som händer i fildelningsfrågan: två klasser växer fram. De som har rättigheter, och de som inte har det. I juridiska termer: de som äger rättigheter och de som inte äger dem. Eller, för att uttrycka det lite mer detaljerat: de som har tillgång till den allt större arsenalen av civil- och straffrättsliga verktyg för att sätta dit upphovsrättsbrottslingar, och de som inte har det.

För inte allt för länge sedan krävdes någon till miljonskadestånd för att ha fildelat ett par filmer. Motiveringen för detta var en lång litania av mer eller mindre relevanta kriterier och uträkningar, som efter många om och men kom fram till att den fildelning som skett orsakat skador i miljonklassen. För enbart ett par filmer.

Mycket kan sägas om detta, men det viktigaste i sammanhanget är att varken du eller jag kommer kunna kräva någon på miljonbelopp inom den närmaste framtiden. Inte ens om våra alster faktiskt drabbats av den grövsta formen av fildelning, och inte ens om vi de facto förlorat miljoner på det. Inte heller kommer vi kunna begära husrannsakan hos slumpmässigt utvalda personer, stänga av lika slumpmässigt utvalda personer från internet eller blockera hemsidor bara för att de misstänkts dela våra alster. Du och jag har inte tillgång till dessa upphovsrättsliga verktyg.

Det finns de som äger rättigheterna, och det finns de som inte gör det. Vanliga människor som du och jag tillhör inte den ägande kategorin.

Det här är vad som händer i arbetslöshetsfrågan: två klasser växer fram. De med jobb, och de utan jobb. De med jobb är en del av samhället, och ses som fullvärdiga medborgare med alla de rättigheter det för med sig. De utan jobb, däremot, ses inte som en del av samhället, utan snarare som ett problem som måste hanteras. Problem vars medborgerliga rättigheter rutinmässigt sätts ur spel i de allt mer omfattande försöken att hantera arbetslöshetsproblematiken.

Detta trots att det enligt alla objektiva kriterier inte finns jobb till alla. Det är inte den enskilde individens fel att denne inte får ett jobb när tio, femtio, hundra andra sökande söker samma jobb. Per definition kommer nio, fyrtionio respektive nittionio inte få det jobbet, hur välkvalificerade de än är.

Likväl växer klyftan mellan de som har rättigheter och de som inte har det. Att bli arbetslös blir allt mer arbetsintensivt, och kontrollmekanismerna som ser till att arbetslöshetsarbetet utförs blir allt strängare och striktare. Den arbetslöse måste finna sig i att få sin personlighet, vardag och livshistoria granskad i detalj, och de avvikelser från idealet som upptäcks bestraffas med byråkratisk grymhet. Allt inlindat i språk om att de arbetslösa tär på samhället och förstör samhällsbygget genom att bara finnas.

Det finns de som äger rättigheter, och det finns de som inte gör det. Det finns de som ses som legitima subjekt, och det finns de som inte ses som det.

Den utveckling som kan ses rörande upphovsrättsfrågor är samma som tar plats rörande arbetslöshetsfrågor. Det växer fram en allt mindre klass som tar till allt mer drastiska metoder för att behålla sina privilegier. Vare sig det rör sig om högre miljonskadestånd eller hårdare straff för den som inte inlämnar rapport i tid, så är trenden densamma. De som äger rättigheterna är goda medborgare, och de som inte äger dem är potentiellt kriminella som bör hållas så kort som möjligt.

Genom att se hur kraven på hårdare straff mot fildelning blir allt högre och allt hårdare, får vi en inblick i hur kraven om hårdare straff och mer kontroll av arbetslösa kommer att se ut framöver. Det är samma utveckling, om än i olika faser. Ibland används till och med ett identiskt språkbruk: människor ska göra rätt för sig och inte snylta på andra.

Det finns de som har rättigheter, och de som inte har dem.